Som det framgått ovan angränsar FHL både till immaterialrätten och till arbetsrätten på olika sätt. När det gäller immaterialrätten består den mest framträdande likheten i själva skyddsobjektet. Företagshemligheter utgörs många gånger av immateriella tillgångar som har ett stort värde för en näringsidkare. Vissa företagshemligheter skulle kunna erhålla immaterialrättsligt skydd men näringsidkaren har av en eller annan anledning valt att inte söka den typen av skydd. Andra företagshemligheter kan vara sådana som inte kvalificerar för att kunna erhålla immaterialrättsligt skydd. FHL kan därför sägas komplettera skyddet för företagens immateriella tillgångar.
Likheterna med arbetsrätten består i att FHL reglerar relationen mellan en arbetsgivare och en arbetstagare i ett visst avseende, nämligen arbetstagares ansvar gentemot arbetsgivaren för missbruk av arbetsgivarens företagshemligheter. Relationer mellan arbetstagare och arbetsgivare hör annars oftast till arbetsrätten som är ett rättsområde som i stor utsträck- ning har växt fram ur ett behov av skydd för den enskilde arbetstagaren.
Som bekant är målet med denna uppsats att närmare se på beräkningen av skadestånd vid missbruk av företagshemligheter. Sett ur ett skadeståndsperspektiv är den mest framträ- dande likheten mellan de tre områdena förekomsten av allmänt skadestånd. Det är därför intressant att undersöka om förekomsten av denna skadeståndsform på de olika områdena tjänar likartade syften.
132 Se t. ex. AD 1963 nr 12 och AD 1984 nr 106 133 Schmidt, Facklig arbetsrätt s. 283
134 Schmidt, Facklig arbetsrätt s. 283 135 Schmidt, Facklig arbetsrätt s. 284 136 Schmidt, Facklig arbetsrätt s. 283 f
6.3.1 Rätten till allmänt skadestånd
Allmänt skadestånd infördes i patenträtten för att överbrygga svårigheterna för patenthavaren att styrka skadans omfattning och den osäkerhet som allmänt är förenad med att göra säkra antaganden om en förlust. Det anfördes i den allmänna motiveringen att det skadestånd som domstolarna dömer ut vid patentintrång sällan ger patenthavarna full ersättning för den skada som intrånget har medfört. Det innebar i sin tur att skadeståndets effektivitet som sanktion vid patentintrång kunde ifrågasättas. Det var därför angeläget att stärka såväl skadeståndets reparativa som dess preventiva funktion.137 Målet med införandet av allmänt
skadestånd inom patenträtten var alltså att höja skadeståndsnivån eftersom enbart ekonomiskt skadestånd resulterade i en för låg ersättningsnivå.
Allmänt skadestånd inom arbetsrätten infördes genom 1928 års lag om kollektivavtal. 1928 års svenska lagstiftare hade som en huvudtanke att kollektivavtalet med fredsplikt skulle jämställas med vanliga avtal. Påföljden vid kontraktsbrott skulle därför vara ett skadestånd syftande till att gottgöra skadan. Man var angelägen att ta avstånd från uppfattningen att strejker skulle kunna föranleda böter, fängelse eller andra straffpåföljder. Samtidigt gavs AD möjlighet att bestämma skadeståndets storlek inom en vid ram. Ersättning skulle kunna utgå även för ideell skada. Å andra sidan skulle skadeståndet kunna sättas lägre än den verkliga skadan. Till skydd för arbetare mot alltför betungande påföljder av avtalsbrott infördes en regel om att enskild arbetstagare inte kunde åläggas högre skadestånd än 200 kr som då motsvarade en månadslön. Regeln upphävdes i samband med införandet av MBL 1976. En motsvarighet återinfördes 1985 men togs bort 1992. Allmänt skadestånd inom arbetsrätten infördes alltså för att åstadkomma en annan påföljd än straff vid fredspliktsbrott. Under lång tid var det begränsat i lag hur högt skadestånd en arbetstagare kunde tvingas betala. Detta visar enligt min mening att det aldrig har varit lagstiftarens avsikt att en ar- betstagare ska tvingas ersätta en arbetsgivares fulla skada.
Rätten till allmänt skadestånd infördes i FHL, efter förebild från immaterialrätten, i syfte att minska den skadelidande näringsidkarens svårigheter att bevisa skadans storlek.138 Dels
hänvisade man i propositionen till patentlagens bestämmelser om allmänt skadestånd, dels erinrade man om att allmänt skadestånd även fanns inom arbetsrätten. Beträffande det senare uttalas det i
propositionen att förekomsten av allmänt skadestånd inom arbetsrätten är av särskilt in- tresse eftersom den nya lagens skadeståndsregler kommer att tillämpas även i förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om anställdas tystnadsplikt rörande företagshemlig- heter skulle regleras i kollektivavtal skulle det vara en fördel att kunna tillämpa samma skadeståndsregler vare sig skyldighet att utge skadestånd för missbruk av en företagshem- lighet grundar sig på FHL eller kollektivavtal.139 Här får kanske tilläggas att skadeståndsreg-
lerna i MBL tar över om några sådana inte förekommer i kollektivavtalet.
