Arkitektur som ideologiskt indifferent
När arkitekturhistoriker Johan Rådberg analyserade stadsplaneringen från 1900-talet i sin avhandling, Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande
1875-1975, vilken publicerades 1988, var det en svidande uppgörelse med
de planeringsideal som dominerat inom ämnesfältet stadsplanering efter
let resor, kanske alla, bekostades av svenska staten och svenskt näringsliv och var förenade med en stor omfattning av representation. Middagar, vin och snaps var ett stort inslag och Werner påkekar att Childs själv menade att han knappast i hela sitt liv druckit så mycket champagne som i Sverige under mindre än fem veckor, se Jeff Werner, Medelvägens estetik, del 1, Hedemora: 2008, not 177. Inledande kontakter etablerades redan 1930, då Childs besök i Stockholm finansierades direkt av Kommittén för Stockholmsutställningen 1930, se Einar Lenning, ”Berättelse över pressarbetet för Stockholmsutställningen 1930”, i Redogörelse för Stockholmsutställningen 1930, Gregor Paulsson, Stockholm:1937, bilaga 9, s. 33 f. Mer än fyra decennier senare omvärderade Childs den samhällsmodell han lyft fram under 1930-talet. I den uppföljande boken Sweden: the Middle Way on Trial, publicerad 1980, gav Childs en grundläggande kritik av den svenska modellen där välfärdsstatens generella system förklara-des vara kostsamma och svåra att uppehålla i en globaliserad värld. Se Marquis Childs, Swe-den: the Middle Way on Trial, New Haven:1980.
57 Michel Foucault, Vetandets arkeologi, Lund:1972, s. 33. Se även Hans Hayden, Modern-ismen som institution: om etableringen av ett estetiskt och historiografiskt paradigm, Eslöv:2006, s. 11.
1930-talet.58 Jag ska här betona en del av Rådbergs forskning. Med boken
Drömmen om atlantångaren: utopier & myter i 1900- talets stadsbyggande
publicerade Rådberg ytterligare en idéhistorisk och kritisk analys av de två stadsbyggnadsideal som dominerade under 1900-talet; trädgårdsstaden och planering inom de funktionalistiska paradigmen.59Även om Rådberg inte explicit utgår från en precis definition av begreppet ideologi, visar han att den retorik som ofta omgärdade stads- och bostadsplaneringen var direkt relaterad till såväl materiella som sociala förhållanden. Enligt Rådberg ut-gick flera av de tongivande arkitekterna och teoretikerna under 1930-talet från en bestämd syn på såväl historia som framtid. Rådberg visar att redan under 1930-talet formulerade funktionalisterna bestämda synpunkter på vilka erfarenheter från det förflutna som skulle medverka till framtidens planering. Standardisering, rationellt byggande och stadsplanering med ljus och luft var några av de historiska lärdomar som bejakades. Rådberg visar tongivande arkitekter, teoretiker och debattörer drevs av idén att arkitektur både kunde och skulle bidra till en progressiv och demokratisk framtid. Med vad som ansågs vara en bättre planering skulle många av samtidens och framtidens problem kunna lösas. Målsättningen var att bygga praktiskt, funktionellt och effektivt för att nå upp till vissa minimikrav samt att hitta lösningar för andra identifierade behovsområden, kopplade till bostadssociala frågor. Rådberg lyfter också fram en annan aspekt och betonar att funktionalisterna betrak-tade idéer som pekade framåt mot sådana lösningar som progressiva. Mot-ståndarna fanns i traditionalisterna, nejsägarna. För att nå de formulerade målen kunde många av de funktionalistiska arkitekterna sätta sig över kriti-kernas argument och allmänhetens önskemål. Idéer som ansågs bromsa ut-vecklingen betraktades som reaktionära och bakåtsträvande.60
I Rådbergs analys finns en viktig iakttagelse för min egen fortsatta diskuss-ion. De tongivande arkitekterna och teoretikerna medverkade till att forma en självbild som påverkat hur periodens förorts- och bostadsplanering tolkats i forskningen. Denna iakttagelse var central även i konstvetaren Per G Rå-bergs avhandling om den funktionalistiska arkitekturens snabba etablering i Sverige åren kring 1930.61
Råberg identifierade redan under tidigt 1970-tal en påtaglig skillnad mel-lan teori, retorik och praktik. Råberg visade att det ända sedan 1930-talet funnits en tendens – i såväl allmän debatt och kritik som övrig litteratur – att analysera arkitekturen utifrån uttalade teorier, retorik och ideologiska utsa-gor. Enligt Råberg har den självbild som de historiska aktörerna medverkade
58 Johan Rådberg, Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875-1975, Stockholm:1988. 59 Johan Rådberg, Drömmen om atlantångaren: utopier & myter i 1900-talets stadsbyggande, Stockholm, 1997.
