Den nya statliga idrottspolitiken medförde, som beskrivits tidigare, ett kraftigt ökat ekonomiskt stöd till idrotten. Att den svenska staten sedan millennieskiftet kontinuerligt ökat sitt stöd till idrotten avviker från situationen i flera andra europeiska länder såsom Storbritannien och Grekland (t.ex. Giannoulakis et al., 2017; Parnell et al., 2017b), vilket är intressant med tanke på att detta är länder som annars har haft liknande politisk utveckling och förändrade sätt att styra offentlig verksamhet som de i Sverige. En stor andel av ökningen av stödet i Sverige har varit i form av projektbidrag som samtliga varit tidsbegränsade och öronmärkta satsningar med explicita sociala målsättningar (Norberg, 2016, 2019). Även det förändrade statliga ekonomiska stödet till idrotten kan förstås i ljuset av såväl NPM som socialt entreprenörskap.
Då den stora ökningen av stödet har varit i form av projektbidrag har det inneburit att både förbund och idrottsföreningar tvingats söka dessa bidrag i konkurrens med andra för att kunna finansiera sina idéer. Denna utveckling är tillsammans med en ökad betoning på mål- och resultatstyrning tecken på att det statliga stödet gått mer mot NPM för att dels säkerställa att pengarna går till rätt saker, dels för att nå ekonomisk effektivitet (van Kersbergen & van Waarden, 2004; Thörn & Larsson, 2012). En tanke med att konkurrensutsätta projektbidragen är att ekonomisk effektivitet kan uppnås eftersom det är de idrottsföreningar som bedöms ha bäst idéer och förutsättningar att genomföra projekten som erhåller bidragen. Efter avslutat projekt behöver respektive idrottsförening även lämna in en återrapport, som bland annat innehåller en ekonomisk redovisning. Denna kontrollfunktion och detta ansvarsutkrävande kan ses som ytterligare exempel på hur införandet av NPM har påverkat idrottspolitiken (se van Kersbergen & van Waarden, 2004; Premfors et al., 2009).
System där projektbidrag söks i konkurrens med andra bidragssökande på en slags ”bidragsmarknad” tenderar att gynna de verksamheter som redan har kompetens för att ansöka om medel och som därtill har tid, kraft och vilja att bedriva utvecklingsprojekt. Förlorarna blir på motsvarande sätt de verksamheter som av olika skäl inte kan söka utvecklingsbidrag. Denna problematik är mycket tydlig i alla de stora utvecklingsinsatser som gjorts i svensk idrott sedan millennieskiftet. Forskning visar att utvecklingsmedel framförallt nått redan starka idrottskontexter i
socioekonomiskt välmående regioner och inte i samma utsträckning de miljöer som kännetecknas av svårare socioekonomiska förhållanden (Arnoldsson, Lindell, Mattsson & Svender, 2019; Norberg, 2019). Ur detta perspektiv har en idrottspolitik med ytterst sociala mål i praktiken inte nått de områden där behoven är stora.
Samtidigt kan det konstateras att de många och socialt innovativa idrottspolitiska satsningarna har inneburit bättre ekonomiska
förutsättningar för idrottsorganisationer att bedriva socialt
entreprenörskap inom idrott. Statens betydelse för att främja sådana verksamheter kan sålunda inte underskattas (t.ex. Audretsch et al., 2007; Lerner 2009; Minniti, 2008). Genom att öka det statliga stödet till idrotten i form av riktade satsningar kan den svenska staten även sägas ha lagt visst ansvar på idrotten att lösa diverse problem (t.ex. Ekholm, 2016; Österlind, 2016). Samtidigt har satsningarna öppnat dörrar för sociala entreprenörer inom idrotten. En möjlig tolkning är att staten har haft samma bild av sociala entreprenörer som forskningen, det vill säga som obyråkratiska, benägna att ta risker och villiga att förändra sina verksamheter (se Dees, 2007; Mair, 2010; Mulgan, 2006; Nicholls, 2006). Huruvida staten verkligen bedömer sociala entreprenörer som mer effektiva än offentlig verksamhet för att uppnå social förändring är visserligen en empirisk fråga. Intrycket är emellertid att effektivitet har varit en viktig faktor till de politiska besluten att ta hjälp av idrottsrörelsen för att realisera sociala mål, exempelvis satsningen Idrott för nyanlända (se Regeringskansliet, 2016).
Genom att stödja den ideella sektorn, som den svenska idrottsrörelsen är en stor del av, kan staten även lättare anpassa sig efter olika samhälleliga förändringar och uppkomna problem. Istället för att expandera den offentliga välfärdssektorn är det således, och i linje med nyliberalism (t.ex. Roper & Cheney, 2005) och socialt entreprenörskap (t.ex. Dees, 2007), både byråkratiskt smidigt och kostnadseffektivt att istället öka det statliga stödet till ideella organisationer i form av projektbidrag. Denna tolkning får stöd av Österlind (2016) som menar att politiker betraktar idrotten och ett idrottsligt deltagande som en kostnadseffektiv lösning på problem orsakade av sociala eller ekonomiska ojämlikheter (se även Ekholm, 2016).
