Sammanfattning, konklusioner och analys

Det gör väl "de andra" - eller?

Det rådde konsensus bland informanterna kring att det är inom Region Skånes synrehabilitering som frågorna kring hur man som blind heterosexuell attraherar, och attraheras av en annan person, ska tas upp. Detta var dock ingen självklarhet från början hos alla, utan var något som de kom fram till när de fått tänka över det i samband med intervjuerna. Denna slutsats har inte kunnat beläggas när det gäller homo- bi- och transexuella synskadade personer. För dessa personer ansåg ett flertal av informanterna att HBT-personernas egna intresseföreningar kunde vara till bäst hjälp.

Några av informanterna sa att de tänker sig att "andra samhällsorgan" tar upp ämnet, men vem dessa är, hade de svårt att precisera. Gissningar på

"sexrådgivningen" och SRF framfördes som olika tänkbara alternativ, men efter en del diskuterande, fastnade de flesta för att det var kuratorerna på Synenheten som hade bäst kompetens att ta upp frågorna med brukarna.

Båda teamen trodde att frågorna behandlades i det andra teamet, men det var inget som framkommit genom gemensamma diskussioner, utan var bara medarbetarnas egna antaganden. Det fanns en stor tveksamhet bland informanterna, som arbetade i Vuxenteamet, inför att ta upp frågorna med vuxna brukare då man hade en tanke om att det var medan de synskadade var i skolåldern, som frågorna skulle

behandlas. En del av informanterna tyckte att det huvudsakliga ansvaret ligger hos föräldrarna att tala om sex med sina gravt synskadade barn. Andra trodde att barnen kan tillgodogöra sig skolans sex-och samlevnadsundervisning, något en av medarbetarna med egen erfarenhet av att vara synskadad, kunde berätta om, inte stämmer.

Det var inte så vanligt bland informanterna att man kunde se sig själv som en resurs i sammanhanget. Det var enbart en anpassningslärare med lång

yrkeserfarenhet samt en yngre medarbetare med egen erfarenhet av att vara synskadad som kunde göra detta, förutom kuratorn, som också har egen

synskadeerfarenhet. En av dessa informanter återgav ett samtal vederbörande haft med en man i 50-års åldern som blivit gravt synskadad. Detta samtal handlade om de frågor som är specifika för de som förlorat sin syn, men som ändå vill ha kvar sitt sexliv. Det kan ha känts naturligare för denne man att fråga en annan person med egen erfarenhet, hur man gör för att veta var partnern befinner sig, hur hans partner ska undvika att skrämma honom med att oväntat beröra honom osv än att föra det på tal med en seende. Detta visar på att samtal rörande de synspecifika frågorna relaterade till sexlivet, förekommer, om än sällan. Det visar också på att behovet säkerligen finns hos fler än denna man som vågat föra ämnet på tal. Samtliga sju informanter uppgav att man inte inom ramen för dagens

rehabilitering arbetar med frågorna på något genomtänkt och strukturerat sätt. En del av informanterna ansåg att ämnet kring brukarnas möjligheter att initiera intima relationer inte talas om bland personalen, varken på personalmöten eller fortbildningsdagar. Någon sa till och med att ämnet är tabubelagt.

Någon av informanterna hade erfarenhet av att ha arbetat med gruppverksamhet inriktad på tjejer, där frågorna togs upp och diskuterades. Detta hade man positiva

60 erfarenheter av, men sa sig inte ha tid med det idag. De som hade erfarenhet av att arbeta med rehabilitering som genomfördes förr på de sk OT-kurserna, där

brukarna bodde tillsammans under en längre tid, hade erfarenhet av att ha diskuterat frågorna där med de som genomgick träningen. Det var synskadade i yrkesverksam ålder som då var samlade för att tillsammans träna för ett aktivt, yrkesverksamt liv. Någon liknande verksamhet återfinns inte idag inom Region Skåne.

Strukturella påverkansfaktorer

Det framkommer i många av intervjuerna att personalen i hög grad känner sig styrd "uppifrån" vad gäller vad man får och inte får göra även om det inte finns några tydliga skriftliga dokument där detta framgår. Så exempelvis pekar ett flertal av informanterna på att de själva inte får initiera frågor som inte brukaren själv tar upp. Detta tycks synpedagogerna efterfölja i högre grad när det gäller strategier för att skapa nya kontakter och flirta än när det gäller andra aktiviteter knutna till den dagliga livsföringen (ADL). Som anledning härtill anförde någon informant att man värnar den personliga integriteten, samtidigt som man uppger att deras uppgift är att se till att brukaren kan få redskap att leva ett liv med så hög livskvalité som möjligt.

