Fotboll för Integration har organiserat och byggt upp sin verksamhet i en stadsdel där många invånare har migrationsbakgrund. Verksamheten erbjuder fotbollsaktiviteter två gånger i veckan och riktar sig till flickor och unga kvinnor. För att delta har närheten och tryggheten varit en viktig faktor både för flickors möjligheter att kunna delta och för deras familjer att våga låta flickorna delta. Redan från uppstarten av projektet var det viktigt för initiativtagaren att verksamheten skulle vara öppen, tillåtande och flexibel för att på så sätt få flickorna att känna sig inkluderade. Även flickor som bor på annan ort söker sig till verksamheten på grund av dess
innehåll och den sociala gemenskapen som skapats. Totalt deltar runt 100 deltagare från 17 olika nationer, vilket tyder på att flickorna upplever verksamheten som stimulerande.
Den sociala gemenskapen i Fotboll för Integration kan utifrån Østerlund och Seippel (2014) analysmodell beskrivas som medierad. Det vill säga att gemenskapen mellan flickorna bygger på starka sociala band, även om intensiteten i interaktionerna kan vara relativt låg. Det som förenar flickorna är att de vill spela fotboll och idrotten blir kärnan i den sociala gemenskap som skapas. Initiativtagaren har medvetet varit flexibel för att kunna möta flickornas olika livsvillkor. Det finns till exempel inget krav på närvaro.
Den idrottsliga barn- och ungdomsverksamheten har i Sverige haft svårt att finna former för att få flickor med migrationsbakgrund delaktiga i verksamheten (Blomdahl et al., 2014). Särskilt svårt verkar det vara att inkludera nyanlända flickor från Östafrika (se Wagnsson, Augustsson, Kougioumtzis, Stråhlman & Patriksson, 2019). Detta indikerar att även om alla har rätt att delta i redan etablerade idrottsliga verksamheter så leder detta inte per automatik till att alla söker sig till och deltar i dessa. Det är mot denna bakgrund projektet Fotboll för Integration kan sägas ha tillkommit. Initiativtagaren har med entreprenöriella metoder försökt aktivera och inkludera en grupp som den traditionella föreningsidrotten haft svårt att nå.
Formellt behöver inte familjerna godkänna flickornas deltagande i den idrottsliga verksamheten, även om det initialt var nödvändigt med ett informellt godkännande för att flickorna skulle komma till verksamheten. Denna form av erkännande är centralt och en förutsättning för fleras deltagande i de idrottsliga aktiviteterna (se även Honneth, 2003, 2014). Vissa av flickorna hade innan projektet startat nästan enbart rört sig mellan hemmet, skolan och affärer. Genom projektledarens uppsökande verksamhet, såsom dörrknackning, erbjöds flickorna en ny form av aktivitet och möjlighet till att delta i ytterligare samhälleliga sammanhang. I initiativtagarens samtal med flickorna kom de ofta gemensamt fram till lösningar på sådant som kunde anses utgöra hinder mot projektet (dvs. normativa demokratiska inslag). Det kunde handla om att de var osäkra på hur de skulle ta sig till lokalen, rädda för möjliga språkbarriärer eller ängsliga för starka normer för vad en flicka kan/bör ägna sig åt. Projektledaren ansåg att det var en styrka i mötena att hon
själv och övriga ledare hade kunskaper om hur hindren kunde övervinnas eftersom de själva hade erfarenheter av att genomgå liknande faser med sina respektive familjer.
Jag vet ju att de flesta familjer vill att det ska gå bra för deras barn, att de ska få en möjlighet till ett bra liv. Jag försökte förklara att detta är ett sätt att komma ut, lära känna nya personer, stärka sig själv som människa. Under samtalen försökte vi hitta olika lösningar så att tjejerna skulle kunna delta. Det kunde vara allt ifrån att vi organiserade mindre grupper som tog sällskap och gick tillsammans till lokalen till att deras mammor fick följa med för att de också skulle få mer kunskap kring vad det var för typ av verksamhet. (Projektledaren)
Den sociala gemenskap som projektet och den idrottsliga verksamheten skapar kännetecknas av ett erkännande av flickornas rättigheter och lika värde (se Honneth, 2003, 2014). De har givits möjligheter att agera som autonoma individer genom att inte bara delta i verksamheten, utan även utöva inflytande över den. Vidare har verksamheten utgått från flickornas skiftande förutsättningar. Även här har projektledaren behövt vara kreativ, korsa gränser och utmana etablerade normer. Inom ramen för projektet har till exempel flera av idrottens och fotbollens kulturella normer luckrats upp. Det är ingen traditionell idrottsförening med medlemskap, administration och så vidare, utan verksamheten utgår snarare från en logik som är hämtad från spontanidrottens (se även Stenling, 2015). Det finns inga krav på regelbunden närvaro, inga avgifter och flickorna är tillåtna att komma i vilka kläder de vill. Aktiviteten bygger inte heller på fotbollens regelverk, utan på fysisk aktivitet och social gemenskap, och innebär en möjlighet för att få stärkt självförtroende och självkänsla. Enligt flickornas egna beskrivningar förvärvar och utvecklar de olika förmågor genom att delta i aktiviteterna (dvs. fotbollen). De poängterar att de lär känna andra samt tillåts göra sina röster och argument hörda. Det senare är något som kan ses som att övergripande regler och värden har bestämts gemensamt. Det ska finnas ett stort utrymme för olikheter och en ömsesidig respekt för dessa. Genom erkännandet och öppenheten har förutsättningarna för deltagande och beslutsfattande blivit en del av deras idrottande.
