Arkitekt Carl-Fredrik Ahlberg, medförfattare till generalplanen för Stock-holm, skrev 1950 en artikel om grannskapsenheten och hur han såg på hur
planering kunde medverka till social sammanhållning. 333År 1950 hade
grannskapsplaneringen diskuterats teoretiskt i några år och Ahlberg såg pla-neringen ur en rad perspektiv: näringspolitiskt, historiskt, byggnadstekniskt, trafikorganisatoriskt och ekonomiskt. Inte minst beskrev Ahlberg stadsplane-ring med en stark övertygelse att gestaltningen av och innehållet i förorten kunde medverka till en förstärkt gemenskap bland individer, familjer och grannar:
Massmänniskan måste förvandlas till gruppmänniska, och detta skall befräm-jas genom en uppbyggnad av städerna med små avgränsade enheter, inom vilka en känsla av samhörighet skall kunna växa fram kristalliserad kring gemensamma institutioner.334
När 1930-talets förorter planerades diskuterade arkitekter, politiker och andra tjänstemän sällan frågor om gemenskap och sammanhållning mellan individer, familjer och grannar. 1940-talet markerar definitivt ett skifte och sociologiska argument började bli allt mer förekommande. Bland stadsplane-rarna blev sociologi under och efter andra världskriget vad den sakliga och rationella ingenjörskonsten varit under talet. Det fanns under 1930-talet en tendens att betona gestaltning, rumslighet, husens förhållande till landskapet, till väderssträck och solbelysning. För att förstå Ahlbergs socio-logiska syn på staden, om och hur sociosocio-logiska argument konkretiserades i
333 Carl-Fredrik Ahlberg,”Stadsplaneringens sociala betydelse”, i Svensk tidskrift 1950, Stockholm:1950, s. 588.
334 Ahlberg, 1950, s. 588. Ahlberg använde begreppet ”massmänniskan” men var bitvis kritisk mot Mumfords, som i sin bok The Culture of Cities, pubicerad 1938, riktade kritik mot vad han menade var brister i kvartersstadens urbana struktur. Ahlberg påpekade, i viss polemik mot Mumford, att det fanns förutsättningar för primärgruppsgemenskap i kvartersstaden, men enligt Ahlberg var dock grannskapsenheten den lämpligaste planeringen för gruppbildningar.
en social differentiering även i grannskapsplaneringen, är det nödvändigt att belysa några aspekter av grannskapsplaneringens komplexa idéhistoria. Begreppet ”demokrati” stod högt på agendan bland 1940-talets sociolo-giskt inriktade planerare. Diskussionerna om gruppbildning bland invånarna i storstäderna hade delvis sitt ursprung i sociologiska studier. Sociologen Lewis Mumfords bok Stadskultur, som publicerades på engelska 1938 och översattes till svenska 1942, var en viktig text för svenska stadsplanerare. 335
Sättet att leva i den traditionella kvartersstaden innebar, enligt Mumford, att människor förvandlades från individer till anonyma och maktlösa medlem-mar i ett kollektiv. Mumford riktade kritik mot vad han såg som brister i kvartersstadens urbana struktur, där kvartersstaden ansågs skapa såväl ano-nymitet och en känsla av främlingskap. I Mumfords vision om en framtida stadskultur skulle invånarna istället samverka i mindre grupper och agera gemensamt, medvetet, och känna sig rotfasta på en bestämd och väl definie-rad plats. Svenska stadsplanerarna riktade blicken mot Storbritannien och diskussionen kring ”New Towns”, vilket var en viktig förutsättning för grannskapsplaneringen i Sverige de första decennierna efter andra världskri-get. Med Mumfords bok aktualiserades begreppen decentralisering och det småskaliga grannskapet, präglat av en lokalt förankrad gemenskap, tankar som bland annat hämtades från Ebenezer Howards bok om trädgårdsstaden,
Garden Cities of Tomorrow och Mumford argumenterade för en uppdelning
av städerna i mindre enheter, med lokal identitet och ett visst lokalt demo-kratiskt självstyre.336
Staden sågs således som en grogrund för anonymitet och en utbredd en-samhetskänsla hos de enskilda individerna. Storstadens modernitet ansågs skapa såväl anonymitet som en känsla av främlingskap och således kunde ett mer planerat innehåll i förorterna ses som ett redskap för att producera sam-hällsengagerade, kritiska och demokratiskt orienterade medborgare. Männi-skan, familjen och invånaren fick därför ett allt större utrymme i 1940-talets debatt. Såväl teatrar, medborgarhus, biografer, bibliotek och offentliga torg betraktades som komponenter som skulle uppmuntra till dialog och demo-kratisk medvetenhet. Enligt arkitekt Uno Åhréns var avsikten att:
[…] åstadkomma sådana samhällen som, i den mån miljön kan utöva infly-tande härpå, gynnar skapandet av människor som är ”social-minded”, som är aktivt intresserade av gemensamma angelägenheter, har förmågor till kritiskt tänkande i sådana frågor och som är inställda på kooperationen med andra människor för att åstadkomma behövliga samhälleliga reformer. Kort sagt att
335 Lewis Mumford, The Culture of Cities, London.1938. Lewis Mumford, Stadskultur, Stockholm:1942. I en idéhistorisk kontext var sociologer som Clarence Perry, The Ne-ighbourhood Unit, publicerad 1929, betydelsefull för grannskapsplaneringens utveckling. En annan text var Otto Danneskiold-Samsøes Nutida engelsk stadsplanering, Stockholm:1945. 336 Rådberg, 1997, s. 98.
