Desirée

Körledare Desirée startar en barnkör för barn i 8-årsåldern. Barnen kommer från

omkringliggande skolor till den skola där körlektionerna bedrivs. Desirée gör

tydliga stretch- och uppsjungningsövningar som stimulerar barnens röst. Hon

använder sig av registerträning och igångsättningssånger i början av varje

körlektion. Vad Desirée ofta praktiserar är att låta barnen sjunga solo och i

smågrupper för varandra. Detta stimulerar till att alla barnen, vid olika tillfällen, vill

sjunga solo för varandra på körlektioner, när tillfälle för detta ges. En del barn

vänder sig i riktning mot körledaren när de sjunger medan andra barn vill vara vända

mot hela gruppen. På detta sätt verkar barnets lust att sjunga ut, och sjunga för

varandra, väckas. Solosjungandet framstår som något roligt, en kick och är eller blir

inte till något pressat eller konstigt. Desirée märker också att barnen tycker det är

roligt att leka musiklekar och gör till vana, efter barnens önskemål, att avsluta

körlektionerna med att leka olika musiklekar på golvet, utan stolar. Hon utnyttjar

rytmikämnet och rörelse för att nå barnen på olika sätt i denna barnkörgrupp.

Hela gruppen sjunger en- och tvåstämmigt, och i olika gruppsammansättningar

där alla lär och sjunger båda stämmorna. När Desirée leder sången från pianot och

själv sjunger med så sjunger hon utan att överrösta barnen. Hon låter i stället

medvetet barnens röster vara det som hörs mest. Däremot är hon stödjande i

melodispel och markerar genom egen textning. Att barnen har fina röster är något

hon lyfter fram och berättar både för barnen och för mig

Som ett resultat av att skolan hon undervisar på samtidigt startar en

konkurrerande, liknande barnkörverksamhet under samma läsår framkommer att

Desirée i grund och botten är påverkad av att det försvinner så många elever från

hennes nystartade kör. Hon är också påverkad av att hon inte tycker att hon spelar

tillräckligt bra på pianot, att lokalen är krånglig att låsa upp och ligger lite avsides

för barnen. Dessa faktorer gör att hon känner sig hämmad i sitt agerande på

lektionerna. Hon säger i intervjun att hon vet precis vad det beror på när något inte

fungerar och när barnen rusar till dörren för att låsa upp när lektionen startat har hon

hur och vem som låser upp ytterdörren för de barn som eventuellt kommer sent. Det

är ett starkt irritationsmoment att inte dörren kan stå upplåst och stör i sin tur

lektionsstarterna och gruppens koncentration, menar Desirée.

De yttre ramfaktorerna är således inte gynnsamma. Desirée berättar att hon

känner en rädsla och kluvenhet inför tanken att om hon agerar på ett mer bestämt

sätt gentemot gruppen kan hon förlora sångare från barnkören. Samtidigt är hon

rädd för att om hon inte agerar tydligt gentemot gruppen så kommer några att sluta

av den anledningen. Desirée upplever att hon därför inte får ordning på gruppen

vilket leder till en osäker attityd hur hon ska agera när barnen blir stökiga gentemot

varandra. Hon upplever och berättar att när något går fel är hon snabb att alltid

anklaga sig själv. Hon kan inte riktigt ta på vem/vilka det är som blir stökiga och

säger sig därför inte kunna tala med någon speciell och det framgår av hennes

berättelse att det inte handlar om någon enskild körsångare utan hennes

förhållningssätt till gruppen och individerna. Desirée menar att det inte är någon

skillnad på om det är barn som är 12 år eller vuxna som är 25 år. Hennes erfarenhet

är att det finns liknande störande element i olika körer.

Barnen har fina röster och sjunger så bra, menar Desirée. Hon har dock själv

lagt märke till att hon ofta gör kortare uppsjungning med denna barngrupp än hon

brukar. Vid intervjun säger hon att det beror på att hon känt sig oinspirerad och

hellre velat komma igång och sjunga sånger med dessa barn. I slutet av lektionerna

ägnar Desirée ofta tid till sång- och musiklekar för det märker hon att barnen tycker

om och vill på detta vis knyta an till barnens intresse.

