Arkitekternas fält

Budds framhållande av att beställarna av bibliotekets tjänster inte alltid är

de-samma som brukarna kan vara värdefullt för förståelsen av designarbete bakom

högskolebiblioteksbyggnader. Lawson (2006)

¹⁹

uppmärksammar olika agenter i

designarbete generellt: klienter, användare (som alltså inte alltid är desamma

som klienterna vid biblioteksbyggande), designers och lagstiftare (kap. 6; se

även Cuff, cop. 1991; Hill, 2001, s. 362-363). Linda N. Groat (2000) skriver att

designern kan anta olika perspektiv i förhållande till sin verksamhet och berörda

människor: ett konstnärligt, ett tekniskt och ett mer samhällstillvänt. Niels

Al-bertsen (1998) utvecklar liknande perspektiv inom arkitekturfältet med

utgångs-punkt i Bourdieus teorier och placerar arkitekterna i olika subfält: ett

konstnär-ligt med strävan efter konstnärlig frihet och symboliskt kapital, ett professionellt

där kulturellt kapital omsätts i ekonomiskt kapital och samhällsansvar betonas,

samt ett ekonomiskt-tekniskt där effektivitet och produktivitet betonas (s.

382-385). Laurie Cohen et al. (2005) fann genom en undersökning av arkitekters

dis-kurser om sin profession en liknande uppdelning i det att arkitektur beskrevs

som gällande kreativitet, affärsverksamhet och samhällsservice. Även om

krea-tiviteten hos många arkitekter kunde underordnas affärer och service var den

mycket framträdande i deras utsagor.

Magali Sarfatti Larson (1994) berör i en studie av arkitekturtävlingar arkitekters

förhållande till ekonomi och olika kapitaltyper. Tillsammans med annan

littera-tur kan Larsons studie förmedla insikter om arkitektyrkets karaktär och

förhål-lande till andra professioner och design. Larson framhåller i sin artikel att den

öppna designtävlingen kastar nytt ljus på kombinationen av marknadsimperativ

och icke-marknadsaspirationer, ekonomiska svagheter och ideologisk styrka,

beroende och autonomi, som karakteriserar många professionella praktiker (s.

471). Arkitekturtävlingar skymmer enligt Larson linjen mellan ”konst” och

”kommers” och bidrar till det förnekande av det ekonomiska som är

karakteris-tiskt för marknader där symboliska värden köps och säljs (s. 472). Detta

förne-kande lyfter Albertsen (1998) fram som framträdande på konstnärliga subfält (s.

378, 383). Bourdieus teorier används av Albertsen som stöd för

uppmärksam-mandet av motsättningar mellan mer eller mindre ekonomiskt inriktade subfält

(se t.ex. Bourdieu, [cop. 1994] 1999, kap. 3, 6). Dialektiken mellan konst och

affärsmässighet är ett gammalt dilemma i arkitektyrket (Cuff, cop. 1991, s. 35).

Hélène Lipstadt (2003) framhåller arkitekturtävlingar som ett drag hos arkitektur

som gör den till ett fält (s. 395). Tävlandet konstituerar ett rum där arkitekterna

kan verka som om de åtnjuter ”en grad av autonomi” (”‘a degree of autonomy’”,

s. 396). Larson (1994) säger vidare att i tävlingar som räknas som ”diskursiva

händelser” spelar agenter för att ackumulera symboliskt kapital (s. 473). Kristina

Grange (2005), som undersökt den svenska byggbranschen med teoretiskt stöd

från bland andra Bourdieu och Albertsen, ställer ”frågan om arkitektrollen håller

på att utvecklas i riktning mot större autonomi”. Detta gör hon för att ”fästa

uppmärksamhet på vad som framstår som en differentierande utveckling, där

arkitektonisk kvalitet i allt högre grad värderas skild från tekniska, ekonomiska

och sociala villkor” (s. 129). Grange är benägen ”att tolka Albertsens införande

av ett /.../ professionellt mellanfält som ett försök att – utan att riskera hamna i

motsatsställning till den konstnärliga grunden i arkitekternas habitus –

ifråga-sätta den[na] utveckling” (Grange, 2005, s. 121-122).

Larson menar att antagandet att ritningar och modeller är tillräckliga för att

för-utsäga slutresultatet i produktdesign är kärnan i arkitektens specifika kompetens

(s. 474-475). Ritningen är enligt Albertsen (1998) central i arkitektens habitus

(s. 390). Ritningen är en översättning av beställarens krav och ett

övertalnings-instrument (s. 391). I översättarrollen medlar arkitekter genom design mellan

funktion och slutgiltig form framhåller arkitekturforskaren Dana Cuff (cop.