Konklusion och diskussion
I kapitlet har jag visat hur statens idrottspolitik skapar förutsättningar för socialt entreprenörskap inom idrotten. Analysen visar att den svenska idrottspolitiken är ett avvikande fall i en internationell kontext. Sverige har i likhet med flera andra länder påverkats av nyliberala strömningar och därmed både minskat sina offentliga utgifter i förhållande till BNP och anammat nya och marknadsinspirerade styrningsdoktriner (t.ex. Peters, 2012; se även Larsson et al., 2012). På just idrottens område har ekonomiska åtstramningar emellertid inte skett. Ur det perspektivet bryter Sverige med den gängse internationella bilden av idrotten som förlorare i en allmän trend av budgetnedskärningar (t.ex. Giannoulakis et al., 2017; Parnell, et al., 2017b; Parnell et al., 2018; Widdop et al., 2018). Detta betyder inte att svensk idrottspolitik undgått påverkan från nyliberala styrningsideal. De politiska beslutsfattarnas förväntningar på idrottsrörelsen har både ökat och blivit mer inriktade på idrottens samhälleliga och sociala effekter såsom folkhälsa, demokratisk fostran och social inkludering. Styrningen har blivit mer mål- och resultatstyrd och kontrollen har ökat i linje med NPM. Sammanfattningsvis kan därför den svenska idrottspolitiska utvecklingen i jämförelse med andra europeiska länder beskrivas som motsägelsefull, i synnerhet med tanke på att andra länder minskat sitt stöd till idrotten, antingen genom en frivillig åtstramningspolitik (t.ex. Storbritannien) eller blivit tvingade till det (t.ex. Grekland) (se Parnell et al., 2017b). I kapitlet nyanseras på så sätt tidigare forskning som pekar på att i nyliberalismens kölvatten följer ett minskat statligt stöd till idrotten.
Det andra bidraget i kapitlet är det analytiska tillvägagångsättet. Genom att analysera den svenska idrottspolitiska utvecklingen utifrån NPM och socialt entreprenörskap ges teoretiska insikter i hur idrottspolitik kan förstås, vilket har efterfrågats av bland annat Ratten (2017). Vid en analys av den nya statliga idrottspolitiken med hjälp av begreppen NPM och socialt entreprenörskap kan flera av de idrottspolitiska förändringarna tolkas som uttryck för en idrottspolitik som främjar socialt entreprenörskap. Ett stort fokus i den allt mer resultatorienterade statliga idrottspolitiken är på idrottens sociala effekter. Vidare kan en stor del av det ökade statliga idrottsstödet tillskrivas storskaliga, tidsbegränsade och öronmärkta projektbidrag vars målsättningar är och har varit tydligt socialt inriktade (t.ex. Handslaget
och Idrott för nyanlända). Dessa satsningar kan dessutom betraktas som sociala innovationer, såväl i sig själva som att de kan medföra bättre förutsättningar för att bedriva socialt entreprenörskap (Reynolds et al., 2017; Schenker et al., under utgivning; se även Ratten, 2017).
För det tredje bidrar kapitlet utifrån resonemanget ovan till att skapa en förståelse för politiska förutsättningar att bedriva socialt entreprenörskap
inom idrottslig verksamhet i Sverige. De storskaliga
utvecklingssatsningarna med sociala målsättningar som initierats sedan millennieskiftet har förbättrat förutsättningarna för att etablera och bedriva socialt entreprenörskap inom idrott. De har även skapat incitament för alla förbund och föreningar i Riksidrottsförbundet att bli mer socialt inriktade. Detta idrottspolitiska skifte kan analyseras i termer av vinnare och förlorare. På ett teoretiskt plan är vinnarna de idrottsföreningar vars aktiviteter primärt är av social karaktär. För dessa finns idag både en mängd projektbidrag och stor idrottspolitisk legitimitet. Förlorarna är på motsvarande sätt sådana föreningar som är mer intresserade av tävlingsidrott och idrottsliga resultat än social verksamhet, vilket är något som kännetecknar en majoritet av de lokala idrottsföreningarna inom Riksidrottsförbundet (Stenling & Fahlén, 2016). I realiteten kan det finnas andra vinnare och förlorare, inte minst utifrån de förutsättningar som föreningarna har att nyttja i det befintliga
bidragssystemet. Särskilt problematiskt kan det vara för
idrottsorganisationer som av olika skäl inte är medlemmar i Riksidrottsförbundet. Dessa är per automatik exkluderade från statens stöd till idrotten. Vidare är idrottspolitikens starka fokus på just projektbidrag ett problem för de organisationer som saknar tid, kraft och möjlighet att bedriva utvecklingsprojekt. Samtidigt är det kanske just denna typ av idrottsorganisationer som är i mest behov av statens stöd.
AVSLUTNING
“Alla människor borde behandlas som luft – något absolut livsnödvändigt” – Stig Johansson
I avhandlingen Idrott som medel – inte som mål: Förutsättningar för socialt entreprenörskap inom idrotten har förutsättningar för att bedriva socialt entreprenörskap inom idrottslig verksamhet analyserats. I detta avslutande kapitel kommer de sex frågeställningar som ställdes i avhandlingens inledning att besvaras var för sig och så koncist som möjligt. Därefter kommer avhandlingens huvudsakliga bidrag att presenteras.