Albert Lilienberg tillträdde som stadsplanedirektör i Stockholm stad i slutet av 1920-talet. Dessförinnan hade han haft motsvarande position i Göteborg stad under drygt två decennier. Som nytillträdd stadsplanedirektör i Stock-holm framställde Lilienberg en generalplan för huvudstaden som initierade en nästan sekellång debatt, om regleringen av Norrmalm, och om förläng-ningen av Sveavägen till Gustav Adolfs Torg.250 I den planering som bedrevs utanför kvarterstaden, utanför tullarna, genomförde Lilienberg främst Ca-millo Sittes planeringsideal: en terränganpassad stadsplanering där husen placerades nära gatan med trädgårdar på baksidan. Lilienbergs stadsplane-ring präglades framförallt av en differentiestadsplane-ring av bostäder, industrier och infrastruktur. Under Albert Lilienbergs drygt två decennier som ansvarig stadsplanerare i Stockholm, samarbetade han ofta med arkitekt Thure Ber-gentz, som hade tjänstgjort på stadsbyggnadskontoret sedan 1920-talets bör-jan. Tillsammans utförde de ett flertal stadsplaner, bland annat för Norra och Södra Ängby. Fastighetskontoret i Stockholms stad, ett annat kommunalt förvaltningskontor som planerade förorter, leddes från och med 1930 av ingenjör Axel Dahlberg. Arkitekt Bergentz samarbetade ofta med Dahlberg, och planerade flera områden med villor i Bromma. Med ett uttalat bostads-socialt engagemang var Dahlberg under 1930-talet en av de drivande bakom utbyggnaden av förorter med småhus eller smalhus.251
250 Albert Lilienberg, 1928 års förslag till generalplan för Stockholms tätare delar, Stock-holm:1929 Om Liljenbergs verksamhet som stadsplanerare, se Björn Linn. Sextio namn ur Göteborgs arkitekturhistoria. Göteborg:1988.
251 Om Axel Dahlberg och planering av 1930-talets förorter, se Inga-Lisa Sangregori (red.), Smalhus framtidshem! Stockholms 30- och 40-talsförorter igår idag imorgon, Stock-holm:1978, s, 29. Samt Ulrika Sax. Den vita staden: Hammarbyhöjden under femtio år. Stockholm:1989. s. 52
Under Liljenbergs ledning hade stadsplanekontoret alltså gjort planarbeten för både Bromma och Brännkyrka, vilka omfattade all mark, både stadens, statens och privat ägda markområden. Arbetet pågick succesivt under 1920-talet och planerna hade inte någon principiell och offentliggjord motivering eller beskrivning, varken stadsplane- eller fastighetsnämnden eller stads-fullmäktige hade fattat beslut.252Även fastighetskontoret, under ledning av Dahlberg, arbetade fram planer för såväl Brännkyrka och Bromma, som inte heller de hade varit föremål för beslut i nämnden. Planerna för bebyggelsen utanför tullarna, så som de skissades under 1920-talets slut, undanhölls of-fentligheten och Dahlberg hade ett argument för detta, vilket också stöttades av fastighetsnämnden i ett offentligt dokument: Om planerna för bebyggel-sen kom till allmänhetens kännedom, skulle fastighetsförvaltningen förlora ekonomiskt gentemot enskilda markinnehavare, som då kunde utnyttja pla-nerna och på spekulation investera och ta del av markens värdeökningar.253
Därmed ifrågasatte såväl Dahlberg och nämnden lämpligheten i att planerna skulle presenteras för stadsfullmäktige, och på så sätt bli offentliga handling-ar. Enligt Dahlberg var det tillräckligt om planen presenterades inför stads-kollegiet. Något beslut om Dahlbergs förslag om ett hemlighållande fattades inte av nämnden.254 Ett betänkande i 30 numrerade exemplar med anvisning om att innehållet var ”konfidentiellt” delades ut till närmast berörda tjänste-män i fastighetsförvaltningen, ett betänkande som var svårtillgängligt även för den samtida politikern Carl Lindhagen: ”Det kan dock enligt min mening icke i stort sett vara riktigt, att förslag till stadsplan hållas hemliga på så sätt som nu skett, och allra minst i detta fall […], Den nu ifrågavarande planen tilltvingar sig en betydelse, som den ej har och som den eller ej bör ha. Den blir liktydig med envälde på ett kontor.” 255
För innerstadens expansion publicerades dock en framtidsplan genom Lil-jenbergs generalplan från 1928, och det skulle dröja fram till 1945 innan nästa generalplan trycktes. Med detta sagt vill jag påpeka att det är svårt att få överblick i såväl fastighetskontorets som stadsplanekontorets övergri-pande planeringstrategier över den fortsatta expansionen av Brännkyrka och Bromma under 1930-talet. För att belysa hur Brännkyrka och Bromma
252 Carl Lindhagen, ”Bilaga till motion nr. 35: 1931”, Stockholms Stadsfullmäktige handling-ar, protokoll yttranden och motioner 1-3. Stockholm:1931, s. 118.
