Generellt uppvisar de empiriska artiklarna liknande oklarheter som de teoriutvecklande i hur de använder begreppet socialt entreprenörskap. Det stora flertalet knyter inte an till de etablerade idétraditionerna inom socialt entreprenörskap. Istället används allt som oftast socialt entreprenörskap opreciserat. En konsekvens blir att begreppet riskerar att betyda ”allt och inget”. Med andra ord: socialt entreprenörskap blir ett vagt begrepp.
Om vi vänder blicken mot de empiriska artiklarnas innehåll, så har det tidigare framkommit att många artiklar fokuserar på det sociala entreprenörskapets mål, aktiviteter och finansiering, det vill säga, sådant innehåll som inryms i det som kan benämnas vara entreprenörskapets process (se Gartner, 1985). Trots detta förekommer det artiklar som fokuserar på: (a) vem den sociala entreprenören är, (b) olika organisatoriska aspekter och (c) kontextens möjliga påverkan.
De få artiklar (4 stycken) som handlar om vem den sociala entreprenören är, beskriver och analyserar entreprenörers historia, karaktärsdrag och erfarenheter. Den sociale entreprenören utgörs i ett fall av en enskild individ (Cohen & Welty Peachey, 2015), medan i en annan artikel betraktas snarare entreprenören som en organisation (Thompson & Doherty, 2006; se även Griffiths & Armour, 2014). Även idrotten har en skiftande roll i artiklarnas empiriska material. Ibland är idrotten ett mål i sig, med följden att idrottsliga resultat prioriteras. En sådan syn framkommer i Griffiths och Armours (2014) studie om ideella ledare och dessas roll i de idrottsorganisationer som i Storbritannien kallas för community-based. Idrotten kan även vara ett medel för att nå andra mål. Denna roll och syn på idrott inom ramen för socialt entreprenörskap återfinns i artikeln av Cohen och Welty Peachey (2015). I deras studie beskrivs en kvinnas väg från att vara en hyllad idrottare som via alkohol- och drogmissbruk blir en social entreprenör. Hon använder idrotten (fotbollen) som ett medel för att hjälpa kvinnor ur en problematik snarlik den som hon själv tidigare befunnit sig i.
I de artiklar (3 stycken) som fokuserar på organisatoriska aspekter diskuteras hur olika organisatoriska förändringar kan bidra till att stärka socialt entreprenöriella verksamheter. Det kan, som tidigare presenterats, handla om hur dessa organisationer arbetar med sina sociala redovisningar (Gibbon & Affleck, 2008) men det kan även handla om att välgörenhetsorganisationer som av olika strategiska anledningar (sociala,
ekonomiska, juridiska eller strategiska) inrättar dotterbolag i form av CIC (dvs. ett socialt företag) (Chew, 2010). Även det omvända kan gälla, nämligen att idrottsorganisationer etablerar idrottsliga sociala dotterbolag vars verksamhet ska vara för allmänhetens bästa, såsom inkludering, utbildning och hälsa. I Walters och Chadwicks (2009) artikel beskrivs att etablerandet av dessa dotterbolag, som går under beteckningen
community trusts, kan generera strategiska fördelar till
idrottsorganisationen. Denna organisatoriska förändring kan generera fördelar som exempelvis att idrottsorganisationen genom sitt dotterbolag och dess idrottsliga sociala verksamhet erhåller både ett förbättrat rykte bland allmänheten och en utvecklad scoutingprocess för att identifiera nya talangfulla utövare. Slutligen bör det nämnas att idrottens roll i artiklarna är begränsad samt att innehållet och tillämpningen av socialt entreprenörskap är snarlikt CSR. Med andra ord, de studerade organisationernas primära målsättningar är inte alltid sociala utan organisationerna etablerar sidoverksamheter (dotterbolag) för att bland annat förbättra ”huvudorganisationens” rykte (se Huybrechts & Nicholls, 2012; Maignan & Ralston, 2002; Rahman, 2014). Men samtidigt bör det poängteras att dessa organisationers CSR-lika sidoverksamheter likväl kan leda till positiv social förändring för människor (se Carroll, 1991, 2016). Vad som är viktigt att komma ihåg är således att även om CSR och socialt entreprenörskap kan leda till social förändring finns det en analytisk skillnad mellan begreppen (t.ex. Huybrechts & Nicholls, 2012; Trivedi & Stokols, 2011).
