Bedömningskriterier

Bedömningsutlåtandet domineras av arkitektoniska utsagor. I den mån

biblio-teksverksamhet berörs handlar det om operativa funktioner (t.ex. kontorsarbete

och mediaförvaring) mer än syften (informationsförmedling och lärande nämns

t.ex. inte). Eftersom arkitektoniska hänsyn, inte minst till omgivningen, är

vik-tiga vid val av design i det aktuella fallet, har utlåtandet stor betydelse för

biblio-tekets framtid trots att man i det inte särskilt mycket går in på bibliobiblio-tekets

funk-tioner annat än i konkreta termer så som media, läsplatser och grupprum.

7.4.2.1 Biblioteket som en särskild del av högskolan i staden

Vad bedömningsgruppen tillsammans med anpassning till omgivningen också

tar fasta på med relevans för biblioteksverksamheten är relationerna på campus

och dess utbredning i staden. Bengt Keyser säger att det var viktigt att

bibliote-ket placerades på campus ”på ett sätt så att /.../ det var en god kommunikation,

att det kunde verkligen bli en centrumplats”. Någonting som enligt honom ”var

avgörande i valet” var ”öppenheten inåt området så att man hittade en form för

det”, samt ”att man fick en anpassning /.../ mot stadsbilden där den var mer

slu-ten” (2006-08-15).

Skala, proportioner och rytm lyfts av

bedömningsgruppen fram som viktiga i

hänsyn till omgivningen. I utlåtandet

påpekas att biblioteksbyggnaden inte

nödvändigtvis behöver imitera äldre

bebyggelse (1997-04-07, s. 5). Keyser

förefaller nöjd med ”den lågmälta men

ganska speciella funktionalistiska stilen

som finns och som är modern men ändå

klassisk och som vänder sig mot staden,

alltså mot gatan, gaturummet”

(2006-08-15). Peter Engström säger att det

skulle få synas att biblioteksbyggnaden

var ”byggd tjugohundra /.../ men i skala

och uttryck så skulle den ändå inte ta överhanden över de här radstående husen”

(2007-10-17). Bedömningsgruppen (1997-04-07) ger fler uttryck för en sådan

hållning när den skriver att den ”överstora och monumentalt upplagda entré” ut

mot den omgivande bebyggelsen i väster som fanns i Räta Linjens förslag (s. 7),

och den pelarförsedda tempelgaveln i nordost som Atrios förslag innehöll (s. 6),

inte passar. Bertil Jansson lyfter också fram detta senare när han jämför A-plans

och Atrios förslag. Enligt honom är biblioteket inte en monumentalbyggnad

vil-ket ”var viktigt. En sådan monumentalentré passar ju inte in i det här området,

det var rätt väsentligt”. Jansson jämför med kongressbyggnaden i USA och

sä-ger att ”det var inte vad högskolan eftersträvade, och det var inte vad

stadsbygg-nadsmiljön tillät. /.../ Det här uttrycket, det ville vi inte ha”. A-plans förslag har

enligt Jansson resulterat i ”den utomordentligt välavvägda entrébilden som vi

har i dag” (2004-06-08). Precis som han fjärmar sig Joanna Heilig från

monu-mentalitet, om än i något mer allmänna termer (2004-07-22 – se avsn. 7.3.2

ovan).

Även om A-plans arkitekter tycks tona ner biblioteket som en särskild

bygg-nadstyp berörs detta av bedömningsgruppen, inte minst mot bakgrund av de

re-Figur 12. Biblioteket med öppen gård och

huvudentré mot nordost. Norr om biblioteket

park med stigar, och i väster (till höger) äldre

radstående hus (foto: förf., 2008-04-15).

striktioner som anpassning till den omgivande bebyggelsen medför. I gruppens

utlåtande står det att A-plans designlösning

visar i övrigt att en ödmjukhet i skalan, en fingradering av detaljer och utförande och en

omsorgsfull komposition av fasaden, som låter byggnaden framträda med ett modernt

språk i sin egen rätt som bibliotek, kan vara en väl så respektfull anpassning till

stadsde-lens villkor som ett mer eller mindre troget sökande efter likheter med omgivande fasader.

