Rättspraxis efter NJA 2014 s. 877

Nedan kommer rättspraxis presenteras som uppkommit efter det ovan diskuterade HD-avgö-randet. Som tidigare kommer rättsfallen att presenteras i kronologisk ordning med vissa undan-tag då vissa rättsfall har en starkare anknytning till varandra än andra. Syftet med detta avsnitt är att undersöka hur rättsutvecklingen har sett ut sedan HD meddelade sin prejudicerande dom om ansvarsgenombrott.

I det s.k. Högfjällsmålet (Svea hovrätt, mål nr T 7360–14) som meddelades cirka nio må-nader efter NJA 2014 s. 887 var det återigen fråga om ansvarsgenombrott. Tingsrätten kunde inte ta ställning till HD:s uttalanden eftersom HD meddelade sitt avgörande efter tingsrättens dom. Hovrätten uppmärksammade emellertid HD:s avgörande och konstaterade att visserligen synes tillämpningsområdet ha inskränkts, men att rättsfallet dock inte leder till slutsatsen att sådana omständigheter inte alltjämt skulle kunna äga relevans vid bedömningen av om det i det enskilda fallet finns skäl att frångå principen om aktieägares ansvarsfrihet. I dessa fall torde det ”krävas att det sätt på vilken bolagets verksamhet bedrivits eller det sätt på vilket bolaget har använts framstår som ett uppenbart missbruk av bolagsformen för andra syften än de som ligger till grund för det begränsade ansvar som bolagsformen erbjuder”.¹⁴²

Vad gäller frivilliga borgenärer utvecklade hovrätten det resonemang som HD tidigare an-fört i NJA 2014 s. 877. Hovrätten underströk att synnerlig restriktivitet är påkallad när det gäller frivilliga borgenärer, särskilt vad gäller avtal eftersom ett affärsmässigt risktagande på ford-ringshavarens sida är inkluderat. Dessutom kan en sådan borgenär skaffa sig garantier kon-traktsvägen och kan alltid avstå från att ge sig i lag med gäldenären.

I det aktuella fallet bedömde hovrätten att förhållandena var sådana att något otillbörligt agerande inte kommit i fråga med hänsyn till den synnerliga restriktivitet som är påkallad när det gäller undantag från principen om frihet från personligt betalningsansvar. Hovrätten sak-nade därför anledning att pröva om bolaget var underkapitaliserat, saknat självständig förvalt-ning, verksamhet eller vinstsyfte.¹⁴³

142 Svea hovrätt, T 7360–14 s. 20. 143 Ibid, s. 21–22.

I Svea hovrätts dom T 11882–13 hade det gjorts gällande att en ställföreträdare skulle vara solidariskt betalningsansvarig för ett bolags skulder. Hovrätten anförde att frågan om ansvars-genombrott inte kan bli föremål för prövning i annan ordning än genom en särskilt väckt talan, men uttalade dessförinnan följande:¹⁴⁴

”Majoritetsaktieägaren har i stället hänfört sig till den i rättspraxis erkända principen om ansvarsgenom-brott vid begagnande av s.k. processbolag (NJA 2014 s. 877) och gjort gällande att [ställföreträdaren] gjort sig av med [bolagets] samtliga tillgångar, utom i målet aktuella aktier i dotterbolaget, i syfte att kringgå ansvaret för motpartens rättegångskostnader”.

Av detta uttalande kan man dra slutsatsen att Svea hovrätt är av uppfattningen att ansvars-genombrottet fortfarande är en i rättspraxis erkänd princip, trots NJA 2014 s. 877.

