Integritetsskydd?
Inom synrehabiliteringen som bedrivs inom Region Skåne, pratar man om familjeförhållanden och kartlägger vilken hjälp den synskadade kan få av
anhöriga och vänner, om hur den synskadade sköter sina kläder och fixar frukost men att prata om hur man som synskadad tar initiativ till nya kontakter och hur någon som signalerar att han eller hon är ensam kan tränas och uppmuntras till att bryta denna ensamhet; det anses för en del inom synrehabiliteringen vara alltför privat att fråga om. Anledningen, att man är rädd att kränka den personliga integriteten och anser frågorna vara alltför privata, kan synas vara undanflykter. Många av de färdigheter informanterna tar upp, är ju i hög grad av privat karaktär, så varför då exkludera just denna fråga istället för att inkludera ämnet i
frågemallen? Genom att frågorna ställs till alla, skulle detta avdramatisera frågans känslighet, och man skulle visa att det finns en öppenhet för att träna även dessa färdigheter och ta upp dem till diskussion. Kanske är det det faktum, att man inte har någon vana att tala om frågorna, som gör att man undviker dem? Eller att det inte finns några "träningsprogram" framtagna för ändamålet?
Informanterna gav uttryck för, om än i olika hög grad, att de känner sig vara beredda och villiga att diskutera frågor kring blindas flirt och kärleks-/sexliv om brukaren för detta på tal. Man kunde dock se att ämnet inte är något som allmänt tas upp till diskussion, vare sig med brukare eller inom personalgruppen. Någon sa till och med att det kunde vara något av tabubelagt att föra på tal. Även om ingen nämnde den rättsliga process som hade sin upprinnelse i att en synpedagog anklagats för att ha kommit med sexuella anspelningar och förslag i kontakten med en brukare, kan detta som jag ser det, ligga som en obearbetad oroshärd som gör att personalen är ännu mer försiktiga i att föra frågorna på tal med brukare, då de kunnat se vilka stora konsekvenser det inneburit för den nu avskedade
synpedagogen. Att ingen förde denna anmärkningsvärda process på tal, anser jag, tydligt talar för att det är något man medvetet tystar ner. Om detta sker på direktiv från ledningen, har jag inga belägg för men ibland talar tystnaden mer än själva talet!
Man pekade på att man med fördel skulle kunna vara ytterligare några anställda för att hinna med att planera och genomföra det som ligger lite vid sidan om de vanliga, rutinmässiga arbetsuppgifterna. Informanterna framförde att man har tydliga direktiv om att det är viktigt att korta kötiderna för nybesök, något flera av informanterna ansåg kunde inverka menligt på rehabiliteringens innehåll då de inte anser sig vara tillräckligt många anställda för att klara ut detta och samtidigt ägna sig åt att planera och genomföra det som ligger utanför den innersta ramen som anger vad som ska ingå i rehabiliteringsprocessen.
Behov av längre, sammanhållna rehabiliteringar
Synrehabiliteringspersonalen som har en mindre alienerad socialt konstruerad bild av blinda, hade arbetat med frågor rörande blindas flirt och möjligheter till
kärleksliv då de hade reflekterat över problemen i högre utsträckning än deras kollegor som inte haft den yrkesmässiga täta kontakten med blinda. Detta bidrar ytterligare till att stärka behovet av personal som är specialiserad på olika grader av synnedsättningar om man vill tillse att även gravt synskadade får tillgång till
68 ett allsidigt liv där även kärleks- och sexrelationer ingår. Att det idag inte finns några längre, sammanhållna kurser där yngre, gravt synskadade bor och tränar tillsammans, tycks vara en brist då dessa kurser, då de fanns, gav utrymme för många "icke schemalagda" ämnen att tas upp, diskuteras och tränas. Då brukaren har en timme inbokad hos synpedagogen, och det finns så många akuta problem att lösa, tycks det som om frågorna rörande relationsbildning av olika slag, kommer i skymundan.
Brist på personal utbildad för att möta gravt synskadades behov
Var ramarna för rehabiliteringens innehåll går, är inget som finns nedskrivet och man saknar idag befattningsbeskrivningar och policydokument som kan utgöra ett stöd för att man ska prioritera exempelvis de för studien aktuella frågorna. Vad som finns är checklistor och mallar som tillkommit mycket tack vare att man börjat anställa arbetsterapeuter då det är brist på utbildade synpedagoger. Arbetsterapeuter har ingen speciell synkompetens i sin grundutbildning och många har vad jag erfor, inte mött några blinda under sin utbildning. Detta medför att de kan ha svårigheter att sätta sig in i vilka praktiska problem som man som gravt synskadad/blind kan stöta på i sitt vardagsliv. Till saken hör, att detförefaller som om arbetsterapeuterna anställda inom Synenheten, i huvudsak har kontakt med synsvaga personer, där det gäller att prova ut rätt förstoringsglas och glasögon. I alla fall förefaller det ha varit fallet fram tills nyligen, men om
framtiden kommer att innebära att de även ska ha kontakt med gravt synskadade och blinda, är behovet av ytterligare utbildning stort. Det är då nödvändigt att högskolorna tillhandahåller möjligheter för arbetsterapeuterna att komplettera utbildningen med specifik synkompetens.
