Ett viktigt perspektiv i kapitlet är att idrott som baseras på delaktighet och inflytande kan vara ett medel för att utveckla deltagarnas demokratiska kompetens. Detta inrymmer också en övertygelse om att alla som deltar i en verksamhet har något att bidra med. Med andra ord: verksamheten kan utvecklas om man lyssnar på alla som är involverade. Genom att ge deltagarna inflytande och möjligheter att påverka kan organisationernas verksamheter i högre grad stämma överens med deltagarnas egna förutsättningar. Likaså skapas förutsättningar för en inkludering i idrott, oavsett bakgrund, fysisk förmåga eller idrottslig ambition.
Att ha rätt till delaktighet och inflytande är emellertid inte samma sak som att faktiskt kunna utöva inflytande. För att de båda ska gå hand i hand behöver organisationer ha en tillåtande miljö som möjliggör inflytande. I dagens mångkulturella samhälle finns det många faktorer som utgör begränsningar eller hinder för individers deltagande och därmed möjligheter till inflytande. Liksom inom många andra områden är socioekonomiska faktorer betydelsefulla, exempelvis utbildning, position i arbetsliv och ekonomiska resurser. Det mångkulturella samhället bidrar med andra saker på det individuella planet såsom språklig och kommunikativ förmåga, men på en mer aggregerad nivå kan även normer och värderingar utgöra barriärer.
Individer agerar inom olika typer av sammanhang. Honneth (2003, 2014) skiljer mellan tre dimensioner av mänsklig samvaro, där en förutsättning för deltagande är ett erkännande utifrån de grunder som respektive dimension baseras på. Den första formen av erkännandet sker i individens privata relationer såsom familj och vänner. Den andra dimensionen avser ett erkännande av de rättigheter som individen har utifrån ett juridiskt perspektiv, och av individens möjligheter att agera som en autonom och respekterad medborgare utifrån alla individers lika värden. Den tredje formen av erkännande handlar om respekten för individen som medlem i en samhällsgemenskap. Individer ska bli accepterade och erkända utifrån sina individuella förutsättningar. Här är det kulturella värden och traditioner som håller samman gemenskapen.
För att kunna utöva inflytande som individer gäller det att lära sig och förstå de olika nivåernas värdesystem men även att sålunda erkänna den bakgrund och de förutsättningar individerna bär med sig. I det mångkulturella samhället blir villkoren för erkännande och social
inkorporering väsentliga. En fråga för idrotten är till exempel när religionen stipulerar villkoren för deltagandet. Ett exempel hämtat från svensk basketboll gäller en flicka som av Svenska Basketbollförbundet förbjöds spela basket i hijab, vilket hon önskade göra utifrån sin religiösa tro (Alvén, 2016). Reglerna som förbjöd bruket av huvudbonad ändrades och tillåter under vissa omständigheter numera detta (Åström, 2016).
Från ett demokratiskt perspektiv, oavsett demokratiideal, är möjligheterna till inflytande och deltagande i samhället nödvändiga. Alexander (2001, 2006, 2013) diskuterar förutsättningarna för social inkorporering, och förordar en princip som baseras på en symmetrisk relation mellan olika grupper och ett erkännande av de olikheter som föreligger.12 Av tradition har dominerande grupper reglerat ett samhälles normer och värden och härigenom också villkoren för minoriteters inkorporering. Under lång tid har assimilering (eng. assmiliation) varit ett tongivande perspektiv, enligt vilket mindre grupper ska anamma dominerande gruppers normer och värden för att bli accepterade och erkända. En annan princip utgörs av vad Alexander benämner sammanbindning (eng. hyphenation). Denna princip innebär att nya grupper tillåts behålla vissa av sina kulturella värderingar och normer under förutsättning att de accepterar den dominerande gruppens kultur, värderingar och normer. Alexanders tredje princip benämns mångkulturell inkorporering (eng. muliticulturalism). Denna princip är en form av social inkorporering i vilken olika samhälleliga grupper inte bara accepterar och tolererar varandra, utan de förstår och erkänner varandras olikheter. Grupperna kan på så sätt behålla de kvaliteter som karakteriserar dess specifika kultur. I detta förhållningssätt föreligger en ömsesidig acceptans och en nyfikenhet över vad andra kulturer kan bidra med, oavsett om utgångspunkten tas i den dominerande kulturen eller i minoritetskulturen. Olikheter och olika grupperingars specifika bidrag ses sålunda snarare som en resurs i det mångkulturella samhället.