(1997-04-07, s. 5 – kursiv. enl. orig.)

Bibliotekets framträdande som en egen speciell byggnad överensstämmer med

att biblioteksfunktionerna inte har varit helt underordnade byggnadens yttre.

Keyser talar om att ”den vision som man hade ifrån verksamhetens sida som

blev väldigt styrande för byggnadens utformning” innebar kunden i centrum och

ett lättarbetat och tydligt bibliotek. Han knyter an till den principiella

cirkelmo-dellen och säger att

idén som målades upp /.../ av /.../ bibliotekschefen /.../ var väldigt tydlig, och på något sätt

blev det bilden för det förslag som valdes. Det stämde väldigt väl överens med det alltså

hur man tog vara på de värden som man såg skulle finnas i den här byggnaden för att

verksamheten skulle fungera så bra som möjligt i fråga om öppenhet, tillgänglighet, och

fysisk miljö. (Keyser, 2006-08-15)

Lars Berlin talar om att A-plan vid en presentation av förslaget efter halva

upp-dragstiden visade en figur som uppenbarligen gjort intryck på bedömarna

(2004-07-22). Engström har en liknande minnesbild av att A-plans presentation varit

betydelsefull och säger att de ”verkade mest kompetenta /.../ när de pratade

bib-lioteksfrågor” (2007-10-17). Bibliotekschefens vision tillsammans med

upp-dragstextens framhållande av biblioteksbyggnaden och högskolan i staden är

uppenbarligen någonting som de vinnande arkitekterna tagit till sig och kunnat

presentera tolkningar av. Berlin sammanfattar (och nämner likt Keyser campus)

vad A-plan tycks ha tagit fasta på inför halvtidspresentationen. Han säger att

bibliotekschefens vision omfattade ”hur byggnaden skulle fungera inifrån och

ut, att den ska vara ett centrum för hela högskolan i Kalmar, en mötesplats

mel-lan personal och studenter, /.../ en mötesplats melmel-lan medier och användare”.

Byggnaden ska dessutom ”vara en mötesplats i staden rent fysiskt”. Berlin

be-rättar att ”Akademiska hus /.../ hade ju en tanke om – och det har de ju vid alla

högskolor – att det ska vara ett campusområde /.../ alltså i staden ska högskolan

bestå av en serie byggnader med ett gångstråk i mitten /.../, och man skulle röra

sig inne i kvarteret och möta huset” (2004-07-22; jfr Samuelsson, 2008, s. 8).

Enligt Keyser har A-plan lyckats inte bara med fasaden mot gatan, utan i ännu

högre grad med ”den som ändå vänder sig in mot området, men som också

öpp-nar sig /.../ åt den vägen där stråket nästan går bort mot de andra delarna i

cam-puset som i alla fall var tanken” (2006-08-15).

7.4.2.2 Öppenhet utåt och inåt

Uppdragstextens antydan om att öppenhet inte kräver stora glasade fasadytor

(1996-12-12, s. 6) och arkitekternas uppmärksammande av glasväggens

orien-tering motsvaras av att den har varit viktig vid bedömning av designlösningarna.

Flera av bedömarna uttrycker skepsis mot stora glasfasader i allmänhet och

syd-vända glasväggar i synnerhet. Bengt Keyser säger att hos A-plans förslag

jäm-fört med de övriga var det ”hur man riktade byggnaden ur energihänseende och

ljusförhållande och miljöfrågor, som var originellt och speciellt”. Keyser menar

att man i Sverige är benägen att lägga ”de stora fasaderna i glas åt solsidan”.

A-plans orientering av glasfasaden mer mot norr gör enligt honom ändå byggnaden

ljus och tillgänglig (2006-08-15). I synpunkter i anslutning till

bedömningsutlå-tandet uttrycks från bibliotekspersonal en farhåga om att det kan komma in för

lite ljus i byggnaden på grund av den kompakta södra väggen (1997-04-17, bil.