Det tycks som om den socialt konstruerade bild personalen integrerar i sitt undermedvetna, i hög grad präglas av den närhet de har till personer med grava synskador och att bilden tycks vara alltmer främmande hos de som har låg grad av interaktion med gruppen. Då personalen i den nya organisationsstrukturen ska arbeta med alla grupper av synskadade, och därmed får mindre och mindre kontakt med gravt synskadade, stärks påståendet att man alltmer kommit att inrikta rehabiliteringsinsatserna på personer som är synsvaga och att
rehabiliteringen av gravt synskadade fått stå tillbaka. Det faktum att
anpassningslärarna inte enbart ska arbeta med gravt synskadade, och att denna personalgrupp inte återanställs vid pensionsavgångar, utan ersätts av exempelvis arbetsterapeuter, kommer som en följd härav, att leda till att personalen får en alltmer alienerad bild av gruppen blinda. Det faktum att utbildningsväsendet inte satsat på anpassningslärarutbildningen har haft som följd att en brist på denna yrkeskategori har uppstått, då många av de nu yrkesverksamma
anpassningslärarna i Skåne börjar närma sig pensionsåldern.
Kravet på brukarinitiativ
Alla behov och önskemål om problem brukarna vill få hjälp med, ska ju, som vi tidigare kunnat konstatera, framföras av brukaren. Då är det naturligt att
ifrågasätta hur det är tänkt att man som nysynskadad eller då ens syn nyligen försämrats ytterligare, själv ska kunna formulera ett behov av att hitta
kompensatoriska åtgärder för att kunna flirta och skapa eller upprätthålla nära relationer, om man inte vet att man kan få hjälp med detta? Det är ju som att som blind stå framför ett dignande smörgåsbord och få frågan "vad vill du ha?" utan att i förväg ha fått någon information om vad som finns. Om man hade kommit med någon inbjudan till att diskutera frågorna, är sannolikheten tämligen stor, att
69 personalen skulle stöta på dem oftare än vad de nu säger, är fallet. Detta dilemma kan ju som jag ser det, förebyggas genom att de som står på (den i många fall alltför långa) kölistan, och som har ungefär samma synstatus, kallas samman till en informationsträff där man kan ge information om vad en synskada innebär och vilka kompensatoriska tekniker och hjälpmedel det finns att tillgå. En sådan halv- eller heldag skulle kunna ha olika teman där brukarens möjligheter till fortsatt kärleksliv skulle kunna tas upp och belysas, gärna av någon som själv har
erfarenhet av att vara synskadad. Att personal som själv har denna erfarenhet, har en möjlighet att vara rak och pådrivande i sin kontakt med brukarna, var något som framkom vid ett flertal olika tillfällen i intervjuerna vilket visar hur stor betydelse det är att ha personal med denna bakgrund anställd. Om sådana gruppinformationsträffar skulle genomföras, skulle många få en första kontakt med Synenheten utan att behöva vänta så länge, de hade kunnat knyta kontakt med andra i samma situation och också få ett hopp om att det finns hjälp att få. Detta hade troligen bidragit till att den resterande tiden fram till ett individuellt besök hos Synenheten inte hade inneburit så stark oro och ängslan som den troligen gör för många idag. Men detta är det ingen som fört på tal och det är heller inget som jag via andra kanaler har hört, förekommer.
Formell kompetens eller egen livserfarenhet?
Jag har hos någon funnit en avsaknad av ett professionellt synsätt på frågorna, både vad gäller synkompensatoriskt och sexologiskt. En del har pekat på att man endast har sin egen erfarenhet att utgå ifrån i samtalen som handlar om relationer och flirt. Jag har kunnat lägga märke till att det finns saker i en av intervjuerna som pekar på att man ser rehabiliteringen mer som ett sätt att umgås och bygga en relation, än en professionell träning som genomförs under sakkunnig och
genomtänkt ledning. Häri finns ingenting som tyder på en strategi för hur frågorna kan behandlas, något som informanten delar med flera av sina kollegor jag talat med. Ingen av de jag intervjuade har naturligt nog, någon sexologiskt inriktad utbildning, och det verkar inte ha förekommit som inslag i de
synpedagogutbildningar eller sociala utbildningar personalen har bakom sig. Det ställs heller inte något formellt krav på denna kompetens vid tillsättandet av nya tjänster. Detta bidrar till att man inte kan kräva av den enskilde anställde att han eller hon ska ha förmågan att ta upp och kunna diskutera de sexologiska
frågeställningarna som kan förekomma i en synskadads liv. Det bör, som jag ser det, ligga på ledningen att ge direktiv om hur sådan kompetens antingen ska inhämtas av personalen själv, eller köpas upp i form av konsulttjänster utifrån av personer med rätt slags kompetens, om man vill uppnå målet med att se till hela människans behov och livssituation.
