Ansvarsgenombrott i svensk rättspraxis

I det följande presenteras några principiella rättsfall rörande ansvarsgenombrott. Rättsfallen kommer att presenteras i kronologisk ordning med vissa undantag då vissa rättsfall har en star-kare anknytning till varandra än andra. I de flesta av dessa rättsfall har domstolarna gjort avsteg från den grundläggande principen om aktieägarnas ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser. I sin bedömning har domstolarna använt sig av likartade rekvisit. Det har sålunda rört sig om bolag och dotterbolag, som inte bedrivit någon självständig verksamhet i eget intresse respektive in-tagit en osjälvständig ställning gentemot moderbolaget och som av sina aktieägare inte försetts med tillräckligt kapital för att en självständig verksamhet ska kunna bedrivas. I några av rätts-fallen har det diskuterats om ett krav på någon form av illojalitet eller att ”omständigheterna i övrigt” talat för att huvudregeln om begränsat ansvar ska frångås. I andra fall har ett godtroskrav hos borgenären införts.

Det första fallet som behandlade ansvarsgenombrott är NJA 1935 s. 81.⁸³ En skräddare vid namn Sandström bedrev sedan ett antal år en skrädderirörelse i Umeå. En tid därefter lät han inregistrera en förening enligt vars stadgar ändamålet var att avsätta alster från medlemmarnas verksamhet. Föreningen bestod av sammanlagt fem personer och till styrelse valdes Sandström ensam. De övriga fyra var anställda i Sandströms skrädderirörelse och betalade aldrig någon insats och kallades inte heller till några sammanträden. I princip fortsatte Sandström att bedriva

81 SOU 2012:46 s. 103.

82 Se bl.a. SOU 2006:43 där det sägs att ”[f]rågan om en regel om ansvarsgenombrott borde lagfästas har behand-lats i flera tidigare lagstiftningsärenden”, s. 220.

rörelsen på samma sätt som före registreringen. Efter en tid försattes föreningen i konkurs och i målet yrkade ett leverantörsbolag att Sandström personligen skulle förpliktigas att utge ersätt-ning för varor som han beställt i föreersätt-ningens namn. En majoritet av HD:s ledamöter var av uppfattningen att Sandström skulle ansvara för föreningens skulder. Detta motiveras av att det var uppenbart att föreningen tillkommit i syfte att Sandström skulle kunna utöva den av honom tidigare i eget namn bedriva skrädderirörelsen och att rörelsen efter föreningens bildande fort-farande drivits uteslutande för Sandströms räkning. De beställda varorna hade följaktligen kom-mit Sandström till godo.⁸⁴

Nästa rättsfall som är relevant för detta arbete är NJA 1942 s. 473.⁸⁵ I fallet hade en bygg-nadsfirma fått i uppdrag av en fastighetsförening att på föreningens tomt uppföra en nybyggnad för ett tryckaktiebolags räkning. Tryckaktiebolaget drev redan tidigare tryckerirörelse i en byggnad på en tomt som gränsade till den av fastighetsföreningen ägda tomten. Av andelarna i fastighetsföreningen ägdes 46 av tryckaktiebolaget medan återstående fyra andelar ägdes av fyra anställda vid sistnämnda bolag. Anledningen till andelsdelningen var att en förening skulle ha minst fem medlemmar. Nybyggnationen som byggnadsfirman fått i uppdrag att uppföra fi-nansierades i sin helhet av tryckaktiebolaget. Skada uppkom emellertid på grannfastigheten och fråga uppkom vem som var att betrakta som byggherre och därmed ansvarig för skadorna.⁸⁶ Ägaren av grannfastigheten yrkade ersättning från tryckaktiebolaget som i sin tur menade att de inte ägde tomten och således inte kunde betraktas som byggherre. HD:s ledamöter gillade ägarens yrkande och fastslog att tryckaktiebolaget inte kunde undgå ansvar för de uppkomna skadorna. Alldeles oavsett att fastighetsföreningen stod såsom ägare till tomten och underteck-nat entreprenadkontraktet med byggnadsfirman var det enligt HD tydligt att tryckaktiebolaget var den som i verkligheten rådde över tomten såsom om bolaget vore ägare till densamma. Av denna anledning var tryckaktiebolaget att anse som den verkliga byggherren och ålades ett an-svar för skadorna som drabbats grannfastigheten solidariskt med byggnadsfirman.