1991, s. 33). Översättandet är en social konst, och överenskommelser mellan

deltagarna i designprocessen är ett nyckelelement i arkitektrollen enligt henne

(s. 35). Arkitekters presentationsformers potentiella betydelse för att få uppdrag

påvisas i en fallstudie av ett biblioteksprojekt av Shannon Christine Mattern

(2002, kap. 6). Ritningar kan inte fullt ut representera användandet av en

bygg-nad. De hänvisar bara till vissa aspekter av den fysiska världen vilket begränsar

de typer av objekt som arkitekter vanligtvis designar (Hill, 2001, s. 353). Kanske

beror detta på att ritandet inte bara är en presentationsform utan också en hjälp

för arkitekter i designarbetet, inte sällan i kombination med tal om sådant som

inte nödvändigtvis framgår av ritningen. Tillsammans med insikten om att

rit-ningen inte är hela designen belyser detta risken för missförstånd och vikten av

kommunikation mellan arkitekter och klienter och andra inblandade i processen

(Cuff, cop. 1991, s. 188; Schön, [1983] 1991, s. 80-81; Medway & Clark, 2003,

ssk s. 265; Lawson, 2006, kap. 6). Ritningen är annars så pass viktig att

arkitek-ter kan nå berömmelse utan att få sina designer byggda. Här framträder de

konstnärliga dragen i arkitektyrket och en viktig grund för arkitekters autonomi i

det konstnärliga subfältet (Cuff, cop. 1991, s. 33; Albertsen, 1998, s. 383-384;

Lipstadt, 2003, s. 408). Idén om ensamt upphovsansvar är viktig för arkitektur

på grund av föreställningen om att konst resulterar ur individuellt skapande

(Hill, 2001, s. 362; se även Granath, 2001, s. 1). Dock är arkitekters arbete oftast

inte lika individuellt som ”rena” konstnärers, särskilt inte när högskolebibliotek

designas med användares medverkan (se t.ex. Ginsburg, 1997, s. 192-193 med

hänv. t. Miles, 1989, s. 199, som kontrasterar konstnärers individualism mot

ar-kitekters samarbete med andra). Enligt Albertsen (1998) bidrar ritningen också i

slutändan till att överskrida gränserna mellan subfälten och upprätthålla

arki-tekturfältets autonomi (s. 392) eftersom ritandet är centralt i arkitektens habitus

(s. 390).

Lipstadt (2003) liknar arkitekturtävlingen vid en karneval, som kan tjäna som en

reversibel värld i vilken de unga, de oerfarna eller de icke erkända triumferar.

Tävlingen är, säger hon, också ett sätt att inpränta nya medlemmar med doxa.

Enligt Lipstadt manifesteras det kollektiva samförståndsarbete som är illusios

motsvarighet också i tävlingen. Med hennes ord är ingenstans den sociala

verk-ligheten, att en design kräver det kollektiva arbetet hos arkitekter och klienter

för att förverkligas, mer uppenbart än i tävlingen, och ingenstans fungerar illusio

tydligare för att förneka den verkligheten. Fältet skapar bokstavligt talat

skapa-ren säger Lipstadt. Eventuellt kompromissande mellan bedömare tonas ner

me-dan den vinnande designen tillskrivs makt att övervinna invändningar och tvivel

(s. 411). Arkitekters eventuella kompromissvilja och eventuella strävan efter

(symboliskt) kapital kan vara viktiga faktorer bakom planeringsprocessens

ka-raktär och resultat. Hur processen förlöper och hur byggnaden utformas kan

på-verkas av i vilken utsträckning arkitekterna är benägna att å ena sidan ta fasta på

biblioteksexpertis och å andra sidan bevaka sina eventuella konstnärliga

ambi-tioner. Bourdieus fältbegrepp och dess implikationer kan öka förståelsen av

detta.

Larson (1994) framhåller att tävlingar baserade på design fastslår den senares

centrala plats i arkitektprofessionens identitet och stärker koncentreringen på

isolerade föremål som är karakteristiska för arkitektonisk kultur och diskurs (s.

475). Hon säger också att arkitekturtävlingen uppskattas för det tillfälle den

er-bjuder att förbruka och demonstrera kreativ energi, lika mycket som för

tursam-heten (”the lucky break”) eller ackumulationen av symboliskt kapital som den

förefaller utlova. Det att ta kreativt arbete som sin egen belöning betonar

statu-sen hos arkitektur som konst. Affärsmän och professionella ger inte bort sitt

ar-bete för ingenting, men konstnärer kan förväntas göra det (s. 476). Bourdieus

framhållande av förnekandet av ekonomin är här i linje med Larsons

beskriv-ning av arkitekter (se även Lipstadt, 2003, s. 410). Cuff (cop. 1991) menar att

det konstnärliga inslaget i arkitektonisk design skiljer ut arkitektyrket från mer

utvecklade professioner som juristers och läkares. Konst är svårsåld i en

prag-matisk miljö och lämpar sig inte för standardisering och enhetlighet (s. 31).

