Tidskiften Hem i Sveriges kritiker, N.S. Lundström, skrev om varuhuset NK:s möbler utställda under Stockholmsutställningen 1930: att ”Lyxavdel-ningen är nödvändig ur publiksynpunkt. Allmänheten tycker om att på detta sätt ställas öga mot öga med det ouppnåeliga.”590 Exkluderande lyx var oåt-komlig för konsumenter utan betalningsförmåga och för flera av de tongi-vande funktionalisterna i Sverige var lyx och dekorationer och andra symbo-ler som signasymbo-lerade status och rikedom svåra att förena med teorierna om saklig funktion och praktisk nytta. Kritikerna Gotthard Johansson skrev:
Som en mardröm minns man lyxmöblerna på Stockholmsutställningen. De voro nästan det enda, om vilket traditionalister och funktionalister voro fullt ense. Från bägge håll utsattes de för en absolut nedgörande kritik. Den visade sig lyckligtvis effektiv. Visserligen kan man inte påstå, att lyxmöblerna totalt försvunnit, men i så horribla former har den knappast senare vågat visa sig offentligt i vårt land.591
Bland de tongivande funktionalisterna i Sverige betraktades inriktningen på funktionella, praktiska och standardiserade vardagsvaror vara av sådan bety-delse att lyx och dekorationer blev en fiende som behövde motarbetas. Re-dan med arkitekt Uno Åhréns ofta citerade artikel ”Brytningar”, publicerad i Svenska Slöjdföreningens tidskrift 1925, etablerades ett nytt sätt att se på 1920-talets arkitektoniska utsmyckningar och påkostade möbler. 592 Influerad av Le Corbusiers paviljong L’Esprit Nouveau som ställdes ut i Paris 1925, redovisade Åhrén samma år sin kritik mot den, som han menade, överde-korerade formgivning som dominerat på den svenska utställningen i Paris 1925. Åhréns ambition att försöka ta avstånd från 1920-talets formvärld var en del i en större strategi; han försökte lansera funktionalismen som ett skifte. Åren kring 1930 hade teorierna om saklig nytta och praktisk funktion blivit en så förhärskande att formgivare eller aktör på den kommersiella marknaden som bröt mot en sådan norm utsattes för hård kritik och sankt-ioner. Kritikern Gotthard Johansson skrev redan 1929 att marknadskrafternas tendenser och ambitioner att addera abstrakta värden, men att ett sådant till-lägg skulle vara att ”förmäla funktionalismens nakna ändamålsenlighet”, därför att ”Funktionalismens väsen är […] att icke ingå några föreningar varken med historiska stilar eller med vad vi kallar möbelkonst.”593
590 N. S. Lundström, 1930, 78.
591 Gotthard Johansson, Funktionalismens framtid: kritiska betraktelser, Stockholm:1935, s. 28-29.
592 Uno Åhrén, ”Brytningar”, i Svenska Slöjdföreningens tidskrift 1925, Stochholm:1925, s. 35.
593 Gotthard Johansson, ”Funktionalism och pseudofunktionalism i möbelkonsten”, i Boet nr. 5:1929. Göteborg: 1929, s. 98.
Med Johanssons synsätt etablerades begreppet pseudofunktionalism i svensk debatt. Dekorationer, ornament och möbler som en konstform betrak-tades som ett arv från den borgerliga symbolmiljön, element som sågs som oförenligt med teorierna om saklig funktion. Arkitekt Sven Markelius förde tanken ett steg vidare.594 Enligt Markelius skulle varorna inte bara uppfylla kraven på funktionell ändamålsenlighet, utan också vara ”socialt sanna”, en för konsumenten slutgiltig lösning i såväl form som ekonomiskt utbyte. Med en bestämd uppfattning om vad som rymdes i en ”äkta” funktionalism ansåg Markelius att ett flertal av marknadsaktörerna använde ordet funktionalism felaktigt, i första hand för att enbart stimulera affärsverksamheten.595 Ab-strakta geometriska former, linjer, cirklar och starka färgkontraster skrevs så in i ornamentikens utsmyckande tradition och med begreppen ”kvasi”, ”pseudo-” eller ”profitfunktionalism” pekades en hantverksorienterad, deko-rerad funktionalism med borgerliga symbolvärden ut som en missuppfatt-ningens funktionalism. Johansson och många andra funktionalister etable-rade redan från början ett problemformuleringsprivilegium kring vad som var rätt och fel sorts funktionalism. Gotthard Johansson skrev:
Den nya formvärld, som skapats av nya funktioner, material och tekniker, ut-gör för kvasifunktionalismen endast ett nytt motivförråd. Den är, även när den inte rör sig med dekorativa motiv i traditionell mening, ingenting annat än en dekorationsstil. De historiska stilformerna med deras organiska orna-mentik, ha ersatts av abstrakta geometriska former, det är allt.596
Tankefiguren om en ”oäkta” och ”äkta” funktionalism fick ett så starkt fäste att begreppet ”profitfunkis” beskrevs ingående i standardverket Svenskt Mö-bellexikon så sent som på 1960-talet.597