Det tredje rättsfallet – NJA 1947 s. 647 – är kanske det viktigaste prejudikatet vad gäller ansvarsgenombrott.87 I fallet ägdes en dammbyggnad av ett aktiebolag (dammbolaget), som i

84 Andersson är av uppfattningen att rättsfallet är av begränsat värde för frågan om ansvarsgenombrott, men menar att det intressanta med domen är att det fastslogs att föreningens verksamhet inte var separerad från Sandströms och att den bedrevs uteslutande i hans intresse, se Andersson, Jan, Kapitalskyddet i aktiebolag, 6 uppl., Litteratur-Compagniet AB, Stockholm, 2010, s. 277.

85 Även detta fall bedömdes utifrån 1911 års föreningslag, men denna gång var relationen av utomobligatorisk karaktär.

86 Här bör för tydlighetens skull framhävas att byggnadsfirman som utfört nybyggnaden förpliktades att ansvara för skadorna. Det var således fråga om ett solidariskt ansvar för byggherren.

87 Se t.ex. Andersson, s. 278 och Rodhe, Knut, Moderbolags ansvar för dotterbolags skulder, Festskrift till Jan Hellner, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1984, s. 487.

sin tur ägdes av fyra aktiebolag och Nyköpings stad. Aktiebolaget hade bildats för att låta detta utnyttja vissa regleringsmöjligheter till förmån för aktieägarnas kraftverk och handha innehavet av en dammbyggnad mellan två sjöar. Verksamheten medförde att en utomobligatorisk skada uppkom på närliggande mark och annans egendom. Genom dom ålades dammbolaget att utge ersättning till markägaren för de uppkomna skadorna. Dammbolaget kunde inte betala ersätt-ning för skadorna och försattes i konkurs. Markägaren väckte därför talan mot aktieägarna av dammbolaget för att få ut tidigare utdömt belopp i den tidigare processen mot dammbolaget. HD fastslog att aktieägarna i dammbolaget solidariskt var ersättningsskyldiga gentemot markä-garen. Aktiekapitalet i dammbolaget uppgick till 30 000 kronor och kostnaderna för dammens skötsel och underhåll – i den mån aktiekapital inte tagits i anspråk – bekostades genom tillskott av aktieägarna.⁸⁸ HD karakteriserade därefter dammbolaget som endast aktieägarnas gemen-samma verkställighetsorgan och att det därmed inte utövade någon självständig verksamhet; bolagets verksamhet var helt underordnad kraftverksverksamheten. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt kunde inte aktieägarna undgå att ersätta markägaren för de uppkomna skadorna och svarade därför för bolagets skulder.⁸⁹

Till skillnad från Andersson och Rodhe är Hellner mer försiktig med att formulera en prin-cip om ansvarsgenombrott med stöd av NJA 1942 s. 473 och NJA 1947 s. 647 och menar att ett sådant försök blir ”ganska trevande”.⁹⁰ Däremot anför han att en sådan princip endast bör kunna tillämpas på bolag som har ett begränsat antal ägare, driver en verksamhet som är osjälv-ständig i förhållande till ägarnas egen verksamhet och som snarare eftersträvar att tillgodose ägarnas direkta intressen än att uppnå en vinst inom bolaget samt har begränsade tillgångar i förhållande till sannolika skadeståndsanspråk.⁹¹

Även NJA 1975 s. 45 brukar åberopas i detta sammanhang⁹² som handlade om ett s.k. kommissionärsbolagsförhållande mellan två systerbolag i en oäkta koncern.⁹³ De två systerbo-lagen, Holmenbolaget och Bilbolaget, kontrollerades av en och samma person och båda ägdes av denna och medlemmar av hans familj. De två aktiebolagen slöt avtal om att Holmenbolaget skulle driva sin rörelse i kommission för Bilbolaget. Holmenbolaget försattes så småningom i

88 Intressant att notera härvid är att dammbolagets aktiekapital om 30 000 kronor på 1940-talet var ett relativt betydande belopp som motsvarade sex gånger det lagstadgade beloppet. Inte ens detta belopp var med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet tillräckliga. Se vidare Andersson, s. 279.

