Diskursivt arbete i planeringsprocesser

I interaktion mellan agenter i en planeringsprocess kan det finnas en strävan

ef-ter att nå överenskommelser, vilket Iedema (1997) belyser med begreppet

hege-moni (s. 20). Hegehege-moni innebär bland annat att makt baseras på samtycke (eller

medgivande/acceptans) och allianser snarare än enbart tvångsresurser. Uttolkare

av hegemonibegreppet som det utvecklades av Antonio Gramsci pekar på att

he-gemoni är någonting som skapas aktivt av agenter i en process (Ransome, 1992,

s. 132-135). Diskurs kan kopplas till hegemonisk kamp i särskilda institutioner

(t.ex. skolan) i större utsträckning än på nationell politisk nivå.

Hegemonibe-greppet kan kombineras med intertextualitet i diskursanalys (Fairclough, 1992,

s. 91-96, 102-103; 2003a, s. 45; Chouliaraki & Fairclough, cop. 1999, s. 119).

Intertextualitet innebär att en text (eller annan typ av semios – min anmärkn.)

innehåller element från andra texter. Intertextualiteten kan vara mer eller mindre

uppenbar, manifest. Genom intertextualitet kan andra ”röster” föras in i en text.

Genom antaganden (assumptions) däremot tonas olikhet (difference) ner

(Fair-clough, 1992, s. 117; 2003a, kap. 3; Winther Jørgensen & Phillips, cop. 2000, s.

77). I min fallstudie kan undersökning av intertextualitet (t.ex. hänvisningar till

auktoriteter/experter) och antaganden till exempel ge inblickar i hur särskilda

designlösningar framställs som mer eller mindre självklara, samt vad detta

inne-bär för deras eventuella genomförande.

Olika genrer som knyts samman i kedjor möjliggör enligt Fairclough handlande

över tid och rum. Fairclough beskriver hur Iedema (1999) ger exempel på

så-dana genrekedjor. I Iedemas undersökning är ett möte med intressenter och en

skriven rapport element i en genrekedja där dessa element så småningom följs

av en fysisk byggnad. Mötet bygger upp till rapportens välargumenterade

for-mella logik. Genrekedjor kan förekomma i rekontextualisering.

Rekontextuali-sering innebär att element hos en social praktik flyttas till en annan social

prak-tiks kontext varigenom vissa förändringar kan ske. Intertextualitet handlar om

rekontextualisering. Rekontextualisering kan gynna och missgynna olika parter.

Här kan det vara fråga om ”framing”; hur olika röster ramas in. En röst kan

ge-nom relationer i en text framställas i ett (för rösten och det den säger) mer eller

mindre gynnsamt sammanhang (Fairclough, 2003a, s. 31-34, 51-55, 222).

Ie-dema använder rekontextualisering i bemärkelsen

the means to ‘fixing’ events, agreements, and changes, through re-presentation. As an

ex-ample I could mention the Minutes of the Meetings /.../ which recontextualise the talk, and

depending on whether the Minutes are passed at the next meeting they stand as a “true and

accurate record” of what was said, in spite of specific individuals’ reservations,

igno-rances and indifferences. (Iedema, 1997, s. 3-4)

Olikheter och meningsskiljaktigheter mellan deltagarna i processen kan alltså

tonas ner i till exempel mötesprotokoll. Genom rekontextualisering används

sär-skilda tekniker för att stabilisera erfarenhet i sociala relationer. Tekniker i

re-kontextualisering kan utgöras av trycksaker, arkitektur och annat (s. 39-40).

Dessa analytiska begrepp kan vara till hjälp för att undersöka hur texter (och

andra diskursiva element) och deras plats i genrekedjor fungerar för att driva ett

arkitektoniskt projekt framåt och i förlängningen påverka byggnadens

utform-ning. Texternas relationer till agenter och strukturer (fält, professioner,

organi-sationer, institutioner) är en del av förklaringarna av processens förlopp och

för-hållandet mellan uttryckta visioner och färdig byggnad. Inte minst genom

do-kument i genrekedjan utför agenter med olika roller, fälttillhörighet och

profes-sionsbakgrund diskursivt arbete för att driva projektet framåt.

Ett annat viktigt begrepp som används av Iedema (1997) är kontextualisering,

som ges en fördjupad innebörd med hjälp av begreppsparet förgrund-bakgrund.

Text som läggs fram i planeringsprocessen utgör förgrund, medan

rekontextuali-sering syftar till att föra interpersonella skiljaktigheter till bakgrunden,

kontex-ten. Att undersöka detta är ett centralt syfte i hans avhandling, och Iedema ser

möjligheten att i studiet av planeringsprocessen komma åt hanterandet av olikhet

(difference) genom språkliga eller materiella resurser (s. 60, 88-90, 128; jfr

Fairclough, 2003a, kap. 3, 8, ssk s. 149, där ”bakgrundning” av ”sociala aktörer”

exemplifieras). Även Fairclough framhåller (med stöd av Laclau & Mouffe,

1985) hur olikheter (vad gäller mening) i texter kan föras till bakgrunden genom

att likheter lyfts fram, detta som ett element i strävan efter hegemoni. Människor

kan, mer eller mindre frivilligt, appropriera (ta till sig) diskurser vilket är ett

viktigt inslag i hegemonisk kamp om mening (Chouliaraki & Fairclough, cop.

1999, ssk s. 127-128; Fairclough, 2003a, s. 100-103). Appropriering av

diskur-ser är intressant att obdiskur-servera om sådan förekommer i själva planeringsprocessen

och därmed kan stödja beskrivning av den och förklaringar av dess resultat. Det

kan också vara värt att notera om i processen mer framgångsrika diskurser

ap-proprierats av vissa deltagare först efter processens slut.

