NJA 2014 s. 877

Drygt 80 år efter det första prejudicerande rättsfallet i svensk rätt om ansvarsgenombrott kom till slut en möjlighet för HD att klargöra rättsläget genom NJA 2014 s. 877. Nedan redogörs för omständigheterna i målet.

Två privatpersoner, A och B, var ägare till var sin koncern. Efter att vissa skatteavdrag inte godkänts drabbades både koncernerna av betydande skattetillägg. Samtliga bolag i de två kon-cernerna försattes i konkurs. Konkursbona väckte talan mot det bolag, C, som bistått med skat-terådgivningen. A och B förvärvade i detta skedde hälften var av ett lageraktiebolag med ett aktiekapital om 100 000 kronor (processbolaget). Talan överläts av konkursbona till process-bolaget vars enda verksamhet var att bedriva processen mot C. Tingsrätten meddelade dom i målet och ogillade talan mot C, med följd att processbolaget förpliktades ersätta C:s rättegångs-kostnader på omkring 3 miljoner kronor. Någon vecka senare försattes processbolaget i konkurs på egen begäran. C erhöll inte någon utdelning i konkursen. I den efterföljande processen som utmynnade i NJA 2014 s. 877 krävde C ersättning för rättegångskostnaderna av A och B, dvs. aktieägarna i processbolaget. Grunden för talan mot aktieägarna var ”principen om ansvarsge-nombrott”.

Tingsrätten menade att A och B hade ett stort eget ekonomiskt intresse av processen mot C och konstaterade att processbolaget förvärvats i huvudsakligt syfte att genomdriva denna process. Processbolaget hade inte haft någon egentlig affärsverksamhet och inte heller några anställda. Den enda verksamhet som hade förekommit hade bestått av transaktioner och över-föringar som syftat till att täcka bolagets ombudskostnader i processen. Tingsrätten anförde att det härigenom var tydligt att det inte funnits något affärsmässigt syfte med processbolagets verksamhet utan att bolaget endast använts som en osjälvständig mellanhand mellan aktieä-garna och deras ombud i rättsprocessen. Mot denna bakgrund var det uppenbart enligt tingsrät-tens mening att bolaget saknat ett självständigt affärsmässigt syfte och en självständig förvalt-ning. Dessutom hade processbolaget varit kraftigt underkapitaliserat eftersom det vid två till-fällen förbrukat mer än hälften av aktiekapitalet och endast åtta dagar efter att dom meddelats

132 Sandström har dragit en liknande slutsats mot bakgrund av MÖD 2013:28 där han är av uppfattningen att avgörandet måste karakteriseras som ett ansvarsgenombrott, se Sandström, Torsten, Ansvarsgenombrott mot ett aktiebolags ägare, Infotorg Juridik.

försatts i konkurs. Detta hade inneburit att C utsatts för en stor ekonomisk risk samtidigt som aktieägarna själva hade varit skyddade från dessa risker.

Avslutningsvis konstaterade tingsrätten att användandet av processbolaget utgjort ett ”otill-börligt förfarande som i den allmänna omsättningens intresse saknar berättigande”. Om sådana typer av förfaranden accepterades menade tingsrätten att det fanns en risk för att borgenärernas förtroende för aktiebolaget som motpart skulle urholkas, vilket skulle innebära att aktiebolags-formen förlorar den användbarhet och attraktivitet den har i affärslivet. Mot bakgrund av detta, tillsammans med det faktum att både A och B haft ett bestämmande inflytande över processbo-laget, ålades de både aktieägarna ett personligt betalningsansvar med stöd av principen om an-svarsgenombrott.

Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning att talan skulle bifallas på C:s i första hand framställda grund mot A och B. Grunden för förstahandsyrkandet var, som ovan framgått, prin-cipen om ansvarsgenombrott. Målet gick vidare upp till HD där dess föredragande i sitt betän-kande till dom också fastslog att A och B:s användande av processbolaget utgjorde ett klart fall av illojalt missbruk av aktiebolagsformen. Det fanns därför förutsättningar att med stöd av prin-ciperna om ansvarsgenombrott ålägga dem ersättningsskyldighet gentemot C.