89 Rodhe menar att tre allmänt gängse rekvisit kan utkristalliseras i HD:s domskäl: frånvaro av självständigt af-färsmässigt intresse, osjälvständig förvaltning och underkapitalisering, se närmare Rodhe, s. 487.

90 Hellner Jan, Juridiska personers skadeståndsansvar, Teori och praxis. Festskrift till Karlgren, P.A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1964, s. 166.

91 Hellner, s. 166.

92 Under referatets rubrik hänvisas till NJA 1947 s. 647.

93 Med en oäkta koncern avses den situation när två bolag ägs av samma fysiska person. För att det ska vara en äkta koncern krävs att ett moderbolag är ägaren av bolagen.

konkurs och några av bolagets fordringsägare yrkade att Bilbolaget skulle åläggas ett ansvar för konkursfordringarna. Således var det inte i formell bemärkelse fråga om aktieägarnas person-liga ansvar.

HD anförde att enbart den personella gemenskapen mellan aktiebolagen inte kunde grunda ett betalningsansvar för Bilbolaget, vilket är en föga förvånande slutsats – att ett bolag skulle svara för ett annat bolags skulder endast på grund av att det ena skulle äga det andra eller båda skulle ha samma ägare är inte något som har stöd i svensk rätt. Inte heller kan ett sådant ansvar grundas enbart på det faktum att Holmenbolagets verksamhet bedrivits uteslutande i Bilbolagets intresse. Här synes ett osjälvständighetsrekvisit växa fram och just som HD fastslår är inte en-bart det faktum att ett aktiebolag är osjälvständigt i förhållande till en annan juridisk eller fysisk person tillräckligt för att konstituera ett ansvarsgenombrott.⁹⁴

HD fann dock därutöver att Holmenbolagets egna tillgångar otvivelaktigt inte varit av den storlek som krävts för att den bedrivna rörelsen skulle kunna drivas självständigt. HD menade även att Holmenbolaget inte heller hade disponerat över rörelsetillgånger av betydelse utöver ett lager av bilar, vilket ägdes av Bilbolaget. Dessutom hade vad som tillförts Holmenbolaget utifrån senast före varje räkenskapsårs bokslut överförts till Bilbolaget. Utöver detta uttalade HD följande:⁹⁵

”Rättsförhållandet mellan Bilbolaget och Holmenbolaget har företett betydande avvikelser från vad som regelmässigt präglar ett vanligt kommissionsförhållande. Stadgandet i 56 § kommissionslagen, att tredje man genom avtal med kommissionären förvärvar fordringsrätt endast mot denne, icke mot kommitten-ten, kan därför icke åberopas mot antagande av ansvar för Bilbolaget. Det kan i detta sammanhang erinras om att under förarbetena till lagstiftningen om företagsinteckning beträffande s.k. kommiss-ionärsbolagsförhållande uttalades att, i inteckningshänseende, såväl huvudföretaget som kommission-ärsbolaget finge betraktas som företagare med avseende på̊ den i kommissionkommission-ärsbolagets namn drivna rörelsen (NJA II 1966 s. 151). Anmärkas må även stadgandet i 51 § lagen om handelsbolag och enkla bolag, vari solidariskt ansvar för uppkommande förbindelser stadgas för dem som i enkelt bolag driver rörelse med vilken följer bokföringsplikt.”

