Att kalla sig "crip"

Om man istället väljer att vända på kuttingen och inte se att det är de som inte ser, som ska rehabiliteras till ett beteende likt seendes, utan att det är seende som ska lära sig att ifrågasätta sitt eget sätt som det enda giltiga, är crip-teorin ett utmärkt verktyg att använda sig av. Därför väljer jag att i detta avsnitt redogöra för, denna tämligen nyformulerade, teori.

Cripteorin, eller "krymplingsteorin" är avsedd att provocera och är i grunden en aggressiv reaktion mot "normalisering" och acceptans. Den innebär att personen med funktionsnedsättning inte ska dölja sin funktionsnedsättning, inte sträva efter att bli "normal" dvs efterlikna den fiktion som "funktionsfullkomliga" utgör. Den vill synliggöra maktförhållanden som bygger på "funktionsfullkomligas" -

"normaters" villkor. "In the end, wouldn´t you rather be hearing?" är en fråga som den som är döv ofta får (McRuer 2006 s. 8). Han menar att det finns en

uppfattning bland dem som är "funktionsfullkomliga" (eng. "able-bodied") att funktion är att föredra framför ickefunktion och att det är något som alla önskar. Den fråga som egentligen ställs till den döva personen ovan är "Yes, but in the end, wouldn’t you rather be more like me?” (a.a. s.9). Funktionsfullkomligheten, skriver McRuer, ses som en ickeidentitet, helt enkelt som ”the natural order of things” (s.1) (Holmström hämtat den 6 januari 2010).

McRuer (200) hävdar vidare att crip inte är en identitet utan en kritisk position till normatmakten, till idén om den unga, vackra och funktionsdugliga kroppen. Cripteorin innebär att man är stolt över den man är, och då även inkluderar funktionsnedsättningen som en naturlig del av en själv och ställer krav på att omgivningen ger en det utrymme som motsvarar andra personers. För en person med talsvårigheter, kan detta innebära att man kräver att omgivningen ger en den tid det tar att formulera sig. Man ber inte om att bli accepterad och tolererad av omgivningen, utan man kräver sin plats, man "omfamnar sitt stigma" och lyfter istället fram det (a.a. 2006).

Inom forskningen ifrågasätter man det "normala" istället för att skärskåda funktionsnedsättningen. Crip handlar om att ändra attityden till vad som är normalt och vad som är onormalt, inte att personer med funktionsnedsättningar ska låta bli att träna upp de förmågor man ändå har tillgång till. Detta har inverkan på rehabiliteringen och rehabiliteringsforskningen, som inte längre ska utgå från bilden av de "funktionsfullkomliga" och vad som kallas "normalt" och försöka få personerna med funktionsnedsättningar att komma så nära denna fiktiva grupp som möjligt. Det kan istället gå ut på att man hittar alternativa, annorlunda sätt att utföra en uppgift på som bättre passar personen med funktionsnedsättning. På sikt kan detta förändrade synsätt leda till förändrade attityder hos omvärlden, att man ser alla människor, med alla sina olika slags avvikelser, som "normala", och att det blir naturligt att bygga bort funktionshindrande faktorer i miljöer samt framför allt, att attityderna hos var och en förändras så att man kan möta varandra som människor och se att de flesta människor är sexuella varelser, som har behov, önskningar och förmågor till ett sexuellt aktivt liv - men på olika sätt och villkor - och att kategoriseringarna upphör och därmed indelningen i tänkbara och icke- tänkbara partners. Då behöver det inte ses som "onormalt" att en man med balanssvårigheter har samlag i ställningar där han kan ta stöd av sänggaveln eller

29 att den som lider av kronisk trötthet, är med i en trekant för att slippa vara aktiv hela tiden. Crip-teorin behandlar hur en kropp med funktionsnedsättning kan sexualiseras och erotiseras jämfört med som det nu är, både vara avkönad och avsexualiserad (McRuer 2006)

Jens Rydström, forskare och lektor i genusvetenskap, Lunds universitet, (föreläsning 9 december 2009) hävdar att den så kallade ”normalitetstanken” förtrycker oss alla och förhindrar jämlikhet och jämställdhet. Vad som är normalt avgörs av media, reklam och politiska beslut. Attityderna till det som inte anses ”normalt”, blir normbildande för den rådande uppfattningen. Det är vanligt att man får höra folk säga: ”Ska vi börja dutta med minoriteterna nu också”?!

Jämställdhetsarbetet har varit enkelsidigt inriktat på kön utan att vidga frågan om över- och underordningen ur andra perspektiv än kön.

