Anna

Körledare Anna har startat en barnkör för barn mellan 10 och 13 år från olika

grundskolor. Något som blivit påtagligt under observationstiden är Annas

förhållningssätt och vad hon överför till barnen: var och en lär genom att sjunga,

inte genom att prata utan genom att sjunga på, sjunga vidare. I detta ligger en

ambition att lektionerna ska innehålla mer sång än prat. Hon varierar det

stillasittande sjungandet med att göra sånger som passar för rörelser så att barnen

inte ska sitta still för mycket. Anna vill även att barnen på sikt lär sig att läsa av en

notbild och tränar dem successivt i detta, liksom träningen i den egna sångrösten.

Barnen i denna kör kommer från olika länder med olika kulturella bakgrunder. De

sjunger en-, två- och trestämmiga arrangemang från olika musikgenrer.

Anna berättar om hur hon inom sig själv ser repetitionen som en måltid och

beskriver det vid intervjutillfället i termer av att starta med en soppa, något barnen

känner igen, för att i varmrätten gå över till jobbigare, svårare och tyngre moment.

Därefter blir det dags för ostbrickan, där något plockas upp som inte hanns med vid

förra repetitionen och nu får komma med i ett tidigare moment. De sista fem

minuterna ska koristerna inte lära sig något nytt, menar Anna. I stället ska hjärnan

Körledarbilder och arbetssätt

ges en andra chans att sortera intryck genom att lyssna på eller göra något barnen

redan lärt sig. Anna vill att barnen ska lämna rummet med en känsla av att vara

glada, uppiggade, tillfreds med sin sång och tycka det var härligt att få sjunga igen.

Vid starten av lektionen/repetitionen går Anna från att ha haft en startsång före

uppsjungning till att gå direkt på uppsjungningen, då hon lagt märke till att de äldre

barnen i gruppen sett uttråkade ut. Anna överger på så sätt sin planering och planerar

om i stunden. Hon berättar vid intervjun också att rutin i starten och att hitta lugn

och koncentration med gruppen är viktigt. Anna vill att barnen snabbt kommer i

gång med att sjunga genom uppsjungning och igenkänningsmoment som hon

utvecklar över tid, genom att ändra, variera, utveckla och byta ut övningsmoment.

Anna beskriver att hon tycker om att fundera över vad som egentligen ligger i

det värdeladdade begreppet ”bra” och berättar att bra för henne är när hon ser hur

barnen fungerar och hur olika saker fungerar för dem. Det är när barnen visar att de

förstår, lär sig och lägger in ett engagemang själva. Hon vill gärna försöka ta tillvara

barnens förslag, att de känner att de är med och påverkar något kreativt. Bra är också

när något går precis som Anna planerat och tänkt sig. Det kan vara svårt att komma

på vad felet är, säger hon, när det inte gått som hon tänkt sig.

Barn behöver röra på sig ofta, säger Anna, som försöker hitta rörelser till olika

körsånger där kroppen hjälper sången. Vid ett tillfälle har hon repeterat in rörelser

med barnen och det är något i gruppens engagemang som inte känts riktigt bra, ända

till dess Anna bestämt möte med en kompgrupp. Då förstår hon vad som saknats

(kompgruppen) och att det kommer att bli bra när körgruppen och kompgruppen

möter varandra. När ett konserttillfälle börjar närma sig vill Anna hinna repetera

igenom alla stycken under en koncentrerad tid. Vill hon ha med rörelser till en del

av sångerna vet hon att det kräver ytterligare tid, mer energi och lika mycket

repetitionstid förutom tid för musiken. Detta behöver hon som körledare vara

medveten om och tänka in i planeringen, berättar Anna.

