Faktorer som påverkar arbetet kring blindas flirt

För att lyfta fram vilka faktorer som kan finnas som kan påverka personalens benägenhet, vilja och förmåga att ta upp frågorna kring blindas flirt och möjlighet att ta initiativ till, och svara an på försök att skapa nya relationer, pekar jag i följande avsnitt på det som framkom om dessa under intervjuerna.

Jag har kommit fram till att man kan dela in de faktorer som påverkar arbetet i strukturella, individuella samt brukarrelaterade. Till de strukturella hör den kontroll och uppmuntran till att ta egna initiativ som personalen arbetar under liksom den mängd administrativa arbetsuppgifter de är ålagda att utföra samt de ekonomiska resurserna de har till sitt förfogande. De ekonomiska ramarna styr exempelvis vilken personaltäthet man har samt om vikariat kan tillsättas då någon är borta en längre tid. Till de strukturella faktorerna hör också ledningens sätt att formulera direktiv och vilket stöd personalen känner.

Till de individuella faktorerna räknar jag personalens ålder, utbildningsbakgrund, kön, yrkeserfarenhet samt även hur man ser på, och vilken inställning man har till de aktuella frågorna.

38 Vad gäller brukarna, kan faktorer såsom ålder, religiös och kulturell bakgrund och grad av öppenhet inför frågorna avgöra om man är beredd och villig att diskutera det med en person man möter på Synenheten. Hit hör ju också om man känner förtroende för personen i fråga och känner att denne har kompetens att hjälpa till. Detta sistnämnda ligger dock utanför denna studie att besvara.

I detta kapitel ska jag återge och belysa vilka faktorer som framkom i intervjuerna med de sju informanterna som med olika yrkes- och utbildningsbakgrund

representerar Synenheten inom Region Skåne.

Strukturella faktorer

Brukarinitiativ

Bland de strukturella faktorerna av vilka kravet, att de frågor man arbetar med, ska tas upp på brukarens eget initiativ, belystes av nästan samtliga jag intervjuade. Det innebär att personalen inte själv får initiera frågor som kan vara av behov och intresse för den synskadade, att ta upp. Det fanns en enighet bland informanterna om att man själv inte för frågorna som rör möjligheterna till att flirta och ta initiativ till intima relationer, på tal. Detta framfördes först hos de flesta av dem jag pratade med, som en självklarhet. Efter en stunds reflekterande, såg man det som ett område som borde tas upp som ett naturligt ämne i rehabiliteringen och det fanns, efter intervjuernas genomförande, en enighet bland de sju, om att man kunde se problemen vilket en del av dem sa sig inte ha reflekterat över tidigare. - "Det heter väldigt strängt att vi ska jobba utifrån brukarens behov. Det är alltså brukaren som ska aktualisera sig och då ska man ha ett problem." (...) "Det har blivit lite tungrott."

- "Jag för inte det på tal om de inte själva gör det. Det hör väl samman med vår tid. Det är så mycket som är viktigt. Fast fritiden och privatlivet är ju lika viktigt egentligen. Det blir andra prioriteringar: punktskrift och ADL."

- "Det skulle nog vara svårt. Jag har aldrig stött på det här. Jag vet inte vad problemet skulle vara. Jag har aldrig reflekterat över det."

Checklistor, mallar och andra styrande dokument

Det framkom i det empiriska materialet att man sedan en tid tillbaka har mallar och checklistor som man arbetar utifrån i mötet med brukaren. Som tidigare redogjorts för, ska brukarens behov och de insatser man kommer överens om för att fylla dessa, dokumenteras i en rehabiliteringsplan. Det finns också

måldokument som rör de mer övergripande, större målen för en längre tidsperiod för hela enheten. Vissa av de jag intervjuade, tog upp hur de känner inför att arbeta utifrån dessa styrdokument.