Könsfördelningen bland personalen
Att så få anställda är av manligt kön, tycks kunna föranleda att frågorna kring flirt och relationsbildning inte tas upp bland män som råkar ut för en synskada, i lika hög grad som det ändå tas upp med kvinnor även om det främst är bland de yngre det görs. Det förefaller mig vara lättare för en man att ta upp frågorna med en annan man utifrån den information jag fick av den ende man som ingick i studien. Personalsammansättningen är väldigt kvinnodominerad och de nyanställningar man har genomfört på senare tid, har vad jag erfarit inte bidragit till att jämna ut denna snedfördelning. Det kan ifrågasättas om ledningen (som ansvarar för nyrekrytering) inte har med sig detta perspektiv när man nyanställer personal.
70
Försiktighet beroende på tvisten i AD?
Det framgår av bilagda utdrag från en dom av Arbetsdomstolen, att en av de "allvarliga" anklagelserna rör en synpedagogs besök på en porrnografisk sida på Internet. Personalen är förbjuden att besöka hemsidor som Region Skåne inte vill bli förknippad med, däribland porrsidor. Men om en brukare har behov av att lära sig hantera dessa sidor, ska då inte synpedagogen ha en möjlighet eller rent av skyldighet, att lära sig hur sidorna fungerar och vilken nytta man kan ha av dem? Detta gäller ju också datingsidor och annonssidor. Att ha dylika generella regler utan att differentiera ändamålet med användningen eller se till att i en lärosituation som pedagogerna befinner sig i, där det kan finnas en anledning att hålla sig uppdaterad om vad som finns att få tillgång till på Internet, kan peka på att det finns en inskränkthet hos de som utfärdar policies inom Region Skåne. (Då inte några policies finns nedskrivna, kanske man istället för att säga "utfärdat" ska säga "uttalat som en tyst överenskommelse".)
Hur påverkar ett avskedande såsom X.X:s och en dylik dom resten av personalen och deras benägenhet att föra intimitet och sexliv på tal blir ju en naturlig
följdfråga när man läst domen. Hur mycket av de svar jag fått på mina frågor avspeglar sig i avskedet och domslutet? En av de synpedagoger jag intervjuat upprepade gång på gång, att hon inte självmant tog upp frågorna utan att de måste initieras av brukare för att diskuteras som en del av rehabiliteringen. Detta svar ser jag som en direkt följd av det som står att utläsa i domen. Vad leder detta till för de blinda personer som rehabiliteringspersonalen kommer i kontakt med?
Troligen tar ingen eller ytterst få som inte har någon visuell förmåga eller förlorat den, själv upp frågorna - precis som anförts av en del av informanterna inom Synenheten. Detta icke-tal om flirt, initiativ till intima relationer och sex, förstärker blindas oförmågor och hämningar inom detta område och ökar
ytterligare klyftan mellan seendes och blindas möjligheter att leva sina liv på lika villkor där partnerskap och familjebildning ingår.
HBT-personers med synskada frågor rörande flirt
En synpedagog kunde se att intresseföreningar för olika slags sexuella inriktningar borde utgöra en första kontakt för synskadade som har frågeställningar eller problem av sexuell karaktär. Den hjälp dessa organisationer har att ge, skulle sedan kunna kompletteras med den synspecifika kompetens man har inom Synenheten. Dock var det inget som informanten hade upplevt, men ansåg att det borde vara fullt rimligt sätt att gå till väga för att kombinera olika instansers kompetenser. Detta förutsätter en öppenhet inom Synenheten för frågorna, vilket inte finns formellt sätt utan är något som är beroende av den enskilde
synpedagogens intresse och lust att arbeta med ämnet. Tankesättet denna informant hade, kan tyda på ett synsätt där brukarna inte ses som avvikande, stigmatiserade utan istället kan bidra till att skapa stolta crips när de möter denne informant och dennes attityd.