Vid den enskilda intervjun berättar Anna att hennes metodik är att inte ta om

utan att lägga till något vid repetitionen med en sång eller fras. Hon menar att sånger

kan tragglas för mycket och tror inte på att sjunga rakt igenom utan att lägga till

något moment, öva på något som är tydligt uttalat till gruppen. Det ska bli roligare

och bättre, säger hon. Anna menar också att medan vuxna är långsamma och tröga

är barn snabba, och det vill hon utnyttja genom att stimulera och arbeta på med

barnen. De kan lätt lära sig nya saker. ”Här är noterna, nu sätter vi igång”, säger

hon. Anna har målet att barnen ska lära sig läsa noter och hon påpekar att det finns

olika lärstilar när det gäller detta: genom att läsa, titta, lyssna och röra sig. När

gruppen börjar kunna exempelvis en fras, en stämma eller en text ska den kunskapen

kunna förbättras och utvecklas och då lägger Anna till ett moment. Alla barn ska få

pröva det de helst vill pröva, till exempel att sjunga en hög eller låg stämma. Hon

vill att sångarna under en tid ska få pröva olika stämmor innan det bestäms vilken

stämma var och en ska sjunga i ett utvalt arrangemang.

och bara sjunga efter noter, säger hon. Barnen lär sig då vad som är stegvis rörelse

och vad tonerna heter. Anna menar att det kan finnas barn som sjungit i kör tre

gånger i veckan under sju år och ändå inte läser noter därför att lära genom att lyssna

och härma är en starkare strategi för vissa barn och hon uttrycker det i termer av att

det finns de som lägger 99 % på att lyssna och härma, menar hon.

Det finns ett förhållningssätt Anna vill att barnen själva ska komma på. Hon

visar det genom sina uttryck till gruppen, såsom: ”prata inte – sjung”. Genom att

sjunga prövar man, menar Anna. Hon konstaterar att det är en hel värld av begrepp

inom notläsningen de ska lära sig och pendlar mellan att dels vilja att barnen ska få

lära notläsning över tid, dels vara i nuet i det de sjunger och gör, där rörelsen, sången

och att höra sig själv är viktigt. Att träna sig att lyssna på varandra och samtidigt

höra sig själv kräver träning i mindre grupper, något Anna vill pröva med kören

framöver. I dessa mindre grupper ska barnen även kunna få hjälp med sin röst. Hon

vill också att barnen inte ska sitta still så mycket utan tänker lägga in mer av

rörelsemoment vid övningarna. Anna pekar inte ut ett barn i den stora gruppen för

att tillrättavisa, ett förhållningssätt hon medvetet valt och berättar om. I stället går

hon fram till barnet och viskar i örat under tiden något moment pågår för gruppen.

Hon sparar sin röst och koncentration genom att aldrig skrika, och det ska mycket

till innan hon tillrättavisar någon enskild inför hela gruppen. Detta kan dock hända

och då använder hon uttryck som ”nu är du tyst, du stör!”.

Anna berättar att hon tycker om disciplin men att hon aldrig använder det ordet

i samtal med barnen utan använder då i stället ord som ordning och reda, lugn och

ro. Varje barn har sin plats, sin pärm, lyssnar på den som leder och vet vad hon/han

ska göra. Hon tränar gruppen i att hitta sina egna platser och följa den ordning hon

organiserar verksamheten i. Anna berättar att hon vill kunna se barnen i ögonen,

även om barn som hon säger lär sig också när de ”flackar med blicken”.

Efter sex lektioner nämner Anna framstegsfaktorer hon lagt märke till.

Körsångarna har fått stabilare ton, klang och koristerna uppfattar tonartsbyte.

Barnen lär sig allt snabbare och hela gruppen hittar fram till en och samma ton.

Anna har märkt att några av barnen har ett nästan absolut gehör eller ett

muskelminne och några av barnen utvecklar detta efter hand. Hon tränar även

barnen aktivt att sjunga ettstrukna a och tränar dem att hitta denna ton gemensamt i

gruppen. Genom att träna hela gruppen i moment så tränas de som har förmågor.

Socialt har gruppen gjort framsteg. De kommer inte in och sätter sig, ser rädda och

blyga ut. De rör sig i rummet, har blivit vana vid situationen och det är en

framstegsfaktor säger Anna. Barn ska inte leva i en helt egen värld utan betyda något

för samhället menar Anna. Ett viktigt mål för henne i körarbetet är att ”vi ska lyckas

med vår konsert!”. Hon berättar också att hon utgår från att både vuxna och barn

lever i samma värld och strävar mot samma mål och att det är lika viktigt för de

vuxna som för barnen att konserten blir lyckad i relation till utstakade mål.

Körledarbilder och arbetssätt

In document Medierande verktyg i körledarpraktik: en studie av arbetssätt och handling i körledning med barn och unga (Page 102-105)