6.3.2 Jämkningsregeln i FHL
En annan likhet mellan FHL och MBL är jämkningsregeln i 9 § 2 st FHL och 60 § 1 st MBL. Jämkningsregeln i 9 § 2 st FHL fanns inte med i det ursprungliga lagförslaget. Hade lagförslaget gått igenom i sitt ursprungliga skick hade domstolar kunnat döma ut högre
137 Prop. 1985/86:86 s. 30 138 Prop. s. 26
skadestånd enligt FHL än enligt MBL.140 Det var vad lagrådet i sin granskning av lagförsla-
get utgick från och fann riktigt.141 Lagutskottet var dock inte av samma uppfattning och det
var på utskottets initiativ som jämkningsregeln infördes. Denna lyder: ”Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.” Utskottet framhöll att regeln hade 60 § 1 st MBL som mönster och att den ska kunna användas när en arbetstagare blir skyldig att ersätta sin arbetsgivare för ett obehörigt angrepp på dennes företagshemlighet. Bland de faktorer som en domstol ska kunna beakta vid bestämmande av skadeståndet är det belopp som skulle kunna utdömas enligt MBL. Skulle vid en prövning enligt MBL skadestånd utgå med ett lägre belopp än vad som blir följden av en prövning enligt FHL borde enligt lagut- skottet skadeståndet sättas ned.142 Som omständigheter som talar mot jämkning nämns att
arbetstagaren har en ledande eller en förtroendeställning i näringsidkarens rörelse samt att arbetstagaren har berett sig betydande vinning genom att utnyttja företagshemligheten.143
Att ansvaret är strikt enligt MBL och vanligt culpaansvar enligt FHL tycks inte ha upp- märksammats i förarbetena. Jämkningsbestämmelsen har än så länge inte aktualiserats i praxis.
6.3.3 Dubbla budskap i förarbetena
Lagstiftaren har valt att reglera skadeståndet för missbruk av företagshemligheter särskilt. FHL har generösare regler för beräkning av skadeståndsbeloppet jämfört med allmänna kontraktsregler och reglerna i SkL. Enligt SkL ersätts ren förmögenhetsskada som huvud- regel endast i samband med brott144 och allmänt skadestånd förekommer inte. Enligt all-
männa kontraktsrättsliga principer ersätts ren förmögenhetsskada men allmänt skadestånd utgår inte heller här. I förarbetena till FHL framhölls det som en fördel att ett generösare skadestånd kunde utdömas, särskilt med hänsyn till att det för en drabbad näringsidkare är förenat med stora svårigheter att visa den verkliga omfattningen av en skada.145
Samtidigt som en del av förarbetena tyder på en strävan efter att höja skadeståndsnivån för en drabbad näringsidkare tyder en annan del på motsatsen. Vid en jämförelse mellan FHL och MBL märks att båda lagarna medger ersättning för ren förmögenhetsskada och utdö- mande av allmänt skadestånd är möjligt. FHL bygger på tanken att ett skadestånd ska ge full ersättning för den skada som uppkommit. Den grundläggande funktionen ska vara att reparera skadan.146 Skadeståndet är inte heller begränsat till beloppet. När det gäller MBL är
utgångspunkten också att arbetstagare som bryter mot lagen eller kollektivavtalet i princip ska ersätta uppkommen skada. Denna principiella utgångspunkt har dock, som ovan nämnts, genombrutits på olika sätt. Praxis på arbetsrättens område har utvecklats i den riktningen att det är sällan som en arbetstagare får ersätta en näringsidkares verkliga skada.
140 Viss möjlighet till jämkning fanns dock enligt propositionen s. 43 och 60 med stöd av 6 kap. 2 § SkL 141 Prop. s. 60 142 Bet. s. 52 143 Bet. s. 53 144 Se 2 kap. 4 § SkL 145 Prop. s. 49 146 Prop. s. 49
I de allra flesta fall där en arbetstagare missbrukar företagshemligheter torde det ske genom startande av någon slags konkurrerande verksamhet. Ett sådant handlande ska i princip utesluta möjligheten till jämkning enligt 9 § 2 st FHL147 och angriparen ska ersätta den
angripne näringsidkarens fulla skada. Jämkningsregeln har inte kommit till användning i praxis vilket rimligen borde visa att arbetstagare sällan missbrukar företagshemligheter utan att få ut en betydande ekonomisk vinning. De förarbetsuttalanden som ska garantera att arbetstagare inte råkar ut för en orimlig skadeståndsbörda har på så sätt visat sig ha en begränsad betydelse.