ABC-staden Vällingby är Sveriges och Nordens kanske mest omskrivna och utforskade förorter. Vällingby, jämte Farsta som planerades några år senare, är förorter som kanske tydligast stått som symboler för både välfärdsstatens och arkitekternas syn om ett välfungerande samhälle.382 Den övergripande stadsplanen för Vällingby togs fram åren 1947–1950, under ledning av Sven Markelius, alltså bara några år efter att han tillträtt som stadsplanedirektör i Stockholm.383 Som såväl Johan Rådberg som bebyggelseantikvarie Johan Kihlnerg visat fanns redan när Markelius tillträdde som stadsplanedirektör ett stadsplaneförslag för Vällingby, en stadsplan som var utarbetat efter de planeringsprinciper som dominerade under 1930-talet. Med Markelius som ansvarig stadsplanerdirektör ändrades planerna och Markelius fick efter en viss intern motsättning igenom drastiska förändringar.384 Vällingby kom att planeras efter idéer i Mumfords och de teoretiska underlag som diskuterades i generalplanerna.385
381 Lindström, 1943, s. 138.
382 Vällingby har lyfts fram som en förebild för många av de förorter som planerades under 1960-1970-talet, en förortsplanering med målsättning att flera samhällskomponenter skulle planeras in i varje förort. Å andra sidan kan Vällingby ses som planerat och byggt i slutet av den epok då ett flertal hus byggdes hantverksmässigt och med omsorgsfullt utformade bygg-nadsdetaljer. Vällingby centrum, Sveriges en gång mest moderna förort, är idag ett riksin-tresse för kulturminnesvården, se Kihlberg, 2012, s. 5 ff.
383 Albert Lilienberg hade varit verksam sedan 1927 och 1944 hade han begärt att lämna sin tjänst som utlystes samma år. Flera av samtidens tongivande stadsplanerare sökte tjänsten, Sven Markelius, Sune Lindström och Gunnar Wetterlind, som sedan 1940 innehaft en tjänst som stadsarkitekt i Stockholm. Den som kom att inta platsen som ny planeringsideolog blev arkitekt Sven Markelius. Valet av den framtida stadsplanedirektören skedde delvis i stadspla-nenämnden, där röstningen utföll på Markelius, men där beslutet inte var enhälligt då tre socialdemokrater förespråkade Sune Lindström. Som Eva Rudberg påpekat medverkade sannolikt Yngve Larsson till att Markelius anställdes, Larsson som hade stort engagemang i ämnesfältet stadsplanering, såväl som kring dess fysiska planering. Se Rudberg, 1989, s. 133. 384 Den tidiga stadsplanen för Vällingby ritades av arkitekt Thure Bergentz, den dåvarande stadsplanedirektören Albert Lilienbergs närmaste man, en stadsplan som bestod nästan helt av småstugor och smalhus med tre våningar, se Rådberg, 2014, s. 77. Rådberg, 1988, s. 327. Samt Kihlberg, 2012, s. 42.
385 Under Sven Markelius ledning hade arkitekt Carl-Fredrik Ahlberg delvis ett ansvar för detaljplaneringen. Allmännyttiga Svenska Bostäder ansvarade för en betydande del av plane-ringen av Vällingby Centrum, vilket projekterades i detalj av arkitekterna Backström och Reinius. En rad arkitekter, som Ragnar Uppman och Jon Höjer, ritade enskilda radhusområ-den. Se Kihlberg, 2012, Sax, 1998.