- "Vi har inga befattningsbeskrivningar. Väldigt luddigt. Jag har nog aldrig sett något på pränt. Det har sagts att man skulle skapa något rent generellt som synpedagog men att var och en skulle ha sin egen utefter speciella inriktningar och uppdrag. Den enda gången man ser det är när det utannonseras en tjänst och då är det väldigt allmänt och det är ju ofta för att man ska kunna rekrytera den person man vill och inte bli låst." (...) "Vi har något annat som kallas

målbeskrivningar. Vad vi ska jobba för under exempelvis 2010. Då är det mer generellt. Under det här året ska vi samverka mellan de fyra synenheterna som

39 tidigare varit fyra isolerade öar. Det har förändrats jättemycket så nu har vi

kommunikation på ett helt annat sätt vilket är positivt. Det har varit ett mål som vi haft, det och att korta väntetiderna."

- "Att arbeta efter mallar - det orsakar stress på jobbet, man fastnar i ramarna, det dödar kreativiteten."

- "Nu utarbetas det mycket checklistor som vi ska arbeta utefter. De checklistorna innehåller inte sådant här. Så det kämpar jag mycket för att de ska. Det gäller istället läsning, skrivning, ta sig till och från jobbet, lite sådana saker. Mycket stelt. (...) Det har kommit genom att det är mer och mer arbetsterapeuter som jobbar inom det här och de har ju formulär till allting som de sitter och fyller i. Men jag gillar inte det. Jag kan förstå att man behöver det när man är ung och ny, då behöver man lite stolpar. Arbetsterapeuterna ritar diagram med olika färger. Från början är de röda för att man inte kan, och varefter man kan, färgar man om dem så de blir gröna. Sedan kan man då använda det till att göra en utvärdering. Och det är det som är tanken, att man ska påvisa vad man verkligen gjort. Men det tycker jag man kan genom en intervju också. (...) Det är utvärdering som räcker för mig men det går inte att sätta på en skala och ska man mäta allting..." Som också framgår av citaten, har jag kunnat lägga märke till en skillnad i hur checklistorna upplevs hos dels de som arbetat en längre tid inom yrket och som har en utbildning inriktad på synfrågorna. En del av dem anser att arbetssättet med checklistor mm är stressande och irriterande, medan det sällan eller med större positivism tagits upp av de som är nya inom yrket.

Direktiv "uppifrån"

Att checklistorna införts som ett krav att använda framstår för mig vara fallet, och inte som ett verktyg bland andra som man kan ta hjälp av om man känner behov därav. Detta åskådliggör det som vissa av informanterna framfört, som handlar om att man upplever att det kommer många direktiv "uppifrån" som inte är förankrade bland personalen som har brukarkontakt. En del har framfört kritik på att vissa personer i ledningen inte har kännedom om vad som utförs inom

synrehabiliteringen och vad denna innehåller. Man pekade också på att någon av cheferna inte träffat all personal på en av arbetsplatserna samlat någon gång utan att man bara mött denna i förbigående. Att den närmaste chefen däremot alltid är lätt att få tag i och att man upplever denne person som tillgänglig, var det flera som pekade på. Men det fysiska avståndet till denna närmaste chef, var en negativ faktor som belystes. Man ansåg att det skulle vara lättare att diskutera vissa frågor om man bara kunde "slinka in" för en stunds samtal utan att behöva använda sig av mail och telefon.

Det framkom också synpunkter om att det var för många nivåer av chefer, vilket man ansåg, gör arbetet tungrott.

- "Rätt vad det är, tar man beslut uppifrån som inte förankras bland personalen." - "Det är jobbigt att det ibland kommer besked uppifrån hur vi ska göra. Beror väl på att chefen aldrig har träffat oss alla på en gång, vet inte vad vi gör."

- "Sen är det synd att det finns chefer som inte vet vad rehabilitering är. Men nu är det chefsbyte på gång och vi vet inte vad det innebär. (...) Det är många olika

40 nivåer på chefer och det är inte bra. Det är kanske där skon klämmer, att det ska vandra genom så många nivåer innan det blir något."