I ett flertal av artiklarna som fokuserar på det sociala entreprenörskapets processer används idrotten (ofta fotboll) på olika sätt som ett medel i det sociala entreprenörskapet för att främja inkludering och stärka människors sociala kapital. Det kan röra sig om att både inkludera utsatta och missnöjda, i vissa fall alienerade grupper av människor i samhället (t.ex. Gawell, 2013a; Hayhurst, 2014; Kennedy & Kennedy, 2015) och att avhjälpa sociala missförhållanden (t.ex. psykosocial ohälsa) genom att bland annat bygga upp och stärka deltagares sociala nätverk (Webber, Reidy, Ansari, Stevens & Morris, 2015), sociala kapital (Sherry & Strybosch, 2012), mentala hälsa (Pringle & Sayers, 2004) och utbildningsnivå (Sanders, Heys, Ravenscroft & Burdsey, 2014). Det förekommer även att idrott ses som något socialt och som ett mål i sig. Idrottsevenemanget Special Olympics World Games
kan enligt vissa ses som ett evenemang som kan jämföras med socialt entreprenörskap eftersom tävlingen kan anses utgöra en katalysator för
förändrade attityder till individer med intellektuella
funktionsnedsättningar i samhället (Smith, Cahn & Ford, 2009).
Det behövs emellertid ekonomiska resurser för att kunna uppfylla socialt entreprenöriella verksamheters målsättningar. I forskningen förekommer exempel på organisationer som säljer produkter (Hayhurst, 2014) eller som tillhandahåller tjänster som normalt utförs av staten (Westlund & Gawell, 2012). Forskning lyfter vidare upp att organisationers sociala kapital är en av framgångsfaktorerna för att mobilisera resurser (Westlund & Gawell, 2012). Ytterligare sätt för att mobilisera kan vara att använda någon eller några av de taktiker som McNamara, Pazzaglia och Sonpar (2018) lyfter fram i sin artikel, exempelvis övertalning eller förhandling. Med hjälp av dessa taktiker visar de hur en socialt entreprenöriell organisation dels lyckas genomföra ett Special Olympics World Summer Game, dels förändra attityder i samhället mot personer med intellektuella funktionsnedsättningar (se även Smith et al., 2009). Vidare, och som tidigare presenterats och diskuterats, kan socialt entreprenörskap användas av idrottsorganisationer för att lösa de ekonomiska problem som ofta omgärdar dessa (Gallagher et al., 2012; se även Coates, Wicker, Feiler & Breuer, 2014; Wicker, Feiler & Breuer, 2013).
I tidigare forskning framkommer tre olika kontexter som socialt entreprenöriella organisationer förhåller sig till. Den första behandlar relationen mellan sociala entreprenörer och kommersiella aktörer. Dessa artiklar handlar inte enbart om hur kommersiella aktörer på olika sätt (t.ex. ekonomiskt och konsultativt) stöttar entreprenörerna (Hayhurst, 2011; Ingstad, Knockaert & Fassin, 2014) utan även om vilka motiv som finns bakom stödet (Hayhurst, 2011; Miragaia Marques, Martins Nunes, Kluka & Havens, 2015). I artiklarna beskrivs kommersiella aktörer som stödjer sociala entreprenörer genom olika CSR projekt. Motiven bakom dessa satsningar är sällan altruistiska utan det finns förväntningar på att satsningarna via bland annat ett förbättrat rykte ska generera ekonomisk profit. Men som både Hayhurst (2011) och Miragaia Marques et al. (2015) argumenterar: vilken betydelse har motiven bakom de kommersiella aktörernas satsningar egentligen? Det viktigaste är väl ändå att de sociala entreprenörerna kan fortsätta bedriva sina verksamheter?
Den andra relationen som återfinns i artiklarna är den mellan sociala entreprenörer och olika institutioner som exempelvis myndigheter, lagar och kulturer. Med tanke på att institutioner utgör såväl spelplan som spelregler för sociala entreprenörer har dessa en central roll (Gawell, 2013b, 2014a; Ratten, 2011a). Den tredje och sista relationen som återfinns i artiklarna har en något annorlunda karaktär. Det handlar om hur sociala entreprenörer förhåller sig till den formella och politiska diskussion (även kallat diskurs) om socialt entreprenörskap som vuxit fram, i synnerhet i Storbritannien. Dey och Teasdales (2013) studie indikerar att sociala entreprenörer vid studiens genomförande generellt inte hade blivit märkbart påverkade av diskursen. Ett undantag var emellertid den ansvarige för en idrottsorganisation som på ideologisk grund snarare gjorde aktivt motstånd mot diskursen.