Hur arbetar man, och har arbetat, med frågorna rörande blindas flirt och

relationer?

Den inledande kontakten

Jag har från de flesta av de sju informanterna fått en uppfattning om att man börjar kontakten med en brukare, vid första tillfället man träffas, med att gå igenom vilka behov denne har. Detta gör många genom att gå igenom, hur en dag kan gestalta sig i brukarens liv:

- "Så när jag träffar en synskadad första gången frågar jag; hur ser din dag ut och försöker gå från morgon till kväll och hitta problemen. Då är det ofta mer det här att det är svårt med frukosten; "jag avstår från teet för att det är så meckigt." "Jag käkar mycket fil för att det är så himla enkelt." (...) "Det är himla bra att gå den vägen fastän man känner sig som magistern som sitter där."

Vid denna genomgång berörs inte frågorna som handlar om behovet av att skapa nya relationer på något systematiskt sätt av de som jag talat med.

- "När man pratar om och kartlägger familjeliv och nätverk är det för att se vilken hjälp de har hemma. Om de är själva. Man frågar om familj och om de har hjälp utifrån. Likadant frågar man alltid om arbete. Det är inte för att upptäcka om någon är ensam och behöver hjälp med det."

Brukarstyrt

Att det är brukarens behov som ligger till grund för vilken rehabilitering denne erhåller, var något som samtliga informanter förde fram på något sätt. Detta gäller i högre grad för frågor rörande flirt och relationer än klädvård och förmåga att läsa och laga till sina måltider. Om att arbeta med blindas förmåga att skapa intima relationer framkom det som exempel att;

- "Det är behovet som ska styra. Skulle det dyka upp, får man ta upp det." - "Om de inte själva för det på tal gör inte jag det. "

- "Samtidigt står det i boken att det ska vara behovet som ska styra. Om det är mallar som ska styra, passar plötsligt inte den runda damen i det fyrkantiga hålet." Brukarens behov ska uttalas av denne själv och utmynna i åtgärder som ska genomföras. Detta ska dokumenteras i en rehabiliteringsplan som den enskilde brukaren ska godkänna och underteckna. Detta görs i början av kontakten med rehabiliteringspersonalen.

De flesta har dock visat en välvillig beredskap för att ta upp frågorna, om brukaren för dem på tal.

- "Det skulle inte kännas konstigt på något sätt att prata om. Det har att göra med att bjuda på sig själv. Men det har aldrig hänt."

- "Jag anser inte det ingår i mina arbetsuppgifter att träna blinda i att ta initiativ till intima relationer. Det ingår inte i befattningsbeskrivningarna. Men man kan gå

46 utanför, för man ska ju träna dem till en bättre vardag. Jag skulle nog kunna tänka mig det men jag har inte fått frågan om det och har aldrig fört det på tal."

MG: - "Har du någon gång ordinerat sexhjälpmedel till blinda?"

- "Nej, det finns ju med i hjälpmedelshandboken men vi har inte ordinationsrätt på det. Jag har aldrig fått någon förfrågan om det."

MG: - "Har du någon gång tränat med någon blind att använda hjälpmedel eller preventivmedel?"

- "Nej, det har jag aldrig tränat eller fått förfrågan om. Men jag skulle inte vara främmande för det. I och med att det är en så känslig sak är det svårt att ta upp, man vet inte hur de reagerar. Kan vara känsligt för dom, man går in i deras privatliv."

MG: - "Men gör inte du det när det gäller andra områden?" - "Ibland, det beror på."

Utdraget ur en intervju som citaten ovan är hämtat ifrån, visar både på att det är brukaren själv som måste ta upp frågorna, om de ska talas om och att man som synpedagog är rädd för att kränka den enskildes integritet och komma in på alltför personliga frågor, dit tydligen flirt och kontaktskapande åtgärder räknas. Det tyder också på att vederbörande tror att det finns en befattningsbeskrivning, där dessa frågor inte finns med bland de områden som ska tränas, men att det ändå finns utrymme inom helhetstänkandet att diskutera frågorna inom synrehabiliteringen. En synpedagog gav mig intrycket av att det handlar mest om att denne ser det som ett vanligt, vänskapligt samtal där man utbyter gemensamma erfarenheter när flirt och relationer kommer på tal:

- "Om de tar upp det själva, ska jag ju inte sopa det under mattan som att det här ska man inte prata om. Utan de får ta sitt och man får göra sina inlägg själv. Det blir ju lite personligt, vad jag tycker också. Jag tycker det är roligt att ta upp lite privat med dem. Ibland när vi sitter och pratar kommer man in på hur det varit när de varit ute."