För att exemplifiera Alexanders (2001, 2006) olika principer för social inkorporering kan fallet med bärandet av hijab inom basketen användas. Inledningsvis tillämpades en tydlig tanke om assimilering, det vill säga, personer med en viss typ av klädsel behövde anpassa sig efter den
12 Alexander (2001) väljer att använda begreppet inkorporering istället för inkludering eftersom detta enligt honom inte är lika värdeladdat (s. 242). I avhandlingen görs emellertid inte denna skillnad på begreppen utan de betraktas som synonymer.
dominerande gruppens normer gällande klädsel. Om enskilda personer inte efterlevde dessa normer var de förbjudna att delta. Men, efter diskussioner och debatt beslöts det att lätta på detta förbud. Anledningen var att klädsel inte ansågs påverka själva basketen. Utifrån Alexanders syn på inkorporering kan en sammanbindning av kulturer skönjas eftersom det skedde en uppluckring av förbudet. För att det skulle kunna vara tal om en mångkulturell inkorporering hade det redan från början inte varit ett problem med spelarens val av klädsel, utan det hade snarare betraktats som en resurs och ett bidrag till gemenskapen i sig. Till exempel skulle fler eventuellt ges möjlighet att delta i spelet och på så sätt kan det ske ett kulturellt utbyte som antas berika samtliga deltagare.
Idrott och demokrati i Sverige
Idrott kan bedrivas i organiserad form, men även i spontan form, enskilt eller tillsammans med andra inom ett socialt sammanhang. Den organiserade idrotten i Sverige är en demokratiskt uppbyggd folkrörelse, baserad på värden som demokrati, jämställdhet, allas rätt att vara med, respekt för andra och ideellt engagemang för att nämna några. Riksidrottsförbundet är den ideella paraplyorganisation som stödjer, företräder och leder den svenska idrottsrörelsen i vilken enskilda idrottsföreningar och dessas idrottsliga verksamheter utgör grundbulten (Norberg, 2018). I idrottsföreningarna har varje enskild medlem rätt till inflytande. Denna rätt tar sig uttryck på olika sätt. För det första har medlemmarna rätt att utöva inflytande och göra sin röst hörd vid föreningarnas årsmöten, bland annat är det medlemmarnas röster som avgör val av ordförande och ledamöter. Det vardagliga arbetet och besluten som fattas sköts av de representanter som medlemmarna röstar fram vid årsmötena. För det andra har medlemmarna möjligheter att skriva motioner för att på så vis försöka påverka verksamheten i önskvärd riktning (Riksidrottsförbundet, 2018b).
Vid en analys av medlemmarnas olika möjligheter till att utöva inflytande utifrån genomgångna demokratiuppfattningar framgår både funktionella och normativa inslag. Beslut fattas mestadels av valda representanter. Dessa behöver dels besitta olika förmågor såsom kommunikativ förmåga, dels vara välinformerade om såväl organisationens arbete som övriga medlemmars åsikter. Det förra blir än mer centralt med tanke på att det är representanterna som ska representera
sina väljare (dvs. medlemmarna). Den svenska idrottsrörelsen grundar sig, likt det svenska samhället i övrigt, således på en funktionell demokratiuppfattning i vilken valen och formerna för hur beslut fattas är centrala. Men då medlemmar ges möjlighet att skicka in motioner för att föra upp saker på dagordningen kan även en något mer normativ demokratiuppfattning, och mer specifikt ett deltagardemokratiskt förhållningsätt till inflytande, skönjas.