1). Bedömningsgruppens medlemmar fokuserar däremot risken för att en vägg

med mer glas i söder skulle innebära för mycket sol för medier, personal och

besökare (Bedömningsgrupp, 1997-04-07, s. 10; Jansson, 2002-06-25;

2004-06-08 – ej inspelat; Sedvall, 2005-2004-06-08-10; Brunnberg, 02-14; Tunebro,

2006-03-07; Keyser, 2006-08-15; Engström, 2007-10-17),

⁷⁷

särskilt mot bakgrund av att verksamheten i sig ger ett betydande värmeöverskott. I

för-slagen diskuteras utvändiga solskydd, vilket sannolikt kan lösa detta men som är ett

pro-blem att hantera från såväl utformnings- som förvaltningssynpunkt. Solskyddsglas, som

ger reflexer, vore olyckligt och skulle dagtid motverka syftet med öppenheten hos

biblio-tekshallen. A-plans förslag med en nordostvänd glasvägg visar en lösning, som har stora

fördelar i detta avseende. (1997-04-07, s. 10)

Av citatet framgår tydligt att bedömningsgruppen tagit hänsyn till både

inom-husklimat och uttryckspotentialer hos byggnaden. Bengt Sedvall, som har

ge-staltning som en hörnsten i byggnadsprojekt, talar i termer av att ett syfte med

glasfasaden var att möjliggöra insyn ”i hela biblioteket, och det är ju oerhört fint

på kvällarna också när det är upplyst, så att det där tycker jag vi lyckades bra

med” (2005-08-10). Peter Engström talar om glasfasadens betydelse för

bygg-nadens uttryckspotentialer med relevans för högskolan och dess

biblioteksverk-samhet, ”så att det inte bara var en död glasyta utan att man kände att man såg

verksamheten i flera plan utifrån /.../ vi ville ju gärna att biblioteket skulle ge ett

levande intryck och skulle komma att vara fullt av liv både på kvällar och

hel-ger”. Han säger att det var ”ju trevligt om det lyste varmt under vintern /.../, och

genom att det var ett ganska öppet kvarter så skulle det ge uttryck mot de

omgi-vande gatorna också. Man skulle kunna se ganska väl verksamheten även om

man gick utanför kvarteret” (2007-10-17). Motsvarande utsagor återfinns också

hos arkitekterna. Joanna Heilig säger att ”den här allmänna studentplatsen” ska

77

Liknande problem och samtida tendenser att bygga glasade ytor uppmärksammas av

lysa ut kvällstid (2004-07-22).

⁷⁸

Den långa till stor del glasade fasaden mot

går-den i A-plans design skapar ett samband mellan ute och inne, där hallen med

medier och läsplatser är någonting som gör biblioteket till en speciell byggnad.

Bedömarnas bevakning av öppenheten har också gjort sig gällande inuti

bygg-naden.

7.4.2.3 Inre zonindelning och öppenhet

Med nyansskillnader motsvarar A-plans och Atrios förslag enligt

bedömnings-gruppen väl cirkelmodellen ”och dess önskade relation mellan arbetsrum,

infor-mation, mediabestånd och läsplatser – här dock uttryckt som snitt vinkelrätt mot

huvudaxeln i stället för som den teoretiska modellens radier i en cirkel, utgående

från personalens arbetsplatser i centrum” (1997-04-07, s. 7). Utlåtandet säger

med andra ord att cirkelmodellen fått en ny tolkning med bevarande av

förhål-landena mellan modellens delar, i princip zoner för olika operativa funktioner.

Det är uppenbarligen denna typ av designlösning som Lars Berlin syftar på när

han beskriver A-plans tolkning av cirkelmodellen som någonting linjärt

(2004-07-22).

