JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet
ANSVARSGENOMBROTT
- en principiell analys av rättsinstitutets existens i svensk rätt
Wiktor Brandell
Examensarbete i associationsrätt, 30 hp Examinator: Svante Johansson Stockholm, Vårterminen 2017
Innehållsförteckning
Abstract ... 4
Sammanfattning ... 5
Förkortningar ... 6
1 Inledning ... 7
1.1 Ämnet ... 7
1.2 Syfte och frågeställningar ... 8
1.3 Metod ... 9
1.3.1 Rättsdogmatisk metod ... 9
1.3.2 Rättsanalytisk och rättspolitisk metod ... 10
1.3.3 Komparativa utblickar ... 10
1.3.4 Slutord om metod ... 12
1.4 Avgränsningar ... 12
1.5 Disposition ... 13
2 Ansvarsgenombrott ... 15
2.1 Allmänt ... 15
2.2 Definition ... 17
2.3 EU-rättens betydelse ... 17
2.4 Ansvarsgenombrott i förarbeten ... 18
2.5 Ansvarsgenombrott i svensk rättspraxis ... 23
2.6 NJA 2014 s. 877 ... 38
2.7 Rättspraxis efter NJA 2014 s. 877 ... 41
3 En specifik associationsrättslig rättsnorm? ... 47
3.1 Inledning ... 47
3.2 Ansvarsgenombrott med stöd av allmänna civilrättsliga rättsprinciper ... 48
3.2.2 Allmänna skadeståndsrättsliga normer ... 50
3.2.3 Medverkansansvar ... 50
3.2.4 Obehörig vinst ... 51
3.3 En svensk ansvarsgenombrottsteori ... 52
4 Ansvarsgenombrott enligt utländska rättsordningar ... 61
4.1 Finsk rätt ... 61
4.2 Tysk rätt ... 62
4.3 Amerikansk rätt ... 64
5 Rättspolitisk diskussion om ansvarsgenombrott ... 67
5.1 Inledning ... 67
5.2 Allmän rättsprincip ... 67
5.3 Ansvarsgenombrott som en allmän rättsprincip ... 69
5.4 Rättsprincipen om ansvarsgenombrott på olika rättsområden ... 74
5.4.1 Ansvarsgenombrott med associationsrättslig anknytning ... 75
5.4.2 Ansvarsgenombrott med processrättslig anknytning ... 76
5.4.3 Ansvarsgenombrott med avtals- och skadeståndsrättslig anknytning ... 77
5.4.4 Ansvarsgenombrott med miljörättslig anknytning ... 80
5.4.5 Ansvarsgenombrott med anknytning till mänskliga rättigheter ... 81
5.4.6 Missbruk av lagreglerade eller kontraktuella rättigheter ... 82
5.5 Avslutande reflektioner ... 85
6 Källförteckning ... 87
6.1 Litteratur ... 87
6.2 Artiklar ... 89
6.3 Digitalt material ... 90
6.4 Opublicerat material ... 90
6.5 Offentligt tryck ... 91
6.6 Rättsfallsregister ... 92
6.7 Författningar och andra rättsakter ... 94
Abstract
Holding the shareholders of a corporation liable for the corporation’s obligations without direct legal support in the legislation, so called piercing the corporate veil, is one of the most contro- versial phenomenon in Swedish law. The perception of the legal institute’s existence is widely different and it is difficult to find a coherent attitude with the legislator, courts of law and the legal scholars. Some have interpreted a number of precedent decisions as an expression of a Swedish theory of piercing the corporate veil, while others have completely denied the exist- ence of such support in case law and have instead attempted to explain the cases with alternative explanatory models. However, the legislator has over the years expressed a clear support of the existence of the theory of piercing the corporate veil. In the legislative context, the issue has been about whether the legal principle should be legislated or not. The purpose of this study is to examine the fundamental question of whether there exists a jurisprudence of veil piercing in Swedish law. The recently ruled precedent NJA 2014 s. 877 will play a central role in this study, especially with regard to the examination of the judicial material from the judiciary.
The results of the study can be summarized as follows. The legal situation regarding pierc- ing the corporate veil is still unclear, even though the Swedish Supreme Court had an oppor- tunity to clarify the situation in NJA 2014 s. 877. Instead, the Supreme Court chose not to confirm or reject the veil piercing doctrine, which has led to widely different interpretations amongst legal scholars. The fact that the shareholder can be held liable for a company’s obli- gations without legal support in the legislation is clear. However, the question is what legal norms lead to such a conclusion. The uncertainty surrounding the issue leads to a small degree of predictability in these cases, which is a threat to the shareholders and the creditors.
The issue of piercing the corporate veil also has an international character and the legal institution has gained a clearer expression in other legal systems. In order to investigate how this issue has been solved in other countries, the study contains some brief comparisons to Finnish, German and American law.
The doctrine of piercing the corporate veil has through the years been discussed in the terms of a legal norm on the field of association law. In this study, a new approach has been taken to explain the theory of veil piercing – the doctrine can be explained as a general rule of law applicable to different legal areas instead of being a specific rule in the area of association law.
The argumentation in this regard are based on the fact that such a general principle already exists in Swedish law and it is therefore not an attempt to create a new legal standard.
Sammanfattning
Att hålla aktieägare ansvariga för ett aktiebolags förpliktelser utan direkt stöd i lag, s.k. ansvars- genombrott, är en av de mest omdiskuterade företeelserna i svensk rätt. Uppfattningarna om institutets existens är vitt skilda och det är svårt att hitta en samstämmig inställning hos lagstif- taren, rättstillämparen och rättsvetenskapsmännen. Vissa har tolkat en del prejudicerande av- göranden såsom ett uttryck för ett svenskt ansvarsgenombrottsinstitut medan andra helt har för- nekat förekomsten av sådant stöd i rättspraxis och i stället försökt förklara rättsfallen med al- ternativa förklaringsmodeller. Lagstiftaren har emellertid genom åren haft en tydlig bild av att ansvarsgenombrottsinstitutet existerar och frågan har i dessa sammanhang i stället handlat om rättsprincipen bör lagstiftas. Följande undersökning avser således att besvara den principiella frågan om det i svensk rätt existerar en rättsnorm om ansvarsgenombrott. Det nyligen avgjorda prejudikatet NJA 2014 s. 877 kommer att ha en central roll i detta arbete, i synnerhet vad gäller undersökningen av det rättsliga materialet från domstolsväsendet.
Resultatet av undersökningen kan sammanfattas så att rättsläget vad gäller ansvarsgenom- brott fortfarande är oklart, trots att HD i NJA 2014 s. 877 hade en möjlighet att klargöra rätts- läget. Domstolen valde i stället att varken bekräfta eller avfärda ett ansvarsgenombrottsinstitut, vilket återigen har lett till vitt skilda tolkningar i rättsvetenskapen. Att en aktieägare kan hållas ansvarig för ett aktiebolags förpliktelser utan stöd i lag står klart. Frågan är dock vilka rättsnor- mer som ligger till grund för en sådan slutsats. Den oklarhet som råder i frågan leder till att förutsebarheten i dessa fall är liten, vilket är ett hot mot både aktieägare och bolagsborgenärer.
Frågan om ansvarsgenombrott har även en internationell prägel och institutet har fått ett tydligare avtryck i andra rättsordningar. I syfte att utreda hur denna fråga har lösts i andra länder har komparativa utblickar genomförts i detta arbete till finsk, tysk och amerikansk rätt.
Ansvarsgenombrottet har genom åren diskuterats i termerna av en associationsrättslig norm. I detta arbete har ett nytt perspektiv anlagts i syfte att förklara ansvarsgenombrottet som en allmän rättsprincip i stället för en särskild associationsrättslig genombrottsnorm. Argumen- tation har i detta hänseende utgått från att en sådan allmän rättsprincip redan existerar i svensk rätt. Det rör sig därmed om en rättslig argumentation för ett nytt synsätt vad avser genombrotts- situationer och inte ett försök att tillskapa en ny rättsnorm.