594 Sven Makelius, ”Kommersiell Funktionalism”, i Tidskift för ljuskultur nr. 1:1934 Stock-holm:1934, s. 4.
595 Markelius, 1934, s. 4. 596 Johansson, 1935, s. 27.
597 Se Gotthard Johansson, ”Funktionalism och pseudofunktionalism i möbelkonsten”, i Boet nr. 5:1929, Göteborg:1929, s. 98. Gustaf Munthe, ”Lyxmöbler på Stockholmsutställningen”, i SSF:s årsbok 1930, Stockholm:1930, s. 445. Samt Hans Rabén, Det moderna hemmet, Från åttiotal till nutid, Stockholm:1950, s. 69. Se även Ingegerd Henschen och Sten Blomberg, Svenskt Möbellexikon, band 3:1962 Stockholm 1962, kolumn 75. Henschen och Blomberg skriver där in den ”äkta” funktionalismen i en idétradition kring standardisering, förenklad form, hänsyn till sociala faktorer etc. ”Profitfunkisen” förklarade Henschen och Blomberg som ett ytligt form- och mönsterexperiment, som ansågs attrahera en mer ”okritisk” konsu-ment, medan den ”äkta” sågs som ”de strängare och renare, konstnärligt fullödiga utslagen av funktionalismen.” Tanken om en ”äkta” funktionalism fick sociologisk inramning under 1940- och 1950-talet. En krets av teoretiker knutna till Svenska Slöjdföreningen lade fram tankar om att konsumtionen inte bara skulle baseras på praktiska och funktionella övervägan-den, utan också vara ”socialt sann”. Ur ett sådant synsätt skulle konsumenterna konsumera varor som motsvarade konsumenternas sociala ställning. Konsumenten valde, enligt ett sådant
Den kommersiella sektorn – möbelsnickare, möbelproducenter, varuhus och möbelaffärer – hade lång erfarenhet av att sälja möbler och inredningar med förespeglingen att föremålen hade andra värden än enbart praktiska. Gene-rationer av konsumenter hade inrett sina hem utifrån tanken att inredningar och föremål signalerade status och kulturellt kapital. Gotthard Johansson skrev en bit in på 1930-talet, om sin syn på möblernas samverkan med hemmet och dess brukare:
Ett hem består av två element: bostad och möbler För att det ska fylla sitt än-damål måste dessa element samverka. Bostaden skall passa för möblerna och möblerna för bostaden. Båda skola på bästa sätt tjäna människan. Hemmet är till för människan, inte människan för hemmet.598
Marknadsaktörer som exempelvis NK, vars ekonomi baserades på strategier om irrationell och rationell konsumtion, kom med tydliga motargument. Och den som kanske svarade tydligast var möbelarkitekt Albin Elison, bland annat anställd på Nordiska Kompaniet vid debatten 1930. Som svar på de möbler och inredningar som faktiskt ställdes ut under Stockholmsutställ-ningens skrev Elison:
Inför utställningens många möbelformer framstår nog mångens fråga: var äro produkterna av de utlovande idéerna? Dessa, som enligt Dr Gregor Paulssons program, skulle ersätta ”nationella traditionens eller den klassiska skönhetens vackra men falska museietiketter.” Idéerna har nu tagit gestalt och blivit till nya sammanställningar av möbelns element. Utställningens möbler visa dock med odiskutabel tydlighet att ett skåp alltjämt är ett med sidor, bottnar, rygg och dörrar försett förvaringsrum, en byrå har lådor, som kunna dragas ut och skjutas in - längre än så ha vi icke kommit ens 1930. På stolen böra vi kunna sitta och i sängen ligga, och bordets skiva ha förblivit horisontellt. På det