Af-färsverksamhet, ingenjörsvetenskap och inte minst medicin och juridik är

där-emot prototypområden för professionalisering eftersom specialisering, klara

gränser, vetenskaplighet och standardisering ses som väsentliga egenskaper i en

professions kunskapsbas (Glazer, 1974; Schön, [1983] 1991, s. 23). Expertis,

standardisering och enhetlighet underlättar kontroll över marknader för tjänster,

färdigheter och producenter (Cuff, cop. 1991, s. 41). Dock kan arkitekter

fram-gångsrikt samarbeta med experter med kompletterande kunskaper så som

in-genjörer och inredningsarkitekter (Cuff, cop. 1991, s. 32).

Larson (1994) påpekar att arkitektens arbete för en klient innebär justeringar,

begränsningar, kompromisser och förbättringar genererade i interaktion med

kli-entens budget, behov och önskningar. Den öppna tävlingen är inte på samma sätt

rotad i det konkreta hos design på uppdrag (s. 476). Här lyfter egenheterna i

täv-lingsförfarandet fram mer vardagliga drag hos designprocessen. Larson säger att

tävlingar även i dag framstår som praktiker som förnekar det rationella

beräk-nandet och ansträngningsekonomin som krävs av marknaden (s. 477). Genom att

förneka marknaden (jfr Bourdieu, [cop. 1972] 1977, s. 172) pekar

arkitekttäv-lingar på marknadssvagheten hos denna profession (Larson, 1994, s. 477). Även

Cuff (cop. 1991), också hon med blick för amerikanska omständigheter,

fram-håller marknadssvagheten (s. 31). Arkitekters klienter har dessutom, genom att

de specificerar byggnaders funktioner för arkitekter, större kontroll över sina

problem än till exempel läkares och juristers klienter (s. 33).

Strukturen hos designtävlingar antyder enligt Larson (1994) att arkitekten kan

uttrycka sin enskilda vision i skapandets abstrakta villkor. Ändå motsägs detta

av etablerad professionell vishet med innebörden att ”god arkitektur utvecklas ur

striden mellan program, klient och arkitekt”

²⁰

(s. 478). Det är nog inte långsökt

att anta att arkitekters visioner (på gott och ont ur klienternas synvinkel) märks

mer i tävlingar där utrymmet är större för dem att designa utan ett från början

snävt specificerat program (se t.ex. Elding & Johansson, 2000). Arkitekter (inte

att förväxla med de tävlande/designande arkitekterna – min anmärkn.) kan också

anställas för att förbereda program, budget och plan (Larson, 1994, s. 490). I en

av Larsons fallstudier föreslog en sådan arkitekt en internationell

”design-bu-ild”-tävling. ”Design-build” placerar arkitekten, som enligt Larson alltid tros

vara likgiltig för och skyldig till kostnadsöverdrag,

²¹

i entreprenörens, inte

20

Arkitekten Steven Izenour enligt Larson (1994) – min översättning.

21

Grange (2005) beskriver en sådan utveckling i byggbranschen i Sverige under 1960-talet.

Då ”förekom föreställningar, bland både branschens aktörer, politiker och allmänhet, om att

arkitekterna, och i viss mån även de tekniska konsulterna, skulle ha dåligt

kostnadsmedve-tande. /.../ Entreprenörernas inlägg i kostnadsdebatten blev att lansera tanken på

totalåtagan-den” (s. 99).

tens, tjänst (s. 490) och försöker undvika konflikter mellan arkitekter och

byg-gare vilka ofta äbyg-garen får betala för (Bazillion, 2002, s. 54). ”Design-build” kan

för övrigt också vara ett initiativ från arkitektens sida för att genom samarbete

med kompletterande experter få kontroll över sin produkt (Cuff, cop. 1991, s.

32-33).

Larsons (1994) studie av arkitekttävlingar belyser ytterligare de ekonomiska

re-striktionernas betydelse för designprocessen. Priset för att få en kontroversiell

design byggd var i ett av Larson beskrivet fall att erbjuda exceptionellt pris och

hög teknisk verkningsgrad (s. 493). Samtidigt gör enligt Larson de ideologiska,

icke-rationella och icke-ekonomiska elementen i kreativt arbete och dess

inne-boende tillfredsställelser det möjligt för arkitekter att ignorera

missbruksaspek-terna av tävlan medan de klagar bittert över dem (s. 498). Avslutningsvis säger

Larson att tävlingar har ett paradoxalt värde: processen reproducerar för sina

samtyckande offer villkoren för arkitekturens existens som konst (s. 499).

Arkitekter tycks alltså sammanfattningsvis verka i ett spänningsfält mellan å ena

sidan individualism och autonomi och å den andra samarbete och beroende (det

sistnämnda både ekonomiskt och kunskapsmässigt). Arkitekters frihet och

obe-roende kan delvis hänga samman med graden av tävlingsinslag i ett projekt.

Eriksson (2005), som med hjälp av Albertsens resonemang undersökte

interak-tion mellan arkitekt och bibliotekspersonal, fann tecken på kompromissvilja hos

arkitekten. Dock föreföll det enligt Eriksson också som om tävlingsformen

med-fört vissa problem med senare ändringar (jfr Elding & Johansson, 2000;

Hans-son, 2000; Bengtsson & Ullstad, 2002).

In document I främsta rummet (Page 49-53)