Förkortningar
ABL Aktiebolagslag (2005:551)
FABL Finlands aktiebolagslag av år 2006 (624/2006)
FEUF Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
FN Förenta Nationerna
HD Högsta domstolen
JT Juridisk tidskrift
JuU Justitieutskottets betänkande
KKO Korkein oikeus1
LU Lagutskottets betänkande
MÖD Mark- och miljööverdomstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1
NTS Nordisk tidsskrift for selskabsret2
Prop. Proposition
RH Rättsfall från hovrätterna
RP Regeringsproposition från Finland
SFS Svensk författningssamling
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
UD Utrikesdepartementet
1 Finlands högsta domstol.
2 Svensk översättning: Nordisk tidskrift för bolagsrätt.
1 Inledning
1.1 Ämnet
En av aktiebolagsrättens grundläggande hörnstenar är att aktieägarna i ett aktiebolag inte har något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser.3 Detta regleras i 1 kap. 3 § aktie- bolagslagen (2005:551) [cit. ABL] och gäller oavsett om ägaren är en fysisk eller en juridisk person, t.ex. ett moderbolag.4 Detta är också en av de mest betydelsefulla skillnaderna mellan att bedriva verksamhet i form av ett aktiebolag och att bedriva verksamhet i form av ett enkelt bolag eller handelsbolag.5 Innebörden av principen är att ingen aktieägare i efterhand ska kunna avkrävas mer omfattande ekonomiska insatser än vad han ursprungligen investerat i bolaget.6
I stor utsträckning i rättsvetenskapen och rättspraxis har gränserna för den personliga an- svarsfriheten diskuterats. Frågan om en aktieägare, trots 1 kap. 3 § ABL, kan bära ett ansvar för ett aktiebolags förpliktelser har blivit en uppmärksammad debatt. Undantaget som har utkris- talliserats från huvudprincipen om aktieägares ansvarsfrihet betecknas allmänt som ansvarsge- nombrott.7 Några av dessa undantag som föranleder betalningsansvar för aktieägarna i ABL är t.ex. förpliktelser som uppkommit före bolagets registrering (2 kap. 25–27 § ABL), förpliktelser i samband med tvångslikvidation (25 kap. 19 § ABL) och aktieägares skadeståndsansvar enligt 29 kap. 3 § ABL. Ett indirekt betalningsansvar för aktieägarna gäller även gentemot bolaget (och därmed till fördel för bolagsborgenärna) enligt t.ex. 17 kap. 7 § ABL vid olovliga värdeö- verföringar eller vid skadeståndsskyldighet vis à vis bolaget enligt 29 kap. 3 § ABL.8
Begreppet ansvarsgenombrott innebär i egentlig mening att en eller flera aktieägare blir betalningsansvariga för bolagets förpliktelser enligt t.ex. nu nämnda undantagsbestämmelser.9 De undantag som etablerats i ABL (och i annan lagstiftning) är mycket specifika. I dagsläget finns inget generellt undantag, trots att försök till sådan reglering av ansvarsgenombrott har förekommit.10
Det är således klart att det kan uppkomma fall av lagstadgat ansvarsgenombrott, antingen med stöd av ABL eller med stöd av regler i annan lagtext. I stället är det förutsättningar för ett
3 Se bl.a. SOU 1987:59 s. 77.
4 SOU 2006:39 s. 231.
5 Nerep, Erik och Samuelsson, Per, Aktiebolagslag (2005:551), kommentaren till 1 kap. 3 §, Lexino 2016-12-15.
6 Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL.
7 Nerep, Erik, Aktiebolagsrättslig analys. Ett tvärsnitt av nyckelfrågor, Stiftelsen MercurIUS, Stockholm, 2003, s. 13.
8 Nerep, s. 13.
9 Ibid.
10 Se Betalningsansvarskommitténs betänkande (SOU 1987:59) och Aktiebolagskommitténs betänkande (SOU 2001:1).
egentligt ansvarsgenombrott såsom en egen rättsnorm som är av intresse. Huruvida en sådan rättsprincip existerar i svensk rätt är inte klarlagt och frågan har nyligen aktualiserats i rättsfallet NJA 2014 s. 877.
Det är av stor vikt att utreda om det i dagsläget finns ett ansvarsgenombrottsinstitut i svensk rätt. Ett aktiebolags borgenärer måste veta om de kan luta sig tillbaka på allmänna principer om ansvarsgenombrott för att hålla aktieägarna ansvariga för bolagets förpliktelser eller om det faktiskt krävs en särskild bestämmelse i lag som ålägger ett sådant ansvar. Eftersom undantagen i lag är väldigt specifika blir utrymmet för att hålla aktieägarna ansvariga för ansvarsgenombrott betydligt snävare om ansvarsgenombrott inte erkänns som en självständig rättsprincip i svensk rätt. Således är det av största vikt att denna fråga utredas då den har stor praktisk betydelse.11 1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsen kommer att behandla frågan huruvida det finns en rättsprincip om ansvarsgenom- brott i svensk rätt som inte är reglerad i lag eller annan författning. Det primära syftet med uppsatsen är följaktligen att utreda ansvarsgenombrottets ställning i svensk rätt – eller an- norlunda uttryckt, att söka fastställa om det finns en självständig rättsprincip om ansvarsge- nombrott.
För att uppnå uppsatsens syfte måste en rad frågeställningar besvaras. Den huvudsakliga frågeställningen har varit:
§ Finns det rättsligt stöd för att det har förekommit fall av egentligt ansvarsgenombrott eller innehåller rättskällorna endast exempel på att mer allmänna civilrättsliga normer medfört att aktieägare ålagts ett ansvar för ett aktiebolags förpliktelser?
Utöver ovanstående ska även dessa underliggande frågeställningar besvaras:
§ Vilka allmänna rättsnormer har använts i rättstillämpningen för att ålägga aktieägarna ett ansvar för bolagets förpliktelser?
§ Har det skett någon förändring i rättspraxis vad avser ansvarsgenombrottsinstitutet? Hur har rättsutvecklingen sett ut på området?
Det primära syftet öppnar upp för en avslutande diskussion om huruvida det bör finnas en generell reglering av ansvarsgenombrottet, t.ex. genom en generalklausul i ABL, eller om frå- gan bör lösas på ett annat sätt. Härvid jämförs andra länders lösningar med den svenska i syfte att hitta den bäst lämpade metoden att hantera frågan om ansvarsgenombrott.
11 Praktisk betydelse innebär i detta avseende att det finns en efterfrågan på den kunskap som presenteras, dvs. att just detta ämne har samhällsrelevans, se Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, s. 19.
Några väsentliga frågeställningar i detta avseende är:
§ Bör det finnas en rättsprincip om ansvarsgenombrott i svensk rätt?
§ Hur bör i sådant fall en lösning utformas? Ska det regleras genom lagstiftning eller bör det lämnas åt rättstillämpningen att hantera frågan?
1.3 Metod
1.3.1 Rättsdogmatisk metod
Den rättsdogmatiska metoden innebär att de olika elementen i rättskälleläran analyseras för att nå ett slutresultat som får antas spegla innehållet i den gällande rätten.12 Beståndsdelarna i rätt- skälleläran formas av lagar, förarbeten, rättspraxis och doktrin där lagar och rättspraxis har for- mell auktoritet medan doktrinen får sin legitimitet genom kraften av de argument som framförs, dvs. genom sin inre tyngd och logik. Lagförarbetena tillmäts formell auktoritet av somliga, medan andra uttolkare ser denna rättskälla på samma sätt som doktrinen, om än med större betydelse än ett genomsnittligt doktrinuttalande.13
I den rättsdogmatiska analysen ställs man ibland inför prövningen att i ett enskilt fall väga t.ex. ett förarbetsuttalande mot andra mer ändamålsinriktade argument. Vilken vikt man får ge sådana andra tolkningsdata råder ingen enighet om. Att just ha förmågan att göra en sådan ju- ridisk bedömning är ett kännetecken för metoden.14 Ett annat viktigt moment i den rättsdogma- tiska analysen är kravet på vetenskaplig akribi; en noggrann och exakt redovisning av underla- get för analysen.15 Att förse analysen med omfattande hänvisningar ökar kontrollerbarheten av undersökningen, men blottlägger även eventuella brister. Genom det strikta redovisningskravet får läsaren en bättre uppfattning om vad som är friare argument och då åtskilt från sådana ar- gument som har stöd i rättskällorna. På så vis skapas bättre förutsättningar för läsaren att få insikt i hur argumentet vilar på en korrekt analys av rättskällorna eller om centrala argument snarare vilar på personliga värderingar.16
Med hjälp av den rättsdogmatiska analysen uppnås uppsatsens syfte genom att studera vad som uttalats i förarbetena som därtill kommer jämföras med rättsutvecklingen som har skett i rättspraxis från prejudikatinstanserna. Härvid kommer även rättsvetenskapen att spela en stor
12 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Stu- dentlitteratur AB, Lund, 2013, s. 26.
