På Visingsö i Vättern finns ett mikrosamhälle, helt skilt från fastlandet, där Visingsö AIS är en central aktör. Med sin mångfacetterade verksamhet, vilken har utmanat traditionella uppfattningar om idrottsföreningars roll, har Visingsö AIS lyckats mobilisera och föra samman öborna för att på så sätt dels skapa förutsättningar för kommunikation och demokrati på ön, dels skapa ett bra liv för dem.
Ett exempel på mobilisering kan ses i det faktum att en majoritet (cirka 55 procent) av öborna är medlemmar i Visingsö AIS. Av föreningens drygt 400 medlemmar innehar cirka 60 personer ideella uppdrag. Denna grupp skiljer sig från den svenska idrottsrörelsen generellt (se Riksidrottsförbundet, 2016), eftersom gruppen i huvudsak, men även Visingsö AIS generellt, återspeglar öns befolkning med avseende på ålder, kön och socioekonomisk bakgrund.
En grupp som utgör en särskild utmaning att nå är de pojkar som är intagna för tvångsvård på öns statliga institutionshem. Pojkarna har placerats där på grund av en historik av exempelvis missbruk, kriminalitet eller våld. Några av pojkarna har tidigare varit med i den organiserade idrottsrörelsen, men lämnat denna av olika anledningar. Visingsö AIS och dess medlemmar låter emellertid pojkarna vara med i verksamheten. Vissa spelar fotboll medan andra är med i någon av de andra aktiviteterna som erbjuds. Visingsö AIS ger dem så att säga en ny chans att delta i idrotten.
Innan de tillåts att delta måste de dock anpassa sig till några av samhällets normer (t.ex. slutat missbruka droger). Dessa krav kommer inte från Visingsö AIS utan från det statliga institutionshemmet. För att få tillträde till idrottsföreningen får således inte pojkarna bedömas vara en fara för sig själva eller andra. Men från Visingsö AIS:s perspektiv, och i enlighet med Honneth (2014), erkänns pojkarna som jämlikar. Det görs inga skillnader mellan pojkarna och övriga medlemmar utan de ges tillträde till en social gemenskap där de både kan agera och interagera för att utvecklas och rehabiliteras. Att föreningens medlemmar erkänner pojkarna som jämlikar kan också se som en form av mångkulturell inkorporering (se Alexander, 2006). Representanter från Visingsö AIS och institutionshemmet lyfter i intervjuer fram att pojkarna är fria att vara sig själva i Visingsö AIS, oavsett tidigare misstag, historia eller kultur. Bland annat betonar en representant från institutionshemmet Visingsö AIS betydelse för pojkarna. Denne menar att föreningen och dess medlemmar ”välkomnar pojkarna med öppna armar” och utgör på så vis en avgörande roll i deras rehabilitering. Mot bakgrund av att pojkarnas sociala inkorporering i samhället kan beskrivas i termer av såväl assimilering som mångkulturell inkorporering är det mer lämpligt att tala om deras inkorporering som ett fall av det Alexander (2006) benämner sammanbindning (hyphenation). I detta specifika fall används idrotten som ett medel för att hjälpa pojkarna tillbaka till samhället.
Utöver den sociala aspekten i samarbetet mellan institutionshemmet och Visingsö AIS inbegriper detta även entreprenöriella inslag. Genom att föreningen välkomnar pojkarna och låter dem vara med i verksamheten erhåller Visingsö AIS dels en kollektiv träningsavgift, dels möjligheter att hyra institutionshemmets idrottshall för att bedriva ytterligare aktiviteter till reducerade avgifter. Detta skulle å ena sidan
kunna betraktas som ekonomiska motiv till varför Visingsö AIS överhuvudtaget låter pojkarna vara med i sin verksamhet. Å andra sidan kommer resurserna som erhålls från institutionshemmet tillbaka till såväl pojkarna som övriga medlemmar eftersom verksamheten kan fortsätta utvecklas. Utan möjligheter att hyra idrottshallen skulle Visingsö AIS till exempel inte kunna genomföra aktiviteter såsom innebandy och volleyboll i samma omfattning.