Med hänsyn till vad som anförts menade HD att Bilbolagets ställning med avseende på Hol-menbolagets rörelse varit sådan att Bilbolaget fick betraktas som den egentlige rörelseidkaren eller i varje fall som i så hög grad medverkande i verksamheten, att bolaget inte kunde undgå

94 Se Andersson, s. 283.

att svara för Holmenbolagets förpliktelser.⁹⁶ Rodhe är av uppfattningen att detta fall statuerar ett ansvarsgenombrott och igenkänner rekvisiten ”frånvaro av eget intresse, osjälvständighet och underkapitalisering” i HD:s domskäl.⁹⁷

Det s.k. Gillettefallet – NJA 1993 s. 188 – är även det relevant inom ramen för detta arbete, trots att det inte direkt behandlar frågan om ansvarsgenombrott. Vissa likheter finns med det ovan beskrivna rättsfallet, NJA 1975 s. 45. Gemensamt är att båda fallen har rört relationen mellan systerbolag och att ansvaret har genombrutits från det ena bolaget till det andra.

Gillette hade ingått ett avtal med PM Säljaktiebolag om att PM skulle genomföra olika säljfrämjande aktiviteter för Gillette. I avtalet fanns en konkurrensbegränsningsklausul som löpte under avtalstiden och för en period om ytterligare sex månader vid uppsägning. Tillsam-mans med ett annat bolag, Manico, ingick PM i en koncern där Mani var moderbolag. Sist-nämnda bolag ägdes av en person, som också var ensam styrelseledamot i samtliga tre bolag. Avtalet mellan Gillette och PM sades upp och Manico påbörjade därefter säljfrämjande åtgärder för ett konkurrerande bolag till Gillette. Av denna anledning väckte Gillette talan mot både PM och Manico och yrkade på ett förbud att före utgången av den avtalade sexmånadersfristen utföra säljaktiviteter för konkurrenten. I talan som väckts mot Manico menade Gillette att detta bolag övertagit PM:s tidigare verksamhet. HD uttalade inledningsvis att konkurrensbegräns-ningsklausulen enbart gäller mellan avtalsparterna och kan i princip inte göras gällande mot Manico. Härefter anförde ett enigt HD att omständigheterna i målet visar att PM och Manico – systerbolag i samma ägares hand och med samma ledning – samverkat i syfte att kringgå kon-kurrensbegränsningsklausulen. Således hade Gillette rätt att ställa samma krav på Manico som Gillette tidigare ställt på PM att upphöra med verksamheten i strid med klausulen. Det hade således rört sig om ett kvalificerat otillbörligt och närmast stötande missbruk av aktiebolags-formen som på liknande sätt kan motivera personligt betalningsansvar för aktiebolagets ägare, dvs. ansvarsgenombrott.

Ett annat rättsfall av intresse är NJA 1982 s. 244. Byggma Syd AB var moderbolag i den s.k. Byggmakoncernen som bestod av 17 dotterbolag. Moderbolaget hade cirka 400 anställda som utförde arbeten hos dotterbolagen som i sin tur betalade ersättning till moderbolaget för utförda arbeten. Dotterbolagen beställde var för sig nödvändiga leveranser och leverantörer

96 Värt att notera i detta sammanhang är att HD avslog konkursboets yrkande om att Bilbolaget måste förklaras skyldigt att ansvara för samtliga skulder som uppkommit i Holmenbolagets verksamhet. Kommissionslagskom-mittén menade att en tänkbar förklaring vore att konkursboet inte var taleberättigat, se SOU 1988:63 s. 223. 97 Rodhe, s. 488. Se fotnot 89.

