Ansvarsgenombrott med avtals- och skadeståndsrättslig anknytning

Dotevall har uttalat att det i svensk rättspraxis finns exempel på att ansvarsgenombrott har grun-dats på avtalsrättsliga förhållanden och menar att NJA 1975 s. 45 och NJA 1982 s. 244 stödjer en sådan uppfattning.311 Andra har anfört att man knappast kan utläsa en mer allmänt sjösatt princip om ett avtalsrättsligt ansvarsgenombrott från HD:s avgöranden.³¹² Min uppfattning är att det i svensk rätt har skett genombrott i avtalsrättsliga situationer som har sin grund i den allmänna rättsprincipen om ansvarsgenombrott. Nedan ska jag diskutera några rättsfall som stödjer denna ståndpunkt. Genombrytandet av ansvaret i fallen nedan har ofta sin grund i ett utnyttjande av principen om avtalets subjektiva begränsning och karakteriseras därmed som rättsmissbruk.³¹³

I både NJA 1975 s. 45 och NJA 1993 s. 188 genombröts ett ansvar för ett bolags skulder från ett systerbolag till ett annat i en koncern. I det förstnämnda fallet fastslog HD att bolaget som gick i konkurs otvivelaktigt hade otillräckliga tillgångar för att bedriva en självständig

309 Nacka tingsrätt, T 4520-15 och T 4522-15 – 4527-15. För utförlig genomgång av målen, se avsnitt 2.7. 310 Se vidare Munukka, s. 157.

311 Dotevall, s. 112.

312 Se den skiljaktiga meningen i Stockholms tingsrätts dom meddelad 2015-04-29 med målnummer T 17878–12. Uttalandet avsåg Gillettefallet (NJA 1993 s. 188).

verksamhet och att det bolag som ålades ansvaret fick betraktas som den egentlige rörelseidka-ren eller i vart fall som högst medverkande i verksamheten. HD:s slutsats liknar det resonemang som en amerikansk domstol kom fram till i det välkända avgörandet Luckenbach S.S. Co. v. W.R. Grace & Co.³¹⁴ I det amerikanska avgörandet dömde domstolen till ansvarsgenombrott på grund av systerbolagets underkapitalisering och det nära sambandet mellan bolagen. Syster-bolagen ägdes av en och samma person och det systerbolaget som hade ådragit sig skadestånd drev en verksamhet som var helt underställd det andra systerbolaget. Det förstnämnda syster-bolaget hyrde nämligen åtta fartyg av det andra syster-bolaget för en summa som vida understeg mark-nadshyran och åtog sig därefter befraktningsuppdrag med dessa fartyg. Skadeståndet som sys-terbolaget därefter ådrog sig översteg vida bolagets betalningsförmåga. Domstolen menade att koncernkonstruktionen genomförts för att undvika ett eventuellt betalningsansvar och dömde därmed till ansvarsgenombrott. Systerbolaget som ådrog sig skadeståndsansvaret hade ett akti-ekapital på 10 000 dollar. Det andra systerbolaget, som hyrde ut fartygen, hade ett aktiakti-ekapital om 800 000 dollar.315

I det andra rättsfallet, NJA 1993 s. 188, uttalade HD att en konkurrensbegränsningsklausul som huvudregel endast kan göras gällande mellan avtalsparterna, men att systerbolagen i kon-cernen i detta fall samverkat i syfte att kringgå klausulen. Det rörde sig således om ett kvalifi-cerat otillbörligt missbruk av aktiebolagetsformen som motiverade ett genombrytande av an-svaret och således hade motparten rätt att ställa samma krav på sin avtalsparts systerbolag. Där-med förbjöds systerbolaget vid vite att fortsätta den motpartsskadliga verksamheten.³¹⁶

I NJA 1982 s. 244 genombröts ett ansvar för skulder från ett dotterbolag till ett moderbolag (Byggma-fallet). Moderbolaget hölls ansvarig för skulderna sedan bolaget med hänsyn till be-talningsrutiner och hur leverantörsskulder redovisats skapat en sådan tillit hos leverantörerna att de var moderbolaget som ansvarade för dotterbolagets skulder.³¹⁷ De tillitsskapande omstän-digheterna låg således till grund för att kunna hålla moderbolaget ansvarigt för dotterbolagets skulder.

