Avhandlingen består av två delar. I den första delen har kunskapsobjektet socialt entreprenörskap inom idrott preciserats. Detta har gjorts genom att besvara följande frågeställningar:
• Hur uttrycks socialt entreprenörskap inom idrott i tidigare forskning inom området?
• Hur kan socialt entreprenörskap inom idrott definieras?
• Vilka forskningsetiska problem kan uppstå vid studier av socialt entreprenörskap, samt hur kan dessa komma till uttryck?
I kapitlet Forskningsöversikt framgick det att forskningen om socialt entreprenörskap inom idrott är begränsad, att begreppet saknar en tydlig definition och sällan definieras, samt att det ibland används på sätt som mer anknyter till filantropi eller CSR. I de få fall där idrotten stått i
centrum framträder en bild av att idrotten (oftast fotboll) används som ett medel för att hjälpa marginaliserade grupper i samhället: genom att stärka deltagarnas sociala nätverk, bygga upp deras sociala kapital eller genom att förändra rådande attityder i samhället.
Mot bakgrund av att socialt entreprenörskap inom idrott saknar en tydlig definition utvecklades en sådan i kapitlet Teoretisk bestämning. Med utgångspunkt i tidigare forskning om socialt entreprenörskap och med inspiration hämtad från Peterson och Schenkers (2018a, 2018b) teoretiska bestämning av socialt entreprenörskap inom idrott menar jag att socialt entreprenörskap inom idrott kan definieras utifrån följande fyra kriterier:
1. Socialt entreprenörskap inom idrott kännetecknas av en verksamhet vars aktiviteter på ett konfliktfyllt sätt korsar gränser mellan samhällssektorer.
2. I socialt entreprenörskap inom idrott används pengarna (ev. ekonomisk vinst) som medel, inte som mål.
3. Det ”sociala” i det sociala entreprenörskapet handlar ytterst om demokrati i den mening att de deltagare som ingår i en verksamhet erkänns, ges inflytande och inkluderas i verksamheten och i gemenskapen.
4. I socialt entreprenörskap inom idrott används idrotten som ett medel, inte som ett mål.
Denna analytiska definition innebär att bedömningar behöver ”göras från fall till fall och som en konkret analys av konkreta förhållanden” (Peterson & Schenker, 2015, s. 91) för att kunna ta ställning till huruvida organisationen och dess verksamhet i tillräckligt hög grad uppfyller de fyra ovan beskrivna kriterierna.
Under arbetet med avhandlingen uppstod olika forskningsetiska dilemman, vilka beskrivs i avsnittet Etiska överväganden. Ett sådant är den ”dubbelsidiga sårbarheten” som kan uppstå mellan forskare och de som studeras. Ett annat dilemma gäller hur forskare kan hantera problematiska resultat, vilket även kan aktualiseras genom frågan: vilket ansvar har forskare att undersöka och rapportera om felaktigheter bortom forskningens fokusområde? I avsnittet ges svaret att så länge eventuellt brott inte faller under anmälningsplikten krävs noggranna överväganden vid beslut om studien ska genomföras och resultat publiceras. Svaret
baseras på de skyldigheter forskare har för att säkerställa att de studerade inte ska komma till skada i eller genom forskningen.
Avhandlingens andra del utgörs av tre empiriska studier av organisatoriska, ekonomiska och politiska förutsättningar för att bedriva socialt entreprenörskap inom idrottslig verksamhet. I denna del har följande frågeställningar besvarats:
• Hur kan det ”sociala” i socialt entreprenörskap inom idrott förstås, samt hur kan socialt entreprenöriella idrottsliga verksamheter organisera sina verksamheter för att de ska kunna bedömas vara ”sociala”?
• Hur kan socialt entreprenöriella idrottsliga verksamheter uppnå ekonomisk hållbarhet med hjälp av nätverk?
• Vilka idrottspolitiska förutsättningar finns i Sverige för att bedriva socialt entreprenörskap inom idrott?
I kapitlet Organisatoriska förutsättningar föreslås hur det ”sociala” i socialt entreprenörskap inom idrott kan förstås. Utifrån teorier om demokrati, erkännande och social inkorporering bestäms i kapitlet det ”sociala” till att ytterst handla om demokrati i den mening att de deltagare som ingår i en verksamhet erkänns, ges inflytande och inkluderas i denna och i dess gemenskap. Vidare ges några empiriska exempel på hur organisationer kan organisera sina verksamheter för att de ska kunna bedömas vara sociala. Även exempel på hur ett deltagande i dessa verksamheter kan leda till en demokratisk fostran ges i kapitlet.
Mot bakgrund av forskning som visat att det är svårt för socialt entreprenöriella verksamheter att bli ekonomiskt hållbara har jag i kapitlet Ekonomiska förutsättningar analyserat Visingsö AIS utifrån nätverksteori. I analysen framgår att nätverken bidrog till att möjliggöra en mångfacetterad verksamhet som ständigt varit i förändring och under utveckling. Att Visingsö AIS är en ideell idrottsförening har spelat en viktig roll för organisationens förutsättningar att erhålla offentliga bidrag. Utöver detta framgår det, bland annat, av kapitlet att det finns etablerade samarbeten med idrottsentreprenörer, en hotell- och konferensanläggning och ett statligt institutionshem. Dessa samarbeten genererar, till exempel, stärkt legitimitet och ett större nätverk då de kan dela varandras kontaktnät och på så sätt nå ut till fler kunder, deltagare etcetera. Kapitlet indikerade även att flera av nätverken baserades på en strävan efter nå
vinn–vinn situationer, men att de även kännetecknades av ett ömsesidigt beroende.
I det avslutade empiriska kapitlet Politiska förutsättningar beskrivs hur den förändrade svenska idrottspolitiken sedan millennieskiftet har skapat gynnsamma förutsättningar för socialt entreprenörskap inom idrott. En viktig förändring har varit att det ekonomiska stödet till idrotten har ökat markant samtidigt som stora delar av ökningen bestått av villkorade projektbidrag med tydliga sociala förtecken. I kapitlet tolkades dessa storskaliga politiska satsningar som sociala innovationer. Gemensamt för satsningarna har varit att de med hjälp av idrotten ska lösa olika samhälleliga problem. De implementerade satsningarna har således inneburit möjligheter för sociala entreprenörer att erhålla visst ekonomiskt stöd för att både etablera och bedriva idrottsliga verksamheter, under förutsättning att de är organiserade inom Riksidrottsförbundet. I kapitlet kontextualiserades denna utveckling i relation till en nyliberal politisk utveckling och NPM som för andra europeiska länder inneburit ett minskat ekonomiskt stöd till idrott.
Då avhandlingens frågeställningar nu besvarats var för sig kommer jag i detta avslutande kapitel att kortfattat presentera avhandlingens huvudsakliga bidrag.