Socialt entreprenörskap må vara ett nytt begrepp inom forskning, men som fenomen och företeelse finns det flera historiska exempel på personer som kan beskrivas som sociala entreprenörer (Sen, 2007). Några exempel är Florence Nightingale och hennes insatser under Krimkriget för att förbättra sjukvården (Bornstein, 2004), Henry Dunant som grundade Röda Korset (Lehner, 2011) och Maria Montessoris pedagogiska förändringsarbete (Sen, 2007). Det är dock inte enbart enskilda individer som kan betraktas som sociala entreprenörer utan även organisationer kan klassificeras som sådana (t.ex. Certo & Miller, 2008).2 Ett exempel som ibland lyfts fram är Grameen Bank i Bangladesh. Denna organisation fick tillsammans med sin grundare Mohammed Yunus dela på Nobels fredspris år 2006 för sitt arbete med att ge mikrolån utan krav på säkerheter till fattiga för att stimulera till småföretagsamhet (Peredo & McLean, 2006). I Sverige lyfts ibland Yalla Trappan i Malmö upp som ett exempel på socialt entreprenörskap. Organisationens målsättning är att genom sina verksamhetsgrenar (café, syateljé samt städ- och konferensservice) skapa arbetstillfällen för utrikesfödda kvinnor för att bidra till ökad självständighet och självkänsla (Persson & Hafen, 2014).
Det dröjde emellertid ända tills slutet av 1990-talet innan forskningen på allvar började intressera sig för socialt entreprenörskap (Bacq & Janssen, 2011). Därefter har det akademiska intresset ökat liksom försöken att definiera detta fenomen (Short, Moss & Lumpkin, 2009). Trots detta saknas alltjämt en enhetlig definition av begreppet, vilket även gäller för entreprenörskap generellt (t.ex. Bacq & Janssen, 2011; Dacin, Dacin & Matear, 2010; Defourny & Nyssens, 2010; Mair & Martí, 2006; Weerawardena & Sullivan Mort, 2006). De flesta forskare brukar dock lyfta fram några dimensioner som det råder konsensus om. För det första
2 Att betrakta organisationer som aktörer kan emellertid vara missvisande eftersom det endast är ”människor som kan handla” (Arhne, 1993, s. 62). Men att tillskriva organisationer aktörskap görs ofta i vardagen, trots vetskapen om att det egentligen är människor som agerar på organisationers vägnar. Det är organisationer som sätter ramar och regler samt förser människor med resurser och motiv, medan det är människorna i organisationen som utför handlingarna. Människornas handlingar kan i dessa fall ses som organisatoriska. Arhne (1993) menar vidare att människor i första hand agerar på organisationens vägnar snarare än att agera i eget intresse. Människor har således begränsade möjligheter till både spontana reaktioner och till ett agerande som går emot organisationens regler, mål etcetera. Mot bakgrund av att individers handlingar kan betraktas som organisatoriska, samt att annan forskning om socialt entreprenörskap tillskriver organisationer aktörskap (t.ex. Bacq & Janssen, 2011; Certo & Miller, 2008) kommer jag i avhandlingen tillskriva såväl individer som organisationer aktörskap.
är målsättningen med ett socialt entreprenörskap att i vid bemärkelse stärka människors sociala värden genom innovativa och nydanande metoder. Denna dimension återfinns i alla definitioner (Huybrechts & Nicholls, 2012; se även t.ex. Austin et al., 2006; Defourney & Nyssens, 2010). Därmed inte sagt att man är ense om vad som egentligen menas med det ”sociala” i det sociala entreprenörskapet (bl.a. Santos, 2012; Tan, Williams & Tan, 2005). För det andra ska eventuellt ekonomiskt överskott i verksamheten återinvesteras snarare än att betalas ut som vinst till verksamhetens intressenter (Bacq & Janssen, 2011; Defourney & Nyssens, 2010). Båda dessa dimensioner skapar sålunda en viktig skillnad mellan socialt entreprenörskap och kommersiellt profitmaximerande entreprenörskap (se Austin et al., 2006; Grieco, 2015; Light, 2008).
Enligt Huybrecht och Nicholls (2012) förklaras det ökade akademiska intresset för socialt entreprenörskap med socioekonomiska, politiska, kulturella och tekniska förändringar och utmaningar i samhället. Framväxten av sociala entreprenörer knyts ofta till stora och komplexa samhällsutmaningar, som exempelvis migrationsströmmar, bristande hälso- och sjukvård, fattigdom, social exkludering, miljöproblem och terrorism. Utmaningar av dessa slag förekommer i alla världens länder. De förekommer på global, nationell och lokal nivå och är vanligtvis mycket svåra att hantera och lösa. Detta har i sin tur påkallat behovet av nya innovativa strategier och lösningar (Huybrechts & Nicholls, 2012; se även Grieco, 2015).