Givet att en majoritet av öborna är medlemmar har Visingsö AIS en central roll på ön. Med tanke på föreningens geografiska läge och dess inkluderande förhållningssätt gentemot både sina egna medlemmar och öns övriga invånare, turister etcetera, kan Visingsö AIS sägas utgöra en stark gemenskap (se Østerlund & Seippel, 2014). Gemenskapen karaktäriseras av att många har växt upp med föreningen (vilket inte är konstigt då det är den enda av sitt slag på ön), och därefter fortsatt att verka i den. På så sätt har den blivit ett naturligt inslag i deras vardag och skapat starka sociala band mellan deltagarna. I den sociala gemenskapen finns även stora möjligheter till interaktion deltagarna emellan. En medlem som även är aktiv i Visingsö AIS som ledare jämför exempelvis gemenskapen på såväl ön som i föreningen med sina tidigare erfarenheter från föreningslivet i Stockholm och menar att den sociala gemenskapen är starkare på Visingsö. På frågan om vad det är för skillnad mellan Stockholm och Visingsö svarade medlemmen och ledaren:
Här är det betydligt mer påtagligt att det är socialt. Det är inte målinriktat. Framförallt och den största skillnaden är att det här är en allmän idrottsförening. Här ryms allt.… Jag skulle nästan säga att det är än mer ensamt att sitta i en stad på vintern än det är att sitta här. Visingsö AIS starka gemenskap kan även diskuteras utifrån Abdelzadeh et al. (2015) som gör gällande att de som redan uppvisar social tillit deltar i idrott snarare än det faktum att idrotten genererar social tillit. För utifrån det som framgått ovan aktualiseras frågan om det är möjligt att identifiera huruvida ett idrottsligt deltagande leder till social tillit om de ”föds” in i idrottsföreningen?
Kommunikation och möjligheter till deltagande i den vardagliga verksamheten ses som viktiga inslag. En av Visingsö AIS två ordföranden poängterar just att informationsdelning och reella möjligheter till
inflytande i föreningen är centrala teman för Visingsö AIS, vilket bland annat reflekteras i dess mångfacetterade verksamhet som bland annat består av volleyboll, fotboll, yoga och gymnastik. Ordföranden uppger att om en medlem får en idé kommer Visingsö AIS att lyssna på och diskutera den. Ordföranden menar att beslut om huruvida idén ska förverkligas diskuteras öppet och att beslut ska baseras på argumentationen (t.ex. gällande idéns syfte och investeringsplan). Om idén får stöd implementeras den snarast möjligt. Idéerna kan handla om allt ifrån att skapa nya aktiviteter till olika sorters investeringar. Den tidigare nämnde medlemmen och ledaren upplever att föreningen efterlever detta och beskriver att man ofta får positiva svar från styrelsen. Ett exempel på resultat av diskussioner bland föreningens medlemmar är att Visingsö AIS nyligen har byggt ett klubbhus som bland annat innehåller en lounge-del och ett gym. Dessa nya faciliteter antas, enligt flera av respondenterna, bli en central mötesplats där människor kan träffas och umgås (se även Visingsö AIS, 2016a). Det blir sålunda naturligt att betrakta föreningens demokratiska förhållningssätt åt det mer deliberativa hållet (se Gilljam & Hermansson, 2003a).
Huruvida övriga i föreningen upplever att det deliberativa förhållningssättet genomsyrar verksamheten är emellertid en empirisk fråga som inte studerats. Man kan inte bortse från att några av de intervjuade personerna har centrala positioner i Visingsö AIS: en är ordförande och således en person i maktposition, medan den andra är en medlem och ledare som har lyckats få sina idéer implementerade.