13 Korling & Zamboni, s. 28. Jfr Leijonhufvud, Madeleine, Förarbeten, Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, m.fl., Finna rätt – Juristens källmaterial och arbetsmetoder, 12 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2012, s. 112.
14 Korling & Zamboni, s. 28.
15 Ibid, s. 37.
16 Ibid.
roll. Den juridiska doktrinen har till uppgift att påvisa rättsläget med hjälp av den rättsdogma- tiska metoden, men också att med denna metod kritisera vad som framkommit.17 Doktrinen används därför för att dels redovisa rättsläget, dels för att diskutera hur frågan om ansvarsge- nombrott bäst bör lösas i svensk rätt.
1.3.2 Rättsanalytisk och rättspolitisk metod
Utanför denna traditionella, strikta rättsdogmatiska metod finns det utrymme att vidga perspek- tivet och gå utanför gällande rätt. Att finna nya svar och bättre lösningar är en del av all veten- skaplig verksamhet.18 Detta är det s.k. externa perspektivet där författaren får ökade möjligheter att diskutera och analysera rätten utifrån de lege ferenda.19 Vid en sådan analys kan man även använda sig av andra källor än de traditionella rättskällorna, exempelvis underrättspraxis och utländskt material. Denna metod betecknas av vissa som rättsdogmatisk medan andra menar att en mer korrekt benämning är ”rättsanalytisk metod”.20
Den rättsanalytiska metoden används för att genomföra den avslutande diskussionen där olika lösningar av frågan om ansvarsgenombrott ska jämföras. Häri görs ett försök att fastställa den mest lämpade metoden att hantera problemet med ansvarsgenombrott i svensk rätt.
Vad som naturligt flyter ihop med den rättsanalytiska metoden är rättspolitisk argumentat- ion. Den rättsanalytiska metoden som utgör en friare argumentation öppnar för en kritisk granskning av rättsläget.21 Denna typ av argumentation har till syfte att analysera om rätten ska ändras t.ex. utifrån ett visst perspektiv i syfte att belysa att ett visst ändamål eller en viss värde- ring bör tillgodoses bättre.22 Således används den rättspolitiska argumentationen i detta arbete för att kritiskt granska det rådande rättsläget och analysen kommer att mynna ut i ett resone- mang de lege ferenda.
1.3.3 Komparativa utblickar
För att kunna genomföra den avslutande diskussionen på ett värdefullt sätt görs vissa kompa- rativa utblickar. Avsikten med dessa komparativa utblickar är inte att genomföra en djupgående, komparativ studie utan enbart att belysa andra länders lösningar samt att få en fördjupad förstå- else för det svenska och de utländska rättssystemen.
17 Ibid, s. 35.
18 Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 4.
19 Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 122.
20 Se Sandgren, s. 45 ff.
21 Ibid, s. 48.
22 Ibid.
Analysen innebär något mer än endast studier av utländsk rätt; det är inte tillräckligt att beskriva två eller flera rättssystem parallellt.23 I stället kräver den komparativa analysen att jämförelsen ligger i fokus, dvs. att försöka förstå likheter och skillnader mellan rättssystemen.24 En del har ställt sig frågande av det egentliga värdet av komparativrättsliga studier, i vart fall såvitt gäller ansvarsgenombrott.25 I detta avseende har amerikansk rätt diskuterats och det har hävdats att systemskillnaderna är alltför stora för att de principer som utvecklats i USA ska kunna vara vägledande för svensk rätt.26 Denna kritik är berättigad eftersom rättsläget är ett annat i USA där förekomsten av tvingande borgenärsskyddsregler är närmast ett undantag, till skillnad från i svensk rätt.27 Visserligen är det en av den komparativa rättens huvudsakliga funktioner att förbättra lagstiftningen genom att erbjuda alternativa utländska lösningar, s.k.
rättstransplantationer.28 Detta är emellertid inte den enda funktionen. Genom att utnyttja den komparativa analysen kan en jurist få fördjupade kunskaper om utländska rättssystem och om sitt eget rättssystem. En analys av olika länders likheter och skillnader förbättrar juristens för- ståelse av juridiken som mänskligt fenomen, då olika kulturers sätt att reglera samhället kom- mer att iakttas.29
Det finns således ett värde av att i denna uppsats använda sig av komparativa utblickar, trots att rättssystemen ser olika ut och att alternativa utländska lösningar inte alltid kan imple- menteras i svensk rätt. De komparativa utblickarna ger dels en inblick i hur andra länder har valt att hantera denna fråga, vilket ger en djupare förståelse för andra rättssystem, dels en bättre förståelse för det egna rättssystemet och ger dessutom underlag för att diskutera alternativa lösningar för ansvarsgenombrottsinstitutet i svensk rätt.
I detta arbete kommer komparativa utblickar att göras mot Finland, Tyskland och USA.
Här ska jag kort motivera valet av dessa länder. Den finska rätten är mycket lik vår egen och våra rättssystem har många gemensamma nämnare. Att undersöka hur Finland har löst frågan om ansvarsgenombrott är därför intressant. Dessutom har just denna fråga fått en ”nytändning”
i Finland, likt i Sverige, i och med ett nyligen avgjort rättsfall från Finlands högsta domstol.
Tysk rätt är ofta intressant att beakta då rättsutvecklingen i landet ofta ligger i framkant. I frågan om ansvarsgenombrott är fallet detsamma. I Tyskland har man valt att angripa detta problem på två sätt; dels genom en koncernrättslig lösning där dotterbolag och moderbolag kan
23 Valguarnera, Filippo, Den komparativa metoden, Korling & Zamboni, s. 141.
24 Korling & Zamboni, s. 141.
25 Nerep, s. 15.
26 Ibid.
27 Ibid.
28 Korling & Zamboni, s. 157.
29 Ibid, s. 142.
uppnå ett särskilt tillstånd om underkastelse, dels genom ett rättsligt institut som vuxit fram ur rättspraxis och doktrin.
Slutligen ska amerikansk rätt beaktas i detta arbete, trots den kritik som har framförts mot en sådan jämförelse.30 Anledningen till detta är att man i amerikansk rätt kan finna den mest utvecklade teorin om ansvarsgenombrott,31 den s.k. doktrinen om piercing the corporate veil.
Trots att de svenska och amerikanska rättssystemen ser olika ut, bl.a. vad gäller borgenärs- skyddsregler, finns det anledning att jämföra hur frågan har lösts där. Doktrinen om piercing the corporate veil har dessutom fått ett stort genomslag på olika rättsområden och inte endast vad gäller associationsrättsliga situationer.
1.3.4 Slutord om metod
De ovan beskrivna metoderna är inte strikt åtskilda; de flyter i stället naturligt ihop med varandra.32 Användandet av underrättsmaterial och utländskt material vid en rättsanalytisk ar- gumentation kan mycket väl leda till att det rådande rättsläget kritiseras i ett senare skede i ett rättspolitiskt resonemang med stöd av samma material. Precis på samma sätt ingår användandet av utländskt material såväl i den komparativa analysen såsom i den rättsanalytiska metoden. I den senare metoden är det en del av uppgiften att inte låta sig stanna vid att fastställa gällande rätt utan att även analysera rätten. Vid en sådan analys kan man använda sig av en mängd av olika typer av material som inte skapar gällande rätt, bl.a. utländsk rätt, soft law, myndighets- beslut och så vidare.