Företrädare i ämnesfältet stadsplanering förde gång på gång under 1940-talet fram argumenten att såväl förortens utformning och innehåll kunde medverka till de socialt engagerade samhällsmedborgare som eftersträvades, där gemenskap och trivsel mellan grannar ställdes i fokus. I den generalplan för Stockholms framtida förorter som publicerades 1952 fördes en delvis kritisk diskussion om social differentiering i stadsrummet.386
Sannolikt författades dessa passager av sociolog Edmund Dahlström. Ut-gångspunkten för resonemanget var ett antagande och en prognos om en succesiv utjämning mellan socialklasser. Ur detta perspektiv skulle framväx-ten av förståelse och jämlikhet underlättas om varje förort fick en blandad befolkningssammansättning och rumslig integration. Författarna till 1952 års generalplan förde fram kritiska argument till en sådan integrationsorienterad förortsplanering. Dahlström hade ett omfattade empiriskt underlag från sina studier av Stockholms sydvästra förorter och likande slutsatser framfördes nu i generalplanen från 1952, att gemenskapen och sammanhållningen mel-lan grannar uppstod lättare i socialt homogena förorter.387 Men när arkitekt Lennart Holms i en återblickande text från 1960-talet diskuterade om stads-planerarnas utgångspunkt, menade han att: ”Människan i grannskapsplane-ringens världsbild var en kämpande demokrat, antifascist och kollektivist, en rationell skeptiker fylld av Saltsjöbadsanda.”388 Hur skulle sådana utgångs-punkter omsättas i fysisk planering?
Som funktionell enhet skulle grannskapsenheten tillfredsställa lokala be-hov. Såväl arbetsplatser, butiker, skolor, idrottsanläggningar och kommunal och kommersiell offentlig service placerades med gångavstånd till bostäder-na. Vägar och gångstråk separerades och runt om i Vällingby placerades parker och grönområden för rekreation. ABC-staden Vällingby planerades med bostäder, arbetsplatser och ett centrum där många av de urbana inslag som fanns i den traditionella staden planerades in. Som arkitekt Ola Anders-son visat planerades Vällingby efter statistik och befolkningsmängd som fanns i det redan existerande Sundbyberg.389Andersson visar också att i Sundbyberg fanns ett myller av offentlighet, där den privata sfären hade etablerat restauranger och ölkaféer och andra rum för invånarna att mötas. Andersson påpekar dock, att när Vällingby planerades reducerades antalet lokaler med alkoholtillstånd markant, och de offentliga lokalernas placering, storlek och etablering - caféer, restauranger, konditorier, teatrar, ungdoms-gårdar, biografer – planerades fram av stadens myndigheter.390
386 Markelius m.fl., Generalplan för Stockholm, stadsplanekontorets förslag till stadsplan upprättat under åren 1945-52. Stockholm:1952.
387 Markelius m.fl, 1952, s. 124-125.
388 Lennart Holm, ”Hyresbostäder i Örebro”, i Arkitektur nr. 5:1965. Stockholm 1965, s. 129. 389 Ola Andersson, Vykort från Utopia, Maktens Stockholm och medborgarnas stad, Stock-holm: 2012, s. 121.
Storstadens urbanitet och mångfald var en viktig utgångspunkt, storstaden som det moderna samhällets mötesplats, en plats för dynamik, mångfald, konsumtion, spontana eller planerade möten. Kyrkan, biblioteket, torget, konditoriet och tunnelbanan i Vällingby var offentliga rum, för en lokal of-fentlighet, där olika kategorier av invånarna skulle kunna mötas. Med socio-logen Ferdinand Tönnies klassiska begreppspar Gemeinschaft och Gessell-schaft, kan planeringen av Vällingby centrum ses som ett uttryck för den senare; det är en urban miljö som planerades med föresatsen att vara plats för överraskande möten med främlingar, en plats med ekonomisk, kulturell och kommersiell dynamik, en plats för mångfald, vitalitet och rörlighet.391 Kyr-kan, likaså biblioteket, torget, konditoriet eller tunnelbanan var offentliga rum som syftade till etablerade vad som kan benämnas som en planerad klasslös offentlighet.392 (se bild 13)