Bedömningsgruppen framhåller A-plans lösning som särskilt bidragande till den

eftersträvade öppenheten, dock med viss risk för ljudstörningar mellan de olika

zonerna:

Det framstår alltså som den renodling av funktionerna i en ”smårumsdel” och en

biblio-tekshall, som kännetecknar A-plans och Atrios förslag, bör vara det bärande motivet för

dispositionen. Principerna för den fördelning av funktionerna i bibliotekshallen på flera

plan som ändå är nödvändig kan diskuteras ur flera perspektiv. Det är i utgångsläget inte

nödvändigt men är en tydlig fördel om hela mediabeståndet kan samlas på ett bottenplan

utan att andra funktioner här, t ex ett antal läsplatser, behöver uteslutas. Detta kräver å

andra sidan stor plats och ger olikstora plan om det övre planet utnyttjas endast för

läsplat-ser såsom i A-plans förslag. Här utnyttjas detta, genom de fristående läsplatsbryggorna,

som ett bidrag till en stor öppenhet i hallen som är en avgörande rumskvalitet.

Å åter andra sidan måste riskerna för störningar i ett så stort och öppet rum med många

funktioner beaktas. Här kan möjligen den erfarenheten vägas in att akustiskt krävande

miljöer med liten dämpning ofta sänker röstläget hos dem som vistas i lokalen.

(1997-04-07, s. 8)

78

Arkitekten Christer Malmström pekar i ett reportage på att det vid Södertörns

högskolebib-liotek i Flemingsberg, centralt placerat på campus, ”ska vara lätt att se in (och ut), i mörkret

ska det lysa som en lykta” (Samuelsson, 2008, s. 9).

Berlin och kollegan Joanna Heilig

(2004-07-22) berättar om en händelse

som belyser det arbete som krävts för

att jämka samman designlösningar för

att tillgodose önskemålen om

biblio-teket som en arbetsplats med stor

öp-penhet och zoner för olika funktioner.

A-plan hade gjort en sektionsritning

med människor som vinkar till

var-andra mellan en brygga och

botten-planet i hallen. När bedömarna fick se

den illustrationen (som Berlin säger

att ”vi ångrade bittert att vi har visat”)

frågade de: ”’Kommer det inte bli ett

förfärligt liv här inne? De här står ju

faktiskt och skriker till varandra’ /.../

’Nej, de säger ingenting, de bara

vin-kar tyst’ sa vi, men det hjälpte inte”

(Berlin, 2004-07-22). En diskussion

om att glasa in bryggorna följde, men

arkitekterna fick stöd av en akustiker,

som sa att /.../ om man ser det som låter så har man lättare att stå ut med det /.../ om man

/.../ hör röster genom väggen eller man hör en bil eller någonting annat som låter men man

ser inte källan /.../ upplever man det som ett störningsmoment. Men om man ser det som

låter blir det begripligt och inte en störning längre,

⁷⁹

och det stämmer ganska bra här.

(Berlin, 2004-07-22)

Bedömarnas uppmärksammande av riskerna för störningar och invändningarna

som uppstod kring bilden av vinkande besökare ger en antydan om att tysta

zo-ner så långt framställs som viktiga för högskolebiblioteksverksamheten, men

också om att både bedömande och designande arkitekter hyser viss tilltro till

ar-kitekturens möjligheter att påverka användarna. Zonindelningen har som Berlin

framställer det kunnat kombineras med visst hänsynstagande till omgivningen,

”kvartersstaden” väster om biblioteket. Mot denna svarar yttersidan av den

mu-rade ”tyngre kroppen” som omsluter bibliotekets personalutrymmen och

grupp-rum. Där ”kan man stänga en dörr om sig, man kan antingen få lugn och ro, vara

tyst, eller /.../ gå dit ifall man vet att man kommer att bullra, så det är en akustisk

gräns”. Enligt Berlin var vissa, inklusive A-plans arkitekter, oroliga för

ljudkli-matet i den angränsande hallen ”som öppnar sig emot campusområdet”. Berlin

berättar att de ”hade beredskap för att sätta upp en mängd glasväggar och

79

”Man kan acceptera att bli störd när man ser sin omgivning” säger en bibliotekarie som var

med vid planerandet av tillbyggnaden av stadsbiblioteket i Malmö (Pemer, 2001, s. 29).

