Bakgrundsfaktorer för val av studieobjekt och teorier

Man kan, med rätta, ifrågasätta, hur det kan komma sig att jag valt att just studera synrehabiliteringspersonalens sätt att konstruera sina sociala typer av "blinda", deras arbetssätt och de förhållanden som de arbetar under. I det följande vill jag diskutera detta liksom frågan hur det kan komma sig att jag valt att även använda mig av så kritiska och ifrågasättande teorier såsom stigmatiserings- och cripteorin.

32 Mitt teorival grundar sig i de konklusioner jag drog ur mitt empiriska material då jag intervjuade tio blinda (fem vuxensynskadade och fem barndomsblinda) då jag arbetade med min förra magisteruppsats i sexologi. Det framkom, som jag tidigare i denna studie belyst, framför allt hos de barndomsblinda informanterna, att

frågorna kring hur man flirtar och gör sig intressant och åtråvärd för en annan person, inte är något som berörts i deras re-/habilitering inom Region Skåne (Granberg 2009a). Då kan man ju ifrågasätta, om ansvaret för dessa frågor med nödvändighet måste ligga inom landstingets/regionens ansvar. Det finns ju andra som skulle kunna genomföra dessa rehabiliterande insatser! I studien framkom det att någon hade deltagit i ett läger som anordnats av US (Unga synskadade), där man talat om frågorna, men det var en engångsaktivitet som de inte fått möjlighet att följa upp. Att lägga ansvaret för så pass centrala bitar av en människas

rehabilitering på frivilligorganisationer såsom Synskadades Riksförbund (SRF) eller US kan medföra risker för den enskilde då det inte finns något sekretesskydd inom dessa organisationer. Detta kan medföra att intima avslöjanden som görs av den som genomgår rehabiliteringen, förs vidare som allmänt skvaller.

Verksamheten garanteras inte kontinuitet eftersom organisationerna är beroende av dels skattefinansierade anslag eller gåvor för att kunna genomföra

aktiviteterna, dels frivilliga krafter som är beredda att ställa upp, oftast på sin fritid, och se till att verksamheten genomförs. Detta kan utmynna i det, som ovan redovisas för, att man deltagit i en tillfälligt ordnad träff, och sedan inte haft möjlighet att följa upp frågorna. En möjlighet hade varit att lägga ut verksamheten på entreprenad hos privata företag, som ju för övrigt är så populärt just nu. Men detta skulle medföra att man inom Synenheten skulle missa helhetssynen på människan, som man enligt sin hemsida, säger sig eftersträva. Men är man beredd att dela upp rehabiliteringen i olika beståndsdelar, där var aktör tar sin bit, skulle detta vara fullt möjligt, om man bara hade löst finansieringen. Då hade man kunnat formalisera sättet varpå frågorna behandlas, och exempelvis uppdra åt SRF eller US att bedriva denna slags verksamhet och då kräva sekretess av de som står för rehabiliteringen.

Jag menar, utifrån min tidigare studie, att barndomsblinda har avsevärt sämre förutsättningar för att själv aktivt inleda intima relationer än seende. Orsakerna härtill är att de inte, som andra ungdomar, kan se hur andra gör, hur man gör på film osv, och härma detta beteende. De har inte tillgång till ögonkast och det visuella spelet som föregår inledningen till många relationer. Det framkom också att en del av tjejerna avskräckts från att söka kontakter via Internet av de historier som förekommer i massmedia om, hur tjejer lurats till både det ena och andra av människor de träffat genom Internet. Någon annan hade försökt skapa kontakter via Internet men upptäckt att kommunikationen upphört eller förändrats då han berättat att han är blind. Alla pekade också på de tekniska svårigheter

datingsidorna är förknippade med om man använder en dator med anpassningar (talsyntes och punktskriftsdisplay), något som försvårat eller förhindrat

användningen av sidorna. Att informanterna inte haft någon möjlighet att

diskutera frågorna inom re-/habiliteringen anser jag är en stor brist då blinda inte heller har tillgång till andra forum att få dessa belysta i. Det är genom re-

/habiliteringen personer med funktionsnedsättning ska få en möjlighet att ta till sig kompensatoriska och alternativa sätt för att kunna leva ett socialt aktivt liv

jämförbart med seende, vilket är något som tidigare belysts, anges på Region Skånes hemsida. Att inte beröra dessa frågor, innebär att blinda personer riskerar att ställas utanför en för de flesta, viktig och grundläggande del av livet; att skaffa sig intersexuella erfarenheter och leva i en parrelation samt eventuellt bilda familj.

33 Detta gäller, som jag tidigare skrivit, främst de barndomsblinda jag intervjuade. De som förlorat synen i vuxen ålder, kunde i olika hög utsträckning, fortsätta att tillämpa det sätt man som seende tidigare använt sig av för att attrahera en partner. Detta visar ju på att det inte är omöjligt att flirta även om man inte har den

visuella förmågan, och som jag ser det, borde det vara en angelägen uppgift för re- /habiliteringen att förse de barndomsblinda med dessa förmågor. Jag har därmed kommit att ifrågasätta vilka faktorer som medverkar till denna tystnad kring frågorna. Är det bristande resurser i form av tid? Anser man att man inte har kompetens att diskutera frågorna? Vågar man inte ta upp dem? Anser man dem vara för privata? Handlar det om integritet? Eller har man inte funderat kring vad en tystnad kring frågorna medför för målgruppen? Inbegriper inte ens sociala typ av "blinda" att det är tjejer/killar och kvinnor/män med sexuella behov,

önskningar och förmågor? Är den sociala typen av "blinda" könlös? Ser man en tydlig uppdelning mellan "vi seende" och "de blinda" som förhindrar att man tänker sig blinda som man i likhet med seende kan träffa på krogen, nattklubben, dansrestaurangen osv? Eller anser man det vara tillräckligt att förse blinda med tidsfördriv i form av talböcker och datorhjälpmedel och se till att de kan laga sin mat dvs tämligen soloinriktade aktiviteter? Om den fortsatta studien visar på jakande svar på frågorna, undrar jag hur denna sociala typ har skapats hos personalen. Vilka faktorer har bidragit till dess konstruktion? Vilken funktion fyller den för dem själva? För att studera dessa frågor, är socialkonstruktivismen, som jag tidigare pekat på, ett bra hjälpmedel. Stigmatiseringsteorin kan vara en hjälp för att belysa hur en person (i detta fallet blinda) förändrar sin självbild utefter sitt stigma (dvs blindheten) och omgivningens attityder. Och en del av omgivningen den blinde möter, och som ofta spelar en viktig roll för dennes sätt att betrakta sig själv, är just re-/habiliteringspersonalen. Men man kan också ifrågasätta varför blinda behöver anpassa sig till det seende samhället och varför inte istället de seende kan lära sig att betrakta blinda med samma självklarhet som de betraktar andra, seende, personer. Varför är det de seendes sätt att flirta som är det rätta? Kan inte seende lära sig tolka blindas signaler och se samma innebörd i dessa som de gör i seendes ögonkast? För att ha detta perspektiv med sig i den fortsatta läsningen, anser jag att crip-teorin, utgör en värdefull ledsagare.