Statlig politik skapar juridiska och ekonomiska villkor som organisationer måste förhålla sig till. Inte minst kan policys och politiska beslut stimulera organisationer till att arbeta inom områden som bedöms vara viktiga, problematiska eller i behov av nya lösningar (Audretsch, Grilo & Thurik, 2007; Minniti, 2008), vilket i sin tur kan främja entreprenörskap (t.ex. Lerner, 2009; Minniti, 2008).
Forskning visar att länder som har förändrat sina välfärdssystem i en nyliberal riktning samtidigt tenderar att uppfatta socialt entreprenörskap som en möjlighet att skapa sociala värden som marknaden eller staten svårligen kan åstadkomma (Mulgan, 2006). Den bild som framträder är att sociala entreprenörer uppfattats som mer effektiva än offentliga myndigheter att åstadkomma social förändring (Nicholls, 2006b). Enligt Dees (2007) har denna tilltro till socialt entreprenörskap vuxit fram mot bakgrund av att traditionella offentliga välfärdsinsatser kritiserats för att vara ”bureaucratic, ineffective, wasteful, too political, and antithetical to innovation” (s. 25). Därtill menar forskare att politiska beslutsfattare kan styras av sin önskan att bli omvalda, med följden att de blir försiktiga med att utveckla och implementera nya lösningar själva (Mair, 2010). Mot denna bakgrund har stöd till sociala entreprenörer framstått som ett sätt att främja social förändring. Detta innebär att staten kan vara en viktig aktör som skapar förutsättningar för sociala entreprenörer (Phillips et al., 2015; se även Baines, Bassi, Csoba & Sipos, 2019; Lerner, 2009; Peterson & Schenker, 2018a; Ratten, 2017).
Politiska reformer med syfte att stödja socialt entreprenöriella aktiviteter kan betraktas på några olika sätt. För det första kan reformer, i form av exempelvis lagstiftning eller anslag, skapa stödjande miljöer eller incitament för entreprenörer och organisationer att utveckla verksamheter
i en social riktning. I detta fall kan den politiska reformen ses som en social innovation vars målsättning är att åstadkomma social förändring. Det kan exempelvis handla om att minska utanförskap i samhället. För det andra kan reformerna förstås som sociala innovationer i sig själva (Reynolds et al., 2017; se även Schenker, Peterson & Bjärsholm, under utgivning).
I forskning om så kallade entreprenöriella processer görs en åtskillnad mellan begreppen social uppfinning, social innovation och socialt entreprenörskap (t.ex. Galindo & Mendez-Picazo, 2013; Ratten, 2017). Distinktionen mellan dessa begrepp är central för att visa hur den förändrade statliga idrottspolitiken i Sverige har påverkat förutsättningarna för socialt entreprenörskap inom idrott. Begreppen beskriver olika delar i en entreprenöriell process. Processen inleds med en idé om samhällelig utveckling (social uppfinning). Om idén utvecklas och blir till verklighet har en social innovation skett. Det tredje och sista steget i den entreprenöriella processen är att åstadkomma förändring. Detta steg kräver att sociala entreprenörer i sina dagliga verksamheter arbetar med människor för att åstadkomma en positiv social förändring (se Phills, Deiglmeier & Miller, 2008). En konsekvens av detta synsätt blir att statens politik inte kan ses som socialt entreprenörskap i sig. Däremot kan politik uppmuntra till socialt entreprenörskap genom att införa politiska reformer (sociala innovationer) som är avsedda för att åstadkomma social förändring. Genom reformerna stimuleras aktörer till att skapa nya innovativa organisationer och verksamhetsformer (se Ratten, 2017). För att förstå idrottspolitiska reformer i en svensk kontext följer härnäst en presentation av den svenska idrottspolitiska modellen.
Den svenska idrottspolitiska modellen
Den svenska idrottspolitiska modellen har tre övergripande kännetecken. För det första, och som tidigare presenterats, är verksamheten organiserad som en klassisk folkrörelse i vilken lokala idrottsföreningar förenas i olika nationella och regionala förbund under ledning av paraplyorganisationen, Riksidrottsförbundet. Riksidrottsförbundets högsta beslutande organ är RF-stämman som möts vartannat år. Mellan dessa stämmor styrs Riksidrottsförbundet av Riksidrottsstyrelsen och dess kansli. Utöver Riksidrottsförbundet finns även studieförbundet SISU Idrottsutbildarna samt Sveriges Olympiska Kommitté som ansvarar för svenskt deltagande
i de olympiska spelen. Vidare har idrottsrörelsens rötter som folkrörelse skapat principer för hur den är organiserad, och även skapat de demokratiska ideal och värden som ligger till grund för rörelsen. Värden som öppenhet och jämlikhet är centrala för idrottsrörelsen. Lika viktigt är att medlemskap i idrottsföreningar knutna till Riksidrottsförbundet inte ska begränsas av faktorer såsom kön och ekonomi (se Norberg, 2010, 2018; se även Teoretisk bestämning och Organisatoriska förutsättningar).