synsätt, alltför ”överdrivna” och ”skrytsamma” inredningsdetaljer, varorna skulle istället, enligt ett sådant synsätt, harmonisera med konsumentens sociala levnadsförhållanden. Se Nils Paulsson, ”30-talets program- och 50-talets”, i Svensk form nr. 5:1956, s. 117. Samt Ulf Hård af Segerstad, Moderna möbler från Danmark, Finland, Norge och Sverige, 1963 s. 41. Idéer-na om en socialt sann konsumtion tydliggjordes i 1950-talets inredningsmanualer. bland anIdéer-nat boken Tingens bruk och prägel där Gregor Paulsson och Nils Paulsson identifierade tre sor-ters konsumtion. En ängslig. En ivrig. Och en autonom konsumtion. Den ängsliga konsumen-ten tilldelades negativa karaktärsdrag, inte bara som ängslig utan som gruppkonform, där ängslan innebar ett behov att vilja tillhöra en specifik socialgrupp. Den ivrige konsumenten sågs som klassimiterande och konsumerade utanför sin sociala tillhörighet, en nivå ovanför vad den egna inkomsten tillät. Den autonoma konsumtion uppstod när konsumenten lyckats frigöra sig från påverkan av andra och enbart konsumerade efter praktiska behov. Se Gregor Paulsson och Nils Paulsson, Tingens bruk och prägel, Stockholm:1957, s. 39.
598 Gotthard Johansson (Förord), Det moderna Hemmet Radhusen i Ålsten 1933, Stock-holm:1933.
nämsta av dessa nya möbler kunna vi nog skönja både ”nationell tradition” och ”klassisk skönhet”. Och blivande ägare till dessa möbler med vilka de skola ”umgås” ett längre eller kortare liv, se nog hellre denna prägel än en di-rekt importerad nutidsform.599
Elison var nu inte motståndare till det estetiska program som etablerades åren kring 1930. Han ifrågasatte istället försöken att lansera den som något radikalt nytt. Framförallt var Elison kritisk till aspekten att enbart betona tingens praktiska och funktionella betydelser. För att förstå Elisons debattin-lägg ska jag kort beskriva Elisons roll och position i inredningsbranschen. Elison var en respekterad debattör. I mer än 25 år, från 1905–1933, var han anställd på NK i Stockholm, med speciell inriktning på stilmöbler och histo-riskt inspirerade inredningar. Han var verksam i den kommersiella sektorn som i strategierna att höja konsumtionens kulturella inslag inkluderade nytta och nöje, drömmande, tidsfördriv och målinriktade köp. Elison betonade hantverks- och snickartraditioner utifrån en kommersiell horisont: varuhuset NK, som sålde inredningar till den borgerlighet som bar upp varuhusets eko-nomi. Som en reaktion på de teorier som förespråkade standardisering, sak-lighet och ändamålsensak-lighet skrev Elison artiklar med rubriker som ”Moder-na möbelidéer kun”Moder-na vara – gamla”, ”Hantverkets dilemma, bör hantverkar-na engagera sig politiskt?” och ”Vi måste göra mera propaganda för vårt hantverk”.600 Inte minst var Elison hantverkets försvarare, men han var också kritisk till försöken att lansera funktionalismen som en nyhet, utan anknyt-ning till historia och traditioner. Elisons utgick från den borgerliga tradition-en där inredningar och möbler inte bara var tradition-enkla materiella ting, något som konsumenten hade behov av, utan ingick som i en borgerlig symbolmiljö. Elison kom också verksam som pedagog. Från 1920-talets början var han lärare vid Tekniska skolan i Stockholm och utbildade möblerarkitekter och inredare. Som skribent och föredragshållare stod Elison också hantverksför-eningarna nära. Han publicerade sig i Tidskrift för snickeri och möbelkonst och skrev även ett antal möbel- och inredningshistoriska sammanställningar. Under närmare 40 år var Elison verksam som forskare, lärare och samlare, och genom hans studier av inredningar, möbleringar och utsmyckningar betraktades han som en av sin samtids främsta forskare inom området.601 I
599 Albin Elison, ”Möbelformer år 1930”, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst, nr. 6:1930. Stockholm:1930, 4.