Representanterna för Visingsö AIS menar att föreningen tar ansvar för ön i stort. Föreningen är inte till enbart för sina egna medlemmar, utan även icke-medlemmar såsom turister och pojkarna på institutionshemmet är välkomna. Visingsö AIS har även med bidrag från kommunen byggt upp flera anläggningar, däribland ett utegym och en motorikbana, som är tillgängliga dygnet runt för alla, det vill säga även för icke-medlemmar. Uppfattningen att Visingsö AIS tar ett stort samhällsansvar delas av kommunala representanter och utgör ett av skälen till att Visingsö AIS får kommunala bidrag. En kommunal företrädare jämför Visingsö AIS med övriga idrottsföreningar i kommunen och menar att
de är ju en idrottsförening men de är ju så mycket mer än bara idrott. De är ju ett byalag, de är en samhällsförening och de är en
vägförening. De är ju och jobbar med alla frågor som finns där ute som berör dem på något sätt och de runtomkring. Så de är ju jättevärdefulla och speciellt på en ö.… De andra är mer traditionella inom sin idrott och verksamhet.
Vidare är kommunens hållning att den behöver stödja verksamheter på ön för att göra den attraktiv för såväl boende som turister. I Visingsö AIS fall kan kommunen enligt representanterna inte ignorera föreningen med dess storlek och omfattande verksamhet. Men även om kommunala representanter lyfter fram föreningens arbete för ön som skäl till att stödja den är det möjligt att föreningen fortsätter ta ansvar just på grund av att de erhåller kommunalt stöd. En möjlig analys blir således att Visingsö AIS tar ansvar för att de får kommunalt stöd.
Givet allt som är skrivet om Visingsö AIS kan man hävda, om än något drastiskt och metaforiskt, att föreningen är ön. Det går inte att, likt Brint (2001), urskilja anledningarna till varför deltagarna ansluter sig till den sociala gemenskapen. För många medlemmar är Visingsö AIS ett naturligt inslag i tillvaron och något som man vuxit upp med.
Genom en socialt entreprenöriell idrottslig profil har Visingsö AIS skapat en mångfacetterad verksamhet. Ambitionen är att det ska finnas något att göra för alla. Med dess många medlemmar och genom att, som kommunala representanter uttrycker sig, utmana den traditionella idrottsföreningen har föreningen kunnat mobilisera samhället på ön genom att vara en naturlig mötesplats. Detta har Visingsö AIS lyckats med genom sitt sätt att organisera och styra sin organisation och verksamhet i vilken de medvetet har tillämpat såväl funktionella som normativa demokratiska principer (t.ex. informationsdelning, öppenhet inför idéer och vikten av rationella samtal). Viljan att diskutera föreningen och dess aktiviteter är ett viktigt kännetecken i Visingsö AIS vardag. Ett ytterligare kännetecken som framkommer i intervjuerna med bland annat ordföranden och representanten från institutionshemmet och som kan illustrera föreningens öppenhet och demokratiska hållning är erkännandet av de intagna pojkarna, vilka betraktas som jämlikar och som en resurs för samhället på ön.
Konklusion och diskussion
I kapitlet har organisatoriska förutsättningar för socialt entreprenörskap inom idrott behandlats. Mer specifikt har jag i kapitlet genom att analysera de två empiriska fallen Visingsö AIS och Fotboll för Integration utifrån de teoretiska begreppen demokrati, erkännande, social inkorporering och social gemenskap diskuterat organisatoriska förutsättningar för det ”sociala” i socialt entreprenörskap. De två fallen har illustrerat olika aspekter av hur organisationer kan styras och organisera sina idrottsliga verksamheter för att de både ska kunna bedömas vara ”sociala” och uppnå ett deltagande som kan leda till demokratisk fostran och utveckling av demokratiska färdigheter.
Genom att, som i projektet Fotboll för Integration, föra samman flickor med hjälp av fotboll, vilket annars skulle kunna vara en främmande aktivitet för många av dem, och genom att låta dem skapa en egen version av fotboll kan många fördelar uppnås. Flickorna blir inte bara engagerade i en fysisk aktivitet med de hälsovinster det kan innebära, utan de blir även medlemmar i en gemenskap i vilken de kan utveckla förmågor som är viktiga i samhället generellt. De kommunicerar, argumenterar och lär sig att respektera varandra som jämlikar i gemenskapen. Med hänvisning till Seippel (2005) erhåller deltagarna starka sociala band till övriga i gemenskapen. Sammanfattningsvis utvecklar de demokratiska färdigheter och skapar tillsammans en gemenskap som kännetecknas av trygghet.
