6. Resultatredovisning
6.4 Personalens konstruktion av begreppet "blinda personer"
Jag har försökt att i det empiriska materialet skärskåda, om det finns något
speciellt tal om "blinda" inom personalgruppen, men inte funnit någon gemensam bild som är allmänt förekommande hos alla de sju jag intervjuade.
Däremot står det relativt klart, att det finns en diskrepans mellan den gruppen som i huvudsak kommer i kontakt med äldre, och den grupp (av anpassningslärare och psykosocialt inriktad personal) som i ökad utsträckning möter och tränar de yngre personerna som drabbats av en grav synskada. Till saken hör också att de
synpedagoger som möter de äldre, också i mycket högre utsträckning möter personer som har synrester kvar, dvs som betraktas som synsvaga.
52 Det finns anledning att här ha i åtanke, att personalens rädsla för att ge uttryck för att ha en stereotyp bild av den grupp man arbetar med kan ha påverkat svaren. Detta kan ha föranlett informanterna till att avge svar som i hög utsträckning pekat på att det är bilder av de enskilda brukarna man får fram, när begreppet "blinda" förs på tal och speciellt frågas om.
En del av informanterna hade långa teoretiska utläggningar när de skulle besvara frågan om vilka associationer de fick till ordet "blind". De återgav teoretiska definitioner och försökte neutralisera innebörden, utifrån vad begreppet står för rent medicinskt. Som jag tolkar det, utgick de mer från "lärobokskunskapen" när de svarade på den direkta frågan, än återgav de bilder de kan ha skapat sig men inte är beredda att stå för mer officiellt. Detta gäller i hög grad de som har en mer omfattande utbildning inom synrehabiliteringen eller är specialiserade inom det psykosociala området. Det kan ha känts viktigt att föra fram vilken expertkunskap man har inom området för dessa informanter vilket kan ha bidragit till de långa svaren. En synpedagog hade tagit del av den tidigare studien, "Blindas flirt" (Granberg 2009a), och jag kan, när jag tar del av den inspelade intervjun och transkriberingen, konstatera att dennes svar inspirerats av vad som där framkom. Detta ser jag också som ett tecken på att man vill verka initierad och väl insatt i förhållandena. Framför allt är det avsaknaden av typiska bilder av gruppen blinda som här pekar på att så är fallet. Istället förde personen en lång diskussion om de enskilda egenskaper hon stött på hos vissa brukare. Jag har, för att kunna finna informanternas "verkliga men ibland undermedvetna" socialt konstruerade bilder, sökt efter dessa i hela intervjumaterialet, och hoppas på så sätt fått fram de mer autentiska bilderna hos informanterna.
Yrkesrelaterade socialt konstruerade bilder
Hos sex av de sju informanterna präglades de socialt konstruerade bilderna av de intryck de fått under den tid de arbetat med blinda personer, samt i förekommande fall av blinda vänner och anhöriga som finns i deras privata umgänge. Den person som bara undantagsvis stött på blinda, och som hade kort erfarenhet av yrket, kunde till en början inte komma på en enda association till ordet, trots att jag gav tidsmässigt utrymme för vederbörande att komma på något. I slutet av intervjun kom dock en del bilder fram, som jag också fått av personer, som inte arbetar inom synrehabiliteringen. Det rör sig då om "någon som går med ledarhund, har vit käpp, daisyspelare, men även att det är någon som kompenserar genom hörsel och känsel." Tre av associationerna handlar om olika hjälpmedel för att förflytta sig respektive läsa talböcker, en bild många ser framför sig när de tänker på "blinda" utan att ha yrkesmässig eller privat kontakt med gruppen. Att det är någon som använder känseln och hörseln som kompensatoriska tekniker, får ses som ett tecken på att personens socialt konstruerade bild präglas av en positiv förmåga.