253 I ett yttrande från fastighetsnämnden formulerades: ”De utkast och undersökningar rö-rande framtida stadsplaner, trafikleder och regleringar, vilka måste läggas till grund för det löpande stadsplanearbetet, skulle härigenom behöva offentliggöras vid den tidpunkt, då dess hemlighållande måhända kunder vara för staden mest angeläget. Under dessa förhållanden böra handlingar, avseende stadsplanens utvidgning och stadens förvärv av mark, helt undant-agas offentlighetsprincipen.” citerad ur, Carl Lindhagen. ”Bilaga till motion nr. 35: 1931”, Stockholms Stadsfullmäktige handlingar, protokoll yttranden och motioner 1-3. Stockholm: 1931, s. 19.
254 Lindhagen, 1931, s. 116 ff. 255 Lindhagen, 1931, s. 119.
ploaterades under 1930-talet, och därmed se ett generellt planeringsmönster, är det nödvändigt att belysa planeringstrategier kring enskilda förorter. Såväl Liljenberg och Dahlberg hade tydliga planeringsprinciper att utgå ifrån, planering som varit vägledande i decennier. Arkitekt P.O. Hallman medverkade till ett skissförslag, vilket presenterades för stadsfullmäktige 1907. Efter differentieringens principer var utgångspunkten att separera så-väl områden för industri, allmänna inrättningar, och trafiksystem. Under rubriken bostadsområden skrev Hallman: ”I närheten av fabriksområdena uttagas erforderliga områden för bostäder åt arbetare vid fabrikerna. Dessa områden böra läggas så, att bostäderna befinna sig i närheten av arbetsplat-sen. […] Beträffande bostadsområdena i övrigt må gärna för olika områden skilda system i avseende å anordningarna tillämpas för beredande av omväx-ling. Dock må några områden icke anordnas för större hyreskaserner utan endast till bebyggelse med fristående hus, växlande från enfamiljshus till byggnader med högst tre våningar.”256 Hur skulle Dahlberg och Liljenberg hantera den tradition som Hallman formulerat en generation tidigare? Vid 1930-talets början genomfördes en egen utredning om bostadsförhållandena i staden.257 Och åren kring 1930-talet intensifierades förortsplaneringen i Stockholm, och utbyggnaden av Stockholm skedde framförallt utanför tul-larna, på stadens marker söder om Södermalm och väster om Kungsholmen. En viktig förutsättning för exploatering utanför tullarna fanns således i stadens markuppköp i Brännkyrka församling och i Bromma, områden som från seklets början till stora delar ägdes och förvaltades av Stockholm stad. Fram till mitten av 1920-talet hade förorter med egnahem nästan uteslutande varit tillgängliga för stadens inkomstarka befolkning. Enskede trädgårdsstad, planlagd under seklets första decennium, hade visserligen planerats för kate-gorier som definierades som arbetare och lägre tjänstemän.258 Men i regel uppfördes villorna fram till 1920-talet på spekulation av enskilda byggmäs-tare, och stadens kreditgivarare, AB Stockholms tomträttskassa, beviljade lån på ungefär 75 procent av villornas värde. Resterande kapital om 25 % behövde således investeras kontant.259
256 P.O. Hallman, ”PM, för uppförande av planer för anordnandet till bebyggande av Stock-holms stads egendomar inom Brännkyrka och Bromma socknar.” i Lantegendomskommitténs plan för Brännkyrka och Bromma. Citerad ur Lindhagen, 1931, s. 56.
257 Axel Dahlberg. ”Utredning rörande den i enlighet med stadsfullmäktiges beslut den 20 december bedrivna verksamheten till främjande av produktionen av billiga bostäder”, Stads-kollegiets utlåtanden och memorial, Bihang 17:1933 Stockholm:1933.