I en dom från Göteborgs tingsrätt (mål nr T 16247–12) ogillades ett yrkande grundat på ansvarsgenombrott eftersom anspråket var preskriberat. Tingsrätten konstaterade att även om anspråket inte vore preskriberat så var det inte bevisat att ansvarsgenombrott var för handen. Käranden hade bl.a. inte visat att bolaget var underkapitaliserat eller att ägarna skulle ha agerat illojalt mot fordringsägarna.¹⁴⁵

I en annan tingsrätts dom (Örebro tingsrätt, mål nr T 2962–14) yrkades att ett systerbolag skulle hållas solidariskt betalningsansvarigt då systerbolaget enligt käranden utövat ett avgö-rande inflytande över det andra systerbolaget. Tingsrätten diskuterade ansvarsgenombrottinsti-tutet och konstaterade att det i rättspraxis utvecklats tre rekvisit som kan motivera ett ansvars-genombrott; 1) avsaknad av självständigt affärsmässigt syfte, 2) avsaknad av självständig för-valtning och 3) underkapitalisering. Fortsättningsvis framhöll domstolen, med hänvisning till NJA 2014 s. 877, att frivilliga borgenärer i regel kan utvärdera ett bolags ställning och dess behov av rättsskydd när det gäller ett bolags betalningsförmåga således är tillgodosett med de aktiebolagsrättsliga reglerna. Mot bakgrund av detta fann tingsrätten att reglerna om ansvars-genombrott inte var tillämpliga i detta fall då käranden haft en valmöjlighet att inte ingå avtal med svaranden.

I NJA 2016 s. 587 behandlade HD frågan om parts möjlighet att betala motparts rättegångs-kostnader. Tvisten gällde frågan om en kärande med hemvist i Sverige kunde åläggas att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Talan gällde nämligen ett anspråk bakom vilket det fanns en intressent som i sig hade skyldighet att ställa sådan säkerhet. HD uttalade bl.a. följande:

144 Svea hovrätt, T 11882–13 s. 25. 145 Göteborgs tingsrätt, T 16247–12 s. 23.

”I svensk rätt finns det inte något allmänt krav på att den som är part i en rättegång ska ha möjlighet att betala motpartens rättegångskostnader. I rättsfallet NJA 2000 s. 144 konstaterade HD att lagstiftaren inte heller har infört någon särregel med sådan innebörd för aktiebolag i likvidation. Vidare uttalades i rättsfallet NJA 2006 s. 420 att något sådant krav inte utan lagstöd kan uppställas för konkursbon som saknar tillräckliga medel. Något krav på sådan betalningsförmåga gäller inte heller för den som för talan i eget namn för annans räkning, exempelvis en s.k. processkommissionär. I sådana fall skyddas svaran-den genom möjligheten att i en efterföljande rättegång kräva ersättning från käransvaran-dens uppdragsgivare (se bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 78; jfr även beträffande s.k. processbolag NJA 2014 s. 877).”

Göta hovrätt grundade sin dom Ö 1926–16 på ovanstående uttalande från HD när den fastslog att principen om ansvarsgenombrott inte möjliggör att en parts ställföreträdare eller ägare åläggs ett personligt betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader i ett mål där ställföreträda-ren eller ägaställföreträda-ren inte är part i målet.¹⁴⁶ Tingsrätten hade i målet således tillämpat principen om ansvarsgenombrott på ett felaktigt sätt eftersom att ansvaret för rättegångskostnaderna endast kan genombrytas i en efterföljande rättegång.

I ett annat avgörande från Umeå tingsrätt (mål nr T 1431–14 m.fl.)¹⁴⁷ var frågan om an-svarsgenombrott återigen på tal. Omständigheterna var följande. Ett bolag som ägnade sig i huvudsak åt skogsplantering hade till viss del rekryterat arbetskraft direkt från Kamerun som utfört i arbeten i Sverige bl.a. under åren 2011–2012. Uppgifter hade framkommit om att arbe-tarna inte erhållit viss lön, övertids- och semesterersättning samt traktamenten. Bolaget försattes emellertid i konkurs år 2014. Bolagets ägare, som även var bolagets VD och utgjorde dess styrelse (ställföreträdaren), stämdes och käranden yrkade att denna person skulle hållas betal-ningsansvarig för bolagets skulder.

