Förändringarna som har skett sedan millennieskiftet i den svenska idrottspolitiken kan summeras som ett skifte från ett allmänt stöd med syfte att uppmuntra idrottsrörelsens ideella strävanden till en mer resultatorienterad politik med fokus på de sociala effekterna av idrottsrörelsens aktiviteter: från ett ”tack för att ni finns” till ett ”tack för vad ni åstadkommer”. Utvecklingen kan även beskrivas som ett skifte från ”idrottsutveckling” till ”idrott för utveckling” (se Norberg, 2016). I sammanhanget bör det betonas att den svenska staten länge har betraktat idrotten som en möjlig lösning på olika samhällsproblem och som en del av välfärdssamhället. Denna syn på idrotten som medel för att nå förändring är inte ny utan har framförts i samtliga utredningar om statens stöd till idrotten sedan tidigt 1900-tal (se SOU 1922:8, SOU 1957:41, SOU 1969:29, SOU 1998:76, SOU 2008:59; se även Österlind & Wright, 2014). På senare tid har synen på idrotten som ett möjligt verktyg för att åstadkomma social förändring emellertid blivit allt mer framträdande (se Ekholm, 2016). Skiftet inbegriper sålunda inte en direkt omprövning om
huruvida idrotten är bra eller inte, utan handlar snarare om förändrade förväntningar. Från statens perspektiv räcker det inte längre att anta att stödet till idrotten leder till positiva samhällseffekter. Man vill se konkreta och mätbara resultat.
Detta skifte kan ses som en effekt av de nyliberala idéströmningar som beskrevs inledningsvis i detta kapitel och som växte sig starka under 1980- och 1990-talet. Förändringarna är konkreta manifestationer av NPM inom idrotten enligt principen att staten ska formulera mål för sin idrottspolitik men överlåta själva genomförandet till icke-statliga organisationer. Just det faktum att idrottsrörelsen betraktas som ett instrument för välfärdspolitiska strävanden gör det även rimligt att se politiken som en sorts konkurrensutsättning och privatisering av offentliga mål samt som en strategi för att begränsa statens utgifter genom att tillgodogöra sig värdet av ideella insatser (van Kersbergen & van Waarden, 2004).
Det svenska idrottspolitiska skiftet, från tillit och ett implicit kontrakt mellan staten och idrottsrörelsen till formaliserade roller och explicita förväntningar, överensstämmer dessutom väl med en generell utveckling av svensk statsförvaltning kännetecknad av ökad mål- och resultatstyrning och uppföljning. Den överordnade samarbetsprincipen är idag att staten formulerar mål för sin bidragsgivning, men att Riksidrottsförbundet självständigt beslutar hur dessa mål ska realiseras (Fahlén & Stenling, 2016; Norberg, 2016). För idrottsrörelsen har den nya statliga idrottspolitiken medfört kraftigt höjda bidrag, men till priset av minskad autonomi och självbestämmande. Likaså har den statliga kontrollen ökat, vilket manifesteras genom det uppföljningsuppdrag som Centrum för Idrottsforskning erhöll år 2010.
Skiftet i den statliga idrottspolitiken kan även tolkas som ett uttryck för en så kallad nätverksstyrning (network governance). Detta är en styrningsfilosofi för offentlig verksamhet som utvecklats samtidigt och parallellt med NPM. Utgångspunkten i nätverksstyrning är att dagens globaliserade samhällen är så komplexa och sammanvävda att gränserna mellan samhällssektorerna luckrats upp (Bromley & Meyer, 2017). Staten kan därför inte längre styra offentlig verksamhet i enlighet med traditionella och hierarkiska principer. Lösningen ligger istället i att i en närmast korporativistisk anda fördjupa samarbetet med andra aktörer i samhället, som exempelvis företag och intresseorganisationer (Hague &
Harrop, 2010; van Kersbergen & van Waarden, 2004; Premfors et al., 2009). Överfört till idrottsområdet är utgångspunkten att staten inte kan lösa stora samhällsutmaningar såsom folkhälsa och social inkludering utan hjälp av gränsöverskridande samarbeten (se Norberg, 2019).
