Punktuellt respektive relationellt tänkande

Tänkande kan enligt von Wright (2000) definieras på två sätt: som punktuellt och

som relationellt. Ett punktuellt tänkande, där människan ses som en individuell

produkt som går att isolera från direkta sammanhang, är inte tillräckligt i ett

sociokulturellt perspektiv. Att tänkande är relationellt innebär, enligt von Wright,

att det inte går att isolera från andra relationer. Då Säljö (2005) beskriver och

diskuterar begrepp som skildrar människan som kommunicerande varelse med

omvärlden och sig själv i ett ständigt relationellt flöde, blir den relation von Wright

(2000) beskriver mellan jag och mig en viktig pusselbit - den där det i det inre

subjektiva tänkandet sker samtal mellan jag och mig. Intersubjektivitet rymmer fler

relationer än dem som försiggår människor emellan. I körledarsammanhanget

Teoretiskt ramverk

återför jag som forskare intersubjektiviteten till relationen mellan det inre

professionella jaget, körledaren (I), och den yttre professionella gestiken och

kommunikationen i miget, körledning (Me), som är det yttre synbara på arbetet med

kör, där reflektion och det reflexiva blir till mellan handlingar.

Relationen utgörs av körledarens förmåga att ställa sig utanför sina nyss

utförda handlingar och själv reflektera över vad som just hände och korrigera, arbeta

vidare; en erfarenhet byggs på över tid. Enligt Mead kan erfarenheten ses som

experimentell (Daniels et al., 2007, s. 89) och inte enbart som en summa av förflutna

skeenden. Därmed finns ingen självklar skarp gräns mellan fenomen och erfarenhet.

För Mead blir erfarenhetsprocessen i denna form något grundläggande och den

relation i vilken mening skapas, skriver von Wright (2000). Att skapa mening är ett

resultat av vår egen reaktion på handlingar och objekt där gester får en mening i en

social interaktion. Intersubjektiviteten är det som sker i den gemensamma världen,

i en väv av relationer där människors enskilda subjektiviteter ingår. Inter- är det som

finns mellan enskilda individers subjektivitet, i det som sker mellan människors

sociala handlingar, vilket inte behöver vara ett samförstånd utan snarare

kommunikativa processer av meningsskapande – mellanrummet mellan enskilda

individer. Så som intersubjektivitet beskrivs av von Wright (2000) finns möjligheter

för mig som forskare att tolka och förstå ledarskap i kör utifrån ett relationellt

perspektiv på denna specifika praktik.

3.2.3 Relationen mellan språk och tanke

En av Vygotskijs centrala skrifter, Tänkande och språk (1934/1999), behandlar

relationen mellan språk och tanke. I en av de engelska utgåvorna ger Kozulin

(Vygotskij, 1986) i förordet ett viktigt bidrag till förståelsen av Vygotskijs teorier

och begrepp. Kozulin menar att högre mentala funktioner visar sig som produkter

av medierande aktivitet. Mellanmänsklig kommunikation och psykologiska verktyg

fungerar som förmedlare i denna process:

According to Vygotsky, human higher mental functions must be viewed as products

of mediated activity. The role of mediator is played by psychological tools and means

of interpersonal communication. The concept of a psychological tool first appeared

in Vygotsky’s thought by loose analogy with the material tool, which serves as a

mediator between the human hand and the object upon which the tool acts.

(Vygotskij, 1986, xxiv)

Den synliga handlingen och aktiviteten blir till något mer än användande av ett

fysiskt verktyg. Verktyget blir ett yttre uttryck för en förlängning av tanken i

körledarpraktiken. Genom aktivitet förändras verktyg till att bli ett verb, en

handling:

Moreover, there is, as I see it, a connection between Gibson’s affordances and

mediation described by Vygotsky: that which is culturally and historically mediated

by the tools in a situated activity also becomes possible affordances offered to the

creator (agent) as means of his/her agency. (Folkestad, 2012, s. 196)

Handlingar och aktiviteter förändras utifrån tanke och språk och vice versa. En

aspekt på språket respektive tanken som kan diskuteras är att dessa inte klart går att

skilja åt, utifrån vad som kommer före det andra:

Ett grundläggande faktum som vi stöter på vid en genetisk undersökning av tänkandet

och språket är att relationen mellan dessa processer är en föränderlig faktor och inte

något stabilt och oföränderligt. Relationen mellan tänkande och språk genomgår

under utvecklingsprocessen både kvantitativa och kvalitativa förändringar. Språket

och tänkandet utvecklas med andra ord inte parallellt eller i samma takt. Deras

utvecklingskurvor möts och skiljs gång på gång. De korsar varandra och under vissa

perioder planar de ut och löper parallellt – eller smälter till och med samman till vissa

delar – för att sedan åter grena ut sig på skilda håll. (Vygotskij, 1934/1999, s. 129)

Vygotskij sammanfattar sina tankar om relationen mellan tanke och tal, mellan

tänkandet och ordet, på följande vis:

Denna centrala idé kan uttryckas i den allmänna formeln: tankens relation till ordet

är framför allt en process och inte ett ting. Denna relation är en rörelse från tanken

till ordet och omvänt – från ordet till tanken. (Vygotskij, 1934/1999, s. 404)

Det finns således en kontinuerligt pågående relation och växelverkan mellan språket

och tanken. Tanken och språket i människan är i rörelse, genom tiden och i växelspel

med omgivningen. Mot bakgrund av detta teoretiseras i föreliggande avhandling

kunskapsprocessen i körledning som medierad (Vygotskij, 1995/2010, 1934/1999;

Daniels et al., 2007; Daniels, 2001). Mediering – ett centralt begrepp i Vygotskijs

teorier – i en specifik praktik sker genom individens användande av verktyg, i det

här fallet körledarens användande av verktyg.

Vygotskij (1934/1999) liknar verktygs funktion vid ordens verktygsfunktion,

oavsett om ett verktyg från början är fysiskt eller psykologiskt. Med ett sådant

synsätt finns det verktyg av olika slag med olika slags medierande funktion, vilket

också gäller ordet, språket och tanken. Relationen mellan tanke och ord är en

kontinuerligt pågående process och en del av verktygsanvändningen.

3.3 Sociala processer i körledarpraktiken

Genom att tolka och förstå sociala processer går det att närma sig människans

mentala processer i en specifik praktik. Vad som sker i arbetet med körledning, och

vad körledning omfattar är följaktligen beroende av de sociala processerna i

körledarpraktiken. I den interaktionen tillägnas och utvecklas körledarens socialt

situerade kulturella verktyg.

Teoretiskt ramverk