Med detta sagt kommer de olika metoderna att användas genomgående, flytande och väx- lande. Vissa delar kommer vara mer präglad av en viss metod medan andra avsnitt kommer vara mer av en blandning av flera metoder.
1.4 Avgränsningar
Detta arbete har som primärt syfte att utreda ansvarsgenombrottets ställning i svensk rätt. Av denna anledning kommer inte frågan om ansvarsgenombrott utredas i en materiell bemärkelse, utan i stället ska rättsformen analyseras rent principiellt. Inledningsvis kommer visserligen frå- gan om ansvarsgenombrott att beskrivas, vilket kommer att kräva en materiell behandling av ämnet. Detta kommer dock endast vara en enklare redogörelse av institutets beståndsdelar och
30 Se Nerep, s. 15.
31 Brocker, Stefan & Grapatin, Jan, Ansvarsgenombrott, Skrifter utgivna av institutet för bolags- och värdepap- persrätt, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1996, s. 65.
32 Sandgren, s. 55.
inte en mer avancerad analys. Detta arbete gör således inte anspråk på att vara en uttömmande materiell redogörelse för frågan om ansvarsgenombrott.
I detta avseende är ytterligare en avgränsning nödvändig. Det huvudsakliga syftet med detta arbete är att utreda huruvida det finns en rättsnorm om ansvarsgenombrott i svensk rätt som inte är reglerad i lag eller annan författning. I fråga om dessa aktiebolagsrättsliga normer som om- fattas av rättsordningen på annan grund än i lag, varvid det i första hand är fråga om sådana normer som utvecklats i rättspraxis, betecknas dessa generellt sett som regler om egentligt an- svarsgenombrott.33 Det är dessa regler om egentligt ansvarsgenombrott som kommer att be- handlas i detta arbete och inte regler om ansvarsgenombrott som följer av lag eller andra före- skrifter.
1.5 Disposition Ø Kapitel 1
I detta kapitel kommer först en kort beskrivning av bakgrunden till det valda ämnet och därefter följer arbetets syfte och frågeställningar. Härefter följer en redovisning av de olika metoder som har använts i arbetet. Vidare presenteras arbetets avgränsningar samt dess disposition. Allmänt kan sägas att relevant doktrin inte kommer att presenteras i ett samlat avsnitt i arbetet utan i stället kommer rättsliga analyser av rättsvetenskapsmän löpande att tas upp när det är lämpligt och underlättar förståelsen för vissa komplexa frågor.
Ø Kapitel 2
Här presenteras inledningsvis ansvarsgenombrottsinstitutet och regeln om aktieägares begränsade ansvar. Därefter följer en definition av vad som är ett egentligt ansvarsge- nombrott följt av en presentation av EU-rättens betydelse. Härefter ska relevanta förar- beten och rättsfall redovisas. I detta skede ska förarbetsuttalandena analyseras i ett för- sök att hitta lagstiftarens uppfattning och vilja i denna fråga. Centrala rättsfall kommer noggrant presenteras och analyseras. Till sist ska det viktiga prejudikatet NJA 2014 s. 877 presenteras för läsaren följt av rättspraxis som uppkommit på området efter 2014 års fall.
33 Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL.
Ø Kapitel 3
Kapitel tre består av en principiell analys av ansvarsgenombrottets ställning i svensk rätt, dvs. om ansvarsgenombrott erkänns såsom en egen rättsnorm i svensk rätt utan stöd i lag eller annan författning. Häri ska det undersökas om ansvarsgenombrottsteorin även kan förklaras med några alternativa förklaringsmodeller med stöd av allmänna civil- rättsliga principer.
Ø Kapitel 4
Här ska en komparativ analys av rättsinstitutet genomföras i syfte att utreda hur frågan om ansvarsgenombrott har lösts i finsk, tysk och amerikansk rätt.
Ø Kapitel 5
I detta kapitel ska det diskuteras vad som är den principiellt bästa lösningen för frågan om ansvarsgenombrott. Bör ansvarsgenombrottet vara en rättsnorm i svensk rätt eller inte och i sådant fall, hur bör den på bästa sätt utformas?
2 Ansvarsgenombrott
2.1 Allmänt
När ett aktiebolag har bildats med en egen förmögenhetsmassa utgör det en juridisk person skild från sina delägare.34 Vad som kännetecknar dessa aktiebolag är den grundläggande principen att aktieägare har ett begränsat ansvar,35 vilket även kan uttryckas såsom aktieägarnas frihet från personligt ansvar för aktiebolagets förpliktelser.36 Detta begränsade ansvar innebär att ak- tieägarna endast ansvarar för bolagets skulder med insatt kapital.37 Om ett aktiebolag skulle bli insolvent kan borgenärerna som huvudregel inte vända sig till aktieägarna för betalning, utan i första hand är det bolagets förmögenhetsmassa som står till borgenärernas förfogande.38 Denna huvudregel följer som ovan påpekats av 1 kap. 3 § ABL, vilket innebär att lagstiftaren har angett riskfördelningen mellan aktieägarna och bolagets borgenärer.39 Denna riskfördelning utgör en balansering mellan aktieägarnas och borgenärernas intressen i bolaget. Ett av aktiebolagens viktigaste syfte är att uppnå balans mellan dessa båda intressen40 och just denna avvägning gällande det begränsade ansvaret blir således en viktig utgångspunkt för detta arbete. Ansvars- friheten är en förutsättning för att aktiebolagen ska kunna dra till sig det kapital som behövs för verksamheten och fyller därmed en viktig funktion i näringslivet. På det viset blir det möjligt att få till en finansiering även av företagsinitiativ som kan uppfattas som riskfyllda eller osäkra, vilket är en viktig förutsättning för näringslivets utvecklingsmöjligheter.41 Aktieägarnas an- svarsfrihet har ansetts vara det moment som medförde att aktiebolaget under 1800-talet blev det helt dominerande medlet för att finansiera den industriella utvecklingen.42
Å andra sidan är det av stor vikt att aktiebolagsformen inte förlorar i attraktivitet och an- vändbarhet till följd av att borgenärerna upplever att det är svårt att få betalt för fordringar av ett aktiebolag. Av den anledningen innehåller ABL ett omfattande regelsystem till skydd för
34 Moberg, Krister, Moderbolags ansvar för dotterbolags skulder, Nerenius & Santérus Förlag AB, Stockholm, 1998, s. 49.
35 Moberg, s. 24.
36 Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL.
37 Moberg, s. 35.
38 Bergström, Clas & Samuelsson, Per, Aktiebolagets grundproblem, 5 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, s. 205. Se även prop. 1975:103 s. 73, prop. 2004/05:85 s. 206, prop. 2006/07:70 s. 35 f., SOU 2001:1 s. 279 samt SOU 2008:49 s. 49.
39 Moberg, s. 35.
40 Ibid, s. 36.
41 Prop. 2004/05:86 s. 196 ff. och 207.
42 Hellner, Jan, Kommersiell avtalsrätt: kompendium av Jan Hellner, 4 uppl., Juristförlaget, Stockholm, 1993, s. 81.
bolagets kapital i syfte att stärka borgenärernas ställning.43 Borgenärernas säkerhet ligger såle- des främst i kapitalet som binds i bolaget och de regler som styr värdeöverföringar från bolaget tillsammans med kapitalbrist- och låneförbudsreglerna.44
Redan i 1848 års lag om aktiebolag45 stadgades i 10 § att aktieägare skall ”ej wara för- bundne till answar för bolagets skulder med mera, än en hwar insatt eller åtagit sig att insätta, derest de icke till widare ansvarighet sig serskildt utfäst”.46 Sedan tvist uppstått mellan Halls- berg-Motala-Mjölby järnvägsaktiebolag mot aktieägaren André Oscar Wallenberg om den sist- nämndas personliga betalningsansvar för bolagets förpliktelser skedde en ännu mer tydlig lagstadgad begränsning av aktieägaransvaret i 1895 års aktiebolagslag. A. O. Wallenberg hade då i många år lobbat för en revision av lagen i riksdagen som han till slut fick 1895; dessvärre hade han vid detta tillfälle redan avlidit. Den nya begränsningen innebar emellertid att aktiebo- laget var ett självständigt rättssubjekt som kunde förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt väcka talan och bli stämd inför domstol. Vidare stadgades det, utan några möjligheter till undantag, att aktieägare inte ansvarade för aktiebolagets skulder med mer än sin kapitalinsats.47 Principen om aktieägares begränsade betalningsansvar har således länge existerat i svensk rätt och är av grundläggande karaktär.