En av de synpedagoger/anpassningslärare med längst erfarenhet av att både umgås och arbeta med blinda personer, visade genom sitt uttalande på den bild som kan finnas bland folk i allmänhet. Hon berättade att hon inte känner någon rädsla eller osäkerhet i mötet med en person med blindhet och att hon själv har en
avdramatiserad bild av vad det innebär att vara blind. Informanten pekade också på att hon ofta förknippar framför allt barndomsblinda med olika former av blindismer. Detta kan vara att man sitter och gungar från ena sidan till andra eller fram och tillbaka. Det kan också vara att man trummar med fingrarna på
53 att personen har långtråkigt, och att det är ett sätt att aktivera sig och få en känsla av sin kropps positionering. Hon förknippar även blinda med ett stelt kroppsspråk. Dessa bilder ser något annorlunda ut när det gäller gruppen vuxensynskadade, som förlorat sin syn efter att ha vuxit upp som seende. Hon ser att denna grupp i motsvarande grad lägger sig till med blindismer, även om det kan förekomma. I bilden ingår också en grov uppdelning av gruppen blinda i "aktiva" och "passiva" där den ena gruppen, oftast de som kommit ut i yrkeslivet, tillhör de aktiva. De är då, enligt informantens bild, "superaktiva" och kan ta mycket plats genom att de talar väldigt mycket. Den andra delen, "stackarna som inte kommit ut på
arbetsmarknaden" tillhör de som är mer passiva.
Den socialt konstruerade bild informanten presenterar uttrycker att det kan finnas en känsla av osäkerhet och främlingskap hos allmänheten i mötet med en blind person. Den innehåller också en egen känsla av säkerhet och bekvämlighet som förknippas med dessa möten.
En annan av informanterna som också har lång erfarenhet av att arbeta med blinda personer, ser framför sig de bakomliggande faktorerna som gett upphov till
synförlusten när "en blind person" förs på tal. Informanten får funderingar om det kan röra sig om en trafikolycka eller olika ögonsjukdomar. Är det en blind person med ett utländskt efternamn, kommer spekulationer om huruvida det rör sig om en krigsskada. Till den socialt konstruerade bild informanten får av män som förlorat sin syn, ser hon en person som känner sin position som familjeförsörjare hotad. Är det en kvinna, innehåller bilden sorg över att inte få se sina barn växa upp, medan att inte få se sina barnbarn sörjs till större delen av männen enligt de associationer informanten får. Det dyker också upp associationer om att det är lättare att komma nära kvinnor, som mist sin syn än män. När det gäller blindas partnerbildning ser informanten framför sig att många blinda förr gifte sig med någon annan som också var blind, något som inte är lika vanligt idag enligt informantens bild. - "Många tror att hela världen fallit samman, att det inte finns något att göra. En del tycker till och med att jag inte vill vara med längre."
- "Många som kommer till vuxenteamet är 20 år, men de är inte 20 egentligen. Deras energi går åt till att orientera sig och lyssna, de är trötta när läxorna är gjorda."
- "De har inte mycket tid över åt socialt liv. Det tar mycket på krafterna att vara blind och de går miste om mycket."
Även denna informants socialt konstruerade bild domineras av de intryck som införlivats i mötena med blinda inom yrket. Det enstaka ord som präglade bilden var "sorg" med vilket avses den sorg den synskadade känner inför sin synförlust, och som informanten först stöter på i mötet med en ny brukare. Att denna
informant i högre utsträckning än den förra, möter äldre personer i sitt arbete, kunde också framskymta, vilket till en del präglar bilden. Att de som nyligen kommit över till vuxenteamet och alltså är i 20-års åldern, inte alltid har en sexuell erfarenhet och mognad jämförbar med sina jämnåriga kompisar, hörde till bilden av de yngre personerna som är blinda. Detta finns det exempel på i min förra studie som utgår från de blindas egna utsagor, vilken denna informant hade läst innan intervjun ägde rum. Det är en mer negativ bild som presenteras, som
54 fokuserar på sorg, det man går miste om som blind, och att många är utestängda från mycket av det sociala livet.
En tredje informant, som själv har både lång yrkeserfarenhet och också egen erfarenhet av att vara synskadad poängterar att det är en avdramatiserad bild som dyker upp.
- "Det är någon som inte ser något."
Sedan kommer en del positiva bilder upp på prestationer blinda utfört som de flesta inte tror är möjliga att utföra när man inte ser. Det kan t.ex. röra sig om idrottsprestationer. Vissa blindas beteende kan upplevas som "konstiga och dumdristiga" men informanten ser dem som något fascinerande och positivt. Rätt snabbt kommer sedan tankarna in på vad den blinde vill få ut av sin
rehabilitering. Informanten poängterar att det handlar om enskilda individer och att man får utgå från vars och ens personliga egenskaper och erfarenheter. - "Blindheten är bara en del av människan."