Här skymtar ett synsätt på arbetet fram, som innebär att man ser den rehabilitering man genomför som en privat relation där man umgås mer än att man tränar

brukaren i kompensatoriska tekniker. Det är också vanligt bland flertalet av informanterna, när flirt kommer på tal, att man hämtar erfarenheter ur sitt eget liv och inte från någon forskning, när man talar med brukare om frågorna.

Många av informanterna kan se att de arbetar med frågorna genom att de kan visa på möjligheter att träffa andra människor. En del tycker intresseföreningen för synskadade, SRF, är ett bra kontaktforum för brukarna, andra hänvisar till pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar där man lär känna varandra och med det kan inleda en flirt.

- "Jag brukar peka på att det kanske vore bra att träffa någon, pushar för SRF, där det finns kurser."

- "Lite är man ju inne och nosar på det när man märker att de är ensamma och försöker pusha på så att de kommer igång och kommer iväg vilket ju är en förutsättning för att kunna flirta."

47 En av informanterna, som har en socialt inriktad utbildning, kunde vid de möten med brukare som tagit upp frågorna, vilket hade hänt två gånger, se och tala om problematiken ur ett bredare perspektiv;

- "Han sa att han trodde att sexlivet var slut bara pga synförlusten. Då kan man förstå att sexlivet varit viktigt för honom. Då kan man försöka luska ut vad det tragiska egentligen består av, att personen inte får ligga med någon eller

synförlusten i sig själv. Det där tog jättelång tid att reda ut, vad som var värst. Då kommer det där in, hur och vad gör jag istället? Om det varit en sådan där tupp på dansgolvet som svansat mellan borden. Jag kan känna att det här var jättesvårt, och jag har inga bra tips."

Helhetssyn

Några ur personalen jag talade med förde fram synpunkter på att det är grunden för flirten man arbetar med på synenheten. Allt ifrån att stärka självkänslan, som är en viktig förutsättning för att kunna vara utåtriktad, intresserad av andra och ge flirtiga signaler, till att medvetandegöra brukarna om den personliga hygienens betydelse i kontakten med andra människor.

"Om man nu ska flirta, får man ju inte lukta alltför illa. Samma sak med klädseln eller att man ska behöva läsa frukosten på tröjan på dem när de kommer till jobbet på morgonen."

Dessa frågor har man antingen arbetat med i gruppverksamhet eller på de längre OT-kurserna där man träffades under en sammanhållen, längre tid. OT-kurserna finns inte kvar sedan drygt 10 år, och man har ännu inte efter den omorganisation som varit inom Synenheten, kommit igång med någon gruppverksamhet.

- "Vi pratade mycket om att man ger signaler med sin kropp och om hur man klär sig. Den diskussionen hade vi när tjejerna var i tonåren."

- "Jag tog upp med en kille att han luktade illa. För han kunde inte jobba

någonstans på det viset. Men först tog han illa upp och tyckte inte det angick mig. Men jag förklarade att det var ett hjälpande handtag att komma vidare. Det har varit en del andra som jag tagit upp det här med, att det stör dig i ditt yrkesval." Att komma in på frågor som rör den rena sexualiteten, hade bara de gjort som hade erfarenhet av att ha arbetat med tjejgruppsverksamhet. Några pekade på de fördelar gruppdiskussioner medför; att den som är mer tillbakadragen inte själv behöver ställa frågorna, men ändå kan lyssna och lära sig och att diskussionerna ofta kommer igång på ett naturligt sätt, ofta med något skämt som en ingång till ämnet.

En kvinna med lång erfarenhet inom yrket berättade;

- "Det blev i mer allmänna ordalag; är det okej att ligga med en kille första gången man träffas? Hur länge ska man ha träffats innan? Vem tar initiativ till

preventivmedel och vem har ansvar för det och sådana saker. Men det var den gruppen. Sen har vi inte haft tid."

Vid en av grupperna, togs dock frågorna rörande sexualitet upp på ett mer tydligt sätt, vilket är det tydligaste exemplet på att frågorna verkligen har belysts inom synrehabiliteringen:

48 - "I tjejgruppen hade vi sex som tema. Det var ca tre år sedan. Det var en blandad tjejgrupp med både synsvaga och blinda tjejer. De synsvaga hade mer kött på benen. De visste mer. De hade känt på kondomer eller pessar eller vad vi nu tog fram."

Detta ger belägg för att det finns ett behov hos de gravt synskadade ungdomarna att få frågorna belysta ur ett speciellt perspektiv som är inriktat på att kompensera synförlusten och att det innebär en stor skillnad när man har vissa synrester jämfört med när man inte alls har någon synförmåga.