Handikapprörelsen i hela västvärlden har varit framgångsrik men har dock inte nått ända fram. Man har arbetat från ett tufft underläge och eftersom antalet personer är få, har det varit svårt att få allmänheten, forskarna och media att inse vidden av frågan om kränkningar och diskriminering (Rydström föreläsning 9 december 2009).

Funktionsnedsättningen kan få en annan dimension om man vänder på

perspektiven och tillämpar crip-teorin. "Crip-teorin studerar skärningspunkten friskt/sjukt, ifrågasätter konstruktionen av fysisk och psykisk

“funktionsfullkomlighet” och arbetar med Crip som teoretiskt begrepp, “krymplingen” som social kategori." (Stockholms universitet hämtat den 17 januari 2010)

"Crip" är ett nedvärderande ord som används för att förminska och förödmjuka i likhet med "blatte" och "bög". Ordet talar i sin ursprungliga betydelse om att bäraren inte hör hemma i den här världen, att han är mindervärdig de

funktionsfullkomliga och att han är äcklig och aldrig kommer att bli som andra. Ordet är uppsatt på de flesta tidningars och tv-kanalers lista på ord som inte får användas.

En del personer med funktionsnedsättning har erövrat ordet. "Vad händer när ett så laddat, så nedvärderande och aggressivt ord återtas och omvärderas av dem det är avsett att skada? Vad händer när de funktionshindrade tar tillbaka och använder det för att benämna sig själva? Vad händer, slutligen, när en sådan omvärdering sker inom en rörelse som redan slagit fast att man föredrar uttrycket

"funktionshinder" som ett positivt alternativ till kränkande benämningar som crip? Hur reagerar en rörelse som uttryckligen har uttalat att de inte är krymplingar, inte lider av en sjukdom, utan att de är "funktionshindrade"?" (McRuer hämtat den 6 januari 2010).

Rydström hävdade vid seminarium (9 december 2009) att Crip-teorin innebär att samhällets syn på vad som är normalt och onormalt omvärderas och byter fokus. Crip-teorin är en aggressiv protest mot den ”snälla” handikapprörelsen, som i samförstånd med ”normala” människor och myndigheter pläderar för

”normalisering”, acceptans och ökad tillgänglighet. Crip-teorin vill synliggöra maktförhållandena i samhället, synliggöra segregationen, ojämlikhet och funktionsofullkomliga kroppar och förmågor.

30 Sedan 1960-talet har man försökt att återställa och ”normalisera”

funktionsnedsättningar och man försöker att dölja funktionsnedsättningen. Till exempel bygger man proteser och rättar till vridna kroppar. Men en riktig

normalisering är att våga se att ingen är fullkomlig och idén om ”normal”, måste överges eftersom begreppen ”normalt” bygger på stereotypa uppfattningar och attityder (Rydström föreläsning den 9 december 2009)

Crip-teorin innebär att ge personer med funktionsnedsättningar tillbaka

sexualiteten och ”normaliteten” och se en funktionsnedsättning som normal. Den kräver att man gör normaliteten till problem och inte ser det som är avvikande som problematiskt (Rydström föreläsning den 9 december 2009).

Crip-teorin kompletterar den gängse funktionshindersforskningen med framför allt ett mer flytande, kritiskt och prövande identitetsbegrepp. I likhet med den redan etablerade queerteorin "är crip-teorin både - och paradoxalt - bekräftande och utmanande; både fest och kamp, både affirmativ och aggressiv. Crip handlar inte om att enas kring en redan befintlig identitet som tillskrivs ett nytt och högre värde – det handlar i stället om att röja ny väg, öppna nya möjligheter, ge plats åt nya sätt att vara och identifiera sig som inte går att förutse innan det faktiskt har skett. Att komma ut som crip har dessutom visat sig vara en mycket smittsam handling; med sitt fokus på sätt att vara och tänka (...) är crip-teorin inte begränsat till personer med rörelsehinder utan har redan utvidgats till och omfamnats av personer med kognitiva funktionshinder, synskador, hörselskador, till och med av funktionsobehindrade teoretiker med en djupt känd samhörighet med

handikappkulturen och -teorin." Det finns nu självutnämnda crips lite varstans; på gator och torg, på scener och universitet (McRuer hämtat den 6 januari 2010). Crip-teori eller "lytteori, är ett sätt att förstå uteslutningsmekanismer genom att använda funktionshinder som lins" (Hellman hämtat den 6 januari 2010). En av de som ligger bakom teorins grundande är Lennard Davis som kom ut med boken "Bending over Backwards; disability, dismodernismand other difficult positions" (2002).