Desirée säger att hon tror att barnen inte tycker att ”inlärning” är kul. Det

kommer hon att tänka på när de sjunger igenom sånger efter varandra, utan att träna

och ta om något specifikt, för då blir det en helt annan stämning och tempo mellan

henne och gruppen. Hon menar att körledaren bryter flödet när nytt lärs in, funderar

över om hon ska utnyttja rytmikämnet mer vid ”inlärning av nytt” och arbeta mer

med texten först. När Desirée är mer aktiv under en lektion så reflekterar hon över

att hon i stunden och direkt får mer tillbaka av barnen. Desirée pratar om hur hon

skulle kunna arbeta framöver. Hon berättar att hon är lite otålig av sig och vill att

barnen ska kunna många sånger. Desirée berättar återkommande att hon känner sig

besviken på den här gruppen som hon samtidigt berömmer för att de sjunger bra och

klankar ofta på sig själv och hur hon agerar. Det framstår som att hon är negativt

påverkad av yttre faktorer, ramfaktorer, som salsplacering och skolans struktur och

planering. När Desirée tar sig förbi de många självförebråelserna hon uttrycker,

framkommer att hon har klara tankar kring barn och körsång som hon vill arbeta

efter.

Desirée berättar att hon har en klar bild av vad som behövs av melodistöd från

pianot i en övning och för att påverka röstutvecklingen. Hon menar att sättet att

ackompanjera hjälper barnen väldigt mycket och det tänker hon på och arbetar efter.

Detta ser hon som en del av körledarskapet. Hon vill inte att barnen ska sjunga rakt

ut i luften utan efter hand få lära sig att kunna höra och uppfatta skillnader, anpassa

sin röst efter texten och tänka på hur de sjunger.

Körledarbilder och arbetssätt

Barn ska redan från början få lära sig att sjunga på olika sätt, till exempel

bundet, andas på utvalda ställen, kunna sjunga musikaliskt och anpassat efter texten.

Det vill Desirée sträva efter. När hon sjunger Astrid Lindgren-sånger med barnen

säger Desirée att de ”sjunger bara rakt på” och påpekar hur viktigt det då kan vara

med pianokompet och att leda utifrån ackompanjemanget. På grund av att hon bär

på en rädsla för att barn ska sluta i denna kör hindrar hon sig själv från att agera och

arbeta mer koncentrerat med det hon egentligen skulle vilja. Hela tiden återkommer

Desirée till hur illa hon kommit att tycka om lokalen, att hon inte kan spela och vara

som hon skulle vilja. Hon känner sig ofta ofokuserad, oinspirerad och nämner som

en bidragande faktor att skolan startar konkurrerande verksamhet samtidigt som

Desirée arbetar med denna nystartade barnkör. Desirée nämner också att hon tycker

det är olyckligt att bli observerad under just dessa förutsättningar och berättar att

hon har dåligt självförtroende.

Körsång är upplevelse och ”en massa kickar”, berättar hon. De upplevelser och

kickar Desirée fått när hon var liten och sjöng i kör, önskar hon att hon nu kan ge

till barnen och hon berättar att hon tror att hon ger det vid konserter med barnkören.

Desirée berättar att slutresultatet med gruppen beror på körledaren och just nu

känner hon sig ofokuserad, oinspirerad och går på någon slags rutin där hon inte är

nöjd med sig själv som lärare. Desirée vill förändra vissa saker, till exempel vill hon

våga visa irritation och vara mer bestämd, istället för att uppleva energitjuvar och

inte våga bli arg. Detta får hon syn på och reflekterar över under observationstiden.

Hon pendlar mellan att å ena sidan veta vad hon vill arbeta för, men å den andra

sidan vara drabbad av en sämre självkänsla i sitt arbete. Till hösten planerar hon att

börja arbeta med en körledarkollega för att hon har idéer om hur hon vill fortsätta

sitt barnkörsarbete och organisera det pedagogiska rummet för att styra upp

körverksamheten med barn och unga.

5.1.5 Sammanfattning körledarbilder som beskrivningar av praktiken

I ovanstående körledarbilder, som bygger på beskrivningar på individnivå av de fyra

medverkandes respektive körledarpraktiker, framträder specifika beskrivningar som

skulle kunna kallas ett mönster för respektive körledare.

För alla fyra körledarna är pianot ett viktigt verktyg, som de även använder för

att förebilda och stödja olika melodislingor och stämmor, förutom

ackompanjemang. Pianot används på olika sätt under lektioner och repetitioner:

förebildande i frasering inne i ett stycke musik, stämövning, ackompanjemang och

genreskapande, ge ton, tonbilda utifrån att härma en spelad fras. Likaså framträder

rörelsen och kontakten med sin egen röst och kropp som viktig för alla fyra.

Egenskaper de ofta visar på är dels tålamod i olika situationer, dels en tillåtande

attityd gentemot barnen/ungdomarna. Körledarna väljer sin repertoar utifrån vad de

själva tycker om i fråga om musik och texter och utifrån vilken svårighetsgrad av

stämsång de vill arbeta med i körgruppen. Alla fyra ger på olika sätt uttryck för att

körverksamheten, då barnen får uttrycka musik, text och gemensamt musicera för

en publik. På så vis framträder ett mönster som visar sig vara viktigt för alla fyra

körledarna på individnivå.