600 Albin Elison, ”Hantverkets dilemma, bör hantverkarna engagera sig politiskt?”, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst nr. 1:1934 Stockholm:1934, 11. Albin Elison, ”Vi måste göra mera propaganda för vårt hantverk, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst nr. 3:1934 Stock-holm:1934, 12. Albin Elison, ”Moderna möbelidéer kunna vara - gamla”, i Tidskrift för Snick-eri och Möbelkonst nr. 9:1935, Stockholm:1935, 3. Albin Elison, ”Hantverket och heminred-ningskonsten”, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst, nr. 2:1934, Stockholm:1934, s. 8. 601 Elisons samlade ritningar, fotografier och uppmätningar och beskrivningar av möbler och inredningar, utförda från slutet av 1800-talet fram till 1930-talet. Hans mål var att skapa en
boken Typologiska och stilhistoriska studier602 framförde han idén om två huvudgrupper av måttförhållanden för möbeluppbyggnad. Den traditionella borgerliga bostadens könskodade domäner och uppdelning mellan privata och offentliga rum påverkade Elisons tankar om möbleringsprinciper. Enligt Elison hade man något att av lära av historien i och med att det borgerliga hemmets traditioner påverkade de möbleringskonventioner som lanserades i en funktionalistisk formkonvention. Oavsett formkonvention, utifrån Elisons perspektiv, relaterades till historia och traditioner. I den omfattande föreläs-ningen ”Funktionalistiska funderingar” gick Elison till storms mot i stort sett varje detalj som lanserades som nyhet: han framställer funktionalismen som en imiterande formkonvention som hämtade inspiration från såväl empire, barock och renässans.603 Vidare skrev Elison:
I svensk möbelhistoria kommer med visshet framledes möbeltyperna om-kring 1930-talets början att uppmärksammas för dess exceptionella enkelhet, minimala mått och ringa materialinnehåll samt friheten från dekorativa stil-reminischener. Framtiden må visa, om möblerna även kunna helt frigöra sig från de historiska stilarnas fundamentala former.604
När en av tidskriften Hem i Sveriges skribenter, Eva Schmidt, i mitten av 1930-talet skrev en artikel om heminredning och trender bland ”unga bil-dade” stockholmare, bosatta på Östermalm, Norr mälarstrand eller i Nock-eby, ställde hon frågan: ”Är det värsta av det räta-släta över nu? Har den
samling avsedd för framtida kulturhistoriska studier. 1932 bildades Stiftelsen Elisons sam-lingar, med ändamål att samla in medel för att säkerställa samlingen för framtiden. Initiativta-gare var Elison själv och Uppsala hantverksförening. Till styrelsemedlem valdes bland annat Gregor Paulsson. Styrelsearbetet och stiftelsens framtid blev inte helt friktionsfritt. Medan övriga styrelsemedlemmar med emfas betonande samlingens kulturhistoriska betydelse argu-menterade Paulsson för att Elisons samling inte var helt oproblematisk. Paulsson framhöll att samlingen först i framtiden skulle kunna komma att få ett musealt anseende. Enligt Paulsson riskerade Elisons samling - för en yngre och modernt orienterad generation inredare och möbelarkitekter - att åstadkomma mer skada än nytta om den skulle bli föremål för uppmärk-samhet och studier. Albin Elisons samling återfinns sedan mitten av 1930-talet vid konstve-tenskapliga institutionen vid Uppsala universitet och är, mig veterligen, i det närmaste out-forskad. Unders samma period tillträdde Paulsson som professor vid konsthistoriska institut-ionen i Uppsala, vilket möjligen medverkat till att samlingen förblivit outforskad. Om sam-lingens tillblivelse och stiftelsen grundande, se (Anonym). ”Albin Elisons samlingar”, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst nr. 2:1932. Stockholm:1932, s. 4.
602 Erik Ulrich, recension av Typologiska och stilhistoriska studier, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst, nr. 9:1935. Stockholm:1935, s 8.
603 Albin Elison, ”Föredrag inför Stockholms snickarmästarförening den 3 februari 1931”, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst, nr. 2:1931 Stockholm:1931, s. 4. För ett liknande reso-nemang, se Elison, ”Kejsaren nya kläder Funktionalismen inför snickarmästarna”, Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst, (onumrerad) Stockholm:1931, s. 15.
604 Albin Elison, ”Svensk Möblering”, i Tidskrift för Snickeri och Möbelkonst nr.16:1935. Stockholm:1935, s. 7.