- "Några har pluggat till olika yrken, utfört idrottsprestationer som man inte trott är möjligt." Informanten pekar i intervjun ofta på att det är viktigt att se de
förmågor som finns hos dem man möter men att många andras bild kan domineras av att det är chockerande att möta en blind.
- "Andras bild kan vara en stackare. Det är chockerande för många."
Informanten upplever att många, och då framför allt de äldre, inte företar sig särskilt mycket under dagarna.
- "Vissa brukare har ju sömnsvårigheter. Men jag tror det beror på att de är så inaktiva på dagen. De sover efter middagen och då kan man inte sova på natten också."
Att informanten själv ser dåligt, är något som bidrar till att avdramatisera bilden och gör det lättare att arbeta lösningsorienterat.
En annan synpedagog med egen erfarenhet av att ha mist synen i vuxen ålder återger bilder som är hämtade från både den seende världen och den blinda. Den socialt konstruerade bilden präglas till stor del av informantens egna erfarenheter, men även här kommer sorgen som finns hos brukarna, fram.
- "Det är jättekonstigt. Eftersom jag tillhört den seende världen och den blinda världen, så när jag hör ordet blind, hoppar jag direkt över till den seendes värld som jag var i när jag såg, och tänker blind utifrån att själv se. Det är inget jag gör medvetet. Nu har jag jobbat hela mitt liv med människor som har funktionshinder i olika grad. Det jag kan tänka mig är ett ganska stort funktionshinder. Men det är ur den seendes perspektiv. Men sen kan jag hoppa över i den blinda världen och se att herregud, jag själv är ju blind! Det är ju opraktiskt. De två orden associerar jag nog till; stort funktionshinder och opraktiskt."
55 MG: - " Präglas din bild av dina egna erfarenheter och ditt umgänge mer än av yrkesrollen?"
- "Kan inte svara på den frågan. När jag är på jobbet, är jag på jobbet, och när jag är hemma, är jag hemma. Man har ett funktionshinder 24 timmar om dygnet. Och så kommer man hit. Då ska man då rehabilitera synskador. Och så kommer man hem. Och då är man fortfarande blind. Det hade man velat lägga på hatthyllan när man kommer hem. Annars är jag väldigt strikt när det gäller yrkesrollen och mitt privatliv."
En av synpedagogerna, som inte har så många år inom Region Skånes
synrehabilitering bakom sig, har en bild som framför allt präglas av den ensamhet som informanten stött på hos många av brukarna. Bilden innehåller också delar bestående av (en inte alltid så välfungerande) färdtjänst och också behov av att använda sig av tolk för de många brukare som är nyanlända till Sverige. De positiva delarna av bilderna är till stor del hämtade från informantens tidigare arbete inom andra verksamheter riktade till blinda personer.
MG: "Kan man sammanfatta dina associationer med orden "ensamhet, beroende, färdtjänst som inte funkar och begränsningar"?
- "Ja, det stämmer. Men även positiva bitar. Jag har ju haft fördelen att jobba med er "elitsynskadade" som har hundar och kunnat se vilket rikt liv man kan leva också. Det gäller att man som människa har det här "goet" i sig, och det är det inte alla som är födda med. (...)En del synskadade tar för sig, andra inte."
Den synpedagog med kortast erfarenhet av synrehabilitering pekade på att den bild hon har konstruerat innebär, förutom vit käpp och ledarhund, att många blinda kompenserar sin synförlust genom sin hörsel och känsel och gav konkreta exempel:
- "Om en kollega som är blind tänkte jag att det är fantastiskt att man kan kompensera genom att känna och höra. Hon kunde ju höra om de släpade en fot och säga till den att sluta släpa med högerfoten.
- "När en blind arbetskamrat träffade min son efter ett halvår kunde hon säga att han har växt. Då hörde hon att hans röst kom högre upp ifrån och att han därmed var längre. Det är ju sådant man som seende inte reflekterar över. Man får aha- upplevelser emellanåt."