Flera av synpedagogerna sa att de arbetar under en hård press att minska kötiderna och upplever en tidsbrist. Det framkom också att en del aldrig hade reflekterat över att det skulle vara ett problem för någon som inte ser, att ta initiativ till nya relationer.

Bland de strukturella faktorerna som påverkar graden av benägenhet att arbeta med blindas förmåga att flirta och svara an på kontaktförsök, framförs kravet att frågorna ska initieras av den synskadade. Informanternas erfarenhet var att det är väldigt få brukare som tar upp frågorna på eget initiativ. Det kan alltså finnas ett behov av att diskutera frågorna, men eftersom den synskadade kan ha svårt att se det som en självklarhet att vända sig till synenheten med sina funderingar, finns risken att det inte tas upp överhuvudtaget. Detta var frågor som en del aldrig hade reflekterat över, skulle kunna utgöra ett problem för den gravt synskadade. Att ämnet inte heller ingår i de checklistor som man numera ska arbeta efter, bidrar ytterligare till att frågorna inte belyses. Dessa checklistor upplevs som en

belastning för en del, främst de som har lång erfarenhet av yrket. Flera menade att arbetet var tungrott och beslutsvägarna långa med ett flertal chefer varav någon inte har kunskap om synrehabiliteringens innehåll. Någon pekade på en känsla av att vara hårt kontrollerad vilket man tolkade som att cheferna inte hyser tillit till personalen vilket yttrar sig i kontrollsystem såsom stämpelklockan. En omfattande administration bidrar ytterligare till att minska entusiasmen för arbetet.

En av informanterna liknade synrehabiliteringen vid en akutverksamhet, där man pga ekonomiska och därtillhörande tidsmässiga brister, bara kan fokusera på det allra mest nödvändiga och där antalet besök per vecka skattas högt bland

ledningen. Man menade att om man hade haft ekonomiska möjligheter att anställa fler medarbetare, hade frågor om exempelvis flirt och relationer kunnat tas upp i rehabiliteringen, vilket nu inte är fallet.

61

Påverkansfaktorer knutna till informanterna

Många som jobbar inom Synenheten närmar sig pensionsåldern, något som för några bidrar till att man inte engagerar sig i frågor om blindas möjligheter att skapa sig nya relationer. Istället anser man att dessa frågor kan skötas av de yngre medarbetarna. En del anser tvärtom, att man med ökad ålder kan tillåta sig att bjuda på sig själv och vågar ta upp frågor av känsligare karaktär. Det verkade dock inte finnas tankar om vilka speciella metoder just gravt synskadade kan använda sig av, utan menade att det man kunde delge brukarna, härrörde sig från de egna erfarenheterna, hos flera informanter, hämtade från den seende världen. Insikten om att det krävs något annat för att gravt synskadade ska kunna upprätta intima relationer, kom till uttryck hos några av medarbetarna som förde behovet av utbildade synpedagoger och anpassningslärare på tal. Detta sågs av dem som en nödvändighet för att kunna diskutera gravt synskadades strategier och metoder för att skapa nya relationer. Ett flertal av informanterna pekade på behovet av specifik utbildning för personalen i sex och samlevnad, något som de inte ansåg sig ha större kunskap i än vad deras egen livserfarenhet har gett dem. Flera

menade att kuratorerna var bäst lämpade att handskas med dessa frågor med tanke på deras psykosociala utbildning.

Påverkansfaktorer knutna till brukarna

Synrehabiliteringens innehåll har ju visat sig till viss del vara beroende av

brukarnas vilja och förmåga att initiera frågorna. Detta tycks i sin tur bero på olika egenskaper hos brukarna.

Följande faktorer hos brukarna kan inverka på, hur frågorna om flirt och sexualitet tas upp till diskussion och bemöts:

- ålder

- religiös övertygelse - sexuell läggning

Vilka brukare man möter, inverkar i sin tur på hur informanterna konstruerar sina typer av gravt synskadade vilket framgår i följande:

Ålder

Brukarnas ålder, som ju många gånger är hög, har stor inverkan på de sociala typbilder personalen har. De som inte har haft huvuddelen av sina kontakter med synskadade inriktade på blinda, föreställer sig brukarna som äldre då de i

huvudsak arbetat med synsvaga personer som fått sin synnedsättning när de blivit äldre. Ett flertal av Informanterna sätter en hög ålder i samband med att det inte är aktuellt med nya kärleks- och sexpartners. De som har egen erfarenhet av att vara synskadad eller har arbetat med i huvudsak blinda, verkar inte automatiskt sätta detta samband mellan gruppen gravt synskadade och hög ålder. Många kunde återge berättelser om äldre, i huvudsak synsvaga personer som åkt på en

rehabiliteringskurs på Glimåkra folkhögskola. På dessa kurser förekommer det att "det klickar" mellan kursdeltagarna och ibland bildas permanenta par. Mer

sällsynt var berättelserna om äldre, blinda personer som träffat någon ny partner då detta kan ses som mer främmande och inte ingå i de socialt konstruerade bilderna synpedagogerna har skapat, varför blindas partnerbildning - som trots allt förekommer - inte uppmärksammas och talas om på samma sätt som synsvagas.