Käranden hade i sin rättsliga argumentation bl.a. anfört att ställföreträdaren otillbörligt in-gripit och agerat i anställningsförhållandena som förelegat mellan bolaget och kärandena och på så vis, med stöd av NJA 2005 s. 608 (den s.k. Max & Frasses-domen), ådragit sig skade-ståndsskyldighet såsom tredjeman. Tingsrätten var inte särskilt imponerat av denna argumen-tation och anförde att den rättsliga konstruktionen som ligger närmast till hands att tillämpa på de i målen åberopade omständigheterna i stället är ansvarsgenombrott. Tingsrätten prövade där-för ex officio de rättsfakta som åberopats där-för skadeståndsskyldighet mot institutet ansvarsge-nombrott oavsett hur kärandena valt att kvalificera dem rättsligt.¹⁴⁸

146 Göta hovrätt, Ö 1926–16 s. 9.

147 Mål nr T 1431–14, T 1447–14, T 1758–14, T 1759–14, T 1760–14, T 1767–14, T 2110–14. 148 Umeå tingsrätt, T 1431–14 m.fl. s. 133.

Tingsrätten konstaterade att principen om ansvarsgenombrott är ett sällsynt undantag från huvudregeln i 1 kap. 3 § ABL och att rättsläget på området får betecknas som mycket oklart utanför de lagregleringar som återfinns i bl.a. 25 kap. 18 och 19 §§ ABL. Tingsrätten anförde att det dock bör finnas ett krav på att bolagsformen använts på ett otillbörligt sätt för att avtal ska kunna brytas igenom och drabba ägare eller ställföreträdare.¹⁴⁹ Tingsrätten fann att det vis-serligen visats på allvarliga brister i bolagets sätt att bl.a. hantera löneutbetalningar, men att ställföreträdaren inte hade agerat så kvalificerat otillbörligt i bolaget att ansvarsgenombrott kunde aktualiseras.

Det sista rättsfallet som ska behandlas i detta avsnitt är Nacka tingsrätts dom från den 20 ja-nuari 2017.¹⁵⁰ Domen är en efterföljande process från det välkända avgörandet NJA 2013 s. 1250, det s.k. Crisp-målet. Bakgrunden till tvisten är följande. En person A hade tillsammans med ett antal andra personer drivit bolaget Crisp AB. Efter att Crisp likviderats ansåg sig A ha en skadeståndsfordran mot aktieägare och ledamöter i bolaget med anledning av åtgärder som vidtagits i samband med likvidationen. Nämnda skadeståndsfordran överlät A till Dickson & Co AB som ägdes av A och var dess enda styrelseledamot. Dicksonbolaget väckte talan mot övriga aktieägare och ledamöter och yrkade om att dessa solidariskt skulle åläggas att utge skadestånd till bolaget motsvarande det som A personligen påstod sig ha lidit i samband med att Crisp likviderades. HD fastslog i sin mellandom NJA 2013 s. 1250 att övriga aktieägare och ledamöter varken hade överträtt ABL:s regler innan, under eller efter likvidationen. Tings-rätten ogillade därefter Dicksonbolagets talan och förpliktade bolaget att ersätta svaranden för deras rättegångskostnader, totalt om ett belopp på 1 272 464 kronor.¹⁵¹ Cirka fem månader efter tingsrättens dom försattes Dicksonbolaget i konkurs efter egen ansökan.