Även en enig HD förklarade att A och B var ersättningsskyldiga gentemot C. Motiveringen avvek dock från underrätternas och från motiveringen i bl.a. RH 2011:24. HD förklarade att ett aktieägaransvar trots regeln i 1 kap. 3 § ABL kan bli aktuellt med stöd av icke lagfästa rätts-principer. I detta avseende uttalade HD följande:¹³³

”Ett sådant ansvar kan tänkas förklaras med en oskriven associationsrättslig genombrottsregel. En an-nan förklaring är att den verksamhet som bedrivs i bolagets namn i själva verket är att anse som bedriven av ägaren själv (eller av någon annan). Ytterligare en möjlighet är att enligt allmänna rättsprinciper om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, ägaren (eller någon annan) ansvarar för skada som har föranletts av bolagets verksamhet.”

HD vidareutvecklade sitt resonemang och anförde att ”[u]ttalandena i motiven om ansvarsge-nombrott får anses närmast ta sikte på det ansvar för aktieägare som kan följa av mera allmänt tillämpliga civilrättsliga principer”,¹³⁴ dvs. andra rättsnormer än en regel om ansvarsgenom-brott. HD menade därför, om än implicit, att en tolkning av förarbetsuttalandena som är mindre närliggande är att rättstillämparens mandat att tillämpa och vidareutveckla¹³⁵ sådana principer

133 NJA 2014 s. 877 p. 7. 134 NJA 2014 s. 877 p. 9.

skulle ta sikte på en oskriven associationsrättslig genombrottsregel.¹³⁶ Vissa har uppfattat HD:s tolkning i detta avseende som ett förnekande av en svensk regel om ansvarsgenombrott.¹³⁷ I förarbetena som HD hänvisar till uttalades det dock att regeringens ställningstagande mot att införa en generell lagregel om ansvarsgenombrott givetvis inte innebär något hinder för dom-stolarna att tillämpa och vidareutveckla de principer om ansvarsgenombrott som har vuxit fram i rättspraxis.¹³⁸ Här uppstår det därmed en konflikt. Å ena sidan strävar HD efter att förhålla sig till förarbetsuttalandena, men å andra sidan förnekar HD att det finns stöd för en ansvarsge-nombrottnorm i rättspraxis.¹³⁹

I sitt avgörande gör HD en tydlig distinktion mellan frivilliga och ofrivilliga borgenärer till aktiebolaget.¹⁴⁰ Det är inte svårt att uppfatta HD:s uttalande som att det är otänkbart att frivilliga borgenärer skulle kunna ha ett sådant skyddsbehov som motiverar ett ansvar för en aktieägare. Emot en sådan tolkning talar tidigare rättspraxis, bl.a. NJA 1935 s. 81, där borgenären frivilligt erhållit en fordran. Den rimligaste slutsatsen utifrån HD:s uttalande är att både en ofrivillig och frivillig borgenär kan vara i särskilt skyddsbehov, men i regel har frivilliga borgenärer en möj-lighet att utvärdera bolagets ställning. Om detta har skett och borgenären blivit varse om bola-gets ekonomiska ställning, är borgenären försatt i ond tro om de ekonomiska omständigheterna och kan inte åberopa dessa i ett senare skede.¹⁴¹

I rättsfallet har HD konstaterat att det inte föreligger något hinder för att med en tillämpning av en allmän rättsnorm ålägga aktieägarna ett ansvar för bolagets förpliktelser. Först i punkterna 12 och 13 i domen berörs en sådan rättsnorm. Domstolen anför att aktieägarna förvärvat bolaget några månader innan processföremålet förvärvades, att processen var bolagets enda verksam-het, att de enda transaktionerna i bolaget rörde egna ombudskostnader, att bolaget utöver akti-ekapitalet inte försetts med mer kapital än att det kunnat betala de egna processkostnaderna som löpande uppstått och att det inte har funnits någon plan för hur kostnader som kunde uppstå i händelse av att man förlorade rättsprocessen skulle betalas. Aktiebolaget hade därför endast utnyttjats som ett medel för aktieägarna att driva rättsprocessen med en begränsad risk för ne-gativa ekonomiska konsekvenser för egen del, men med bibehållen möjlighet att få ta del av de ekonomiska fördelarna vid en ekonomisk framgång i processen. Mot bakgrund av detta fastslog HD i punkt 13 att arrangemanget ”uteslutande syftat till att kringgå rättegångsbalkens regler

136 Adestam, Johan, Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet – en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877, Ny Juridik 2:15, s. 20.

137 Se ibid.

138 Prop. 2004/05:85 s. 208. 139 Se Adestam, s. 21. 140 NJA 2014 s. 877 p. 10.

om ansvar för rättegångskostnader och därmed till att rubba det incitament och den balans som dessa regler avser att åstadkomma.”