62

Brukarnas sexuella läggning

Informanternas socialt konstruerade typer av gravt synskadade personer

domineras av en heterosexuell läggning. Samtliga informanter svarade - politiskt korrekt - att de inte skulle tycka det vore konstigt att tala om HBT-personers flirt, men medgav att de inte skulle ha så mycket kunskap eller några strategier att delge brukaren. De flesta hade inte mött någon med HBT-läggning, eller i varje fall väldigt få. Informanterna hänvisade, som framgår ovan, till HBT-personernas egen intresseorganisation, ibland utan att direkt kunna namnge någon sådan förening. De flesta - dock med något undantag - är inne på linjen att, för att ge någon hjälp, ska de ge färdiga svar och tänker inte på att de i ett samtal istället kan lotsa brukaren fram till dennes egen lösning på problemet. Det verkar alltså som om det vanliga är att man ser sig själv mer som lärare än som en lösningsfokuserat inriktad samtalspartner i de enskilda samtalen. De som har erfarenhet av att arbeta med samtalsgrupper, kan se denna form av gemensamt erfarenhetsutbyte, som en bra metod för deltagarna att tillägna sig nya strategier. Som tidigare framgått, använder man sig i hög utsträckning av sina egna livserfarenheter när man försöker få brukarna att tillägna sig nya strategier, något som är en försvårande faktor i mötet med HBT-personer då man inte har egen erfarenhet att gå efter och detta inte ingår i den socialt konstruerade typ av gravt synskadade man tillägnat sig.

Religiös övertygelse och kulturell bakgrund

Informanternas socialt konstruerade bilder av gravt synskadade inrymmer både personer födda i Sverige och personer med utländsk härkomst varav många har en annan, än kristen, övertygelse. Detta tolkar jag som att man har vana vid att möta brukare som invandrat till Sverige från utomnordiska länder. En informant

menade att religiösa aspekter kan avgöra om en synskadad person vill, kan och får delta i gruppverksamhet inriktad på ämnet eller ta upp frågeställningar

förknippade med flirt och sex. Synskadade med utländsk bakgrund visade sig vara svårare att få med i grupperna då man hade gruppverksamhet, men när de väl var med, berikade de diskussionerna med lite annorlunda infallsvinklar.

Informanternas socialt konstruerade typer av blinda

Hur de socialt konstruerade bilderna av personer med grava synskador tedde sig hos synrehabiliteringspersonalen tycks bero på främst följande faktorer;

- förekomst av egen erfarenhet av att vara synskadad

- utbildningsinriktning; socialt inriktad, anpassningslärar-, synpedagog eller arbetsterapeututbildning

- vana att arbeta med gruppen gravt synskadade

- de ovan återgivna olika egenskaperna hos brukarna man arbetat med Det står klart att de som har egen erfarenhet av att vara synskadad, eller i huvudsak har haft sin yrkesmässiga verksamhet inriktad på att arbeta med

personer med grav synnedsättning och blinda personer, har en socialt konstruerad bild av denna grupp som är mer differentierad än de synpedagoger som i lägre grad kommit i kontakt med gruppen. De som inte arbetat med blinda personer, har inre föreställningar präglade av ålderdom och sjukdom när de talar om

synskadade. Dessa synpedagoger har svårt att spontant föreställa sig att blinda personer har behov av att träffa nya partners och utöva ett intimt kärleksliv. De som däremot har egen erfarenhet av att vara synskadad, har en bild av gravt synskadade som inte skiljer sig nämnvärt från deras bilder av seende. De gör inte

63 så stor skillnad mellan seende och blinda, ser bara att blinda personer behöver ta till andra strategier än seende, för att exempelvis flirta och initiera nya

förhållanden. Detta gäller i hög utsträckning också för de synpedagoger som mestadels har ägnat sitt yrkesliv åt att arbeta med personer med grava

synnedsättningar. Bland denna grupp fanns det någon, som kunde berätta om att vederbörande ser det som så pass naturligt med synskadade, att flera personer utan visuell förmåga, ingår i den nära vänkretsen. Detta återgavs enbart av denna person förutom givetvis av de som själv hade en synskada. Det kan givetvis ha sin förklaring i att flertalet av informanterna inte i sitt privata umgänge stött på någon gravt synskadad, utan bara mött dem i sin yrkesverksamhet.

