Handböcker om körledning

Handböcker är oftast författade av utövande musiker och pedagoger och bygger på

deras enskilda erfarenheter av körledning i praktiken. Genom att synliggöra de

handböcker och undervisningsmaterial som finns att tillgå går det att komma närmre

vilka arbetssätt för kör och körledning som används av utövande musiker och

pedagoger i form av tillvägagångssätt, hjälpmedel, resurser, tekniker och metoder.

Dessa musiker och pedagoger befinner sig i en musikalisk praktik och beskriver det

direkta arbetet rörande rösten, kören, ledarskapet och olika fenomen att förhålla sig

till som körledare i en musikalisk praktik.

I dessa handböcker beskrivs arbetssätt och funktioner för körledare i sin

yrkesroll, och det ges exempel på träning av de olika förmågor som krävs i en

sammansatt och komplex körledarpraktik. Det finns ett antal pedagogiska böcker

och handböcker i ämnet körledning. Ett urval presenteras här och kommer senare i

sammanfattningen av det här kapitlet att ställas i relation till forskningslitteraturen

om körledning.

På 1970-talet skrev Ericson, Ohlin och Spångberg (1974) tillsammans

Tidigare forskning och områdesöversikt

som slagteknik och repetitionsmetodik och med konkreta övningsexempel. På

slaget! En bok om körledning av Caplin (2000), kan ses som en uppföljande lärobok

om körledning med tillhörande CD innehållande ljudexempel samt videoexempel

för dator. Den är tänkt för lärarledd utbildning, men passar även bra för självstudier.

Caplin går igenom slagteknik, instuderingsmetodik, partiturläsning,

musikförståelse, tolkningsarbete, körarbete som mål – mening, körakustik, körens

sound och klangideal, samtida musik, sångteknik i nyare musik, uppsjungning,

pianots roll i körarbetet, från teknik till musik, körintonation, tidstypiskt

framförande och latinuttal. Innehållet visar på vilka djupkunskaper körledaren

behöver i sitt arbete med att leda en ensemble och författaren tar avstamp i de tre

grundstenarna insikt, förståelse och medvetenhet. Om kör och intonationsarbete

återfinns Körintonation. Du skall icke sjunga falskt mot din nästa av Alldahl (1990)

och vänder sig till körledare, körsångare och körer ”som vill börja och sluta på

samma tonhöjd, sjunga renare än pianot och utnyttja intonationen som ett medvetet

musikaliskt uttrycksmedel”. Avsnitt som behandlas är akustik, enklang, tonplatser,

kromatik, alteration, enharmoniska intervall, liksvävande temperering, att hitta i

tonaliteten och teorin i praktiken.

I Körkonst. Om sång, körarbete och kommunikation av Dahl (2003) återfinns

avsnitt om sång, körarbete, kommunikation och dirigentrollen. Den är tänkt som

inspiration för körledare och fördjupning för korister. De olika kapitlen tar upp

ämnen som röstvård, uppvärmning, olika sorters körer, dirigentens arbete och roll,

repertoar, instudering, intonation, kördirigenten och orkestern, goda cirklar,

kommunikation, pacing och leading, sången i människan – människan i sången, att

vara i balans både till det inre och yttre, körens inre liv samt litteraturförslag på olika

handböcker om kör och körledning.

Människan i kören av Bengtsson (red.) (1982) är tänkt som en studiebok för

sångare med intresse för körsångarrollen, körledare, kyrkomusiker, präster och de

som i styrelser sysslar med frågor som berör körverksamheten i Svenska kyrkan.

Författaren uppmanar intressenter att även applicera innehållet på andra

körinstitutioner, profana körer och frikyrkans körer. Tusen korister, femhundra

körledare samt psykologer och präster har medverkat i förarbetet. Deras medverkan

har mynnat ut i diskussioner om ämnen som människan i kören, Maslows

behovstrappa, stress, avslappning, målstruktur, samspel, roller, ledarskap och

rollkonflikt, att börja och sluta i kören, delat ansvar, musiken i kyrkan samt statistik.

Med fokus på körsång i studieförbund har Henningsson (1996) skrivit Kör i cirkel.

Ett forum för individuell och kollektiv utveckling, som är en rapport från ett

samarbetsprojekt (FoU-projekt) mellan de tre kristna studieförbunden Frikyrkliga

studieförbundet, KFUK-KFUMs studieförbund och Sveriges Kyrkliga

Studieförbund samt Musikhögskolan/Göteborgs universitet. Den vänder sig till

körledare, korister och till dem som funderar över den estetiska verksamheten och

folkbildningens roll i samhället. Innehållet beskriver och diskuterar områden som:

kör som demokrati, personlig utveckling, körsångens väsen, kunskap, körkunskap,

kunskapsöverföring och kunskapstillägnande, kulturarv, internationalisering,

mångkulturell förståelse, litteratur kring folkbildning och kultur.

