7.1.1 Brunnhagesfallet – Svea hovrätts dom 1997-05-14 i mål T 81/96 – Brunnhages mot IBAB
Brunnhages har som huvudsaklig verksamhet direktförsäljning av böcker, litografier och andra produkter med idrottsanknytning. Sedan några av de anställda hade slutat på företa- get startade de ett nytt bolag, IBAB, med i huvudsak samma verksamhet som Brunnhages. Senare slutade ytterligare två anställda, bröderna H, för att i stället börja som säljare hos IBAB.
Brunnhages yrkade vid tingsrätten att IBAB skulle förpliktas att utge skadestånd med 8 120 080 kr jämte ränta. Av det yrkade beloppet avsåg 7 120 080 kr ekonomiskt ska- destånd enligt 8 § FHL för minskad försäljning och 1 000 000 kr allmänt skadestånd enligt 9 § FHL. Brunnhages anförde som grund följande. Bröderna H har vid sina anställningars upphörande obehörigen medtagit från Brunnhages till IBAB kundregister eller liknande förteckningar över Brunnhages kunder. Materialet utgör företagshemligheter, vilket IBAB varit väl medvetet och underrättat om. IBAB har uppsåtligen utnyttjat och röjt dessa före- tagshemligheter som, enligt vad IBAB insett eller bort inse, har angripits av bröderna H i strid med 7 § 1 och 2 st FHL. IBAB har bedrivit konkurrerande verksamhet med utnytt- jande av företagshemligheterna och därigenom åsamkat Brunnhages ekonomisk skada genom att ett stort antal kunder lockats att köpa konkurrerande produkter från IBAB. Den ekonomiska skadan består av att Brunnhages gått miste om vinst med anledning av det obehöriga utnyttjandet av dess kundinformation. Eftersom IBAB har vänt sig till Brunnha- ges kunder på ett sätt som kan allvarligt skada Brunnhages relationer till sina kunder, inte bara ekonomiskt skall även allmänt skadestånd utgå. IBAB bestred på alla punkter.
Tingsrätten ogillade käromålet och anförde att materialet var företagshemligheter men att det inte förelåg sådana synnerliga skäl som avses i 7 § 2 st FHL samt att käromålet skulle ogillas redan på den grunden att Brunnhages kundregister eller liknande kundförteckningar inte obehörigen angripits av IBAB.
Hovrätten fann det styrkt att Brunnhages kundmaterial var en företagshemlighet som tidigare angripits hos Brunnhages i strid med 7 § FHL och att IBAB utnyttjat informatio- nen med vetskap om detta. IBAB var därför enligt hovrätten skyldigt att utge skadestånd enlig 8 § FHL till Brunnhages. Hovrätten ansåg att det sätt på vilket Brunnhages hade beräknat skadan var behäftat med vissa brister och att det inte var visat att den ekonomiska
skadan uppgick till det yrkade beloppet. Med en viss ledning av Brunnhages beräkning av mista-
de försäljningsintäkter uppskattade hovrätten med tillämning av 35 kap.5 § rättegångsbalken den
ekonomiska skadan till 800 000 kr. När det gäller det allmänna skadeståndet konstaterade
hovrätten att det saknades vägledande praxis och hänvisade till uttalanden i förarbetena till FHL. Hovrätten beaktade att IBABs angrepp varit av stor omfattning och skett uppsåtligen
samt att Brunnhages hade ett stort intresse av att underlaget för bolagets verksamhet inte blev allmänt känt. Det allmänna skadeståndet bestämdes till 200 000 kr.
7.1.2 Vi i Villa-fallet – RH 2002:61 Svea hovrätt – V-bolaget mot BE (m.fl.)
V-bolaget ger ut en tidning som distribueras gratis till villaägare. BE var under en tid an- ställd som VD vid företaget och arbetade också åt detta som konsult. Sedan BE slutat hos V-bolaget startade han konkurrerande verksamhet genom VF-bolaget. Även några andra anställda gick över från V-bolaget till VF-bolaget.
