Lagstiftningen på arbetsrättens område består till stor del av tvingande regler som är till skydd för arbetstagarna i olika avseenden.127 Skadeståndsbestämmelserna i de olika lagarna
som hör till arbetsrätten, MBL undantaget, reglerar så gott som uteslutande arbetsgivares ersättningsskyldighet för brott mot tvingande bestämmelser som syftar till att skydda ar- betstagare. De regler i FHL som gäller relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare kan sägas utgöra lite av en ”motsats” till denna arbetsskyddslagstiftning eftersom FHL skyddar information som är skyddsvärd ur arbetsgivarens synvinkel. En naturlig följd av detta blir att skadeståndsansvaret enligt FHL finns på arbetstagarens sida.
En arbetsrättslig lagstiftning där skadeståndsansvar åt båda hållen, dvs. både för arbetsgiva- re och för arbetstagare, kan aktualiseras är MBL. Som tidigare nämnts är MBL också speci- allag i förhållande till FHL (se avsnitt 3.1). När föredragande statsråd gick emot utredning- ens förslag och valde att föreslå införandet av allmänt skadestånd i FHL påpekades i förarbe-
tena särskilt att skadeståndsformen fanns på arbetsrättens område sedan länge. Med största sanno-
likhet syftar uttalandet i förarbetena på just MBL och inte arbetsrätten i sin helhet. Det sågs antagligen som en fördel att allmänt skadestånd hade funnits så länge i relationen mellan arbetstagare
och arbetsgivare och att detta därför kunde underlätta för skadeståndsformens användning vid
arbetstagares missbruk av företagshemligheter128. Av dessa skäl ägnar jag uppmärksamhet
här endast åt MBL.
127 Anställningsskydd, rätt till semester, rätt till föräldraledighet, rätt till ledighet för studier m.m. 128 Prop. s. 26 f
6.2.1 Det ekonomiska skadeståndet enligt MBL
MBL reglerar skadeståndsansvaret för brott mot villkor i kollektivavtal i 54-61 §§. Lagtex- ten i 54 – 55 §§ MBL utgår från att domstolen ska söka skaffa sig en uppfattning om skadans
omfång. Här är det i första hand fråga om att bestämma ersättningen för den ekonomiska
skada som kärandeparten har lidit. Utgångspunkten är att arbetstagare som bryter mot lagen eller kollektivavtal ”i princip ska ersätta uppkommen skada”129. Om den skadelidande
parten är ett företag är det lämpligt att detta lägger fram en kalkyl över förlusten på grund av den skadegörande handlingen där man tar hänsyn till fasta och rörliga kostnader och utebliven vinst. Ett på detta sätt framräknat skadestånd kan dock jämkas enligt 60 § 1 st MBL. Denna jämkningsregel används flitigt när den skadegörande parten är en arbetstagare även om den principiella utgångspunkten är att arbetsgivarens ekonomiska skada ska ersättas fullt ut. Anledningen är att arbetstagares fredspliktsbrott kan vålla skador som inte står i propor-
tion till deras betalningsförmåga. En exakt beräkning av den ekonomiska skadan kan av denna
anledning framstå som onödig när skadeståndet ändå kan behöva jämkas. Det har också förekommit i praxis att det allmänna skadeståndet använts som ett surrogat för ersättning av en svårutredd ekonomisk skada.130
6.2.2 Allmänt skadestånd enligt MBL
I 55 § MBL anges att ”(v)id bedömande om och i vad mån skada har uppkommit för någon skall hänsyn tagas även till dennes intresse av att lagens eller kollektivavtalets bestämmelser iakttages och till övriga omständigheter av annan är rent ekonomisk betydelse”.
Den skada som kompenseras med allmänt skadestånd kan vara av skiftande natur. För en näringsidkare kan en olovlig strejk medföra bekymmer och oro för de ekonomiska konse- kvenserna även om ekonomisk förlust inte skulle gå att påvisa. Detta kan berättiga närings- idkaren till allmänt skadestånd. Vid en uppsägning som utgör en kränkning av föreningsrät- ten är det en arbetstagares förlust av sin vanliga arbetsmiljö som kan berättiga till allmänt skadestånd. Vid kränkning av föreningsrätten och vid brott mot kollektivavtal kan den organisation som arbetstagaren tillhör rikta anspråk mot arbetsgivaren även för egen del. I 55 § MBL beskrivs organisationens anspråk som dess ”intresse av att lagens eller kollektiv- avtalets bestämmelser iakttages”. Skadan består då i organisationens förlust av prestige. Medlemmens respekt för organisationen rubbas när avtalet inte upprätthålls.131
6.2.3 Bestämmande av skadestånd enligt MBL i praktiken
Som det framgått ovan omfattar skadestånd inom arbetsrätten både ekonomiskt och all- mänt skadestånd. Det är inte alltid så att AD bestämmer det ekonomiska och det allmänna skadeståndet för sig. När skadans storlek är svårberäknad förekommer det att ett samman- lagt belopp utdöms utan uppdelning efter skadans art.Det förekommer också att det all- männa skadeståndet används som ett surrogat för ersättning av en svårutredd ekonomisk
129 Prop. 1991/92:155 s. 8
130 Se t.ex. AD 1963 nr 12 och AD 1984 nr 106
131 Se Schmidt, Facklig arbetsrätt, s. 283 och prop. 1975/76:105 s. 420, specialmotiveringen till 55 § där det framgår att lagrummet är tänkt att sammanfatta ett par bestämmelser i äldre lagstiftning och att någon saklig ändring av vad som gäller inte är avsedd.
skada. 132 I mål mot olovligt strejkande arbetstagare har, under tid då den s.k. 200-
kronorsregeln gällt, över huvud taget inte brukat utredas om någon ekonomisk skada upp- stått.133 Som nämnt ovan kan en ingående undersökning av den ekonomiska skadan te sig onödig om
det redan från början står klart att grund för jämkning föreligger. Schmidt konstaterar att AD endast sällan ger sig in på närmare beräkningar av den ekonomiska skadan.134
Angående reglerna om allmänna skadeståndet skriver Schmidt att det ur rättssäkerhetssyn- punkt kan riktas kritik mot reglerna på den grunden att lagmotiven inte anger konkreta måttstockar för beräkning av skadeståndsbeloppen och inte heller anger övre begränsningar av skadeståndets storlek. Kritiken mildras dock något eftersom det, trots oklarheterna, i ADs praxis har utbildats schabloner eller taxor för utmätande av allmänt skadestånd.135
Schmidt kommenterar rättsläget på följande sätt.
”Det är numera knappast meningsfullt att fråga sig vilken skada som uppstått. Domstolens uppgift är istället att utmäta en bot som är så hög att den avhåller från olovligt handlande. Det allmänna skadeståndet kan sägas fungera som ett straff, ehuru det tillfaller inte staten utan den kränkte och inte heller har straffets nedsättande karaktär.”136