3 En specifik associationsrättslig rättsnorm?
3.2 Ansvarsgenombrott med stöd av allmänna civilrättsliga rättsprinciper
Vad som i korthet ska undersökas i det följande är om det finns några alternativa förklaringar som kan ha motiverat utgången i rättsfallen presenterade i avsnitten 2.5–2.7. Rättsvetenskapen har genom åren redogjort för en rad olika, sinsemellan oförenliga, förklaringsmodeller till dessa rättsfall. Utifrån motivuttalandena och den befintliga rättspraxisen har försök gjorts att konstru-era kriterier för att tillämpa ansvarsgenombrott utifrån antagandet att det är fråga om en specifik aktiebolagsrättslig institution. Andra rättsvetenskapsmän har sett frågan i ett vidare civil- och förmögenhetsrättsligt perspektiv och försökt motivera resultatet genom att påstå att det varit en rättsverkan som följer av en tillämpning av mer allmänna civilrättsliga normer.163
För att kunna utröna frågan om de oskrivna rättsnormerna ger upphov till fall av ansvars-genombrott måste man därför undersöka om det finns stöd i motiv och prejudikat för en sådan slutsats. En sådan undersökning har genomförts i kapitel 2. I sammanhanget måste man också ställa frågan om samma rättskällor i stället ger stöd för att mer allmänna civilrättsliga normer har medfört att aktieägare har ålagts ett ansvar för ett aktiebolags förpliktelser.
3.2.1 Mellanmansrättslig partsidentifikation
I detta avsnitt ska mellanmansrättsliga aspekter av problematiken beröras. Utgångspunkten är här att frågan om ansvarsgenombrott egentligen kan ses som ett partsbindningsmedel av samma slag som regler om identifikation.
I avgörandet NJA 2014 s. 877 nämner HD att rättsfallet NJA 1975 s. 45 (kommissionärs-bolagsförhållande mellan två systerbolag i en oäkta koncern) som ett exempel på att ”förplik-telser enligt ett avtal under vissa förutsättningar göras gällande inte bara mot den som formellt har åtagit sig dem utan även mot den som har det reella intresset i saken, t.ex. när en verksamhet i en juridisk person i själva verket är att se som bedriven av ägaren själv”.164 Kommissionslags-kommittén resonerade på ett liknande sätt i sitt betänkande och anförde att rättsfallet gav in-trycket att systerbolaget kunde sägas vara den egentlige rörelseidkaren165 och hade således ett ansvar för förpliktelserna eftersom bolaget självt ansetts driva rörelsen.166
163 Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL. 164 Se punkt 9 i HD:s domskäl.
165 Förekomsten av uttryck som ”den egentlige rörelseidkaren” innebär enligt Lindskog att regler om namnlån tillämpats, vilket är en annan typ av identifikationsprincip. Se närmare härom, Lindskog, Stefan, Om rörelsekom-mission, JT 1990/91 s. 15–54, se s. 18 ff.
Innebörden av ett villkor att en verksamhet som ett rättssubjekt bedriver egentligen ska anses vara bedriven av ett annat rättssubjekt är långt ifrån klart. Likaså under vilka förutsätt-ningar detta skulle kunna motivera ett ansvar.167 Två kriterier brukar lyftas fram i frågan om en rörelse egentligen drivits av någon annan; frånvaron av eget intresse och osjälvständighet gente-mot huvudbolaget.168
En annan konstruktion av regler om identifikation är vad som ibland hänförs under termen bulvanskap.169 Vad gäller bulvanskap i relation till drivandet av en rörelse, framhålls frågan huruvida mellanmannen uteslutande bedrivit rörelsen för huvudmannens räkning är relevant för bulvanklassifikationen.170 Huruvida det kan fastslås att en rörelsedrivande mellanman är en bulvan är enligt Grönfors uppfattning beroende av om mellanmannen i sin rörelse uteslutande handlat för huvudmannens räkning. Om så är fallet, och mellanmannen uppfyller övriga krite-rier,171 utgör han definitivt en bulvan. Om så inte är fallet, är frågan fortfarande öppen.172
En rättshandlande bulvan binder som huvudregel inte sin huvudman. Vissa undantag har införts i lag, men även i äldre rättspraxis har vissa speciella situationer uppstått som krävt att man ansett huvudmannen obligationsrättsligt bunden gentemot de tredje män som en rörelse-drivande bulvan avtalat med. Dessa undantagssituationer som utvecklats kan enligt Grönfors delas in i två typfall. Det första typfallet avser den situationen när en juridisk person inskjutits mellan huvudmannen och medkontrahenten som bulvan i ett försök att utnyttja en ansvarsbe-gränsning på ett illojalt sätt. Det andra fallet avser den situationen när medkontrahenten inriktas på rörelsen som den ekonomiska grundvalen för avtalsförpliktelserna, oberoende av vem som formellt står som rörelsens innehavare.173 Denna bulvanskapskonstruktion som grundats av Grönfors och som enligt denna ska representera typiska ”ansvarsgenombrottsfall” har ingående kritiserats eftersom det i rättspraxis saknas stöd för uppställande av särskilda regler för de fall som Grönfors betecknar som bulvanskap.174
167 Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL. 168 Ibid.
