Missbruk av lagreglerade eller kontraktuella rättigheter

En intressant fråga som på senare tid har blivit alltmer uppmärksammad är om ett beteende som är i enlighet med de rättsliga reglerna kan ge upphov till ett ansvar.³³¹ Vad som döljer sig bakom denna frågeställning är en underliggande tanke om rättsmissbruk; om någon använder sig av rättens regler på det sätt som reglerna är tänkta att användas, men för illvilliga eller chikane-rande syften, kan rättssubjektet i fråga då hållas ansvarigt för detta missbruk?³³²

Ett avgörande som illustrerar frågeställningens relevans är NJA 2010 s. 27 som har analy-serats ingående av Schultz.333 I fallet hade en fastighet överlåtits mellan två bolag som styrdes av samma personer. Överlåtelsen hade företagits inom ramen för en omstrukturering av verk-samheten. Kommunen gjorde emellertid gällande sin förköpsrätt och sökte tillstånd hos rege-ringen. Säljaren och köparen menade att förköpet skulle vara oskäligt eftersom transaktionen motiverades av den intressegemenskap som fanns mellan parterna och att priset på fastigheten innebar att överlåtelsen inte var marknadsmässig. Länsstyrelsen instämde med transaktionspar-terna och avstyrkte bifall till förköp. Kommunen valde att ändå gå vidare med ärendet till rege-ringen som i sitt beslut konstaterade att kommunen inte hade rätt att förvärva fastigheten ef-tersom det skulle ha varit oskäligt. Köparen yrkade därefter ersättning för den skada som upp-stått genom kommunens agerande.

330 Promemoria till UD, s. 16.

331 Se t.ex. Schultz, Mårten, Analys: HD-mål lyfter frågan om det allmännas ansvarsgrundande rättsmissbruk, Karnov Juridik.

332 Schultz – Rättsmissbruk, s. 1. 333 Ibid.

En majoritet av HD ansåg att det inte förelegat fel eller försummelse vid kommunens myn-dighetsutövning och fann att det fanns ett utrymme för rättsliga avvägningar i dessa fall. Däre-mot kom HD:s minoritet, bestående av Stefan Lindskog och Marianne Lundius, till en Däre-motsatt slutsats. Fastigheten hade sålts till ett kraftigt underpris och objektivt sett måste kommunen ha förstått att de inte hade rätt att utöva förköp. Ett sådant förköp skulle nämligen ha inneburit ett värdeförverkande utan uttryckligt stöd i lag, vilket inte är förenligt med det egendomsskydd som den enskilde tillerkänns enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonvent-ionen. Härvid underströk minoriteten att kommunen har ett synnerligen begränsat utrymme för en försvarlig felbedömning i det hänseendet. Minoriteten uttalade härefter följande:³³⁴

”Klart är att en kommun som vet att fråga är om en underprisöverlåtelse men likväl driver ett förköps-ärende måste ådra sig skyldighet att ersätta de drabbade parterna för den skada som kommunens för-köpsåtgärder kan ha föranlett.”

Schultz menar att detta uttalande är principiellt viktigt och att det inte heller motsägs av vad majoriteten kom fram till. Med anledning av ovanstående uttalande från minoriteten har Schultz framfört följande:³³⁵

”Detta ställningstagande har relevans för en allmän principfråga, nämligen i vilken mån det kan vara ansvarsgrundande för det allmänna att driva mål i domstol trots att framgång i målet framstår som lång-sökt. Kan till exempelvis skattemyndigheten driva mål rörande enskilda, trots att det framstår som osan-nolikt att målet kan vinna framgång, för att ”få fram ett prejudikat”? Utrymmet för ett sådant agerande framstår som begränsat, att döma av minoritetens uttalande. Och det är naturligtvis också rimligt. Det allmänna skall inte med den offentliga makten i ryggen kunna driva mål eller ärenden mot enskilda för att tillgodose allmänna intressen. I vissa situationer kan det utgöra ett ansvarsgrundande rättsmissbruk.” Således är Schultz av uppfattningen att det allmänna inte alltid har rätt att använda sig av vissa lagreglerade rättigheter. När staten driver processer för att åstadkomma önskvärda prejudikat eller när framgång i målet framstår som osannolikt kan en situation uppstå som kan karakteriseras som rättsmissbruk.336