- "Tyvärr är ju våran vardag mycket administration, framför allt när det gäller hjälpmedel där allt ska registreras på tre olika ställen. Så visst, det tar ju mycket tid. Mycket brukartid."

- "Hade jag vetat vad det inneburit, hade jag inte varit så positiv till att vi skulle övergå från sjukvården med tanke på all byråkrati det inneburit. Framför allt att det är så hård bevakning, att man fyller i allt rätt på rätt ställe. Massa kontroller. Man får knappt köpa in något förrän det ska godkännas på olika nivåer. Idag får jag inte köpa någonting utan att fråga chefen."

- "På min förra arbetsplats, var de suveräna på att ge förtroende, jag hade fritt förlagd arbetstid. Här är det ju stämpelklocka. Vad du än gör, ska det skrivas in i journalen. Det är hårdare kontroll. Vi får inte maila. Förr kunde man bara skicka ut en kallelse. Om du mailar till mig, får jag inte svara på det. Fast det är lättaste sättet för synskadade att läsa sin post. Det är stenhårt. Inbjudningarna till en träff fick jag skicka ut i tryckt form och sedan prata med alla i telefon. Det är så tungrott."

- "Ibland kan jag känna att vi håller på att jobba bort våra brukare. Var ska man få glöden ifrån?"

Att administrationen upplevs som en hård kontroll och också tar mycket tid i anspråk, pekar en del av informanternas uttalanden på. Det finns också det som talar för att den omorganisation Synenheten har, och fortfarande håller på att genomgå, har tagit mycket tid och energi i anspråk.

Enbart akutverksamhet?

Nästan alla de sju jag talade med sa sig uppleva att de ekonomiska ramarna var alltför snålt tilltagna vilket resulterat i att man inte är tillräckligt många anställda och att vissa längre vikariat inte tillsätts. Man kunde se, att dessa förhållanden påverkar innehållet i rehabiliteringen, så att frågor rörande brukarnas förmåga att flirta och ta initiativ till nya (intima) relationer, försämras och att dessa frågor ofta hamnar utanför. Dock påtalade en informant att det inte finns några direktiv om hur många besök man får boka, utan att det är upp till var och en att själv avgöra. Men många anser det vara viktigt att räkna antalet "piggar" man sätter upp för det man gör, vilket denne menade kan innebära en risk för en menlig inverkan på rehabiliteringsinnehållet.

- "Det är budgetstyrt. Man får hela tiden höra att det inte finns pengar. Det är ett hinder och har väl varit sedan jag kom in i branschen. Det har alltid varit för lite folk. Men ledningen tycker det är precis lagom många för nu har vi inte så långa väntetider. Då förstår man inte att om vi var fler personer skulle vi kunna erbjuda något annat som inte var sådan här akutverksamhet. Då är det ju egentligen ett politikerbeslut. Om man vill att synskadade ska få tillgång till mer än grunden." - "Man är ganska uppbokad. Antal besök per vecka räknas högt. Men det tycker jag är oviktigt. Sådana här saker är roligare. Jag är inte här för piggarna, utan för brukarna. Det finns ju alltid de som jagar piggar, och det kan man ju undra hur bra de är på sitt jobb."

41

Individuella faktorer hos personalen som påverkar

Det finns åtta synpedagoger som står i begrepp att pensioneras inom en

femårsperiod. Detta har en del av informanterna utpekat som en bidragande orsak till att alla inte är intresserade av att arbeta med frågorna kring flirt och sexualitet. Man tycker att det är sådant de yngre bör ta tag i. Andra kan se att det är en fördel att man har kommit upp i ålder och man därigenom har lärt sig att bjuda på sig själv och inte är så rädd för att göra bort sig.