169 Se närmare Grönfors, Kurt, Ställningsfullmakt och bulvanskap, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1961. 170 Grönfors, s. 303.
171 Enligt Grönfors finns det fem kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för att ett rättssubjekt ska räknas som en bulvan, se Grönfors, s. 305.
172 Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL.
173 Grönfors, s. 310 och Nerep & Samuelsson, kommentaren till 1 kap. 3 § ABL.
174 Svensson, Johan, Betalningsansvar vid drivande av rörelse – ansvarsgenombrott, Juridisk Publikation (2010), s. 235–269. Rodhe kritiserar även bulvankonstruktionen eftersom ett bulvanförhållande typiskt sett innebär att bulvanen vill dölja sin huvudman, vilket i vart fall inte gäller i förhållandet mellan ett dotterbolag och moderbolag, se vidare Rodhe, s. 489 f.
3.2.2 Allmänna skadeståndsrättsliga normer
Ett ansvar för ett aktiebolags förpliktelser skulle också kunna förklaras som en konsekvens av allmänna skadeståndsrättsliga rättsnormer, vilket HD nämner i NJA 2014 s. 877. I punkt 9 i domskälen hänvisar HD till avgörandet NJA 1947 s. 647. I fallet hölls som tidigare redogjorts för aktieägarna av ett dammbolag ansvariga för skador som dammbolaget orsakat en närlig-gande markägare. Vad för typ av allmän skadeståndsrättslig regel som HD hänvisar till är oklart. En tolkning är att ett direktkrav kan riktas mot aktieägarna i dammbolaget eftersom de vore att betrakta som skadevållare.175 En annan tolkning som har framhållits är att aktieägarna har haft ett principalansvar för vållande av aktiebolaget med tillämpning av allmänna skadeståndsrätts-liga normer. Avgörandet från år 1947 avgjordes före skadeståndslagens tillkomst176 och mot den bakgrunden har det i doktrin argumenterats för att aktieägarnas betalningsskyldighet i rätts-fallet varit resultatet av att aktiebolaget betraktades som en självständig driftsledning för vilken företagaren ansvarade för. Enligt denna tolkning har det alltså rört sig om ett skadeståndsansvar för aktieägarna på grund av att dessa agerat som principal för aktiebolaget.177 Den regel om principalansvar som tillämpats i rättsfallet innebär med andra ord att ”den som bedriver verk-samhet och överlåter utförandet av uppgifter till en driftsledning ansvarar för utomobligatoriska skador som orsakas av vållande av driftsledningen”.178 Aktieägarna ansågs enligt denna tolk-ning ha bedrivit verksamheten och aktiebolaget kunde anses utgöra en driftsledtolk-ning för denna verksamhet.
3.2.3 Medverkansansvar
Ur rättsfallet NJA 1975 s. 45 kan man utläsa att HD antytt att systerbolaget hade ett visst med-ansvar för det andra systerbolagets skulder. Anledningen till detta var att systerbolaget fick ”betraktas som den egentlige rörelseidkaren eller i allt fall såsom i hög grad medverkande i verksamheten, att bolaget ej kan undgå att svara för rörelseförpliktelserna”.179 I detta avseende
175 Zackariasson, Laila, Direktkrav: om rätt att rikta anspråk mot gäldenärens gäldenär, Iustus Förlag AB, Upp-sala, 1999, s. 88.