Ett annat fall som kan inordnas som ett avtalsrättsligt fall av genombrytande under en all-män rättsprincip om ansvarsgenombrott är NJA 2005 s. 608 (Max & Frasses-domen). I målet aktualiserades frågan huruvida Frasses kunde åläggas att betala skadestånd till Max för ren för-mögenhetsskada, när parterna inte hade stått i avtalsförhållande till varandra och skadan inte

314 Luckenbach S.S. Co. v. W.R. Grace & Co., 267 F. 676, 681 (4th Cir. 1920). 315 Närmare härom, se Brocker & Grapatin, s. 72.

316 Även Munukka har gjort gällande att NJA 1993 s. 188 har kopplingar till rättsmissbruk och ansvarsgenombrott, se s. 155.

hade orsakats genom brott. Omständigheterna kan kort sammanfattas till följande. Max hade träffat ett avtal med en firma (Lotsbåten) som skulle överta deras hyreskontrakt i syfte att driva ett konstgalleri. För Max var det av avgörande betydelse att artfrämmande verksamhet skulle bedrivas i lokalerna. Max kunde inte under några som helst omständigheter tänka sig att av-hända sig hyresrätten till lokalen till någon som avsåg att bedriva konkurrerande verksamhet däri och då särskilt under den tid som Max avsåg att slussa över kunderna till sin nya lokal. Lotsbåten var införstådd med detta och avtalet dem emellan utformades mot den bakgrunden. Frasses, å andra sidan, hade redan före avtalets ingående visat intresse av att hyra lokalen. Utan Max vetskap överläts majoriteten av aktierna i Lotsbåten till Frasses redan innan avtalet hade ingåtts. Således handlade Lotsbåten redan vid avtalets ingående i syfte att bereda Frasses möj-lighet att öppna en med Max konkurrerande verksamhet i lokalen. Frasses agerade i detta skede i samförstånd med Lotsbåten i syfte att få kontroll över lokalen och förfarandet hade inneburit vinning för både Lotsbåten och Frasses. Max hade å andra sidan vållats en ren förmögenhets-skada i form av omsättningsbortfall.

HD fastslog att Frasses handlat i samförstånd med Lotsbåten när Max svikligen förletts till att ingå ett avtal som Max inte skulle ha ingått om Max känt till Lotsbåtens och Frasses avsikter. Inga omständigheter hade framkommit som talade för att konkurrensrättsliga hänsyn skulle göra Frasses handlande försvarligt. Tvärtom framstod förfarandet som kvalificerat otillbörligt och utgjorde ett tydligt avsteg från vad som måste krävas av en kommersiell aktör. Frasses ålades därför ett ansvar att ersätta Max för den skada som handlandet hade orsakat Max. Fallet visar således på att ett genombrytande av ansvaret är möjligt i de fall där ett bolags agerande kan karakteriseras som en kvalificerad otillbörlig påverkan från en tredje man.³¹⁸ Även Mu-nukka har klassificerat rättsfallet som ett rättsmissbruk då principen om avtalets subjektiva be-gränsning har utnyttjats på ett otillbörligt sätt.³¹⁹

Ett annat närliggande fall där ett ansvar har genombrutits är NJA 1998 s. 520. I fallet hade en tredje man (en bank) åtagit sig ett uppdrag som professionell förvarare av egendom. Trots att banken blivit denuntierat av panthavaren om att en pantsättning av egendomen hade skett lämnade banken ut den pantsatta egendomen till pantsättaren. Banken ålades att ersätta pantha-varen dess skada, trots att något avtalsförhållande dem emellan inte förelåg.³²⁰

318 Redan i tiden före skadeståndslagen förekom ett par fall där HD ålade en tredje man att ersätta skada som drabbat en avtalspart till följd av den andra avtalspartens åtgärder i samförstånd med en tredje man, se NJA 1928 s. 621 och NJA 1943 s. 370.

319 Munukka, s. 156. 320 Se Munukka, s. 156 f.

Sammanfattningsvis kan i fall där ett bolag har vidtagit tillitsskapande åtgärder eller åtgär-der som kan karakteriseras som kvalificerad otillbörlig påverkan ett ansvar genombrytas från en avtalspart till tredje man.³²¹