uppmanades att skicka ordererkännande till det beställande dotterbolag medan fakturorna där-emot skulle skickas till koncernens huvudkontor, dvs. till moderbolaget Byggma Syd. I den av moderbolaget upprättade balansräkningen redovisades koncernens samtliga leverantörsskulder, vilket gjordes oavsett vilket dotterbolag som beställt varorna. Moderbolaget försattes senare i konkurs. Fordringsägare i dotterbolagen yrkade på att få bevaka fordringar i moderbolagets konkurs. I första hand åberopades avtalsrättsliga grunder och i andra hand att ansvarsgenom-brott skulle ske. HD biföll det första yrkandet och tog således inte ställning till frågan om svarsgenombrott. Emellertid uttalade sig Hovrätten över Skåne och Blekinge i frågan om an-svarsgenombrott och konstaterade att gemensamt för de fall där anan-svarsgenombrott varit moti-verad i relationen mellan moder- och dotterbolag är att dotterbolagets verksamhet har drivits uteslutande för moderbolagets räkning med tillgångar som uppenbart varit företagsekonomiskt otillräckliga för de risker och förpliktelser som verksamheten kunnat antas medföra. Arrange-manget med dotterbolaget ska annorlunda uttryckt framstå som ett klart, mot fordringsägarna, illojalt förfarande.98

I en annan dom av Svea hovrätt (mål nr B 1215/82) var det fråga om domstolen skulle döma till ansvarsgenombrott på grund av kringgående av lag. Hovrätten fann vid en samlad bedömning att ansvarsgenombrott inte var för handen eftersom något illojalt förfarande från moderbolagets sida inte hade visats. Än så länge är det endast dessa två sistnämnda hovrätter som uttryckligen krävt ett illojalt moment.⁹⁹ Det var dessutom inte ens visat att dotterbolaget i sin verksamhetsutövning varit eller framstått som osjälvständigt i förhållande till moderbolaget och annat hade inte framkommit än att bolagen fungerat såsom självständiga och i allt väsentligt från varandra fristående juridiska personer.¹⁰⁰

I ett rättsfall från Hovrätten över Skåne och Blekinge (mål nr T 205/86) yrkade en leveran-tör att domstolen skulle ålägga delägarna ett ansvar för ett bolags förpliktelser. Omständighet-erna var följande: bolaget A ägdes till lika stora delar av B och C. Leverantören hade fullgjort arbetsprestationer och leveranser till bolaget A som sedermera gick i konkurs. Ett av flera yr-kanden var att ägaren B skulle svara för skulderna som uppkommit enligt reglerna om ansvars-genombrott. Hovrätten uttalade att det av praxis och doktrin framgår att ansvarsgenombrott kan komma ifråga då ett aktiebolag bedriver en verksamhet som är osjälvständig i förhållande till ägarnas egen verksamhet och ägarna eftersträvar att tillgodose sina egna direkta intressen mera

98 NJA 1982 s. 244, 259.

99 Även Sandström är av uppfattningen att det krävs att någon illojalt eller otillbörligt missbrukat aktiebolagsfor-men, se Sandström, Torsten, Svensk Aktiebolagsrätt, 3 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2010, s. 338. 100 Svea hovrätt, B 1215–82 s. 2. Intressant att notera är att detta rättsfall i doktrin har blivit felaktigt refererat. Bl.a. Moberg har hänvisat till fallet såsom D 1215–82, se Moberg s. 67.

än att uppnå vinst i bolaget. Vidare ska ägarna ha använt bolagsformen på ett otillbörligt sätt gentemot borgenärerna.¹⁰¹ Emellertid fann hovrätten att bristen på kapital i bolaget A hade be-rott på felaktiga ekonomiska bedömningar och brister i planeringen av verksamheten. Leveran-tören hade inte ens påstått att ägarna på ett otillbörligt sätt tillgodogjort sig tillgångar från A.¹⁰² I ett annat fall från en av hovrätterna (Hovrätten för Västra Sverige, mål nr T 272/89) ålades ett moderbolag betalningsansvar för dess helägda dotterbolags skulder. Dotterbolaget hade sitt säte i Vetlanda där tre personer var verksamma med administrationen. Ledningen för bolaget fanns i Göteborg och dessa hade även andra befattningar inom koncernen. Merparten av dot-terbolagets fyra-fem tjänstemän avlönades av moderbolaget. Dotterbolaget kom till stånd på grund av svårigheter att rekrytera arbetskraft till koncernens bolag. Målsättningen och syftet med dotterbolaget var att ”…driv[a]s som ett företag utan vinst och förlust, vilket resulterar i att de koncernenheter som anlitar detta företag kommer efter varje årsbeslut att i förhållande till utnyttjandet gottskrivas resp. påläggas den summa som avviker från nollresultatet.”103 Aktieka-pitalet i dotterbolaget uppgick till 50 000 kronor. Dotterbolaget hade under perioden 1975–1980 ett par hundra arbetare anställda och de lånades ut till koncernens olika varv. Dotterbolaget meddelades 1982 att en avgiftsrevision skulle äga rum, vilken sedermera resulterade i att bola-get skulle påföras arbetsgivaravgifter om 5 693 074 kronor. Detta berodde på att utbetalda trak-tamentsersättningar skulle anses som lön. Revisionen ledde till att dotterbolaget försattes i kon-kurs 1984.