Svenska domstolar är dock inte helt främmande för tanken att låta aktieägarna svara för bolagets förpliktelser. Detta är alltså ett frångående från den princip som ovan beskrivits; att aktiebolag är fristående rättssubjekt som ensamma svarar för sina förpliktelser.48 Vid några till- fällen har domstolarna sålunda gjort avsteg från den grundläggande principen i ABL om att aktieägarna inte ansvarat för bolagets förpliktelser och låtit aktieägare, som fullgjort sin till- skottsplikt och som inte gjort sig skyldig till någon överträdelse av ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, likväl åläggas att gentemot fordringsägarna ansvara för bolagets skulder.49 Frågan som har debatterats, främst mellan olika rättsvetenskapsmän, är om dessa undantag kan inordnas under en svensk ansvarsgenombrottsteori eller om det är andra rättsinstitut som de svenska domstolarna har lutat sig mot, t.ex. bulvanskap eller allmänna ska- deståndsrättsliga normer.
43 Bergström & Samuelsson, s. 205.
44 Ibid.
45 Kungliga förordningen (1848:43) av den 6 oktober 1848.
46 Peterson, Claes, Hallsberg-Motala-Mjölby järnvägsaktiebolag mot André Oscar Wallenberg och frågan om aktieägares begränsade ansvar, Festskrift till Jan Hellner, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1984, s. 440.
47 Peterson, s. 462.
48 SOU 1987:59 s. 51.
49 SOU 2006:39 s. 233.
2.2 Definition
I de fall en aktieägare åläggs en förpliktelse som innebär ett ansvar för bolagets förpliktelser kan detta betecknas som ett ansvarsgenombrott. Aktieägare kan åläggas sådana förpliktelser dels genom aktiebolagsrättsliga rättsnormer, dels genom andra slags rättsnormer.50 Vad gäller de aktiebolagsrättsliga normerna kan sådana normer följa direkt av lagtext, t.ex. aktieägarnas ansvar för förpliktelser som uppkommit före bolagets registrering (2 kap. 25–27 § ABL). Såd- ana normer kan även omfattas av rättsordningen på annan grund, varvid det i första hand handlar om sådana normer som utvecklats i rättspraxis. Dessa normer, dvs. aktiebolagsrättsliga regler som utvecklats i rättspraxis, betecknas här som regler om egentligt ansvarsgenombrott.51 Egent- ligt ansvarsgenombrott avser således den situation när en domstol beslutar att aktieägarna per- sonligen görs ansvariga för bolagets förpliktelser, trots att en sådan rättsverkan inte följer av en regel i ABL eller att de har brustit vid fullgörelse av någon skyldighet gentemot bolaget.52 Som följer av avsnitt 1.4 är det dessa aktiebolagsrättsliga normer som kommer att behandlas i detta arbete.
2.3 EU-rättens betydelse
Med anledning av Sveriges inträde i det europeiska samarbetet påverkades även det bolags- rättsliga området, vilket innebar ett åtagande att anpassa den svenska lagstiftningen till EU- rätten.53 Detta förhindrar emellertid inte att frågan om ansvarsgenombrott regleras i nationell rätt. I målet Idryma Typou (mål C-81/09) prövade EU-domstolen frågan om det första bolags- direktivet innebar något hinder för nationell lagstiftning att uppställa regler som innebär att aktieägare kan göras betalningsskyldiga för straffavgifter som påförts ett bolag. EU-domstolen konstaterade att en sådan regel inte införts i bolagsdirektivet (se särskilt punkt 44 i domskälen).
En regel om ansvarsgenombrott kan emellertid vara i strid mot fördragsbestämmelserna om etableringsfrihet (art. 49 FEUF) eller den fria rörligheten för kapital (art. 63 FEUF), vilket är beroende av hur en sådan bestämmelse är utformad.54
50 Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL.
51 Begreppet är hämtat från Nerep & Samuelsson i deras kommentar till 1 kap. 3 § ABL.
52 Bergström & Samuelsson, s. 250 och SOU 2006:39 s. 232.
53 SOU 1992:83 s. 11. Se närmare Dotevall, Rolf, Aktiebolagsrätt: fördjupning och komparativ belysning, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, s. 43 ff.
54 För vidare läsning, se Dotevall, s. 44 ff. och Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL.
2.4 Ansvarsgenombrott i förarbeten
I två motioner till 1979/80 års riksmöte framfördes för första gången önskemål om en utredning av frågan om införande av regler om ansvarsgenombrott.55 Motionerna hänvisades till justiti- eutskottet och utsändes till remissbehandling och på begäran avgav lagutskottet sitt yttrande.
Utskottet ansåg det inte nödvändigt att införa bestämmelser om personligt betalningsansvar, bl.a. med hänvisning till möjligheten för ett straffsanktionerat näringsförbud, och föreslog där- för att motionerna, såvitt avsåg regler om ansvarsgenombrott, skulle avslås.56 I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:21) förklarade sig justitieutskottet dela lagutskottets upp- fattning och hemställde att motionerna skulle avslås.
Vid 1981/82 års riksmöte väcktes återigen två motioner med begäran om en översyn av reglerna om ansvarsgenombrott,57 vilka hänvisades till lagutskottet och remissbehandlades.
Denna gång var utskottet av uppfattningen att tiden var mogen för en övergripande utredning av frågan om betalningsansvaret för en juridisk persons skulder. Motiveringen var att inte end- ast behovet av åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten var för handen, utan också att, som flera remissinstanser framhållit, rättsläget när det gäller ansvarsgenombrott var oklart.58 Riks- dagen godkände betänkandet.
På lagutskottets initiativ59 tillsattes således betalningsansvarskommittén, vilken avrappor- terade sitt arbete i betänkandet SOU 1987:59 som i sin helhet ägnades att diskutera ansvarsge- nombrott. Kommittén diskuterade frågan om behovet av regler om ansvarsgenombrott djupgå- ende och drog slutsatsen att det krävs regler som klargör rättsläget och att dessa bör utformas så att de får karaktären av en säkerhetsventil i fall som kan betecknas som särpräglade.60 Sist- nämnda begränsning av ansvarsgenombrottsregelns räckvidd skulle motverka eventuella nega- tiva verkningar med avseende på bl.a. näringslivets behov av riskvilligt kapital. Dessutom skulle principen om aktieägarnas ansvarsfrihet för bolagets skulder fortfarande vara vägle- dande.61
Lagrådets yttrande ledde emellertid till att förslaget aldrig blev omsatt till lag. Lagrådet konstaterade att förslaget var kontroversiellt och att meningarna var delade om förslaget. Vidare anmärkte Lagrådet att förslaget var principiellt djupgående eftersom det bröt huvudprincipen