Ett andra kännetecken för den svenska idrottspolitiska modellen är det omfattande offentliga stödet till idrottsrörelsen, såväl på nationell som kommunal nivå. Stödet motiveras på välfärdspolitiska grunder, snarare än som strategier för att nå internationella idrottsliga framgångar och segrar. Några värden som framhålls, och som tidigare nämnts, är idrottens bidrag till folkhälsa, demokratisk fostran och social inkludering (Bergsgard & Norberg, 2010; Ekholm, 2016; Fahlén & Stenling, 2016; Norberg, 2010; Wagnsson, 2009; Österlind, 2016). I många länder syftar annars det statliga stödet till idrotten att främja just elitidrott och framgångar på den internationella idrottsarenan, ofta med motiveringar om att internationella idrottsliga framgångar leder till internationell prestige, nationell sammanhållning, turism och arbetstillfällen. Sådana resonemang har emellertid inte varit framträdande i svensk idrottspolitik (t.ex. Bergsgard & Norberg, 2010; Norberg, 2018).
Idrottsrörelsens statliga stöd kan grovt delas upp i tre delar. Den första delen är organisationsstöd till Riksidrottsförbundet och dess specialidrottsförbund. Den andra delen är aktivitetsstöd riktat till de lokala idrottsföreningarna (det s.k. LOK-stödet). Den tredje och sista delen är utvecklingsstöd i form av tidsbegränsade projektbidrag med specifika ändamål, till exempel Idrottslyftet (Norberg, 2016, 2019).
Det kommunala idrottsstödet består framförallt av byggande och skötsel av kommunala idrottsanläggningar samt bidrag till lokala idrottsföreningar. Omfattningen av det lokala idrottsstödet är svårt att precisera i detalj, men uppskattningsvis handlar det om drygt 10 miljarder kronor årligen (Norberg, 2018).
Det tredje kännetecknet för den svenska idrottspolitiska modellen är det nära samarbetet mellan Riksidrottsförbundet och staten i frågor kopplade till det offentliga idrottsstödet (t.ex. Norberg, 2004). I Sverige finns en lång tradition av samarbete mellan staten och
intresseorganisationer, något som kan benämnas som korporatism (se Larsson et al., 2012; Lundberg, 2017; Premfors et al., 2009; Rothstein, 1992). Enligt Lewin (1992) kan korporatism definieras som ”en av statsmakterna erkänd medverkan från organisationerna i beslut eller förvaltning inom den offentliga sektorn eller ett handlande av motsvarande slag, som organisationerna utför på statsmakternas vägnar” (s. 57). Denna form av samarbete uppstår sålunda när staten uppfattar en organisation som en särskilt viktig intressent och bedömer att organisationens medverkan i statsförvaltningen är önskvärd (Micheletti, 1994). I praktiken innebär detta att stat och organisation har olika typer av överenskommelser, nära samarbeten eller att staten delegerar befogenheter och ett offentligt ansvar till organisationen (Wijkström, Einarsson & Larsson, 2004). Inom idrotten framgår detta samarbete genom det faktum att Riksidrottsförbundet sedan 1930-talet har haft en central roll i fördelningen och administrationen av statens idrottsstöd. På så sätt är idrottsrörelsen inte enbart en mottagare av offentligt stöd utan man har även stort inflytande över hur stödet ska fördelas. Som ett resultat av detta har Riksidrottsstyrelsen utvecklat en dubbel identitet. Å ena sidan representerar den ledningen för Sveriges största folkrörelse. Å andra sidan verkar den ”i myndighets ställe” i idrottspolitiska frågor (Norberg, 2004). Det statliga stödet till idrotten i Sverige syftar inte enbart till att uppmuntra till specifika samhälleliga effekter av idrottsutövning såsom folkhälsa eller demokratisk fostran. Lika viktigt är motivet att stödja idrottsrörelsen som en frivillig och självbestämmande folkrörelse. Det senare har inneburit att staten alltid medvetet valt att begränsa sin styrning och kontroll över idrottsrörelsen för att erkänna och främja dess självständiga status. Det begränsade inflytandet betyder dock inte att stödet har varit villkorslöst. Det har snarare handlat om att staten haft tillit till idrottsrörelsens egen förmåga att axla ett samhällsansvar och att den utvecklas i en samhällsnyttig riktning. Det korporativa samarbete som utvecklades mellan staten och idrottsrörelsen under 1900-talet har jämförts med ett ”implicit kontrakt” som kännetecknats av tillit och outtalade förväntningar snarare än kontroll och explicita mål (Norberg, 2004; SOU 2008:59).