En annan intressant fråga som har diskuterats i många år är missbruket av de

334 Se NJA 2010 s. 27 p. 5 i den skiljaktiga meningen. 335 Schultz – Rättsmissbruk, s. 3.

336 Förköpslagen upphävdes genom SFS 2010:265 eftersom lagen hade spelat ut sin roll som ett medel att tillgodose kommunernas behov av mark för tätbebyggelse, se vidare prop. 2009/10:82. Resonemanget som har förts i denna del äger dock fortfarande principiell giltighet då det inte är förköpsinstitutet som är det relevanta, utan att det allmännas agerande i vissa situationer bör kunna karakteriseras som rättsmissbruk.

lagsrättsliga reglerna och debatten har på senare i mångt och mycket handlat om minori-tetsskyddsreglerna. En del har argumenterat att ett alltför långtgående minoritetsskydd ris-kerar att medföra skadliga låsningar och ineffektivitet i bolaget³³⁷ och att skyddsreglerna därför måste ses över. Det handlar bl.a. om att minoritetsaktieägare kan missbruka lagre-glerade rättigheter som att påkalla en extra bolagsstämma (7 kap. 13 § ABL), medföra ett biträde på en bolagsstämma (7 kap. 5 § ABL) eller utse en särskild granskare (10 kap. 21– 22 §§ ABL). Att ett sådant missbruk i praktiken sker är nog många överens om, men faktum är att minoriteten ändock är i stort behov av att skyddas från maktmissbruk av en starkare majoritet i bolaget. Självfallet måste lagen återspegla en rimlig balans mellan minoritetens och majoritetens intressen, men att inskränka vissa av de lagreglerade rättigheterna är inte nödvändigtvis det enda tillvägagångssättet. I stället kan problemet med aktiebolagsrättsligt missbruk lösas trots ett bevarande av minoritetsskyddet i lag i likhet med dagens system. Vad jag förespråkar här är återigen att falla tillbaka på en allmän rättsprincip om rättsmiss-bruk. Om en minoritetsaktieägare utnyttjar aktiebolagsrättsliga skyddsregler för illvilliga eller chikanerande syften bör denna hållas ansvarig för de eventuella kostnaderna som bo-laget orsakas eftersom personen i fråga har använt sig av en rättighet på ett illojalt sätt. På samma sätt kan en majoritetsaktieägare hållas ansvarig med stöd av samma rättsprincip i fall där minoriteten utsätts för olika typer av maktmissbruk. Således kan frågan om mino-ritets- och majoritetsmissbruk lösas på ett enhetligt sätt, utan att man behöver genomföra komplicerade omarbetningar av det befintliga systemet.³³⁸

Munukka menar att ett alltför långtgående utnyttjande av en kontraktuell rättighet som i och för sig tilldelats en part också kan konstituera ett rättsmissbruk.³³⁹ Bland annat fram-häver Munukka att en fri uppsägningsrätt kan utövas på ett oproportionerligt sätt med hän-visning till ett avgörande från den Högsta domstolen i Finland (KKO 1982 II 1). Stöd för en sådan slutsats finns numera även i svensk rätt i och med NJA 2009 s. 672, som avgjordes cirka ett år efter Munukka publicerat sin artikel. I det svenska avgörandet var det fråga om en part hade rätt att säga upp ett avtal med omedelbar verkan som var ingånget på obestämd tid och utan villkor om uppsägning. Avtalet var muntligt och sades upp av ena parten med en veckas varsel. Samtliga instanser kom fram till att parterna inte avtalat om någon viss

337 Prop. 1997/98:99, s. 76.

338 Det är inte möjligt att i detta arbete mer ingående diskutera minoritets- och majoritetsmissbruk i aktiebolag. Frågan är komplicerad och många olika faktorer måste tas i beaktning och därför har jag inte möjligheten att uttömmande behandla problemet. För vidare läsning, se Beyer, Claes, Båvestam, Urban, Sjöman, Erik, Stattin, Daniel, Andersson, Jan & Pehrson, Lars, Aktiebolagslagens minoritetsskydd, red. Svernlöv, Carl, Stockholm Centre for Commercial Law, 2008.

uppsägningstid. Frågan var därför vad som gäller om uppsägningsfristen när parterna inte uttryckligen tagit ställning till detta i sitt avtal.³⁴⁰ Trots att någon uttrycklig uppsägnings-frist inte avtalats mellan parterna ansåg HD att en skälig uppsägningstid om tre månader var tvungen att iakttas. Ett ensidigt utövande av en fri uppsägningsrätt kan därför karakte-riseras som ett rättsmissbruk.³⁴¹