gynna bildandet av en demokratisk människotyp, för vilken friheten och självständigheten kombineras med social ansvarskänsla. 337
Tanken om lokal gemenskap och sammanhållning var tydlig i Riktlinjerna för generalplanen från 1945, vars idéinnehåll var betydande för hur förorter-na planerades i Stockholm efter andra världskriget:
Ju fler kontakter av olika slag, som de inom ett område boende känner sig ha med andra inom området boende, desto lättare har de för att känna sig hemma där eller med andra ord för att trivas. Genom det sätt, varpå bebyg-gelsen utformas, är det möjligt att förstärka gruppsamhörigheten mellan människorna. det viktigaste krav, som här gör sig gällande, är att bebyggel-sen anordnas såsom från varandra klart avskilda grupper.338
Den övergripande utgångspunkten var således att de framtida förorterna skulle skapa delaktiga, engagerade och samhällsorienterade medborgare.339
Vidare skulle planeringen utgå från en tydligt formulerad princip: att sepa-rera bebyggelsen i klart avskilda grupper. Huruvida denna separering och gruppering av byggnadstyper i förlängningen också inbegrep en fortsatt se-parering av befolkningskategorier, även i det andra funktionalistiska plane-ringsparadigmet, är ämnet för min fortsatta diskussion.
Den omfattade statliga bostadssociala utredningen från 1945 sammanfaller med etableringen av grannskapsenhetens komplexa planeringsideologi. 1940-talets planering brukar betraktas som såväl ett bostadspolitiskt och stadsplanemässigt paradigmskifte. ABC- staden Vällingby i Stockholm har framställts som det konkreta exemplet på 1950-talets framtidsoptimism, och redan under 1950-talet beskrevs planeringen av Vällingby som i linje med den socialdemokratiska välfärdspolitiken. För nationella och internationella delegationer blev Vällingby en attraktion, och inte minst medverkade Stock-holm stad till detta, när såväl politiker och stadsplanerarna skrev texter till en
337 Uno Åhrén, Ett planmässigt samhällsbyggande, Stockholm:1945, s. 63.
338 Det framtida Stockholm - Riktlinjer för Stockholms generalplan. Stockholm:1945, s. 58. 339 Uno Åhréns bok, Arkitektur och demokrati, publicerad 1942, var ett debattinlägg där Åhrén diskuterade stadsplanering som en lösning för framtidens demokratiska samhälle. Torgny Segerstedt publicerade 1944 boken Inför framtidens demokrati där hans syn på förut-sättningar för framtidens demokratiska samhälle formulerades. Bakgrunden till ett sådant synsätt fanns i mellankrigstidens Europa, där flera diktatoriska regimer etablerat sig i nationer som tidigare haft demokratiska val och parlament. Under 1940-och 1950-talet söktes orsaker-na till diktaturerorsaker-nas uppkomst, och flera arkitekter och stadsplanerare såg en förklaring i stadslivet, bland annat genom att se på människorna existens och livsvillkor i den moderna staden, med urbanitet, mångfald och en mängd intryck i vardagslivet. Ur ett sådant synsätt förklarades framväxten av de diktatoriska regimerna delvis genom vad som ansågs vara en storstadens alienation; invånarnas snabba omflyttning från landsbygd till urbana områden hade medverkat till att skapa en rotlös storstadsbefolkning.Sociologen Anna Larsson under-söker intresset för sociologi, som blev något av modevetenskap under 1940-talet, se även Anna Larsson, Det moderna samhällets vetenskap: Om etableringen av sociologi i Sverige 1930–1955, Umeå:2001, där sociologin som modern vetenskap under 1940-talet diskuteras.
antologi för en engelskspråkig läsekrets, för att på så sätt lyfta de frågor och problem som varit vägledande i stadsplaneringen, en bok som medverkade till att sprida bilden om vad som ansågs välplanerade förorter internationellt. Till stockholmarna marknadsfördes Vällingby som en ”framtidstad.”340 Flera nationella och internationella sociologiska undersökningar genomfördes också, där Vällingby beskrivs som den modernaste av alla moderna föror-ter.341 Även i modern forskning har Vällingby framställts som en ”mönster-förort”, där det ”goda folkhemmet höll på att fullbordas.”342
Men skulle grannskapsenheten, för att producera vad arkitekt benämnde som ”demokratiska människotyper”, vara socialt blandad? I min analys om grannskapsplaneringen analyserar jag om och hur social differentiering un-der 1940-50-talet var en uttalad strategi, även i detta bostadspolitiska och stadsplanemässiga paradigm.