Ansvaret för att arbeta med frågor rörande blindas flirt

Vem har egentligen ansvar för att gravt synskadade personer får information om sex- och samlevnad? Samtliga av de som ingår i studien svarade att ansvaret för att jobba med dessa frågor ligger, och ska ligga, inom Region Skånes

synrehabilitering som bedrivs inom Synenheten. Mest självklart kom det från kuratorn och de som har längre erfarenhet av att arbeta med personer med grava synnedsättningar. "Ska det fortfarande heta att synenheten jobbar med

rehabilitering, tycker jag ansvaret ligger här."

- "För mig är inte att kunna läsa och skriva det viktigaste, utan det är personens vardag och i den ingår de sociala relationerna. Där kommer jobbrelationer, sexuella relationer och där kommer flirten in.

En informant pekade på att många synskadade lever som singlar, och att det kanske inte måste vara så, om det förekommit träning i hur man flirtar och tar initiativ till nära relationer.

- "Om man tittar i statistiken ser man att väldigt många synskadade är ensamma. Då kan jag undra om det behöver vara så. Jag tror man behöver hjälp med det och vilka signaler som man skickar ut och hur man beter sig. Du har det med dig om du har sett och har fått en synskada, då sitter det ju där sedan tidigare. Men jag tror ändå man måste bli lite påmind. Jag tycker det ska ingå i en rehabilitering. Då spelar det ingen roll om man har en partner eller ej. Det är lätt man sjunker ihop. Man kanske har svårt att sminka sig eller raka sig. Hur har jag varit tidigare? Då måste jag få lov att vara den, men att man kanske förstärker den rollen istället för

36 blindrollen. Om man kan försona sig med sin situation, om jag tycker om mig själv kan också andra tycka om mig."

Den synpedagog som endast kommit i kontakt med ett fåtal blinda, kunde först

efter ett resonemang komma fram till att kompetensen att arbeta med dessa specifika frågor troligen inte fanns någon annanstans än hos Synenhetens personal. Ett första förslag utgjordes av föräldrarna och lärarna i barnens skola. Men hon kunde sedan komma fram till att mycket av skolans undervisning bygger på att man kan ta del av bilder, och att det inte finns tillgång till taktilt material som ungdomarna med grava synnedsättningar kan känna på. Hon hade aldrig reflekterat över frågorna, något hon delade med flera kollegor. I hennes fall får det väl förklaras med att hon kommit i kontakt med så få personer som haft grava synnedsättningar.

En av de äldre synpedagogerna pekade på grundskolans bristande förmåga att ta upp dessa frågor med de blinda barnen. Informanten var också orolig för att fördomar kring personer med funktionsnedsättningar, fortfarande kan leva kvar och sätta spår i dessa barns tillgång till information om flirt, sex och samlevnad. - "Det bör ju inte vara så att man får höra att "du som är handikappad, det är inget för dig. Men det skulle inte förvåna mig om det fortfarande är så. Fördomar som sitter djupt spelar in."

En del av informanterna framförde åsikter om att de tyckte att en del av ansvaret att informera barnen med grava synskador, bör ligga hos föräldrarna. När det gäller skolungdomar, framförde flera att Synenhetens barnteam har en viktig uppgift att fylla.

- "Föräldrarna måste ställa upp. Och sen, det borde ju vara en naturlig grej för barnteamet om man inte fått det i skolan. Där borde det komma från barnen själva som hör hur kompisarna snackar. De frågor de inte vågar ställa till kompisarna, borde de kunna ställa till barnenheten."

En av informanterna pekade på att den erfarenhet från tiden då man arbetade med ungdomsgrupper, inte tas till vara av det nuvarande barnteamet, där många ansåg att frågorna måste tas upp.

- "Jag skulle gärna vilja öppna upp gruppverksamheten igen. Men vi i

vuxenteamet jobbar ju inte med de under 20 så jag hoppas de jobbar med det i barnteamet. Ingen i dagens barnteam har frågat hur vi jobbat med frågorna

tidigare och det är synd för det är väldigt mycket nyanställd personal i barnteamet som kanske inte har så mycket erfarenhet."

Eftersom jag inte fått möjlighet att träffa någon ur barnteamet, efterfrågade jag enhetschefens skriftliga synpunkter för att få en uppfattning om hur man i detta team arbetar med frågorna kring gravt synskadades flirt. Enhetschefen hade talat med en av de anställda vilket utgör grund för den information hon gav mig via e- post:

"Vi sa att givetvis pratar man kring ämnet om ungdomen tar upp det men det händer ej så ofta. Många gånger är de inte där rent ”mentalt” när de går hos oss. Mycket tankar kretsar kring skolarbete och kompisar. En del har problem att få och behålla vänner så det är min och den andre pedagogens erfarenhet att ”problemområdena” ligger på det planet istället. Vi var även överens om att vi inte fördjupar oss i ämnet eftersom kompetensen finns hos våra kuratorer. Vi kan mer lyssna och ”ge råd” som medmänniskor.

37 Har även pratat med kuratorerna som önskade att de fått dina frågorna så de kunde tänkt igenom svaren. De sa att det är ”tyvärr” sällan detta tas upp från

ungdomarna själv. Kuratorerna har även försökt lyfta ämnet när de haft grupper men ungdomarna är mer inne på att prata kring kompisar/skolan.

Helt ovetenskapligt är min fundering som enbart baserar sig på de ungdomar jag mött att de är ”lite” senare med sina tankar kring sexualitet. Som sagt var helt ovetenskapligt och då syftar jag till de som är födda med grav synskada." Detta ger upphov till att misstänka att de som ingår i vuxenteamet, tror att frågorna behandlas i barnteamet, men att dessa inte anser ungdomarna vara mentalt mogna för det, och därför hänskjuter frågorna till vuxenteamet. Man verkar inte heller föra någon kommunikation kring frågorna då ungdomen övergår, vid 20 års ålder, från det ena teamet till det andra.

En av informanterna, som själv har erfarenhet av att vara synskadad, visade på insikter om hur information om sex måste läggas upp för att tillgodose

synskadades behov; att det inte är självklart att man vet hur en slida eller en penis ser ut eftersom man inte som seende, kan ta till sig bilder. Detsamma gäller olika preventivmedel och hur de används. Informanten uttryckte tvivel om att dessa behov tillgodoses i skolans sex- och samlevnadsundervisning där ungdomarna troligen inte får känna på attrapper av könen och hur olika preventivmedel används.

Tydligt är att de flesta, när man frågar om vem som har ansvaret för att ta upp frågorna kring flirt, kärlek och sexualitet, först associerar till att det måste göras med ungdomar. Inte någon tänkte spontant på att det kan behöva föras in hos vuxensynskadade som ju kan behöva lära sig nya strategier utifrån att de inte längre har kvar sin visuella förmåga. Inte heller tänkte man i detta skede på att alla barndomsblinda inte fått tillgång till information och träning, utan fortfarande kan känna behov av att få diskutera frågorna.

I det följande avsnittet kommer jag att redovisa för hur informanterna svarat, att de arbetar och har arbetat, med de för studien aktuella frågorna.