55 Motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864.
56 LU 1980/81:2 y.
57 Motionerna 1981/82:1578 och 1981/82:1713.
58 LU 1982/83:16.
59 Ibid.
60 SOU 1987:59 s. 97.
61 Ibid.
om aktieägares personliga ansvarsfrihet, men att det i praktiken endast skulle vara applicerbart mot vissa företeelser som ingen lär vilja försvara.62 Lagrådet konstaterade att en av de vanlig- aste invändningarna i remissyttrandena var att det inte förelåg ett behov av en lagstiftningsåt- gärd, vilket klart tonande ned förslagets praktiska betydelse. Att lagstiftningsbehovet var be- gränsat berodde bl.a. på att ansvarsfrihetsprincipen för länge sedan försetts med undantag i rättspraxis. Å andra sidan var Lagrådet av uppfattningen att det finns ett värde i att söka kodi- fiera rättspraxis på känsliga områden, i synnerhet sådana som har principiell betydelse.63
Det var således inte fråga om ansvarsgenombrottets ställning i svensk rätt, utan i stället om lagstiftning var nödvändigt på området. Visserligen var Lagrådet kritiskt till lagförslagets ut- formning, bl.a. eftersom förslaget byggde på generell reglering som dessutom behandlade frå- gan om ansvarsgenombrott över ett betydligt vidare fält än vad rättspraxis tidigare gjort.64 En- ligt Lagrådet var det därför inte fråga om ren kodifiering av tidigare rättspraxis. Här erkänner således Lagrådet ansvarsgenombrottet i svensk rätt med hänvisning till rättspraxis, men konsta- terar dels att betänkandet SOU 1987:59 utgör en utvidgning av tidigare rättspraxis, dels att för- slaget är för generellt utformat för att bidra till rättssäkerhet. Rekvisit som ”otillbörligt” och
”uppenbart” som användes i betänkandets föreslagna paragraf hade karaktären av värdeomdö- men och gav utrymme för vitt skilda tolkningar. Lagrådet ansåg därför att den föreslagna lag- stiftningsåtgärden i stället för att öka rättssäkerheten snarare medförde ett nytt osäkerhetsmo- ment i all näringsverksamhet som sker i aktiebolagsform eftersom principen om aktieägares ansvarsfrihet kan genombrytas i efterhand på otillräckligt opreciserade grunder.65
Författarna av prop. 1990/91:198 höll visserligen inte med om den kritik som Lagrådet uttryckte om det framlagda förslaget, men valde trots allt att inte föreslå regler om ansvarsge- nombrott med hänsyn till Lagrådets inställning. I stället bestämdes det att frågan skulle utredas vidare i syfte att om möjligt precisera rekvisiten ytterligare.66
Genom tilläggsdirektivet 1994:143 gavs Aktiebolagskommittén i uppdrag att på nytt utreda behovet av mera generella bestämmelser om ansvarsgenombrott och kommitténs utredning pre- senterades i betänkandet SOU 2001:1. Kommittén kom fram till att behovet av att lagfästa in- stitutet ansvarsgenombrott var ännu mindre vid denna tidpunkt än då när Betalningsansvarig- hetskommitténs förslag utformades. Detta motiverades av den skärpning som skett av lagstift- ningen, bl.a. skärpta regler i ABL om tvångslikvidation, och den utveckling av rättspraxis som
62 Lagrådets yttrande, prop. 1990/91:198 s. 42.
63 Ibid, s. 43.
64 Ibid.
65 Ibid, s. 44 f.
66 Prop. 1990/91:198 s. 7.
skett på en rad olika rättsområden.67 Dessutom var kommittén av uppfattningen att en generell reglering med nödvändighet skulle bli mycket allmän hållen och uppbyggd med rekvisit av typen ”otillbörlig”, ”i förhållande till omständigheterna” etc., vilka på goda grunder skulle komma att bli kritiserat utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.68 En sådan generell reglering med rekvisit som ger utrymme för tolkningar hade ju sedan tidigare blivit starkt kritiserat av Lagrå- det.69
Återigen var det alltså fråga om att lagfästa ansvarsgenombrottsinstitutet. Lagstiftaren var således återigen av uppfattningen att ansvarsgenombrottet existerar i svensk rätt. Aktiebolags- kommittén slog fast att det inte fanns ett behov av en generell ansvarsgenombrottsregel i svensk rätt, vilket man bl.a. gjorde med hänvisning till den utveckling som skett i rättspraxis. Sålunda var lagstiftaren tillfreds med hur rättsnormen gestaltar sig i svensk rätt, dvs. genom domstolar- nas rättstillämpning. Inte någon gång ifrågasattes rättsnormens existens i svensk rätt av lagstif- taren. Tvärtom diskuterades frågan om ansvarsgenombrott i ordalag där dess existens i svensk rätt var förutsatt.
I detta sammanhang kan även nämnas att Aktiebolagskommitténs uttalade sig i frågan om en generell ansvarsgenombrottsregel på miljöbalkens område efter Lagrådets inrådan.70 I denna fråga var kommittén av uppfattningen att miljöbalken borde komplettera det ansvar för åter- ställningsåtgärder m.m. som gäller för verksamhetsutövare till en krets av fysiska och juridiska personer som stått eller står verksamhetsutövaren nära och som har påverkat dennes möjligheter att sörja för de återställningsåtgärder som miljöbalken föreskriver.71 En sådan reglering före- slogs även i prop. 1997/98:45, men här valde regeringen att invänta Aktiebolagskommitténs yttrande trots att starka skäl förelåg för att genomföra den i lagrådsremissen föreslagna regle- ringen.72 Lagrådet var av uppfattningen att detta inte borde ske förrän Aktiebolagskommitténs arbete i denna fråga slutförts eftersom rådet klassificerade den föreslagna regleringen som ut- formats såsom en ”form av s.k. ansvarsgenombrott”.73
Frågan om en ansvarsgenombrottsregel i miljöbalken utreddes härefter vidare i betänkandet SOU 2006:39 i samband med genomförandet av miljöskadedirektivet. I utredningen konstate- rades att något påtagligt praktiskt behov av en ansvarsgenombrottsregel i miljöbalken saknades, men utredarna lämnade likväl ett förslag till hur en sådan regel lämpligen kunnat se ut. Behovet
67 SOU 2001:1 s. 286 ff.
68 Ibid, s. 288.
69 Jmf ovan. Se Lagrådets yttrande, prop. 1990/91:198 s. 42 ff.
70 Se Lagrådets yttrande, prop. 1997/98:45 s. 473 f.
71 SOU 2001:1 s. 291.
72 Prop. 1997/98:45 s. 359.
73 Lagrådets yttrande, prop. 1997/98:45 s. 473.
av en reglering med ansvarsgenombrott minskades genom den föreslagna utvidgningen av verk- samhetsutövarbegreppet som behövdes för genomförandet av miljöansvarsdirektivet. Utöver detta uttalades följande:74
”Som vi ser det innebär dock redan de enligt vår tidigare redogörelse i rättspraxis godtagna principerna för ansvarsgenombrott en tillräcklig möjlighet för det allmänna att åtminstone komma åt de mest flag- ranta av dessa fall. Utöver vår föreslagna, utvidgade verksamhetsutövardefinition, förefaller därför inte något ytterligare vara av nöden.”
Även detta uttalande talar för att principen om ansvarsgenombrott är accepterad och har en existerande ställning i svensk rätt. Utredningen hänvisar till de ”i rättspraxis godtagna princi- perna för ansvarsgenombrott” såsom tillräckligt för att komma åt de mest flagranta av dessa fall. Således kan man dra slutsatsen att utredarna är av uppfattningen att ansvarsgenombrotts- institutet har en etablerad ställning i svensk rätt, främst genom dess uttryck i rättspraxis, och att detta institut är tillräckligt för att fånga upp de allvarligaste fallen.
Mot bakgrund av betänkandet SOU 2006:39 föreslogs aldrig någon bestämmelse om an- svarsgenombrott i miljöbalken. Regeringen instämde i att det saknades ett praktiskt behov av en sådan regel.75
I prop. 2004/05:35 diskuterades frågan om personligt ansvar för herrelösa fastigheter samt ansvar för konkurskostnader. I detta avseende uttalade sig regeringen i frågan om personligt ansvar för personer med inflytande över en verksamhet som en upplöst sammanslutning bedri- vit. Ett grundläggande problem med herrelösa fastigheter är svårigheterna att hålla någon eko- nomiskt ansvarig för att vidta de åtgärder på̊ fastigheterna som krävs för att förebygga skador och olägenheter. Mot den bakgrunden övervägde regeringen en ordning med möjlighet till an- svarsgenombrott som skulle bidra till att lösa vissa av problemen med miljöskadade herrelösa fastigheter. Ett sådant personligt ansvar skulle dessutom verka preventivt. Eftersom frågan om ansvarsgenombrott emellertid redan övervägdes i Regeringskansliet i ett annat sammanhang valde regeringen därför att inte framlägga ett förslag om ett ansvarsgenombrott.76
I regeringens förslag till riksdagen Ny aktiebolagslag (prop. 2004/05:85) var återigen frå- gan om ett lagfästande av ansvarsgenombrott på agendan. I förslaget observerades det att det i rättspraxis slagits fast att undantag kan göras från aktieägarnas ansvarsfrihet under vissa förut- sättningar och att detta även bör vara möjligt i fortsättningen när principen om aktieägarnas
74 SOU 2006:39 s. 262.
75 Prop. 2006/97:95 s. 99 ff.
76 Prop. 2004/05:35 s. 28.
frihet från personligt betalningsansvar leder till stötande konsekvenser. Från principiella ut- gångspunkter fanns det därför anledning att i och för sig se positivt på en regel om ansvarsge- nombrott.77 I förslaget kom man emellertid fram till att övervägande skäl talade mot att införa en generell regel om ansvarsgenombrott. I förslaget sades det dock uttryckligen att detta ställ- ningstagande givetvis inte innebar något hinder för domstolarna att tillämpa och vidareutveckla de principer som har vuxit fram i rättspraxis när de gäller ansvarsgenombrott.78 Återigen är det alltså tydligt att lagstiftarens vilja och uppfattning är att ett svenskt ansvarsgenombrottsinstitut ska finnas och att dess former och innehåll ska fortsätta att tillämpas och utvecklas i domsto- larnas rättstillämpning.