Ett konkret exempel på att idrottspolitiken blivit mer resultatorienterad och att samarbetet mellan stat och idrottsrörelse blivit inriktad på att möta stora samhällsutmaningar är den idrottspolitiska satsning som gjordes i samband med den europeiska flyktingkrisen år 2015. Kort efter att många flyktingar anlänt till Sverige beslutade regeringen om satsningen Idrott för nyanlända. I denna tillfördes idrottsrörelsen 64 miljoner kronor årligen för att denna skulle ”underlätta insatser för asylsökande och arbetet med etablering av nyanlända” (Prop. 2015/16:47, s. 17; se även Regeringskansliet, 2016). Satsningen pågår än idag. Beslutet att bevilja särskilda medel till idrottsrörelsen för att arbeta med social inkludering av nyanlända är sålunda ett tydligt exempel på ett synsätt där idrott betraktas som ett medel för andra politiska mål, i detta fall social inkludering.
Ökade förväntningar på idrottens samhällsnytta har inneburit ökat fokus på de sociala värden som idrotten antas generera. Sedan millennieskiftet har det från statligt håll blivit allt viktigare att idrotten gör bra saker snarare än att stärka idrottens autonomi. Att staten ökat kontrollen av sitt idrottsstöd, preciserat motiven till idrottsstödet och beslutat sig för att avsätta extra medel till idrottsrörelsen för att denna exempelvis ska arbeta med social inkludering av nyanlända stödjer detta argument. Det är också tecken på att staten ser idrotten som både en samarbetspartner och en viktig arena för att åstadkomma social förändring. Detta betyder att de föreningar som bedriver idrottslig verksamhet med sociala mål gagnas av denna utveckling. Den nya statliga idrottspolitiken stärker utifrån dessa aspekter förutsättningarna för socialt entreprenörskap inom idrotten.
Men mot bakgrund av denna slutsats kvarstår det faktum att några av avhandlingens empiriska exempel på socialt entreprenörskap inom idrott, såsom Kiosk och Fotboll för Integration, de facto står utanför Riksidrottsförbundet. En konsekvens av detta är att dessa, till skillnad från Visingsö AIS, har svårt att tillgodogöra sig offentliga medel. Detta är delvis ett resultat av att Riksidrottsförbundet givits lagstöd att kontrollera idrottsstödet och delvis ett resultat av konserverande principer av det
offentliga stödet till idrotten, vilket har gynnat mer traditionella idrottsföreningar där idrotten snarare är målet för verksamheterna. En analys av detta faktum är att staten med sin idrottspolitik vill en sak (dvs. stötta verksamhet som kan organiseras av sociala entreprenörer), men gör en annan (dvs. stöttar den traditionella idrotten). De politiska satsningarna Handslaget, Idrottslyftet och Idrott för nyanlända har haft explicita sociala målsättningar och har inneburit möjligheter för idrottsföreningar inom Riksidrottsförbundet att bedriva socialt entreprenörskap (se även Ratten, 2017; Reynolds et al., 2017; Schenker et al., under utgivning). Men som utvärderingar av Handslaget och Idrottslyftet visat (t.ex. Engström, 2008) har stödet i praktiken gått till att just stötta den traditionella idrotten genom att idrottsföreningar har kunnat utöka sina redan befintliga idrottsliga verksamheter. Om staten däremot skulle vilja stärka sitt stöd för sociala entreprenörer inom idrott än mer behöver det idrottsliga bidragssystemet omprövas för att fler organisationer, såsom Kiosk och Fotboll för Integration, ska inkluderas. Förenklat innebär bidragssystemets nuvarande stuprörsmodell att föreningar som inte är med i Riksidrottsförbundet inte heller kan erhålla statligt idrottsstöd (se SOU 2016:13).
Den definition av socialt entreprenörskap inom idrott som getts i tidigare kapitel kan även i viss utsträckning användas på själva idrottspolitiken, även om staten i sig inte kan uppfattas som en social entreprenör. Staten agerar gränsöverskridande då den bland annat stödjer den ideella idrotten. Det är de sociala målen och inte idrottsliga sådana som är idrottspolitikens fokus. Som på olika sätt framgått kan flera idrottspolitiska satsningar ses som sociala innovationer (se Reynolds et al., 2017). Satsningarna syftar till att lösa några identifierade och specificerade problem i samhället generellt (t.ex. social inkludering av nyanlända och motverka drogmissbruk), och inom idrotten specifikt (t.ex. rekrytera fler och hålla kostnaderna nere för barn och ungdomsidrott). På så sätt kan idrottspolitiken beskrivas vara socialt innovativ.