Det framfördes åsikter som tyder på att man tycker att homo-bi- och transsexuella bäst kan klara ut sina frågor i egna intresseföreningar för andra med samma sexuella läggning medan frågorna i övrigt (dvs för heterosexuella) hör hemma på Synenheten. För den förstnämnda gruppen framförde någon att det räcker med en vanlig, duktig kurator som inte har någon speciell synkompetens. Men frågorna verkade höra hemma hos Synenheten för de heterosexuella. Vad beror detta synsätt hos för övrigt vidsynta och öppna personer som i detta fall tillhörde de yngre bland informanterna. Det är ju uppenbart att man inte har samma syn på gruppernas behov av att kunna diskutera frågorna som rör flirt och
71 kontaktskapande sätt och handlingar, med någon som i huvudsak är specialiserad på synkompensatoriska tekniker. Istället anser man att de som har annan än heterosexuell läggning i första hand ska diskutera frågorna utifrån den sexuella läggningen, medan denna person samtidigt ansåg att för synskadade i allmänhet, ligger ansvaret för att ta upp frågorna, hos Synenheten.
De socialt konstruerade bilderna informanterna har om gravt
synskadade personer
Vilka socialt konstruerade typer eller bilder har då personalen om den grupp man arbetar för och med, dvs gravt synskadade och blinda personer? Dessa bilder kan ju på många (omedvetna) sätt styra det sätt varpå man bemöter gruppen eller rent av vilken kunskap man förmedlar. Det framkom att egen erfarenhet av att vara synskadad eller att ha erfarenhet av att umgås med synskadade under längre sammanhållen tid, återspeglar en mer nyanserad bild av blinda och deras
möjlighet att skapa intima relationer, överensstämmande med den som framkom i förra studien där informanterna utgjordes av tio blinda personer. Ofta visar denna mer nyanserade bild, på de förmågor brukaren besitter, trots sin synskada, medan de som inte har egen erfarenhet av att vara synskadad eller som inte i högre utsträckning kommit i kontakt med gruppen med grava synnedsättningar, i ökad grad pekar på oförmågorna, begränsningarna och har mer stereotypa bilder alternativt svårt att frammana dem. Många av informanternas inneboende sociala typer av blinda är påverkade av att de kommer i kontakt med så många äldre brukare vilket medför att till bilden hör ensamhet, passivitet, inaktivitet vilket för många blinda leder till sömnsvårigheter. I dessa sociala typer, ser en del av informanterna inget behov eller vilja till att skapa nya (kärleks-/sex-)relationer vilket gör att ämnet lämnas utan att man tar upp det. Det finns också socialt konstruerade typer som förekommer hos informanterna som i ökad utsträckning fokuserar på förmågor och kompensationsmöjligheter. Ofta har de informanter som presenterat dessa bilder antingen egen erfarenhet av att ha en synnedsättning eller en längre erfarenhet av att ha arbetat med gruppen gravt synskadade.
Crip eller stigmatiserad?
Det finns, som tidigare kunnat konstateras, belägg i materialet för att påstå att man inte medvetet och uttalat arbetar med de gravt synskadades och blindas självbild i något allmänt program inom Region Skånes synrehabilitering. De psykosociala frågorna tas upp endast då brukarna för frågor av denna karaktär på tal, och handlar då oftast inte om sex eller partnerrelaterade frågor. Man har alltså inte någon genomtänkt planering för att ta upp målgruppens mentala hälsotillstånd. Därmed finns inte heller något uttalat mål vad gäller vilken självbild man vill bistå brukarna med att integrera. Det förefaller mig vara frågor som informanterna inte har reflekterat över och som ledningen inte gett några direktiv om. Detta gör att de slutsatser jag i det följande kommer att dra, baseras på mina egna tolkningar av det empiriska materialet.
Det kan sägas vara i de sociala relationerna, och i interaktionen med andra, man skapar sig sin självbild. Det är min uppfattning att det är beroende av de attityder man bemöts av, hur svaren på ens frågor formuleras och uttalas, i vilken grad man själv blir betraktad som en tillgång eller någon hjälpbehövande som behöver tas hand om, som man integrerar sin bild av hur man själv är, vilken kraft man besitter och vilken plats i samhället man har rätt att kräva. Det faktum att man inte, som de flesta andra i samhället, ser, medför att man måste fråga personer i
72 omgivningen om sådant som för andra kan anses vara självklarheter. Att man då som synskadad kan ha andra kunskaper på en annan nivå, kan vara svårt att föreställa sig. Om man i en butik först ha fått frågan vilken färg en vara har, kan det vara svårt att sedan med den blinde exempelvis tala om det politiska läget i samhället, som kan vara något som ligger denne varmt om hjärtat och som han eller hon är väl insatt i. Samtalet kan då komma att föras med den seende personen i den blindes sällskap, över huvudet på den blinde. Om den blinde försöker skjuta in någon infallsvinkel, kan denna bemötas likt ett barn, och motsägs eller ifrågasätts inte. Detta är exempel på hur den blinde kan integrera en stigmatiserad självbild utan att den seende velat något annat än att vara vänlig. Att gång på gång avbrytas i sin argumentation som man för medan man är ute och går i sällskap med en seende, med utrop om att man måste akta sig för att gå på en