Vi har aldrig utgått från vad jag vill. Vi har skapat reglerna tillsammans, det är själva idén. Frågan är hur man kan ha roligt tillsammans. Alla kommer med förslag. Vi har olika tillvägagångssätt. Ibland röstar vi om det eftersom de måste lära sig att ibland vinner majoriteten. Du kan inte alltid få din vilja igenom. Men å andra sidan har du alltid rätt att lägga fram förslag och sedan rösta om det. (Projektledaren)
Hon exemplifierar detta vidare och lyfter samtidigt fram gemenskapens betydelse genom att säga att:
Fotboll är inte bara idrott. Fotboll är gemenskap. Vi skapade våra egna regler. Inte fotbollsregler. Om du bryter en fotbollsregel så bryter du spelet. Om du bryter en regel hos oss så bryter du gemenskapen.
Rätten och möjligheterna till inflytande är alltid i centrum, även om det kan komma till uttryck på olika sätt. Föregående citat indikerar att funktionella demokratiuppfattningar är ständigt närvarande. Flickorna får även en mer normativ demokratisk inskolning. En av flickorna beskriver denna skolning på följande sätt:
Jag var så osäker i början. Jag vågade inte öppna min mun. Nu förstår jag inte det. Vid olika tillfällen gick någon runt och frågade alla i laget vad vi tyckte. Så gör vi fortfarande. Det kan handla om alltifrån vilken musik vi ska ha när vi spelar till hur vi kan få fler tjejer att delta.
Målsättningen att deltagarna ska lära sig att göra sina röster hörda, lära sig argumentera och komma överens har varit med från projektets början. I ett mångkulturellt samhälle blir frågan om erkännande en central del för möjligheten till att delta. För att kunna utveckla sin förmåga till inflytande krävs ett sammanhang som tillåter detta, såsom projektet Fotboll för Integration tycks arbeta.
Om idrott ses som en subkultur till samhället i stort kan projektet med flickorna jämföras med det Alexander (2013) kallar för mångkulturell inkorporering. Projektet och dess organisering vilar på några centrala värderingar gällande flickornas deltagande. Det handlar om att deltagarna ska uppvisa en ömsesidig respekt gentemot varandra, de ska inte förstöra
något eller skada någon annan. Det finns inga idrottsrelaterade normer som bestämmer hur fotbollen ska se ut eller spelas. Det handlar snarare om att deltagarna ska ha roligt, kunna koppla av, vara tillsammans och spela fotboll utifrån deras gemensamt bestämda sätt. Projektledaren framhåller att
det handlar om att göra mål, men det är inte en fotbollsmatch i vilken vi räknar mål för att få ett resultat. Det handlar inte om att vinna eller förlora, utan det handlar om att ha roligt i stunden.
Verksamheten är öppen och tillgänglig för olika individer med olika kulturella intressen, förmågor och krav. Den centrala drivkraften i det sociala entreprenörskapet är att utveckla verksamheten till att möjliggöra ytterligare deltagande och inflytande för en större grupp flickor. När nu Fotboll för Integration har använt idrott som ett medel för att uppnå sociala mål så kvarstår dock frågan om verksamheten också i förlängningen kan bidra till att flickorna ges möjlighet att handla på likvärdiga villkor även i andra sociala gemenskaper. Särskilt intressant blir frågan med tanke på att effekterna av verksamheten inte har studerats närmare, utan fokus har snarare varit på hur projektledaren har tänkt vid projektets etablerande och hur deltagare upplever den.