I SOU 2008:49 sammanfattades rättsläget beträffande ansvarsgenombrott. I betänkandet uttalades att det inte finns någon klar definition av institutet i varken praxis eller doktrin i Sve- rige, men uttalandena i dessa rättskällor tyder dock på att ansvarsgenombrott kan komma i fråga i sådana fall där ett begränsat antal delägare driver en verksamhet som är osjälvständig i förhål- lande till delägarnas egna verksamhet, där bolaget utrustats med uppenbart otillräckligt kapital- underlag samt att delägarna använt bolagsformen på ett stötande sätt för att minimera sin egen ersättningsskyldighet.79
I betänkandet SOU 2009:88 om kärnkraft och ökat skadeståndsansvar samt SOU 2012:46 om dammsäkerhet diskuterades frågan om ansvarsgenombrott återigen. I förstnämnda motiv konstaterades att utredarna mot bakgrund av den korta utredningstiden inte kunde göra annat än att hålla med i bedömningen att ett införande av bestämmelser om aktiebolagsrättsligt an- svarsgenombrott inte var nödvändigt i nuläget. Däremot framhävde utredarna att det kunde
”vara intressant att i framtiden överväga om ett svårt reaktorhaveri med oöverskådliga konse- kvenser skulle kunna vara en sådan exceptionell situation som berättigar ett ansvarsgenom- brott”.80 I förarbetet från 2012 kom utredarna fram till att det visserligen inte var deras uppgift att utreda omfattningen och innebörden av ett skadeståndsansvar vid ett dammhaveri, men de ansåg trots allt att frågan var angelägen eftersom förändringar skedde i kraftbolagens ägarför- hållanden. Utredarna underströk att ett dammhaveri kan få omfattande konsekvenser där ett enskilt bolag inte har möjligt att svara för den ekonomiska kompensationen. Det var därför av största vikt enligt utredarna att systemet för ansvarsförsäkringar och annan ekonomisk säkerhet skulle ses över och i samband med detta föreslogs att en kartläggning av ägarförhållanden skulle
77 Prop. 2004/05:85 s. 207.
78 Ibid, s. 208.
79 SOU 2008:49 s. 55.
80 SOU 2009:88 s. 378.
ske och hur dessa kunde påverka en skadelidandes möjlighet att erhålla ersättning för skadorna orsakade av dammhaveri.81
Sammanfattningsvis finns det en tydlig vilja hos lagstiftaren; ett svensk ansvarsgenom- brottsinstitut är nödvändigt för att undvika resultat som leder till stötande konsekvenser. Rätts- principen ska endast användas i de mest flagranta fallen eftersom det annars skulle leda till att den grundläggande principen om aktieägares ansvarsfrihet skulle urholkas. I princip all behand- ling av frågan om ansvarsgenombrott som har skett i lagstiftningssammanhang har inte varit om dess existens i svensk rätt. I stället har det varit fråga om rättsprincipen bör lagfästas.82 I denna fråga har lagstiftaren genom åren haft en fast hållpunkt; en reglering om ansvarsgenom- brott lämpar sig inte i lag utan i stället bör rättsprincipen även i fortsättningen tillämpas och vidareutvecklas i rättspraxis.
2.5 Ansvarsgenombrott i svensk rättspraxis
I det följande presenteras några principiella rättsfall rörande ansvarsgenombrott. Rättsfallen kommer att presenteras i kronologisk ordning med vissa undantag då vissa rättsfall har en star- kare anknytning till varandra än andra. I de flesta av dessa rättsfall har domstolarna gjort avsteg från den grundläggande principen om aktieägarnas ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser. I sin bedömning har domstolarna använt sig av likartade rekvisit. Det har sålunda rört sig om bolag och dotterbolag, som inte bedrivit någon självständig verksamhet i eget intresse respektive in- tagit en osjälvständig ställning gentemot moderbolaget och som av sina aktieägare inte försetts med tillräckligt kapital för att en självständig verksamhet ska kunna bedrivas. I några av rätts- fallen har det diskuterats om ett krav på någon form av illojalitet eller att ”omständigheterna i övrigt” talat för att huvudregeln om begränsat ansvar ska frångås. I andra fall har ett godtroskrav hos borgenären införts.
Det första fallet som behandlade ansvarsgenombrott är NJA 1935 s. 81.83 En skräddare vid namn Sandström bedrev sedan ett antal år en skrädderirörelse i Umeå. En tid därefter lät han inregistrera en förening enligt vars stadgar ändamålet var att avsätta alster från medlemmarnas verksamhet. Föreningen bestod av sammanlagt fem personer och till styrelse valdes Sandström ensam. De övriga fyra var anställda i Sandströms skrädderirörelse och betalade aldrig någon insats och kallades inte heller till några sammanträden. I princip fortsatte Sandström att bedriva
81 SOU 2012:46 s. 103.
82 Se bl.a. SOU 2006:43 där det sägs att ”[f]rågan om en regel om ansvarsgenombrott borde lagfästas har behand- lats i flera tidigare lagstiftningsärenden”, s. 220.
83 Fallet bedömdes enligt 1911 års föreningslag.
rörelsen på samma sätt som före registreringen. Efter en tid försattes föreningen i konkurs och i målet yrkade ett leverantörsbolag att Sandström personligen skulle förpliktigas att utge ersätt- ning för varor som han beställt i föreningens namn. En majoritet av HD:s ledamöter var av uppfattningen att Sandström skulle ansvara för föreningens skulder. Detta motiveras av att det var uppenbart att föreningen tillkommit i syfte att Sandström skulle kunna utöva den av honom tidigare i eget namn bedriva skrädderirörelsen och att rörelsen efter föreningens bildande fort- farande drivits uteslutande för Sandströms räkning. De beställda varorna hade följaktligen kom- mit Sandström till godo.84
Nästa rättsfall som är relevant för detta arbete är NJA 1942 s. 473.85 I fallet hade en bygg- nadsfirma fått i uppdrag av en fastighetsförening att på föreningens tomt uppföra en nybyggnad för ett tryckaktiebolags räkning. Tryckaktiebolaget drev redan tidigare tryckerirörelse i en byggnad på en tomt som gränsade till den av fastighetsföreningen ägda tomten. Av andelarna i fastighetsföreningen ägdes 46 av tryckaktiebolaget medan återstående fyra andelar ägdes av fyra anställda vid sistnämnda bolag. Anledningen till andelsdelningen var att en förening skulle ha minst fem medlemmar. Nybyggnationen som byggnadsfirman fått i uppdrag att uppföra fi- nansierades i sin helhet av tryckaktiebolaget. Skada uppkom emellertid på grannfastigheten och fråga uppkom vem som var att betrakta som byggherre och därmed ansvarig för skadorna.86 Ägaren av grannfastigheten yrkade ersättning från tryckaktiebolaget som i sin tur menade att de inte ägde tomten och således inte kunde betraktas som byggherre. HD:s ledamöter gillade ägarens yrkande och fastslog att tryckaktiebolaget inte kunde undgå ansvar för de uppkomna skadorna. Alldeles oavsett att fastighetsföreningen stod såsom ägare till tomten och underteck- nat entreprenadkontraktet med byggnadsfirman var det enligt HD tydligt att tryckaktiebolaget var den som i verkligheten rådde över tomten såsom om bolaget vore ägare till densamma. Av denna anledning var tryckaktiebolaget att anse som den verkliga byggherren och ålades ett an- svar för skadorna som drabbats grannfastigheten solidariskt med byggnadsfirman.