60 Rådberg, 1997, s. 87 f.
61 Per G. Råberg Funktionalistiskt genombrott: radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925-1931, Stockholm:1972.
till att forma därefter varit en återkommande referensram. Råberg visade klarsynt att teorierna och det retoriska innehållet i delar inte korresponderade med den reella förorts- och bostadsplaneringen, att kritikerna borde förklara programmen som missvisande och istället analysera artefakterna utifrån andra premisser. Genom såväl teori som tillspetsad retorik lanserade funkt-ionalisterna en arkitektur som tog avstånd från det förflutna, en framåtblick-ade och progressiv planering så radikal att åren kring 1930 förklarframåtblick-ades vara en tydlig skiljelinje mellan det förflutna och framtiden. Enligt Råberg var många av de funktionalistiska arkitekterna framgångsrika i att framhäva 1930-talets arkitektur som bärare av nya principer kring planering, bostads-byggande, hygien och formgivning. Råberg visar övertygande att innehållet till stora delar baserades på tidigare erfarenheter. Bostadspolitik med sociala dimensioner, byggnadstekniska förenklingar, rationaliseringen i stadsplane-ringen och industritillverkade bruksvaror hade diskuterats i decennier. Rå-berg menar således att funktionalisterna snararare hade en kvalificerad för-måga att sammanfatta tidigare erfarenheter men att erfarenheterna lanserades som nyheter. Och deras främsta bidrag var, enligt Råberg, att de introduce-rade en ny estetik, en ny formkonvention. Råberg ställer därför den centrala frågan om inte etableringen av en ny formkonvention var överordnad det sociala budskapet.62
Arkitektur och formgivning har av olika skäl och i olika epoker omgärdats av skilda ideologiska begrepp. Arkitekturhistoriker Anders Åman har i en ofta citerad text kritiskt diskuterat tendensen att se samband mellan arkitek-tur och ideologi.63 Åman studerar det som har definierats som ”socialistisk realism” eller en socialrealistisk arkitektur i Östeuropa under sovjetepokens decennier. Åman går igenom tidigare forskning om denna arkitektur, och visare hur olika forskare tolkat formspråket som manifesterad och material-iserad ideologi, som ett konkret uttryck för den övergripande politiska ideo-login i Östeuropa under kalla kriget. Efter en gedigen genomgång av tidi-gare forskning och förslag på samband mellan estetik och ideologi kommer Åman till en central slutsats. Enligt Åman är arkitektur indifferent och ideo-logiskt tomt; det finns inga bestämda samband mellan ideologi och estetik. Byggherren och sättet att använda byggnader ger ett innehåll och forskare, kritiker och andra tolkar arkitekturen. Enligt Åman att det därför omöjligt att härleda form ur idéer eller idéer ur form. Idéinnehållet är inte en förutsätt-ning för formen, idéerna läggs istället in i formen, och idéinnehållet är ut-bytbart.64 Visst är det möjligt att som Åman se på arkitektur som ideologiskt tomt, att idéerna appliceras i gestaltningen, att idéinnehållet är utbytbart. I
62 Råberg, 1972, s. 292- 331, se särskilt s. 318 ff., 325 f.
63 Anders Åman, Arkitektur och ideologi i Stalintidens Östeuropa: ur det kalla krigets skugga, Stockholm:1987.
min avslutande diskussion diskuterar jag mina egna slutsatser och relaterar till Åmans teori.