Från praxisfältet återfinns Elliots (2009) Röstboken. Tal-, röst- och

sångövningar, där en mängd tal-, röst- och sångövningar beskrivs. Innehållet

avspeglar författarens personliga erfarenheter som vuxit fram ur hennes arbete med

patienter och elever. Ett ytterligare komplement till området röst och sång återfinns

i Klingfors (1990) genomgång av professionell sång i italiensk och tysk stil under

16/1700-talen, som riktar sig till sångare, ensembleledare och instrumentalister.

Områden som källor, andning, tonbildning och fonation, textuttal och artikulation,

rösttyper, kontinuerligt vibrato, tonansatser, musikalisk gestaltning och

kyrkomusikalisk besättning beskrivs och kartläggs. Avslutningsvis görs en

jämförelse mellan nutida ”klassisk” sång och källorna från 16/1700-talen. Likaså

beskrivs sångutbildning under 16/1700-talen.

Röstbehandling i kören fokuseras i Bjerges och Skölds (1993) Släpp taget!

Sånghandledning i kör med uppsjungningsövningar och riktar sig direkt till korister

i körer och värnar om deras sångtekniska utveckling från ett körledarperspektiv.

Första halvan är skriven av en sångerska/sångpedagog och andra halvan av en

körledare. Den tar upp sångtekniska problemställningar som muskelreflexer,

hindren och arvet från naturen, nycklarna i kroppen, grunden genom olika övningar

och praktiska uppsjungningsövningar. Syftet är att förmedla arbetsmaterial från

körledarperspektiv till körsångare i olika körsammanhang. En ytterligare handbok

utifrån ett sångarperspektiv är Fyra sångpedagoger. Röstutveckling för alla

sångintresserade av de fyra sångpedagogerna/sångarna Carlén, Haking-Raaby,

Kristersson och Larsson-Myrsten (1999). Författarna vänder sig till alla

sångintresserade som vill arbeta med röstutveckling, såväl korister som körledare. I

materialet finns en inspirationskälla till tonbildningsövningar för körledaren att

inhämta i det gemensamma tonbildningsarbetet med kören. Sångare på alla nivåer

erbjuds att arbeta med ett urval tonbildningsmaterial utifrån praktiska övningar och

en video. De fyra sångpedagogerna kommer till tals visuellt, visar före och

strukturerar teoretiskt med olika tonbildningsaspekter. Problem som kan begränsa

amatörkörer är de svårigheter som kan uppstå för körledaren; att hitta former för

körmedlemmarnas individuella röstutveckling, vilket erbjuds i ett material som

detta.

Det finns specifik handbokslitteratur för barn, kör och röst. McRae (1991)

vänder sig till yrkesverksamma som arbetar med barn och sång, barns röster,

barnkör och repetitionen, barn och musik i skolan, i kyrkan, kurser vid college och

universitet. Med sin erfarenhet av att utbilda, undervisa, leda och dirigera är McRaes

mål att stimulera och formulera en personlig filosofi och uppmuntra personliga

strategier i arbetet med att bygga upp körverksamhet för barn. Innehållet täcker olika

aspekter, praktiska idéer och filosofiska tankegångar om verksamhet med barn i kör

i åldrarna 4-11 år. Kodály-metoden och Orffmusik är avsnitt som beskrivs utifrån

verksamheten, likaså att hitta framgångsrika sätt att repetera fram till konsert.

Tidigare forskning och områdesöversikt

I denna kategori finns också Barn i kör. Idéer och metoder för barnkörledare,

av Fagius och Larsson (1990) som vänder sig till barnkörledare i kyrkor och

samfund i Sverige, men även till barnkörledare i skola och kommunal musikskola.

12 avsnitt tar upp områden som barns musikaliska utveckling, körverksamhet,

barnen i församlingen, vad säger kören när den sjunger, rytmik i barnkören,

instrumentet rösten, körledaren/ledarrollen, på gehör eller med hjälp av noter, att

sjunga i stämmor, kör och instrument, barnkören i historiskt perspektiv och barnkör

i kyrkan. Redaktörerna visar genom artikelurvalet att barnkörer ställer skilda krav

på ledarskapet. Barn och sång – om rösten, sångerna och vägen dit behandlar

barnröster och med flera medförfattare (Fagius, 2007). Innehållet är indelat i en

teoretisk och en praktisk del och presenterar studier om spädbarnets tidiga

melodiliknande joller, om barnröstens anatomiska byggnad och klangliga

möjligheter och hur barnets hjärna tar emot tidiga musikaliska impulser. Med

utgångspunkt i rytmik, rörelse och improvisation som betydelse för att väcka barns

sånglust återfinns övningar och sånger för barn från förskola och upp i 10-årsåldern

samt en CD med olika exempel. Materialet vänder sig till studenter på utbildningar

där barn och sång är ett viktigt ämne men även till körledare och sångintresserade i

allmänhet.