Några ser rehabiliteringen som en förberedelse för att kunna flirta, att man tränar de förmågor som ligger till grund, och är en förutsättning för att komma ut och träffa andra personer. En synpedagog pekade på att det är en förutsättning för flirten att man kan förflytta sig vilket gör att mobilityträning även kan ses som en del av en träning inför att man som synskadad ska kunna etablera olika typer av relationer.

När frågorna väl har diskuterats med någon enskild brukare, visar det sig att det är brukare av manligt kön som den manliga synpedagogen gjort det med, och att den kvinnliga delen av personalen mestadels talat med tjejer och unga kvinnor om dem. En av de kvinnliga synpedagogerna hade erfarenhet av att det kan vara lättare för män i 50-års åldern att prata om frågorna. Vad detta berodde på, kunde hon inte definiera utan det byggde på någon enstaka erfarenhet hon hade från denna grupp av brukare. Hon framförde en hypotes om att det kunde bero på att män i denna åldern (runt 50) fortfarande har kvar känslan av att vara attraktiva vilket skulle göra det mer angeläget att prata om. Man har också arbetat med båda könen i någon av de grupper man haft, som har varit blandade kill- och

tjejgrupper.

- (...) då kan han säga att hans fru tycker det är svårt för hon vet inte hur hon ska ta i honom. "Hon kan tro att jag blir rädd om hon kommer med sin hand på mig." Det är det där små vardagskärlekstecknen som att man klappar om varandra, pussar varandra, som man vill prata om som man. "Men jag hittar ju inte min fru!" "Då gäller det att hon får dofta lite extra." Men det går aldrig så långt att man pratar om själva sexakten, inte ens män runt de 50. (...) De känner sig fortfarande manliga och attraktiva och sådär."

Den delen av personalen som själv hade erfarenhet av att vara synskadad, kunde peka på sitt inifrånperspektiv som de har med sig i kontakten med brukarna, som en tillgång.

- "Det är lättare för mig att säga till en brukare, än för en seende, för mig kan de inte säga emot. Mig kan de inte slingra sig ur. Jag kan säga att jag vet att det här är jättejobbigt, men tar vi inte tag i det här nu, kommer du inte att kunna hoppa längre upp på din trappa som du ska uppför, och valet är ditt. (...) Och då kan det vara att "det är ändå ingen idé, för ingen vill ha någon som är synskadad". Och då kan jag svara att jag vet den, den och den som har jobb men det krävs hårt arbete och studier, väldigt mycket arbete. Kanske lite mer... Men jag vet att det går. Eller att någon säger att jag måste ha hemtjänst, för jag kan inte hälla upp kaffe för jag ser ju inte muggen. Det är svårt att säga till mig för då ser jag ju genast till att boka tre tider. Men en seende synpedagog kan man lättare komma undan. "

49 Man pekar på svårigheterna att ta upp frågor kring flirt och relationer i den form de nu möter brukarna när det träffar dem under en kortare tid (en timme) och att det sedan dröjer innan man ses igen.

- "Gör man det enskilt, får det bli när man träffats ett antal gånger."

Att inte ta upp det alls

Det fanns en konsensus bland informanterna om att frågorna inte behandlas i den nuvarande synrehabiliteringsverksamheten i Skåne, vilket följande citat belyser; - "Vad jag vet är det inget som tas upp. Jag ser det som en klar brist."

- "Jag har inte tagit upp de här frågorna med någon så att de hittat några lösningar på sina problem. Har det väl kommit upp, är det mer på den skämtsamma sidan." Någon sa rakt ut att frågorna inte är något denne känner sig bekväm att arbeta med. Denna informants utbildningsbakgrund skiljer sig från de övrigas och vederbörande har inte heller så lång erfarenhet av att arbeta med just gruppen synskadade, vilket kan vara en tänkbar förklaring.

- "Jag tror inte det spelar någon roll om de är blinda eller födda seende, tror inte jag känner mig bekväm med att prata flirt och sexualitet med någon alls."

I den fortsatta intervjun framkommer det dock att vederbörande har erfarenhet av att diskutera kompensatoriska tekniker med personer med andra typer av

funktionsnedsättningar, men att det då är inriktat på den senare sexualiteten, som följer efter flirten. Efter ytterligare en stund säger informanten;

- "Jag har aldrig tänkt på dem (frågorna om flirt) förrän det här kom upp. Men då tänkte jag att det är ju rätt, hur gör man? Då satte det igång lite tankeverksamhet, det är nog inte det enklaste direkt."

Frågorna kring flirt hänskjuts till andra yrkeskategorier

- "Psykologerna på OT-kurserna tog upp det." - "Barnteamet kanske tar upp det." Många som säger sig inte själv ha erfarenhet av att ta upp frågorna rörande flirt, i samtalen med brukarna, hänskjuter dessa till andra personalgrupper eller instanser i samhället.