En vanlig uppfattning är att stora samhällsutmaningar primärt är marknadens eller (välfärds)statens ansvar. Problemet är dock att varken den fria marknaden eller politiska beslutsfattare kan lösa komplexa samhällsproblem på egen hand (Grieco, 2015). Därtill är det inte självklart att varken marknaden eller staten är tillräckligt intresserade av att identifiera och åtgärda samhällsproblem. Man kan inte utesluta att den fria marknaden med dess logik om ekonomisk profitmaximering är ointresserad av att hantera problem som är olönsamma att åtgärda. Det kan även handla om att den fria marknaden inte alltid tar hänsyn till olika externa negativa effekter, det vill säga, sådana effekter som inte vägs in vid prissättningen av olika varor (s.k. marknadsmisslyckanden). Yunus (2006) ger uttryck för denna ståndpunkt och menar att den fria marknaden är ”ill-equipped to address social problems” (s. 41). En liknande uppfattning formulerades av Dees (1998) då han skrev att marknaden
dittills inte hade gjort ”a good job of valuing social improvements, public goods and harms, and benefits for people who cannot afford to pay” (s. 3).
Historiskt sett har välfärdsstaten kompenserat den fria marknadens olika misslyckanden (Santos, 2012). Detta har gjorts genom skapandet av olika välfärdssystem med syfte att omfördela resurser hos medborgare, skapa sociala skyddsnät och finansiera verksamheter såsom sjukvård och äldreomsorg. Under senare decennier har staters välfärdspolitiska ambitioner emellertid tenderat att minska. Orsakerna kan delvis sökas i de nyliberala idéströmningar som vuxit sig starka sedan 1980-talet (Huybrechts & Nicholls, 2012; se även Larsson, 2014),3 men de kan också sökas i dagens globaliserade samhällen vilka är så sammanvävda att gränserna såväl mellan samhällssektorerna som mellan enskilda stater suddats ut allt mer. Det är svårt för enskilda länder att gå sin egen väg (Bromley & Meyer, 2017). Oavsett orsaker har utvecklingen medfört att den offentliga sektorns åtaganden minskat i många länder till förmån för olika former av marknadslösningar (Roper & Cheney, 2005). Effekten har blivit avreglerade marknader, privatiseringar, decentraliseringar och ekonomiska åtstramningar inom exempelvis utbildning, sjukvård och äldreomsorg (Larsson, Letell & Thörn, 2012). En sådan utveckling riskerar att leda till att staten inte längre kan tillgodose medborgares sociala behov på samma sätt och i samma utsträckning som tidigare (Grieco, 2015; Hoogendoorn, 2011; se även James, 1997; Santos, 2012). Den nyliberala politiska utvecklingen har även påverkat den ideella sektorn. Utvecklingen har skapat ett utrymme för ideella organisationer och sociala entreprenörer att tillhandahålla välfärdstjänster mot ersättning, vilket bland annat blev tydligt i Sverige under slutet av 1980- talet och i början av 1990-talet (Wijkström & Lundström, 2002). Men detta innebär inte per automatik att den ideella sektorn har fått ett ökat ekonomiskt stöd. Istället har den politiska utvecklingen med en offentlig ekonomisk åtstramning i vissa fall inneburit att ideella organisationer har blivit nödgade, och ibland även uppmuntrats, att konkurrera med varandra om ekonomiskt stöd. Ideella organisationer har därigenom behövt bli
3 Klassiska och välkända förespråkare för minskat statligt inflytande till förmån för den fria marknaden är bland annat Robert Nozicks bok Anarchy, state and utopia inom politisk filosofi från år 1974 och Milton Friedmans bok Capitalism and freedom från år 1962.
alltmer entreprenöriella när det gäller att finna sätt att generera intäkter för att bedriva sina verksamheter (Huybrechts & Nicholls, 2012).
Den tekniska utvecklingen är ytterligare en faktor som främjat framväxten och spridningen av socialt entreprenörskap. Utökade möjligheter till kommunikation via nyheter och sociala medier har stärkt människors möjligheter att identifiera olika samhällsutmaningar och att engagera sig i dessa. Samtidigt har de nya kommunikationssätten underlättat interaktionen såväl mellan sociala entreprenörer som mellan sociala entreprenörer och andra intressenter (Huybrechts & Nicholls, 2012).