V-bolaget väckte talan vid tingsrätten mot bl.a. BE och yrkade att han skulle förpliktas att utge skadestånd enligt 6 eller 8 § FHL till V-bolaget med 9 000 000 kr jämte ränta. Som grund för sin talan anförde V-bolaget följande. BE har – alternativt tillsammans med en eller flera andra – angripit och till VF-bolaget röjt V-bolagets kundregister därvid BE ut- nyttjat registret. VF-bolaget måste ha planerats och förberetts redan under den tid då BE var konsult åt V-bolaget. För VF-bolaget var det helt avgörande att kunna utnyttja V- bolagets register vid verksamhetens start. Kundregistret utgjorde V-bolagets viktigaste tillgång och betraktades som en företagshemlighet. Detta stod helt klart för BE. Angreppet ledde till att V-bolaget gick miste om intäkter med anledning av att kunden valt att annon- sera i VF-bolagets tidning i stället för V-bolagets tidning. VG-bolaget bestred käromålet. Tingsrätten förpliktade BE att utge ett ekonomiskt skadestånd om 2 500 000 kr och ett allmänt skadestånd om 1 000 000 kr. I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande. Det är klarlagt att uppgifterna från V-bolagets register, som utgjorde företagshemligheter, har angripits och röjts till VF-bolaget. Angreppet och röjandet har företagits obehörigen av någon eller några av de säljare som gått över från V-bolaget till VF-bolaget under tid då de varit anställda hos V-bolaget och har alltså skett i strid med 7 § FHL. Det är utrett att BE kände till detta. Han har trots detta obehörigen utnyttjat registret när han gjort utskick till kunder. Han är därför skadeståndsskyldig enligt 8 § FHL. V-bolagets underlag för beräk- ning av den ekonomiska skadans storlek var enligt tingsrätten inte tillräcklig för att visa att omfattningen av skadan uppgått till just det påstådda beloppet. Tingsrätten konstaterade dock att V-bolaget i allt fall påvisat en avsevärd intäktsminskning och bestämde det eko- nomiska skadeståndet med tillämpning av 35 kap 5 § rättegångsbalken. Beträffande det allmänna skadeståndet anförde tingsrätten bl.a. att kundregistret torde kunna betraktas som den viktigaste ingrediensen i V-bolagets verksamhet och var en företagshemlighet som angripits, röjts och utnyttjats i en direkt konkurrerande verksamhet.
Hovrätten fann liksom tingsrätten att BE var skadeståndsskyldig och att det ekonomiska
skadeståndet skulle bestämmas med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken med utgångspunkt i
det intäktsbortfall som V-bolaget hade drabbats av. Hovrätten höjde dock detta skadestånd till 6 miljoner kronor. Vidare anförde hovrätten att VF-bolaget, av de skäl som tingsrätten hade anfört, skulle åläggas att betala allmänt skadestånd. Beloppet bestämdes dock till endast 800 000 kr, vilket enligt hovrätten var det belopp som V-bolaget vid framställningen av sina yrkanden själv beräknat skadeståndet till.
7.1.3 First Reserve-fallet – AD 1998 nr 80 – First Reserve mot Vitalitet
First Reserve väckte vid tingsrätten skadeståndstalan mot tre f.d. anställda och deras nystar- tade bolag Vitalitet på den grunden att de hade ådragit sig skadeståndsansvar genom kon- kurrerande verksamhet, som också innefattat utnyttjande av företagshemlighet. Skadestånd
yrkades med 5 miljoner kronor baserat på en utredning av den värdenedgång som drabbat First Reserve.