De som har egen erfarenhet av att vara synskadad, visade sig ha en socialt konstruerad bild av gravt synskadade som var mer naturlig och inte i så hög grad skilde sig från bilden av seende som de seende kollegorna. Av de seende

synpedagogerna hade anpassningslärarna, dvs de som har vana från att mestadels ha arbetat med gravt synskadade en mer allsidigt socialt konstruerad bild av den aktuella målgruppen. Man kan alltså konstatera att ju högre grad av täta, nära kontakter med gravt synskadade personalen har, desto mänskligare och mer mångfacetterad blir deras socialt konstruerade bild av målgruppen. Bilderna tycks konstrueras i samspelet med personerna med grava synskador och inte genom diskussioner i personalgruppen. Någon gemensamt socialt konstruerad bild av gravt synskadade framkom inte bland personalen, utan var och en hade sin socialt konstruerade bild som präglades av de gravt synskadade personer de arbetat med i rehabiliteringen och som de mött i sin privata vänkrets.

De informanter som visade sig ha mindre främmande bilder av gruppen blinda, tycks ha lättare att se blindas behov av kärlek och sex och därmed problemet att hitta en partner. De hade, om än i olika hög utsträckning, arbetat med frågorna - dock inte i den nuvarande organisationsstrukturen, utan för ett antal år sedan. De som inte kommit i kontakt med personer som var blinda, sa sig inte

överhuvudtaget ha reflekterat över problemet.

En större beredskap att arbeta med frågorna i framtiden?

En informant konstaterade att dagens träning för gravt synskadade är "förfärligt dålig" och jämförde rehabiliteringen med en akutverksamhet, en in- och utvariant. I den förekommer inte den träning på exempelvis dansställen, och de samtal om flirt och sex, som man kunde genomföra på exempelvis OT-kurserna som fanns förr.

Efter att under intervjuerna ha diskuterat, hur man skulle kunna arbeta med

frågorna rörande gravt synskadades förmågor att flirta och knyta nya kärleksband, var det ett flertal av informanterna, som visade en vilja att börja arbeta med

frågorna. De flesta av dessa ansåg att gruppverksamhet skulle vara det bästa sättet, men det framkom även att någon skulle kunna tänka sig att ta upp det i enskilda samtal, som dock behövde vara något längre än normalsamtalen. Någon pekade på att man skulle kunna arbeta med datorträning; att tillsammans med brukaren gå in på datingsidor för att brukaren på detta sätt skulle kunna hitta en partner. Dock fanns en osäkerhet om huruvida dessa sidor är öppna för Region Skånes anställda, och med tanke på de konsekvenser det medfört för en synpedagog som varit inne på sidor som av Region Skånes ledning är otillåtna att besöka (se bilagda utdrag från dom från Arbetsdomstolen), är det inte konstigt att tanken inte fördes fram hos fler av informanterna. För att träningen ska vara effektiv, är det nödvändigt att

64 synpedagogen själv har haft möjlighet att vara inne på sidan och se hur

anpassningarna fungerar, vilket det framkom att vederbörande inte hade någon erfarenhet av. Kunskap om datingsidor går att jämföra med kunskap om hur spelsidor fungerar för gravt synskadade att läsa, vilket ju inte är möjligt för personalen att ta till sig pga de regler som styr verksamheten, som inte tar sin utgångspunkt i de behov som återfinns i verksamheten. Det kan vara sådana skäl som bidrar till att en informant sa sig kunna tänka sig att arbeta med frågorna under en annan huvudman.

Sammanfattningsvis är det min mening att det finns en beredskap hos de som har en vana vid, och utbildningsmässig inriktning på att arbeta med gravt synskadade, att arbeta med frågorna rörande hur man som blind attraherar, och attraheras av en annan person. En del av dem har också tidigare erfarenhet av att ha arbetat med frågorna. Dock kan jag konstatera att de inte anser sig få utrymme för att utöva denna del av arbetet på grund av olika begränsningar. Dessa består av främst tidsbrist och att frågorna inte prioriterats från ledningen. Vid enskilda samtal tas frågorna upp vid sällsynta tillfällen, men då på brukarens eget initiativ. Detta stämmer väl överens med resultatet av min tidigare studie (Granberg 2009a) där informanterna, som då bestod av tio personer som är blinda eller gravt

synskadade, sa sig inte ha erfarenhet av att frågorna berörts under deras rehabilitering.

65