176 Mot bakgrund av detta faktum har vissa ifrågasatt prejudikatvärdet hos NJA 1947 s. 647 i detta sammanhang, se Bergström & Samuelsson, s. 251.
177 Svensson, s. 264–267 och Hjerner, Lars, Sken – bulvanskap – kringgående. Genom syn eller förträngning, Festskrift till Hans Thornstedt, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1983, s. 269.
178 Adestam, s. 22–23.
179 NJA 1975 s. 45, 63. Även Andersson har öppnat upp för att detta uttalande kan tolkas som att betalningsansvaret grundat sig på ett slags kombinerat bulvan- och ansvarsgenombrottssynsätt, se Andersson, s. 284.
har även Kommissionslagskommittén uttalat att huvudmannen möjligen kan bli solidariskt an-svarig för rörelsens skulder genom sin medverkan i driften.180 Även Lindskog har uttalat sig i denna fråga där han framhåller:181
”Frågan är då vad som närmare bestämt krävs för ett sådant "medverkansansvar" som HD antyder. En-ligt min mening torde HD:s uttalande böra tolkas så, att om huvudmannen tar del i rörelsedriften i sådan utsträckning att han i aktiv mening är att se som rörelseidkare - vid sidan av kommissionären - ådrar han sig ett medansvar. Den bakomliggande rättsliga principen synes dock inte helt klar. Möjligen kan man se situationen som ett slags namnlån; genom att huvudmannen aktivt tar del i rörelsen vid sidan av kommissionären är båda att se som rättshandlande (i kommissionärens namn), varför parterna ådrar sig solidariskt ansvar för ingångna förpliktelser. Situationen ligger också snubblande nära bolagsförhållan-det, där ju solidariskt ansvar för bolagsmannen gäller”.
3.2.4 Obehörig vinst
En annan förklaring som har förts fram är principen om obehörig vinst. Att principen existerar i svensk rätt råder det enligt Schultz ingen tvekan om.182 Rättsprincipens innebörd är inte helt otvetydig, men generellt sett rör det sig om vinstargument. Ett sådant vinstargument är typiskt sett ett argument som hävdar att en ersättning ska eller kan utgå från en person (B) till en annan (A) eftersom det skett en otillbörlig förmögenhetsförskjutning. Denna förmögenhetsförskjut-ning bör återgå, eftersom B i annat fall skulle göra en obehörig vinst.183 Om den som gjort en vinst på annans bekostnad gjort detta utan rättsgrund, så ska vinsten alltså återgå. I dessa be-skrivningar kan vissa rekvisit urskiljas; en vinst ska ha uppstått, som ska motsvaras av en förlust hos någon annan och vinsten (eller förmögenhetsskjutningen) ska vara obehörig eller sakna rättsgrund. Rättsföljden är att den uppkomna vinsten ska återgå.
Vad vinstbegreppet i principen innebär är inte heller helt klarlagt. Principen har en oenhet-lig utformning och ibland anses vinsten motsvara gängse priset, som i fall då någon tillgodogjort sig annans egendom eller tjänster.184 I andra situationer motsvarar vinsten förmögenhetsök-ningen, vilket innebär att gäldenären utöver nyttan dessutom måste ha uppnått en förbättring i sin ekonomiska ställning i ett större perspektiv.185
180 SOU 1988:63 s. 225.
181 Se Lindskog, s. 45.
182 Se Schultz, Mårten, Obehörig vinst-motiveringar, SvJT 2012 s. 372.
183 Schultz, Mårten, Utlåtande med anledning av stämningsansökan av Börje Ramsbro mot Industrifonden, rätts-utlåtande skrivet 2012-08-07, s. 3.
184 Hellner, Jan, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden. Ett civilrättsligt problem i komparativ belysning, Almqvist & Wiksell, Uppsala, 1950, s. 157–159.
Hur vinsten skulle ta sitt uttryck i mer komplexa situationer som t.ex. när aktieägare göm-mer sig bakom ett processbolag för att undvika rättegångskostnader är än göm-mer oklart. Vinsten skulle möjligen kunna beskrivas som ett undvikande av en förmögenhetsminskning, dvs. det belopp som aktieägaren undgår betala i rättegångskostnader motsvarar en slags vinst i samman-hanget på borgenärens bekostnad.