Ett av de viktigaste begreppen som Iedema (1997) använder är resemiotisering.

Med detta avses omvandlandet av mening från en form av semios till en annan,

vilket kan innebära lagrandet av mening i mer svårföränderlig form så som skrift

och arkitektur, varvid överenskommelser nås i den byråkratiska processen (kap.

3, ssk s. 122-123). Iedema (2001) framhåller att överföring av mening mellan

olika semiotiska former oundvikligen leder till diskrepans. Resemiotisering är

därför med nödvändighet en process som inte medför exakt efterbildning.

Såda-na förändringar har en metaforisk Såda-natur som kan exemplifieras med hur en

arki-tektonisk design kan vara avsedd att lösa språkligt formulerade problem så som i

den undersökta tillbyggnaden av mentalsjukhuset (s. 33). Restriktioner för den

slutliga utformningen av byggnaden finns i tekniska kompromisser, geofysik

och arkitektoniska-strukturella uppfattningar som bedöms bäst svara mot ställda

krav. Varje steg från tal till skrift till design innebär en kompromiss eller

semio-tisk metafor. ”Planeringsprojektet som helhet kan därmed betraktas som att det

väver samman människor och deras meningar till allt mer förtingligade,

kom-plexa och förhärdade semiotiker”

⁴⁰

(s. 35). Resemiotiseringens steg är nästan

oåterkalleliga (s. 36). Mening blir därmed allt svårare att omförhandla (Iedema,

cop. 2000, s. 60-61) vilket medför att hegemoni kan uppnås så som Iedema

(1997) visat.

Iedema inspirerar till öppenhet för att olika dispositioner, positioner och

makt-förhållanden hos respektive mellan de inblandade i planerandet kan fördunkla

visioner och/eller låta vissa visioner dominera. Han demonstrerar också hur

in-teraktionen kan hänga upp sig på restriktioner i planeringskontexten och ibland i

sig leder till hinder för en av alla accepterad lösning. Planeringsarbetets avtryck

i olika former av semios, och Iedemas demonstration av hur dessa kan

undersö-kas, öppnar för möjligheter att genom arkitektur, dokument och

intervjuberättel-ser vaska fram faktorer och förhållanden som påverkar processen från vision till

byggnad. Den av Iedema använda terminologin och sättet att beskriva processen

ger dessutom underlag för kopplingar till teorier med vidare förklaringspotential.

Synen på planeringsprocessens agenter och särskilt konsulternas roll,

uppmärk-sammad även i forskning om biblioteksplanering (se inte minst Lee, 1985;

Bunn, 1989; Sebright, 1994), är intressant för jämförelser med och tolkningar av

tidigare forskning och mina resultat.

Iedemas beskrivning av arbetet stämmer i flera avseenden väl överens med

Cuffs (cop. 1991) beskrivning av processer i arbete kring arkitektur. Där kan

ansträngningar göras för att rikta förhandlingar genom ord eller ritningar (s.

184). Proceduren för att nå en överenskommelse snarare än ämnet för

kommelsen kan bromsa processen. Pappersflödet bidrar till att försegla

överens-kommelser. Ett mötesprotokoll kan vara mer bestämt än mötet i sig, vilket

på-skyndar processen (s. 185). Cuff framhåller att den sociala kontexten påverkar

fortskridandet mot en designlösning. I processen struktureras relationer mellan

människor (s. 194). Denna beskrivning har stora likheter med Iedemas

redogö-relse för hanterandet av det interpersonella och stabilisering av

överenskommel-ser i arkitektoniska procesöverenskommel-ser. DA:s och CDA:s relevans för mitt arbete ligger

således inte minst i möjligheten att analysera skillnader i makt och förmåga som

märks i konkreta språkliga uttryck och kan kopplas till samhällsteorier. Det finns

också möjligheter att analysera många olika typer av semios som jag som

fors-kare ställs inför. Därigenom knyts metod och möjligheter till teoretiska

förklar-ingar till varandra.

4.3.4 Sammanfattning

En diskurs kan ses som ett visst sätt att representera en del av världen.

Diskur-siva inslag i social praktik omfattar meningspotentialer i bland annat text, tal och

ritningar. Diskurser kan konkurrera med varandra inom diskursordningar vilka

enligt kritisk diskursanalys utgör en diskursiv motsvarighet till Bourdieus fält.

Olika diskurser om funktion och form hos en högskolebiblioteksbyggnad kan

vara urskiljbara i visionsdokument, diverse andra dokument och utsagor från

och kring planeringsprocessen, samt i själva byggnaden och upplevelser och

an-vändning av den. Kritisk diskursanalys i kombination med kritisk realism

upp-märksammar meningspotentialer och mekanismer med så väl potentiell som

fak-tisk verkan i processer och byggnader. Diskursivt arbete i planeringsprocessen

kan innebära att särskilda designlösningar resemiotiseras, stabiliseras, i olika

typer av dokument och så småningom i själva byggnaden. Här kan

meningsskilj-aktigheter kring designlösningar hanteras så att processen drivs vidare.

Överens-kommelser som ett resultat av diskursivt arbete kan nås genom hegemoni, varvid

makt baseras på samtycke snarare än tvång. Agenter med olika habitus,

positio-ner, fälttillhörighet, professionsbakgrund och roller har olika tillgång till

diskur-ser och diskursiva resurdiskur-ser. För att knyta samman teorier och

undersöknings-verktyg kring planeringsprocessen med utformandet av själva byggnaden finns

det anledning att behandla en del av det som skrivits om restriktioner, agentskap

och diskurs med fokus på biblioteksplanering och byggnadsdesign.

In document I främsta rummet (Page 76-79)