AD fann det utrett att verksamheten i Vitalitet delvis hade bedrivits genom direkta kontak- ter med First Reserves kunder och anställda i syfte att förmå dem att arbeta för och anlita Vitalitet. AD ansåg vidare att det var fråga om sådan information som utgjorde företags- hemligheter. De tre f.d. anställda ansågs skadeståndsskyldiga enligt 7 § 2 st FHL medan Vitalitet var skadeståndsskyldig enligt 8 § FHL. AD fann att nedgången av First Reserves värde
till stor del hade sin grund i att de tre anställda lämnat sina anställningar vilket inte var rättsstridigt
samt att skadans storlek inte kunde bestämmas på annat sätt än genom en skälighetsuppskatt-
ning enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. De tre f.d. anställda och Vitalitet förpliktades att soli-
dariskt utge skadestånd med 1,5 miljoner kronor.
7.1.4 Analys av rättsfallen
I Brunnhagesfallet ansåg hovrätten att det sätt på vilket Brunnhages hade beräknat skadan var
behäftat med vissa brister och att det inte var visat att den ekonomiska skadan uppgick till det
yrkade beloppet. I Vi i villa-fallet ansåg hovrätten, på ett sätt som är mycket likt Brunnha- gesfallet, att V-bolagets underlag för beräkning av den ekonomiska skadans storlek inte var tillräckligt för att visa att omfattningen av skadan uppgått till just det påstådda beloppet. Det ekono- miska skadeståndet skulle därför i båda fallen bestämmas med tillämpning av 35 kap. 5 §
rättegångsbalken med viss ledning av kärandenas egna beräkningar av skadan. Det är viktigt
här att lägga märke till att domstolarna har konstaterat att det föreligger orsakssamband mellan
angreppet och en del av skadan vilket är ett grundläggande krav för att ekonomiskt skadestånd
ska kunna dömas ut. Fråga är om att bedöma om angreppet har vållat så stor skada som den skade-
lidande påstår, dvs. avgränsa skadan. Här kan det finnas stora bevisproblem. Hur bevisar
man t.ex. till hur stor del av en omsättningsnedgång som beror på angreppet på företags- hemligheten och inte på en ökad konkurrens? Det ena ersätts, det andra inte. I förevarande fall har domstolarna till viss del underkänt kärandenas bevisföring angående skadan till följd av tvivel om orsakssambandet täcker hela skadan.
I First Reserve-fallet fann AD att nedgången av First Reserves värde till stor del hade sin grund i att
tre anställda lämnat sina anställningar vilket inte var rättsstridigt samt att skadans storlek inte
kunde bestämmas på annat sätt än genom en skälighetsuppskattning enligt 35 kap. 5 § rätte-
gångsbalken. I detta rättsfall konstaterar AD att orsakssamband inte föreligger beträffande
den del av skadan som hänför sig till att anställda avslutar sin anställning.
Vad ovannämnda tre rättsfall har gemensamt är enligt min mening att domstolarna kommit fram till att orsakssamband inte föreligger beträffande hela den skada som kärandena påstår sig ha lidit. Domstolarna har löst problemet med att använda 35 kap. 5 § rättegångsbalken trots att lagstiftaren i förarbetena uttryckligen avråder från användningen av lagrummet. Jag är dock tveksam till om lagstiftaren erbjudit något hållbart alternativ.
För fall som dessa tre – Brunnhagesfallet, Vi i Villa-fallet och First Reserve-fallet – är det viktigt med möjligheten att utöver ekonomiskt skadestånd även utdöma allmänt ska- destånd. Sådant skadestånd kan utdömas även om det inte kunnat styrkas orsakssamband mellan angrepp och skada. De faktorer som är värda att beakta som grund för allmänt skadestånd finns uppräknade i förarbeten och som jag nämnt är domstolarna fria att beakta även andra faktorer som inte är nämnda i förarbetena men som kan anses ha relevans i det enskilda fallet. På så sätt kan lagstiftarens syfte att höja skadeståndsnivån uppnås även om det förblir osäkert hur mycket höjningen blir.