Figur 13. Skiss av längdsektion (A-plan). Se

http://www.a-plan.se/hogskolebiblioteket.htm

gemang” även om han själv inte hade tyckt om det. Den stora hallen har få

mel-lanväggar. Berlin säger dock att ”bara för att det är ett stort rum och det finns

många tvärsikter och möjligheter att känna igen kompisar /.../ så vrålar man inte

på det sättet, utan man anpassar sig till att det är ett bibliotek” (2004-07-22).

⁸⁰

(Här ger Berlin intressant nog en antydan om att biblioteket kan uppfattas som

en särskild byggnadstyp som i sin tur väcker särskilda förväntningar på hur man

bör bete sig.) Heilig säger att ”det artikuleras en tyst zon, en lite halvtyst zon och

en där du faktiskt sitter själv och läser och inte stör någon /.../ folk dämpar sig

/.../ automatiskt när man kommer in i det stora rummet” (2004-07-22). Genom

bryggorna i hallen utgör läsplatserna en egen zon, skild från men i nära kontakt

med mediabeståndet.

En arkitektonisk tolkning av cirkelmodellen med klar zonindelning har med

andra ord logistiska implikationer vilket bedömningsgruppen (1997-04-07) tar

fasta på då den diskuterar ”frågan om ett val mellan principerna att samla media

och läsplatser var för sig eller att blanda” (s. 9 – kursiv. enl. orig.). Enligt

be-dömningsutlåtandet bör både läsplatserna och bibliotekspersonalens

arbetsplat-ser vara nära mediabeståndet utan att detta splittras upp. Lösningen ses som

op-timal från arbetssynpunkt även om den medför en stor ytutbredning (s. 9). En

glimt av arbetet bakom bedömningsutlåtandet på denna punkt ges av Klas

Brunnberg som säger att ”det var svårt att hitta motiv för att dela upp det” på två

plan; ”vad är det som sker där uppe och vad är det som /.../ sker där nere”.

A-plans design med läsplatser på bryggor ovanför ett samlat mediabestånd

gyn-nade valet av lösningen med läsplatser och media samlade var för sig men nära

varandra; ”arbetsfördelningen skedde alldeles naturligt” mellan bokhyllorna

un-der bryggorna och de renodlade läsplatserna ovanpå (Brunnberg, 2006-02-14).

Berlin framhåller renodlingen mellan medier och läs-/studieplatser som ett

sär-skiljande drag (ett annat är glasväggens placering mot nordost) hos A-plans

för-slag som tilltalat bedömarna, inte minst bibliotekschefen (Berlin, 2004-07-22).

Ur logistiksynpunkt utmärker annars designlösningen sig genom de många små

spiraltrapporna mellan hallgolvet och bryggorna. Heilig beskriver det som ett

”tredimensionellt gatunät” som inte har en ”stor central flott pampig trappa”

men däremot ”en massa mindre trappor i väl valda knutpunkter” (2004-07-22).

Berlin talar om hur biblioteksbesökare lätt ska kunna komma åt medierna på

bottenplanet och sedan söka sig uppåt till bryggorna för att arbeta. De många

små trapporna gör att ”man har alltid nära till en trappa”. Berlin säger att han

”tror att det hade fungerat sämre om det hade varit en eller två strategiskt

place-rade stora trappor” eftersom det skulle ha gjort det besvärligare ”att ta sina

böcker och gå upp till en läsplats”. Detta hade inneburit en känsla av ”att det är

hela tiden långt dit man ska”. Dessutom talar han om någonting som ur hans

80

Arkitekten Hans Tirsén, som arbetat med universitets- och högskolebibliotek i Luleå och

synvinkel möjligtvis är en positiv bieffekt av att besökare kan gå upp på

bryg-gorna. När man kommer dit ”händer också någonting att man blir lite mer privat,

man har översikten, man har nästan ett övertag mot dem som är där nere /.../,

man är i fred där uppe utan att man är instängd.