I fallet Visingsö AIS aktualiseras andra sociala aspekter. Ett illustrativt exempel är hur Visingsö AIS bemöter pojkarna vid öns institutionshem. Pojkarna som tvångsvårdas på grund av tidigare kriminalitet, drogmissbruk eller andra psykosociala anledningar får chansen att delta i de aktiviteter som erbjuds, exempelvis fotboll. De erkänns och behandlas med respekt under förutsättning att de anpassar sig till de lagar, regler och normer som omgärdar aktiviteterna och samhället i stort. Pojkarnas tidigare erfarenheter utgör sålunda inget hinder när det gäller deltagande i föreningens aktiviteter. Det enda som hindrar pojkarna från att delta inom ramen för Visingsö AIS är då institutionshemmet inte bedömer pojkarna som redo att delta. Utifrån Alexanders (2006) terminologi kan vi här tala om att en sammanblandning (hyphenation) sker gällande pojkarnas sociala inkorporering. Utöver föreningens engagemang och inställning till institutionshemmet kan Visingsö AIS ses som en aktör som
främjar demokrati och deltagande. Föreningen engagerar människor som annars inte skulle delta i idrott genom att utveckla, organisera och erbjuda en mängd aktiviteter som för öborna samman. Att Visingsö AIS bjuder in deltagarna till samtal och diskussioner om verksamhetens innehåll och framtida riktning signalerar att deliberation är viktigt, såväl i det vardagliga arbetet som vid beslutsfattning.
Båda verksamheterna innehåller kritiska aspekter. En sådan aspekt gäller hur de två organisationerna ska ta steget till att bli än mer erkända av samhället. I dagsläget har projektledaren för Fotboll för Integration skapat förutsättningar för att kunna bedriva en fotbollslik verksamhet för flickor. Nästa steg för verksamheten är att bli erkänd på en samhällelig nivå. Steget kan vara svårt att ta för en ensam social entreprenör. Projektledaren kan behöva få stöd av andra personer, organisationer och så vidare för att lyckas. Annars är risken att det sociala innehållet begränsas till förmån för fotbollsträning. Flickorna skulle i sådana fall behöva vidga sin sociala tillhörighet till andra gemenskaper i vilka de kan nyttja de färdigheter som utvecklats inom ramen för Fotboll för Integration. Huruvida detta blir möjligt beror på de starka band som finns mellan deltagarna och om deltagarna är villiga att utmana dessa. Ett villkor för social inkorporering är inte bara att bli erkänd utan det krävs även en individuell förmåga att kunna röra sig mellan olika sammanhang. Detta blir lättare om de inte är ensamma, om deras erfarenheter erkänns och om de har utvecklat vissa kommunikativa och demokratiska färdigheter. Detta är saker som projektledaren i intervjuer aktivt påstår sig arbeta för.
Två indirekta utmaningar för Visingsö AIS berör relationen mellan ön och fastlandet. Den första utmaningen inbegriper pojkarna från institutionshemmet och det som sker när de lämnar hemmet. De kan inte förvänta sig en framtid på ön. Istället behöver majoriteten förbereda sig på att flytta tillbaka till sina olika hemorter. Om detta steg ska bli lyckat krävs nära samarbete mellan olika aktörer (t.ex. skola, myndigheter och idrottsföreningar). Återetableringen är en komplicerad process utanför Visingsö AIS ansvar, även om de är behjälpliga med att etablera kontakt med föreningar i vilka pojkarna kan fortsätta vara aktiva. Ifall detta steg ska bli framgångsrikt beror emellertid på andra aktörer än Visingsö AIS. Det finns således gränser för det sociala engagemanget. Den andra utmaningen handlar om Visingsö AIS kontakter med kommunens
politiker och tjänstemän samt andra intressenter. Dessa kontakter behöver kontinuerligt upprätthållas. Hittills har detta varit framgångsrikt och har utifrån vad som framkommit i intervjuerna underlättats tack vare föreningens deliberativa förhållningssätt. Genom att låta medlemmarna vara med i det vardagliga arbetet undviker föreningen det personberoende som annars gäller för projektet Fotboll för Integration.