Personalens utbildningsbakgrund har också visat sig vara avgörande för i vilken grad man väljer att arbeta med de för studien, aktuella frågorna. De två personer med en psykosocial utbildningsbakgrund, har sagt sig arbeta med dem i ökad utsträckning, något de har gemensamt med en av synpedagogerna som har lång erfarenhet inom yrket. De som inte arbetat med frågorna, har uttryckt att de till stor del anser att det är frågor som kuratorerna bör ta hand om då de har bättre förutsättningar genom sin psykosociala utbildning att arbeta med dem. Ett krav på att personer med synpedagogutbildning anställs, framfördes som ett sätt att kunna ta upp fler frågor likt de, hur man som blind attraherar, och attraheras av en annan person.

- "Jag har ju länge tyckt att vi ska ställa högre krav på de vi anställer, att det ska vara folk som genomgått synpedagogutbildningen, att de har synkompetens. Men det har varit en tendens att man anställer arbetsterapeuter och lär upp dem på plats och det blir aldrig det samma. Det är en nackdel. Det är ett konstigt ekonomiskt tänk. Det finns ju inte så mycket folk att rekrytera som har utbildningen, men man kan ju anställa folk och låta dem gå utbildningen på arbetstid."

- "Det är framför allt anpassningslärarna som försvinner, så det borde anställas fler. Ett tag fick vi som är anpassningslärare stå tillbaka, men nu börjar man väl inse att det krävs något annat än förstoringsglas, dioptrier och linser för att jobba med gravt synskadade. Det är synsvagerehabiliteringen man satsat mest på. Det har varit så taskiga utbildningar under ett par år och där har inte funnits mer än några futtiga timmar för det här med gravt synskadade och då har man inte lärt sig det."

Vad gäller utbildning och kompetenshöjande åtgärder inriktade på att tala om flirt, relationer och sex, sa några av de jag talade med att man inte har tagit del av någon sådan och känner behov av det för att kunna ta upp frågorna med brukarna. - "Det skulle behövas mer personal. Jag tror annorlunda utbildad personal. Jag har ingen utbildning i det, inte mer än vad man praktiskt själv varit med om."

- "Det krävs också utbildning. Då är det ju lättare. Jag hade ju inte ens tänkt tanken. Man är så inriktad på att prova förstoringsglas och glasögon, så när det fungerar så..."

Tystnad råder...

Ett flertal av informanterna hävdade att det aldrig talas om de för studien aktuella frågorna bland personalen. Frågorna tas varken upp på kafferaster eller på

personalmöten. Informanterna trodde att en viss del av personalen skulle ha svårt att tala om frågorna, men att det å andra sidan skulle vara mer naturligt för andra. Ett par stycken sa att det måste finnas en plan för hur man ska ta upp det, om det ska komma in i synrehabiliteringen. Vissa hänför frågorna, som ett försvar, till

42 kuratorerna eller andra instanser i samhället såsom "sexrådgivningen" (vilken kunde man dock inte precisera).

- "Det måste finnas ett upplägg för det. (...) Det kan vara bra att få del av studien och få lite infallsvinklar."

- "Det har aldrig diskuterats i personalgruppen." - "Jag tror det är tabubelagt att tala om frågorna."

- "Ibland är jag rädd att vi själv är orsak till det, att vi alltid pratar om att man som synskadad ska kunna hantera sin post, man ska kunna läsa. Vi kommer inte längre".

- "Kuratorn! Om jag själv hade haft problem av det slaget, hade jag nog tagit upp det med kuratorn i första hand istället för med en synpedagog eller optiker. Det är ju beroende på vilket förtroende man får för personen. Jag informerar alla som kommer nya, om att här finns en kurator som man kan prata med." Detta citat avspeglar att personen i sin yrkesverksamhet mestadels har kontakt med synsvaga, (gravt synskadade/blinda har ju inte kontakt med någon optiker) och att gravt synskadades speciella problematik inte kommer i förgrunden. Detta belystes också i några av de andra intervjuerna.

- "Jag upplever att de här frågorna glöms bort när det gäller gravt synskadade."