Staten yrkade att moderbolaget solidariskt med dotterbolaget skulle ansvara för de tillkom-mande arbetsgivaravgifterna. Staten menade att det förelåg flera omständigheter som i praxis varit relevanta då domstolar dömt till ansvarsgenombrott och sammanfattade omständigheterna för sitt yrkande som följande:¹⁰⁴

”Dotterbolaget hade inget självständigt affärsmässigt syfte, inte heller någon självständig förvaltning och var därjämte underkapitaliserat i förhållande till den verksamhet som bedrevs. Bolagets verksamhet har därmed bedrivits på ett gentemot staten och övriga borgenärer otillbörligt sätt.”

Tingsrätten uttalade inledningsvis rent principiellt att det är uppenbart att avsteg från aktiebo-lagslagens huvudregel endast kan göras när mycket starka skäl talar för det. I förevarande mål var tingsrätten av uppfattningen att det bör krävas att arrangemanget med dotterbolaget skulle

101 Hovrätten över Skåne och Blekinge, T 205/86 s. 18. 102 Ibid, s. 20.

103 Göteborgs tingsrätt, T 200776/87 s. 2. 104 Ibid, s. 6.

framstå som ett klart och kvalificerat fall av illojalt förfarande gentemot dotterbolagets ford-ringsägare.¹⁰⁵ Härefter diskuterade tingsrätten frågan om underkapitalisering och drog slutsat-sen att det trots det begränsade aktiekapitalet och bristen på tillgångar av betydande värde fanns täckning för eventuella förluster i dotterbolagets verksamhet. Inte heller ansåg tingsrätten att moderbolagets arrangemang med dotterbolaget utgjorde ett illojalt förfarande mot dotterbola-gets borgenärer, trots den omständigheten att dotterbolaget i vissa hänseenden må ha intagit en i förhållande till moderbolaget osjälvständig ställning.106 Statens talan ogillades således.

Staten valde att överklaga domen till hovrätten som yttrade vissa allmänna uttalanden om ansvarsgenombrottsinstitutet, bl.a. att det i första hand bör ankomma på lagstiftaren att formu-lera de undantag från grundprincipen om aktieägarnas ansvarsfrihet. Härefter anförde hovrätten följande:¹⁰⁷

”Emellertid kan det inte heller godtas att situationer, där rena missbruk av aktiebolagskonstruktionen föreligger eller där denna associationsform utnyttjas utan att något av de syften som bär upp den aktie-bolagsrättsliga lagstiftningen är för handen, medför att t ex godtroende borgenärer drabbas på̊ ett otill-börligt sätt.”

Beträffande rekvisiten för att döma till ansvarsgenombrott var hovrätten av uppfattningen att den grundläggande förutsättningen är att det kan konstateras att dotterbolaget inte bedriver nå-gon i förhållande till moderbolaget självständig verksamhet. Härutöver utgör underkapitali-sering och osjälvständig förvaltning i sig sådana omständigheter som kan medföra att en verk-samhet i sin helhet kan betecknas som osjälvständig.¹⁰⁸

Hovrätten fastslog först att dotterbolaget var underkapitaliserat. Ett aktiekapital om 50 000 kronor ansågs stå i ett klart missförhållande till den uppgivna omsättningen om lägst 6,5