De aktieägare och ledamöter (borgenärerna) som orsakades ombuds- och rättegångskost-nader väckte således talan mot A vid Nacka tingsrätt och yrkade på ansvarsgenombrott genom användande av processbolag. Tingsrätten vidhöll att det i rättspraxis fortfarande fanns stöd för att ålägga aktieägare ett personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser utan uttryckligt stöd i lag, dvs. ansvarsgenombrott, och hänvisade till NJA 2014 s. 877 där HD prövat frågan om ansvarsgenombrott vid användande av processbolag. I sammanhanget lyfte tingsrätten fram att HD understrukit att ofrivilliga borgenärer har ett förstärkt rättsskydd eftersom den som stäms

149 Umeå tingsrätt, T 1431–14 m.fl. s. 134.

150 Nacka tingsrätt, T 4520-15 och T 4522-15 – 4527-15. 151 Se Nacka tingsrätts dom, T 6392–09.

till domstol i princip inte kan undandra sig att bli indragen i en rättegång och att dennes skydd främst ligger i reglerna om rätt till ersättning för rättegångskostnaderna.¹⁵²

Tingsrätten konstaterade inledningsvis att Dicksonbolaget sedan registreringen år 2001 be-drivit verksamhet inom produktion, försäljning och utbildning inom mjukvaruutveckling samt publicistisk verksamhet. Därav kunde tingsrätten dra slutsatsen att rättsliga processer inte var en del av Dicksonbolagets verksamhetsföremål och förvärvet av processföremålet och drivan-det av processen hade således varit verksamhetsfrämmande. Härtill hade A uppgett att han inte hade råd att personligen driva en process medan Dicksonbolaget hade kapital därtill. Dickson-bolaget hade därför inte drivit processen i eget intresse utan för A:s räkning.

En viktig skillnad i detta fall i förhållande till avgörandet NJA 2014 s. 877 är att Dickson-bolaget faktiskt hade bedrivit verksamhet sedan Dickson-bolaget blev registrerat. I prejudikatavgörandet hade det förvärvade processbolaget inför processen förvärvats av aktieägarna som ett lagerak-tiebolag. Någon egentlig verksamhet hade därför aldrig bedrivits i det bolaget, vilket alltså skett i nuvarande fall.

Av utredningen i målet framgick att Dicksonbolaget erhöll intäkter från ett bolag B, i vilket A hade ett betydande inflytande. Även om överföringarna av medel från B till Dicksonbolaget visserligen utgjorde betalningar för utförda konsulttjänster så gick intäkterna och utgifterna för ombudskostnader näst intill jämnt ut. Tingsrätten fastslog mot denna bakgrund att rättsproces-sen reprerättsproces-senterade den huvudsakliga delen av Dicksonbolagets verksamhet. Dessutom upp-hörde samtliga intäkter, även från bolaget B, att flyta in till Dicksonbolaget när HD meddelat sin mellandom. Dicksonbolaget avvecklade således all verksamhet när dom meddelats i mel-landomsfrågan och då det stod klart att Dicksonbolaget skulle förlora processen beslutade A att inom loppet av några månader ta ut lön om 240 000 kronor från Dicksonbolaget, trots att det inte bedrev någon verksamhet. Genom dessa uttag kom bolaget att närmast tömmas på till-gångar. A visade genom sitt handlande, trots vetskapen om att bolaget skulle komma att stå för sina motparters rättegångskostnader, att han inte hade haft någon plan för hur kostnaderna skulle betalas.153

Mot denna bakgrund fastslog tingsrätten att Dicksonbolaget ”endast har utgjort ett medel för [A] att kunna driva rättsprocessen avseende den förvärvade fordringen med begränsad risk för negativa ekonomiska konsekvenser för egen del, men med bibehållen möjlighet att få ta del av de ekonomiska fördelarna vid en framgång i processen”. Således konstaterade tingsrätten att

152 Nacka tingsrätt, T 4520–15 m.fl. s. 10–11. 153 Ibid, s. 13.

arrangemanget uteslutande syftat till att kringgå rättegångsbalkens regler om ansvar för rätte-gångskostnader och biföll borgenärernas förstahandsyrkande om ansvarsgenombrott genom an-vändande av processbolag.¹⁵⁴

154 Domen har den 7 februari 2017 överklagats till Svea hovrätt och har getts målnummer T 1337–17. Svea hovrätt meddelade prövningstillstånd den 3 april 2017.