I egenskap av körledare blir hen hela tiden sedd och tolkad som en förebild för

den musikaliska praktiken. Körledare som grupp blir på så vis till förebilder för en

nations körsångstradition(er) och är i det vardagliga arbetet med körledning vana att

förebilda musikaliskt i arbetet med den egna kören.

”Det är inte idé att lyfta händerna till dirigering om man inte har något att

dirigera – det vill säga någon inre föreställning” (Stålhammar, 2009, s. 39).

Ovanstående citat av Eric Ericson ger en föreställning om de olika nivåerna av

arbetet med körledning, såväl inre som yttre föreställning av det som ska komma att

bli det klingande resultatet, målbilden och visionen av körmusiken. Med start våren

1988 sände Sveriges Radio P2 samtalsprogram mellan Eric Ericson och Jan Lennart

Höglund utifrån Ericsons erfarenheter av och tankar kring kör- och körledarpraktik.

Från dessa radioprogram gavs därefter utskrifter från tio samtal ut; Ericskrönikan.

Tio samtal med Eric Ericson (Höglund, 2003). I samtalen berättar Ericson bland

annat om sin egen ungdomstid som ung körsångare och sitt växande in i

körledarpraktiken. Han funderar kring och berättar hur han tidigt närmade sig

körledarskapet initialt genom härmning och om sin musikutbildning och växande in

i det som kom att prägla hela hans yrkesliv långt ut över Sveriges körgränser. Kören

är det instrument som Ericson konstnärligt uttryckt sig genom under ett helt yrkesliv

och i hans berättelser för Stålhammar (2009) kommer citatet ovan om att ligga steget

före körsångarna.

I Bosse och hans flickkörsvärld (Byström, 2010), skildras Adolf Fredriks

Flickkör och dess körledare som arbetat med barns röster och körsång under ett helt

yrkesliv. I denna yrkeslivsskildring kommer kvinnor till tals som vuxit upp i

”Bosses flickkörer”, liksom körpianistens nära samarbete med körledaren och olika

liksom körsångens betydelse för hälsan, historiska tillbakablickar på ett 50-årigt

yrkesliv med barnkör i fokus och med förklaringar av körledar- och

musikfostrargärning. Johansson beskriver en del av sin pedagogiska gärning. Ett

90-tal dirigenter, musikpersonligheter, elever och flickkörskorister ger sina bilder av

hur Johansson präglat körliv över gränserna genom sitt ledarskap i barnkör

(Byström, 2010).

En slutsats är att författarna till ovan presenterade handböcker om körledning

alla har ett aktivt förhållande till körledarpraktiken och till arbetssätt för kör och

körledning i form av tillvägagångssätt, hjälpmedel, resurser, tekniker och metoder.

Generella begrepp som körledare, körpedagogik och kördirigent återfinns i

litteraturen och pekar dels på olika aspekter av ledarskap i kör, dels på olika typer

av språkbruk och det går att anta att olika utbildningskontexter och praktiker är

traditionsbärande. I litteraturen beskrivs sångrösten som ett instrument sångaren

alltid bär med sig, till skillnad från andra instrumentalister. Sångpedagoger har olika

sätt att beskriva teknik och egna erfarenheter och använder olika metaforer för att

förmedla sina tankar och arbetssätt. Handböckerna pekar på att främjandet av

röstutveckling ses som en viktig del av körledarpraktiken och som ett av verktygen

i körledarens arbete med att få körmusik att klinga, och innehåller olika aspekter att

kunna arbeta med sång, röst och tal. Härmning är basalt för lärande och den inre

föreställning om musiken körledare ger uttryck för är ett av de tillvägagångssätt som

framkommer som stark grund och motor för allt musicerande. Härmning utifrån

förebilder är ett sätt att närma sig körledaryrket. Att lära utifrån att härma en förebild

är en strategi för lärande, musikalisk kommunikation, såväl som för blivande

körledare, körledare, såväl som för körsångare i kören.

In document Medierande verktyg i körledarpraktik: en studie av arbetssätt och handling i körledning med barn och unga (Page 34-38)