⁸¹

Så det var en tydlig rumslig

ordning som jag jobbade med” (Berlin, 2004-07-22). Detta kan tolkas som att

den potentiella känslan av överblick och enskildhet ändå är avsedd. Bedömarnas

och arkitektens ord ger därmed en bild av att cirkelmodellens zoner med

sins-emellan goda förbindelser kan kombineras med kraven på både öppenhet och

ostört arbete.

Heilig framstår som nöjd med grundidén. Hon säger att det ”känts som en

otro-lig befrielse” när medierna ”ordnade sig in under” bryggorna, eftersom ”de

beskrev de här slutna bokkvarteren och de mera öppna rummen där”. Likt Berlin

framhåller Heilig unika och betydelsefulla inslag i A-plans design. Även om

samtliga arkitekter enligt henne förstod att det inte räckte med ett våningsplan

var det bara A-plan som inte blandade medier och läsplatser på samma plan.

Hon beskriver sig som ”jättenöjd med att det har blivit /.../ enkelt och klart på

det sättet. /.../ Det är en av husets stora styrkor, den här enkelheten och klara

ordningen, och där ingår alla de här komponenterna jag beskriver, att det finns

ett klart fysiskt uttryck för” varje delfunktion (2004-07-22).

Bibliotekspersona-lens arbetsplatser utgör liksom grupprummen genom sin placering i den murade

längan i väster en egen zon. Vad som tilltalar hos det vinnande förslaget framgår

också mot bakgrund av påtalade brister hos andra förslag. Bland annat märks i

bedömningsgruppens utlåtande (1997-04-07) en strävan efter effektiv logistik

och att få ett sammanhållet eller åtminstone lättöverskådligt mediabestånd.

Strindbergs ändring av sitt förslag från tre till två plan ovan jord har inte räckt

för att övertyga bedömarna. De uppmärksammar att var och en av funktionerna

”kontor, media, läsplatser och grupprum” finns på båda planen. Enligt utlåtandet

har Strindberg inte åstadkommit någon ”naturlig uppdelning vad gäller

media-beståndet som motiverar tvåplanslösningen”. Dessutom blir avstånden långa

inom och mellan de olika enheterna. ”Uppställningen utefter en huvudaxel med

tillträde från bara ett håll skapar en återvändsgata på vardera planet” (s. 8). I

för-hållande till dessa bedömningskriterier är det lätt att se bättre överensstämmelse

med A-plans förslag, där de många små trapporna åtminstone potentiellt gynnar

kommunikationerna mellan medier och läsplatser utan att de senare behöver

blandas med bokhyllorna. Bedömningsgruppens diskussion kring principerna

blanda och samla (implicit med hänvisning till visionen – bibliotekets

verksam-hetsidé – och dess cirkelmodell) ger stort stöd för valet av A-plans förslag, dock

inte helt utan öppenhet för modifieringar:

81

Heilig beskriver det som ”två stämningsmässigt rätt skilda plan som ändå var öppna mot

varandra i ett stort rum” (2004-07-22). Bibliotekschefen säger att renodlingen tycks mildra

störningar (Jansson, 2004-06-08).

En större generalitet vad gäller läsplatsbryggornas användning och möblering och ett

bättre utnyttjande av den stora volymen utan att rumskvalitéerna behöver gå förlorade – i

bästa fall möjligen t o m förstärkta genom den nyansering detta kan bidra med – kan

möj-ligen vinnas med en breddning av någon av dem. Så långt kan bedömas framstår A-plans

lösning av det stora biblioteksrummet som det som närmast svarar mot bibliotekets

verk-samhetsidé. Grupperingen av mediauppställningen i samspel med bryggorna ger vidare

In document I främsta rummet (Page 139-148)