Det tredje rättsfallet – NJA 1947 s. 647 – är kanske det viktigaste prejudikatet vad gäller ansvarsgenombrott.87 I fallet ägdes en dammbyggnad av ett aktiebolag (dammbolaget), som i
84 Andersson är av uppfattningen att rättsfallet är av begränsat värde för frågan om ansvarsgenombrott, men menar att det intressanta med domen är att det fastslogs att föreningens verksamhet inte var separerad från Sandströms och att den bedrevs uteslutande i hans intresse, se Andersson, Jan, Kapitalskyddet i aktiebolag, 6 uppl., Litteratur- Compagniet AB, Stockholm, 2010, s. 277.
85 Även detta fall bedömdes utifrån 1911 års föreningslag, men denna gång var relationen av utomobligatorisk karaktär.
86 Här bör för tydlighetens skull framhävas att byggnadsfirman som utfört nybyggnaden förpliktades att ansvara för skadorna. Det var således fråga om ett solidariskt ansvar för byggherren.
87 Se t.ex. Andersson, s. 278 och Rodhe, Knut, Moderbolags ansvar för dotterbolags skulder, Festskrift till Jan Hellner, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1984, s. 487.
sin tur ägdes av fyra aktiebolag och Nyköpings stad. Aktiebolaget hade bildats för att låta detta utnyttja vissa regleringsmöjligheter till förmån för aktieägarnas kraftverk och handha innehavet av en dammbyggnad mellan två sjöar. Verksamheten medförde att en utomobligatorisk skada uppkom på närliggande mark och annans egendom. Genom dom ålades dammbolaget att utge ersättning till markägaren för de uppkomna skadorna. Dammbolaget kunde inte betala ersätt- ning för skadorna och försattes i konkurs. Markägaren väckte därför talan mot aktieägarna av dammbolaget för att få ut tidigare utdömt belopp i den tidigare processen mot dammbolaget.
HD fastslog att aktieägarna i dammbolaget solidariskt var ersättningsskyldiga gentemot markä- garen. Aktiekapitalet i dammbolaget uppgick till 30 000 kronor och kostnaderna för dammens skötsel och underhåll – i den mån aktiekapital inte tagits i anspråk – bekostades genom tillskott av aktieägarna.88 HD karakteriserade därefter dammbolaget som endast aktieägarnas gemen- samma verkställighetsorgan och att det därmed inte utövade någon självständig verksamhet;
bolagets verksamhet var helt underordnad kraftverksverksamheten. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt kunde inte aktieägarna undgå att ersätta markägaren för de uppkomna skadorna och svarade därför för bolagets skulder.89
Till skillnad från Andersson och Rodhe är Hellner mer försiktig med att formulera en prin- cip om ansvarsgenombrott med stöd av NJA 1942 s. 473 och NJA 1947 s. 647 och menar att ett sådant försök blir ”ganska trevande”.90 Däremot anför han att en sådan princip endast bör kunna tillämpas på bolag som har ett begränsat antal ägare, driver en verksamhet som är osjälv- ständig i förhållande till ägarnas egen verksamhet och som snarare eftersträvar att tillgodose ägarnas direkta intressen än att uppnå en vinst inom bolaget samt har begränsade tillgångar i förhållande till sannolika skadeståndsanspråk.91
Även NJA 1975 s. 45 brukar åberopas i detta sammanhang92 som handlade om ett s.k.
kommissionärsbolagsförhållande mellan två systerbolag i en oäkta koncern.93 De två systerbo- lagen, Holmenbolaget och Bilbolaget, kontrollerades av en och samma person och båda ägdes av denna och medlemmar av hans familj. De två aktiebolagen slöt avtal om att Holmenbolaget skulle driva sin rörelse i kommission för Bilbolaget. Holmenbolaget försattes så småningom i
88 Intressant att notera härvid är att dammbolagets aktiekapital om 30 000 kronor på 1940-talet var ett relativt betydande belopp som motsvarade sex gånger det lagstadgade beloppet. Inte ens detta belopp var med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet tillräckliga. Se vidare Andersson, s. 279.
89 Rodhe menar att tre allmänt gängse rekvisit kan utkristalliseras i HD:s domskäl: frånvaro av självständigt af- färsmässigt intresse, osjälvständig förvaltning och underkapitalisering, se närmare Rodhe, s. 487.
90 Hellner Jan, Juridiska personers skadeståndsansvar, Teori och praxis. Festskrift till Karlgren, P.A. Norstedt &
Söners förlag, Stockholm, 1964, s. 166.
91 Hellner, s. 166.
92 Under referatets rubrik hänvisas till NJA 1947 s. 647.
93 Med en oäkta koncern avses den situation när två bolag ägs av samma fysiska person. För att det ska vara en äkta koncern krävs att ett moderbolag är ägaren av bolagen.
konkurs och några av bolagets fordringsägare yrkade att Bilbolaget skulle åläggas ett ansvar för konkursfordringarna. Således var det inte i formell bemärkelse fråga om aktieägarnas person- liga ansvar.
HD anförde att enbart den personella gemenskapen mellan aktiebolagen inte kunde grunda ett betalningsansvar för Bilbolaget, vilket är en föga förvånande slutsats – att ett bolag skulle svara för ett annat bolags skulder endast på grund av att det ena skulle äga det andra eller båda skulle ha samma ägare är inte något som har stöd i svensk rätt. Inte heller kan ett sådant ansvar grundas enbart på det faktum att Holmenbolagets verksamhet bedrivits uteslutande i Bilbolagets intresse. Här synes ett osjälvständighetsrekvisit växa fram och just som HD fastslår är inte en- bart det faktum att ett aktiebolag är osjälvständigt i förhållande till en annan juridisk eller fysisk person tillräckligt för att konstituera ett ansvarsgenombrott.94
HD fann dock därutöver att Holmenbolagets egna tillgångar otvivelaktigt inte varit av den storlek som krävts för att den bedrivna rörelsen skulle kunna drivas självständigt. HD menade även att Holmenbolaget inte heller hade disponerat över rörelsetillgånger av betydelse utöver ett lager av bilar, vilket ägdes av Bilbolaget. Dessutom hade vad som tillförts Holmenbolaget utifrån senast före varje räkenskapsårs bokslut överförts till Bilbolaget. Utöver detta uttalade HD följande:95
”Rättsförhållandet mellan Bilbolaget och Holmenbolaget har företett betydande avvikelser från vad som regelmässigt präglar ett vanligt kommissionsförhållande. Stadgandet i 56 § kommissionslagen, att tredje man genom avtal med kommissionären förvärvar fordringsrätt endast mot denne, icke mot kommitten- ten, kan därför icke åberopas mot antagande av ansvar för Bilbolaget. Det kan i detta sammanhang erinras om att under förarbetena till lagstiftningen om företagsinteckning beträffande s.k. kommiss- ionärsbolagsförhållande uttalades att, i inteckningshänseende, såväl huvudföretaget som kommission- ärsbolaget finge betraktas som företagare med avseende på̊ den i kommissionärsbolagets namn drivna rörelsen (NJA II 1966 s. 151). Anmärkas må även stadgandet i 51 § lagen om handelsbolag och enkla bolag, vari solidariskt ansvar för uppkommande förbindelser stadgas för dem som i enkelt bolag driver rörelse med vilken följer bokföringsplikt.”
Med hänsyn till vad som anförts menade HD att Bilbolagets ställning med avseende på Hol- menbolagets rörelse varit sådan att Bilbolaget fick betraktas som den egentlige rörelseidkaren eller i varje fall som i så hög grad medverkande i verksamheten, att bolaget inte kunde undgå
94 Se Andersson, s. 283.
95 NJA 1975 s. 45, 63.