Crip-teorin är i stor utsträckning kopplad till queer-teorin. "Queerteorin riktar sökljuset mot heteronormativiteten. I stället för att försöka förklara den sexuella avvikelsen vill queerteorin diskutera normen och regleringen av sexualiteten." Stockholms universitet hämtat den 17 januari 2010. Inom crip-teorin vänder man blicken mot "normaten" snarare än mot "funkisen". Queer blir lätt fokuserat på sexualitet och i viss mån könsöverskridande, men crip kan gå vidare i

konstruktionen av normativa kroppar, både i bemärkelsen fysisk och psykisk kropp" (Hellman hämtat den 6 januari 2010).

"På ett oreflekterat sätt har vi skaffat oss uppfattningar om vad som är normalt och onormalt genom att utgå från det som definieras som normalt. Eftersom inget enligt queerteorin är mer normalt än något annat utan enbart konstruktioner, bör man ställa frågor utifrån en annan utgångspunkt och studera normaliteten istället för det "onormala". (...) Så länge det normala behöver det onormala för att själv bli till, riskeras viktig kunskap om underliggande värderingar att osynliggöras." (Löfgren-Mårtensson 2005 sid. 215)

Många queerteoretiker har mycket begränsad kännedom om funktionshinder- forskning och än mindre vetskap om crip-teorin. Detta till trots, har crip- identiteten snabbast och lättast fått fäste hos queeraktivister med funktionsned- sättningar. Man kan se en tveksamhet eller rent av ett motstånd hos den stora

31 gruppen med funktionsnedsättningar att anamma "crip" som självbenämning, något man inte tycks finna bland queerteoretiker- och -aktivister (McRuer hämtat den 6 januari 2010).

Normaliteten har ifrågasatts av många rörelser; HBT-rörelsen, kvinnorörelsen (där mannen är normen och kvinnan undantaget), och handikapprörelsen (som

ifrågasätter vad som är normalt och vad som är normala varianter i mänsklighetens skapelser) (Rydström föreläsning den 9 december 2009). "Funktionshindrade queers intar en likartad position och kan göra motsvarande analys som de svarta feministerna: Alla handikappade är heterosexuella, alla queers är funktionsobehindrade, men några av oss är crips. Vad en sådan analys skulle innebära återstår att se, återstår att kollektivt frammana inom ramen för kampen mot heteronormativiteten, den normativa kroppen och andra förtryckande strukturer (McRuer hämtat den 6 januari 2010).

"Crip-teorin befinner sig ännu i sin linda, men några karaktäristika eller principer börjar sakta utveckla sig ur motståndet mot uteslutande och fasta

identitetsbildningar.

1. För det första: Även om crip-teorin bejakar varje strävan att skapa positiva självbilder inom alla delar av handikapprörelsen, gör den samtidigt motstånd mot en viss form av identitetspolitik, nämligen en som sätter gränser och upprättar hierarkier genom att beskriva vissa sätt att vara och tänka som mer representativa för gruppen än andra.

2. För det andra handlar crip-teorin om mångfald, heterogenitet och motsägelser. Man kan säga att den strävar efter ett handikappbegrepp som inte är ett, som inte kan reduceras till en enhet, till det singulära.

3. För det tredje skapar crip-teorin koalitioner över alla gränser. I den meningen är den en del av den mest omfattande koalition som uppstått på global nivå under det senaste decenniet, den rörelse som sammanfört aktivister och intellektuella som angriper den globala kapitalismen och de multinationella företagen och hävdar att en annan värld är möjlig. Många aktivister och teoretiker inom

antiglobaliseringsrörelsen vill dock placera de funktionshindrade utanför den värld de frammanar. Funktionshinder befinner sig i dag alltså utanför den utopiska kreativitetens synfält. Crip-teorin vidgar därför antiglobaliseringsrörelsens kritiska blick genom att göra aktivt motstånd mot dess reduktionistiska syn på handikapp och begränsade förståelse av hur en annan, möjlig, värld kan se ut.

4. För det fjärde utvidgar crip-teorin begreppet tillgång - till frihet, demokrati, det offentliga samtalet - som är så centralt inom de globala rörelserna, men fördjupar och radikaliserar det genom att insistera på att tillgången, tillgängligheten, både måste vara lokal och bokstavlig samtidigt som den är global och symbolisk. 5. För det femte, och slutligen, ser crip-teorin bortom ramper och

bostadsanpassningar, bortom integration i samhället som det ser ut i dag, för att oförtrutet ställa kritiska frågor om hur kulturer och samhällen uppstår och består och om hur de skulle kunna vara annorlunda (McRuer hämtat den 6 januari 2010).