- "Jag vet inte om det sker inom barnverksamheten. Vi har inte pratat med barnteamet om när det ska tas upp."

Hur skulle man kunna arbeta med blindas flirt och

kontaktskapande på andra sätt än man gör idag?

Det har ju hittills framgått, att man inte systematiskt och genomtänkt tar upp frågorna som rör personers med synskador flirt och förmåga att skapa nya kontakter och svara an på kontaktförsök från andra. Det framkom att de flesta ansåg att dessa frågorna, som tidigare belysts, bäst behandlas inom ramen för gruppverksamhet där man kan samla personer av båda eller bara ett kön, i samma eller blandade åldrar och synstatus etc. Hur grupperna skulle sättas samman fanns det väldigt olika åsikter om.

50 - "Jag tror att köra något liknande tjejgruppen som vi hade. Eller en blandad kill- och tjejgrupp. Som de har kört någonstans. Då bjöd de in en danslärare till en träff. En sjukgymnast också för att komma in på den linjen. För att allt är kopplat till din kropp. Då är man snuddande nära och kan göra små utvikningar. Man kan ha en träff som heter "sex och samlevnad" men i övrigt väva in det i allt det andra. Så det kommer naturligt.

- "Tjejen från ungdomsmottagningen hade med sig många preventivmedel och många av de grejorna hade jag aldrig sett. Pessar som var i olika storlek. Grejorna fick gå runt så alla fick känna. Det blev jättebra."

- "Jag skulle vilja jobba med en gruppverksamhet som utgångspunkt och sen tror jag det är viktigt att man fångar upp de enskilda individerna var för sig men att man har gruppen som sätter igång."

- "Man skulle kanske kunna dela in grupperna i åldrar. Eller efter när man blivit synskadad. (...) "Det kan läggas som ett tema i gruppträffarna. Då blir det mer naturligt när man vet att det kommer. Då spelar ålder inte heller så stor roll." - "Det kan ju vara blandade kill- och tjejgrupper men det bör vara i samma åldrar. För en 25 åring identifierar sig nog inte med en 80-åring."

Det framkom också att man, nu när frågorna lyfts upp, skulle kunna tänka sig att arbeta med frågorna i ökad utsträckning inom ramen för de enskilda samtalen med brukarna:

- "Jag skulle ju lyfta frågan med brukarna. Fråga om de är ensamstående och om det inte skulle vara skönt att ha någon att dela kvällarna med. Lägga det på en ofarlig nivå. För det kan vara svårt för dem själv att prata om. Om de själva säger att det är så skönt att vara själv, får man ju ligga lågt. Men det är rätt, det kan vara ett försvar också. För att man skyddar sig, men människan är ju i grund och botten ett sällskapsdjur. Men det finns ju eremiter vilket man får respektera. Det kan vara pinsamt att avslöja att man inte vet hur man ska göra."

En del av informanterna pekade också på de möjligheter en längre, sammanhållen rehabilitering ger, då man umgås och lever tillsammans och genomför livets alla uppgifter ihop. Man pekade både på de gamla OT-kurserna som arrangerades i Furulund men även på Glimåkras synkurser och den träning som idag bedrivs för synskadade boende i Stockholm. Den ömsesidiga stöttning och påverkan man hade på varandra som synskadade var ett nog så viktigt inslag i dessa kurser. MG: - "Furulundtiden då ni var ute på danser, då tränade ni på de situationerna. Förekommer den träningen idag?"

- "Inte här nere i alla fall. I Skåne har vi en förfärligt dålig träning. Vi har ju bara de här in- och utvarianterna känner jag. Kortrehabilitering skulle jag vilja kalla det. Eller akututryckningar så att man kan klara sitt liv men inte mer. Det är lite sorgligt. Vi har ju hållit på i flera år och diskuterat gruppaktiviteter för gravt synskadade, men vi får ju aldrig sätta ner foten och få igång det riktigt. Tanken är ju att det ska vara en grupp med personer från hela Skåne. För så hemskt många personer är det ju inte det rör sig om.

51 - "På OT-kurserna hade man ju en lång påverkanstid (40 veckor, en del gick mer och en del mindre förf. kommentar). Men det kunde gå 3-4 veckor som jag träffade en människa 3 dagar i veckan och pratade om; hur tar du dig fram och vågar du verkligen inte börja med käpp? Först kanske tredje veckan började vi med käppträning. Här kommer de in genom dörren och så sitter jag här och säger "Och så är det det här med käppträning. Nej, säger de, jag vill inte." Då är timmen slut. Vad fan... det blir ingen bearbetning eller att någon annan sitter och säger att