Ett gemensamt kännetecken för de båda organisationerna är att deras verksamheter utmanar uppfattningen om vad idrott är och hur den ska bedrivas. Detta blir märkbart synligt i fallet Fotboll för Integration. Genom att flickorna har utvecklat sina egna regler och idéer om hur fotbollen ska spelas behöver de inte ”utsättas” för assimilering. Det råder snarare en stor öppenhet inför deltagarnas olika behov, upplevelser och intressen. Fotbollsaktiviteterna kännetecknas av både tävling och sociala inslag. Tävlingsmomenten finns med i spelet men det förekommer inga konsekvenser om man släpper in ett mål. Mot bakgrund av att resultat inte är av någon betydelse finns det heller inget behov av att selektera spelare utifrån idrottsliga färdigheter för att vinna matcher. Alla ska ha rätt att delta.
När idrottsföreningar utmanar idrottens tävlingslogik (dvs. strävan efter att vinna) kan detta öppna upp för social inkorporering. Ett alltför stort fokus på idrottsliga resultat i de studerade organisationerna skulle kunna innebära att deltagare som inte bedöms vara tillräckligt duktiga selekteras bort (exkluderas) från den idrottsliga praktiken (se Coalter, 2007; SOU 2008:59; Stenling & Fahlén, 2016). Visingsö AIS som deltar i fotbollens seriesystem kan exemplifiera denna utmaning. Om ambitionen i föreningen är att vinna matcher och att avancera i seriesystemen (tävlingsfostran) är risken att de sociala värdena (föreningsfostran) blir mindre framträdande. Detta skulle sannolikt vara negativt för de intagna pojkarna och för andra som inte besitter tillräckliga färdigheter för att bidra till att vinna matcher.
Slutligen behöver en fråga ställas om förhållandet mellan socialt entreprenörskap och demokrati: Är en organisation och dess verksamhet verkligen ”social” om dess medlemmar och deltagare endast får inflytande genom att de får rösta och göra sina röster hörda vid enstaka tillfällen (t.ex. årsmötet) skilda från vardagen? Jag menar att denna vertikala fördelning av makt behöver i ett socialt entreprenörskap utjämnas och bli mer horisontell (dvs. en mer normativ
demokratiuppfattning) ifall verksamheten ska kunna uppfattas som social. Detta betyder att en representativ demokrati då inte är tillräcklig. Istället är det snarare viktigt att ge människor tillträde till gemenskapen, oavsett vad. För utan tillträde kan ingen demokratisk fostran eller eventuell social inkorporering i samhället komma till stånd. Likaså, och i enlighet med en normativ demokratiuppfattning, bör alla erkännas och inkluderas i det vardagliga beslutsfattandet. Det är först då det är möjligt att tala om att demokrati är ett sätt att leva.
En slutsats av ovan förda resonemang är att ett socialt entreprenörskap inom idrott innebär att samtliga deltagare både erkänns och inkluderas i såväl verksamheten som i det vardagliga beslutsfattandet. Ett sådant sätt att styra och organisera verksamheter skapar således organisatoriska förutsättningar som behöver uppfyllas för att en idrottslig verksamhet ska kunna bedömas vara ”social”. Resonemanget erbjuder sålunda även en vidareutveckling av den ”sociala” dimensionen i det sociala entreprenörskapet som i övrigt tidigare baserats på den svenska statens normativa mål med idrotten (se Peterson & Schenker, 2018a; se även Teoretisk bestämning).