Idrottsrörelsen är emellertid inte enkom en stor rörelse baserad på formellt reglerade demokratiska system, utan det finns även andra mer normativa riktlinjer för idrottsföreningarna. Ett idéprogram som innehåller sådana riktlinjer är Idrotten vill (Riksidrottsförbundet, 2009). I programmet framgår en mer normativ demokratiuppfattning vid beskrivningar av de värden som idrottsrörelsen ska genomsyras av. Det handlar om att rörelsen ska vara öppen för alla ”oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska eller psykiska förutsättningar” (s. 19). Vidare framgår dels att alla ska få vara delaktiga i beslut som berör dem i deras vardag, dels att ett idrottsligt deltagande förväntas generera en demokratisk fostran (s. 14), vilket är något som är i linje med den svenska statens förväntningar på att idrotten ska vara en arena för demokratisk fostran (se SFS 1999:1177).
Det finns dock tvivel om i vilken utsträckning idrotten kan förverkliga den förväntan som finns på att den ska leda till demokratisk fostran, särskilt med tanke på vikande deltagarantal. Exempelvis minskar ungas deltagande i föreningsidrotten i Riksidrottsförbundets regi. Framförallt under tonåren väljer många att sluta föreningsidrotta till förmån för aktiviteter som ger dem större friheter, såsom att träna på gym eller motionera i egen regi. Ett annat hinder som aktualiserats i debatten är att kostnader för att delta har ökat, vilket är något som riskerar att förstärka socioekonomiska klyftor inom idrotten. Likaså är det vanligare att killar deltar i idrott, medan tjejer är engagerade i organisationer inom kultursektorn. Speciellt frånvarande verkar flickor med utländsk bakgrund vara (t.ex. Dartsch, Norberg & Philblad, 2019; Norberg, 2018; se även Blomdahl, Elofsson, Åkesson & Lenheden, 2014). I forskning om tillit visar dessutom Abdelzadeh, Lundberg och Amnå (2015) att det är de unga som redan uppvisar social tillit som väljer att delta i idrott ”snarare än att engagemanget i idrotten skapar en högre grad av tillit” (s. 39).
Även om förhållandevis många är medlemmar i idrottsföreningar är det få som faktiskt är med i styrelser eller andra arbetsutskott knutna till de ideella idrottsföreningarna. Majoriteten av styrelsemedlemmarna är därtill män över 40 år (Petersson, Catásus & Danielsson, 2016). Konsekvensen är att få har en formell möjlighet att utöva inflytande, samt att den bakomliggande tanken om representation (dvs. de valda ska representera väljarna/medlemmarna) riskerar att bli lidande. Det finns däremot undantag. De som lyckas rekrytera ungdomar till styrelseuppdrag skiljer sig från övriga genom att styrelserna redan har en högre andel kvinnor och utrikesfödda, samt en lägre andel med högskoleutbildning. Likaså tenderar dessa föreningar att ha fler medlemmar som är aktiva i andra organ/utskott (se Petersson et al., 2016).
Så vad kan sägas om svensk idrott och demokrati? Formellt sett är demokratin närvarande i alla idrottsföreningar som är en del av Riksidrottsförbundet. Medlemmar har möjlighet att rösta vid årsmöten och lämna in motioner för att utöva inflytande. Men i realiteten visar studier att få nyttjar dessa möjligheter. Därtill är de socioekonomiska hindren för att ens bli medlem ibland för stora. Resultatet blir att den demokratiska fostran som idrotten skulle kunna innebära är svår att uppnå. För att attrahera ungdomar och nya grupper av människor behöver existerade praktiker och värden utmanas (t.ex. Gerrevall, 2007). Ett sätt på vilket detta kan göras är genom att initialt fundera över dels organisationernas styrning och sätt att organisera sin verksamhet, dels över vilken typ av social gemenskap de vill eftersträva.