Sammanfattningsvis kan sägas att informanternas socialt konstruerade bilder inte är gemensamma utan härrör från vilka erfarenheter man haft av "blinda". Några bilder som kan sägas härstamma från skönlitteraturen eller filmvärlden fanns inte med. Då tänker jag på exempelvis en bild som jag fått höra från andra, utanför rehabiliteringsbranschen, som innebär att blinda går med framsträckta händer och känner sig fram, mycket trevande och försiktigt. Bilderna som presenterades mig i intervjun var mer inriktade på dels enskilda individer, dels förmågor som finns och kan utvecklas men också ensamhet och utanförskap. Att de som pratade om "andras" bild, ofta talade i termer av chockerande och dramatiskt, var
genomgående. I detta avseende pekade man på sin egen avdramatiserade, socialt konstruerade bild av "blinda".
56
Bilder av blindas flirt som finns hos personalen som sociala
konstruktioner
De flesta av de sju informanterna angav att de kommer att tänka på att oförmågan till ögonkontakt måste utgöra ett hinder. Många av dem ser också
kroppskontakten som en möjlig väg till att uppfatta och signalera intresse. - "Det här med ögonkontakt och leende mot varandra. Man kan ju skicka iväg en flirtsignal och leende till någon, men som blind kan man ju inte uppfatta vilket svar man får. Det kan ju vara ett djävligt surt svar man får, men det ser man ju inte. Kan ju vara bekymmersamt. Avståndsflirt måste vara väldigt svårt om inte omöjligt. Om man då fortsätter kan det ju sluta med att man får en örfil."
- "Det sker väl när man träffas och kan slappna av, befinner sig i samma situation, slipper tänka på synskadan och istället ägna sig åt andra saker. Då kan man hitta andra saker som man har gemensamt, klappa varandra på armen och bestämma att träffas igen."
- "Blinda kan ju inte sålla bort med hjälp av ögonen."
- "Många blinda har mörka glasögon som försvårar kommunikationen."
- "De går miste om mycket såsom läckerbitar som man ser som går förbi utanför fönstret."
- "Blindas relationer växer fram; kommunikationen kommer först. Det kanske är mer genomtänkt flirtande som gör att man inte behöver gå på så många nitar." - "För blinda måste det vara närmare kontakt. Den blinde måste få den seende att känna sig bekväm i situationen."
- "Det är ju inte jättelätt att träffa på en annan blind på stan. Då får det bli på ställen såsom syncentralens väntrum - vad vet jag? Det måste vara något närmare, något möte eller så."
- "Men om jag tänker på blindas flirt, är det nog att de som inte ser, har en annan känsla för tonfallet. De kan höra att man lägger in andra saker i tonfallet än vad seende gör där man får kontakt med ögonen. De känner efter mer i samtalet om det är... Eller kanske de känner efter om man lägger handen på axeln på något speciellt sätt eller tar på handen på ett speciellt sätt när man hälsar eller så. Men en blind kan ju inte gå efter ögonkontakt och utseende utan det måste vara att man känner efter om den här personen är mysig och trevlig som person. Sedan, man kanske skickar ett SMS, det är väl så ungdomar gör nu för tiden. De pratar ju inte med varandra. Jag associerar flirten till ungdomar. De äldre jag möter kommer ju inte ut på samma sätt så det måste ju vara jättesvårt att träffa någon."
Informanternas svar visar med tydlighet att de är väl förtrogna med blindas förutsättningar, både vad gäller begränsningar och möjligheter. Utsagorna överensstämmer i mångt och mycket med de svar de blinda gav i den förra studien.
57 Om andras socialt konstruerade bilder fanns det också uppfattningar om som framkom under intervjuerna. Dessa präglades av en mer negativ syn på gruppen blinda, än de själva hade.
- "Jag tror att folk tror att ett handikapp innebär att man blir begränsad och blir svår på det sättet. Om man inte har kunskapen, då tror man att en blind kan väl inte göra någonting."
En skillnad som framkom bland informanterna, är att en av synpedagogerna, med egen erfarenhet av att inte se, pekade på att det är den blindes uppgift att se till att den seende kan känna sig bekväm i mötet. Detta var inte något någon av de seende (vågade) uttala men som också pekar på den rakhet den delen av personalen som har egna erfarenheter av att inte se, kan använda i kommunikationen.