Brukarrelaterade faktorer

Jag har identifierat främst tre brukarrelaterade faktorer som inverkar på

informanternas socialt konstruerade bilder av brukarna och på hur man tar upp de sexrelaterade frågorna inom rehabiliteringen. Dessa utgörs av religiös

övertygelse/kulturellt ursprung, ålder samt sexuell läggning.

Kulturell och religiös bakgrund

Att många av brukarna är födda i, eller har föräldrar som kommer från andra kulturer, inverkar enligt en del av de som hade arbetat med frågorna inom

rehabiliteringen, på hur man kan ta upp ämnet. De brukare som av kulturella och religiösa skäl inte får (av sin partner eller föräldrar) delta i rehabiliteringsinsatser där sexualitet diskuteras, riskerar att gå miste om denna (då den förekommer, vilket fallet ju inte är för närvarande). Detsamma gäller de brukare som av samma skäl visar ett tydligt avståndstagande för det kvinnliga könet och exempelvis inte tar en kvinnlig synpedagog i hand. Någon synpedagog som har erfarenhet av att tala om frågorna på gruppträffar, berättade att religiösa skäl kunde hindra vissa brukare från att delta. Men de som väl deltog, bidrog till att det uppstod

intressanta diskussioner.

- "Vi är ju en invandrartät region. Det försvårar. Men det ska inte hindra." - "I grupperna kommer också de religiösa aspekterna in. Då blev det rätt

intressant. Inte sex före äktenskapet var det någon tjej som hade för sig. Och det pratade vi öppet om."

- "Vi har de som inte kan ta i hand och inte kan sitta vid samma bord. Då kommer det inte upp.

43

Brukarnas ålder

Betydelsen av brukarnas ålder för hur man arbetar med frågorna kring flirt och relationsbildning, var ett ämne som i hög grad belystes i intervjuerna. Ett flertal av informanterna såg brukarkollektivet som i huvudsak äldre personer. Det framkom att en del av informanterna var behäftade med uppfattningar såsom att flirt

troligen är något man lagt på hyllan när man blir äldre och att man då är så

upptagen av andra sjukdomar och funktionsnedsättningar man ådragit sig, att man inte tänker på flirt, kärlek och nya partners. Det fanns också informanter som kunde se att behovet finns kvar även hos de som kommit upp i de äldsta ålderskategorierna och försökte uppmuntra deras kärleksliv så mycket som möjligt. En hel del hade erfarenhet av att de äldre träffade varandra på Glimåkra, en folkhögskola som bedriver synkurser för mestadels äldre. Kurserna där är 1-2 veckor långa och deltagarna umgås med varandra hela sin vakna tid.

- "Det påverkar nog mig i mitt undermedvetna när jag tänker på blinda att så många är äldre."

- "Man funderar mest på det här när det gäller yngre människor. Det sitter nog i en, att man tycker att gamla människor inte ska syssla med sådant här. Sedan har man ju förstått att det är lika intressant för de äldre som blir ensamma eller som inte hittat någon i yngre dar. En dam hittade en gammal barndomskamrat först när hon blev pensionerad och blev då en helt annan människa."

- "Sen är det ju som vi skämtar om... att vi skickar folk till Glimåkra och där tänder det till, där händer det något. Då kan man vara både 75 och 85. Men då är man ju i en sådan situation att man träffar någon som man utbyter erfarenheter med och sen växer det och man upptäcker att man har mycket gemensamt." - "Glimåkra är jättebra men framför allt för äldre personer. Det lockar inte yngre att åka. Jag tror inte man pratar om sådana här saker där. Om de jobbar i huvudsak med gamla personer, är det kanske inte så aktuellt."

- "Men det är ju vanligt att när de blir änklingar eller änkor träffar de en ny. Men det är inget man tar upp med dem."

Följande citat skiljer sig från de andras då synpedagogen, som har egen erfarenhet av att vara synskadad och närma sig pensionsåldern, ser nya partnerbindningar