Anna menar att hennes medverkan i studien har genererat mer noggrann

planering och tillspetsade frågeställningar för henne själv. Genom portföljfrågorna

hittar Anna verktyg att mer medvetet utveckla sitt arbete och hon vill arbeta väl

förberedd med det urval av sånger hon väljer att instudera med barnen. Hon ser

möjligheter att överföra de arbetssätt hon använder med barnkören till studenter i

högre utbildning. Hon har exempelvis börjat fundera på hur hon ska kunna förmedla

sin kunskap om användning av attityder gentemot barn till studenter.

Beatrice vill att varje körlektion ska vara en berättelse och utvecklar en metod

för det. Hon binder ihop sångerna med spännande och roliga historier hon hittar på.

Beatrice formulerar ett problem hon ser i och med studien. Hon undrar över hur hon

ska få barn att sjunga med ”den lilla mjuka rösten”. Beatrice skiljer inte på att öva

och att sjunga, utan utgår ifrån att sjunga. Hon menar att sången med barnen ska

väcka lust att i framtiden arbeta mer på djupet. Inställningen till rösten som

nybörjarinstrument, där det viktigaste är att ”det ska vara kul” (Beatrice), gör att

Beatrice undviker detaljarbete med sångteknik. Hon har börjat fundera över om hon

borde arbeta mer med detaljer redan från början. Genom att svara på

portföljfrågorna och belysa vad hon skriver klargör Beatrice under intervjun hur hon

ser på förhållandet mellan det pedagogiska och konstnärliga. Hon säger att

pedagogik och konstnärlighet blandas och att barn tolkar musikaliska signaler utan

prat.

Carl berättar att han ofta kommer till körlektionerna med för mycket stress och

energi i kroppen och menar att han har för kort paus mellan lektionerna och inte

riktigt orkar. Observationstillfällena gör att han vill ”skärpa sig och reflektera” och

antyder att han tidigare enbart hållit på utan tankar och tid för reflektion. Carl

berättar att ”reflektionen har kommit igång” som en följd av observation och

portföljskrivande. Han ser att det finns ett behov av att koristerna lär känna varandra

bättre och får ha en social samvaro. De behöver även individuell rösthjälp. Carl

lägger mycket tid på tonbildning och individuell röstträning, som en del av

körsången. Carl uttrycker under intervjun möjligheten att bli än tydligare i sitt arbete

med olika målbilder, genom att förklara vad som händer under repetitionen, bekräfta

vad som övas, hur det låter, varför moment arbetas med och vad de ska leda till.

Som lösning på att utveckla arbetet med kör och körledning ser Carl samarbete

tillsammans med kollega, att vara två med möjlighet till feedback i arbetet. Det ger

nya möjligheter till mer varierande arbetsmoment, feedback för den enskilde

koristen, till hela gruppen och till varandra som körledarkollegor, menar han.

Desirée inser att hon är rädd att förlora barnen i just denna barnkörgrupp, på

grund av att skolan hon undervisar dem på samtidigt startar en konkurrerande

körverksamhet. Det i sig leder till egna tvivel på sin förmåga som körledare och en

upplevelse av sämre självförtroende. Hon förmår inte se sin egen körledarpraktik

när hon skriver i sin portfölj utan fokuserar hindren och praktiska svårigheter. Under

Körledarbilder och arbetssätt

intervjun kommer hon på och pratar om att hon är alltför passiv och bör styra upp

arbetet med sin nystartade barnkör mer. Hon får i portföljen syn på pedagogiska

hinder som svårigheter att hålla ytterdörr upplåst, passiv attityd gentemot barnen

och att hon går på någon slags rutin. Desirée upplever observationstillfällena lite

obekväma och säger att hon inte vågar testa så mycket som hon menar att hon vågar

när hon är själv med en barngrupp. När hon får höra mig läsa upp min

sammanställning av mina observationsanteckningar om vad hon gör på sina

lektioner kommenterar hon: ”Ja, ja, det vet jag ju att jag gör allt det där”. Däremot

skriver hon inte så mycket om sin körledarpraktik i sin portfölj, det blir ett fokus på

hinder. Genom studien kommer Desirée fram till att hon vill arbeta med en

körkollega från och med nästa termin.

Vid de enskilda eftersamtalen (2013/2014) framkommer att de medverkande

körledarna kan identifiera sig själva med respektive körledarbild som en

beskrivning av sin körledarpraktik.

In document Medierande verktyg i körledarpraktik: en studie av arbetssätt och handling i körledning med barn och unga (Page 113-117)