I Vällingby som helhet planerades med olika bostadstyper: flerfamiljshus, radhus, fristående småstugor och villor, en variation som fick genomslag i befolkningsstatistiken. I Vällingby fanns på 1960-talet, med tidens benäm-ningar, 10 % av befolkningen från socialklass I, 30 % från socialklass II och 60 % från socialklass III, en befolkningssammansättning som i princip mot-svarade Stockholms stad i stort.393
391 Distinktionen mellan Gemeinschaft och Gessellschaft introducerades av den tyske socio-logen Ferdinand Tönnies. I sin bok Gemeinschaft och Gessellschaft: abhandlung des Com-munismus und des Sozialismus als empirischer Culturformen, publicerd 1897, lanserade Ferdinand Tönnies sina tankegångar om "det dissonanta förhållandet" mellan en den nyare samhällsordningen, vilken Tönnies benämnde som Gesellschaft, och ett tidigare samhälle som han benämnde som Gemeinschaft. Verket skrevs mot bakgrund av vad som uppfattades som olycksbådande sociala och politiska förändringar på den europeiska kontinenten. Tönnies kontrasterade en ny samhällsordning präglad av "anonymitet, främlingskap och krassa relat-ioner med det gamla lokalsamhället, som hade djupare, mer personligt relaterade samlevnads-former. Se Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gessellschaft, Stockholm:1991. Johan Rådberg diskuterar grannskapsenhetens sociologiska/ideologiska bakgrund med hjälp av Tönnies begreppspar Gemeinschaft och Gessellschaft. Rådberg ställer då Mumford i motsats till Jane Jacobs hyllning av den traditionella staden. För Mumford stod den lokala och små-skaliga gemenskapen i fokus. Jacobs bejakade tvärtom anonymiteten i storstaden. För henne var överraskande möten med främlingar en viktig del av storstadens mångfald och stadens ekonomiska dynamik, mångfald, vitalitet och rörlighet. se Rådberg, 1997, s. 99.
392 Sådana strategier fick ett konkret uttryck i Svenska Riksbyggens och Erik och Tore Ahléns Årsta Centrum, planerad och uppförd under drygt ett decennium under 1940-1950-talen. Bröderna Ahlsén var starkt präglade av tanken att det demokratiska samhället skulle förses med offentliga rum, som skulle uppmuntra till samtal och meningsutbyten mellan invånarna. I Årsta Centrum planerades samtidigt en offentlighet som skulle tillgodose en rad olika intres-seorganisationer, religiösa och politiska sammanslutningar. Bröderna Ahlsén avsåg att med-lemmarna i föreningar skulle få rumsliga förutsättningar att mötas på torg och andra neutrala zoner, där meningsutbyten och åsikter mellan invånarna skulle kunde ventileras. Årsta Cent-rum ritades efter ett sådant utgångsläge, med neutrala Cent-rum inne i centCent-rum och ute på torget, där Årstaborna skulle kunna mötas efter föreningsmöten eller ett biografbesök. se Erik och Tore Ahlsén, ”Årsta Centrum”, i Byggmästaren 1955. Stockholm 1955, s. 276 ff.
Såväl befolkningsstatistiken som det varierade bostadsbeståndet ger en bild av integration, att Vällingby planerades efter den diskursiva tanken att blanda befolkningskategorier. Exempelvis pekar konstvetaren Lisbeth Sö-derqvist på att just begreppet ”mixed development” i England sammanfat-tade en ambition att i samma förort blanda höga flerfamiljshus med lägre lamellhus och enfamiljshus, men att förorterna i England kom att domineras av enfamiljshus, vilket inte blev fallet i Sverige.394 Söderqvist utgår från planeringen av Vällingby och inbegriper såväl 1960-talets befolkningssta-tistik i Vällingby och kombinationen av olika bostadstyper, i sina argument. Söderqvist påpekar att planerarna visserligen vid den här tidpunkten formu-lerade argument för en social differentiering, men att sådana strategier inte fick genomslag i planeringen och att den diskursiva ambitionen om boende-integration konkretiserades i planeringen av Vällingby.395