258 Axel Dahlberg, Stockholms Stads småstugebyggen. Stockholm:1931, s. 4.
259 Boken Stockholms förstäder och villasamhällen, publicerad 1911, ger en inblick i stads-planeringen utanför tullarna under ett restriktivt bostadspolitiskt paradigm, en bok som till största del var inriktad på att belysa stadens villaförorter. Ett argument för att planera villaför-orter för en betalningsstark kategori av hushåll, vilket jag diskuterade i inledningen av kap.1, var att på så sätt kunna behålla skattebasen inom stadens gränser, se Yngve Larsson, Inkorpo-reringsproblemet. Stockholm:1912, s. 15ff. Uppgiften att AB Stockholms tomträttskassa
Ett av de stora bostadspolitiska projekten, förorter med småstugor, initie-rades i slutet av 1920-talet, och resulterade i ett stort antal likartade förorter i södra och västra Stockholm. Förorter med småstugor var en betydande del i vad historikern Lena Eriksson benämnt som det andra och mer utvidgade paradigmet i Stockholm stads bostadspolitiska historia.260 Från och med 1927 var förorter med småstugor en väsentlig del av bostadsbyggandet i Stock-holm och över 10 000 kommunalt ritade småstugor byggdes fram till 1960-talet. Småstugan var ett kataloghus, ett nästintill prefabricerat hus, som mon-terades och snickrades av husbyggaren själv. Med kroppsarbetet som egen kapitalinsats kunde en skötsam industriarbetare med fru och många barn bygga sig ett eget hem. 261
Det är nödvändigt att belysa den politiska bakgrunden och den bostadsso-ciala situationen i Stockholm för att förstå såväl den politiska inriktningen och planering av förorter med småstugor. Stockholm hade under 1900-talets första decennier en utbredd bostadsbrist och trångboddhet, där många famil-jer delade lägenhet eller hade inneboende. De kommunala myndigheterna såg sig tvingade att avhjälpa situationen och tog initiativ till tillfälliga nöd-bostäder genom att utnyttja 1917 års riksdagsbeslut om bidrag i denna fråga.262 Nödbostäder byggdes som tillfälliga, och skulle bara bebos i drygt 25 år och i Stockholm byggdes åren 1917–1924 totalt cirka 2 500 nödbostä-der, som var en väsentlig del av bostadsproduktionen under perioden.263 Som en direkt reaktion på bostadsbristen bildade en sammanslutning av privatper-soner föreningen Hem genom eget arbete, ett initiativ som kom i början av 1920-talet. Föreningens målsättning var att genom eget kroppsarbete komma undan den kontantinsats som utestängde många familjer med låga inkomster från bostadsmarknaden. Idéerna spred sig och ytterligare fyra privata före-ningar bildades i Stockholm under samma decennium.264
De privata initiativen till småstugor utvecklades till ett bostadspolitiskt förslag. 1924 väcktes en motion i stadsfullmäktige av rektor J. S. Hed-ström.265 Hedströms påpekade i sin motion att de åtgärder som Stockholms stad vidtagit genom uppförande av provisoriska nödbostäder visserligen bidragit till att avhjälpa bostadsbristen, men att bostadstypen i regel inte motsvarade ens lågt ställda anspråk på sundhet, utrymme och trevnad. Det effektivaste sättet, enligt Hedström, att förbättra bostads- och
beviljade lån på ungefär 75 procent av villornas värde finns i Bengt Lindman, ”Från stuga till modern villa”, i Tidskiften Hem i Sverige, nr. 2:1936. Stockholm:1936, s. 110.
260 Eriksson, 2011, s. 230.
261 Dahlberg, 1931, s. 1-5. Samt Stockholm stads småhus 1959-60. Stockholm:1960. 262 Dahlberg, 1931, s. 1-5.
263 Sidenbladh, 1981, s. 11. 264 Dahlberg. 1931, 5.
265 J. S. Hedström, ”Om åtgärder för upplåtelse av områden, lämpliga för egnahemsbyg-gande”, Stockholms Stadsfullmäktige handlingar. Protokoll, yttranden och motioner. Motion nr 28:1924 Stockholm:1924.
landen var att politiska beslut om ekonomiska subventioner skulle bidra till sunda, praktiska och billiga bostäder. Istället för hyreskaserner och barack-hus föreslog Hedström att Stockholms stad skulle ta lärdom av initiativen och de privata föreningarna som bildats, att kommunen skulle planera föror-ter med egnahem med tillhörande trädgård.266
Motionen var det första politiska initiativet till den omfattande planeringen av förorter med småstugor i Stockholm. Stadens fastighetsförvaltning gjorde en utredning och efter en politisk debatt267 och tjänstemannautredning fast-ställdes så 1926 grundprinciperna som blev kännetecknande för förorterna med småstugor. Stockholms stads fastighetsdirektör Axel Dahlberg var där-efter drivande och 1927 inrättades en särskild byrå för ändamålet: Stock-holms stads småstugebyrå. 268
Förorter med småstugor var en idéhistorisk förlängning av sekelskiftets egnahemsrörelse. Den grundläggande tanken att familjerna skulle få en väl-planerad bostad och att trädgården skulle fungera som ett komplement, som ett skafferi till hushållets matlagning. I Hedströms motion framställdes också områden med kolonistugor som förebild för förorter med småstugor. Konst-vetaren Catharina Nolin har analyserat den tidiga koloniträdgårdsrörelsens historia i Stockholm.269 Nolin undersöker de tidiga områdena, bland annat på Södermalms södra sluttningar mot Årstaviken, där flera områden med kolonistugor planerats under samma decennium, och därmed hade antalet kolonistugor successivt ökat i Stockholm under 1900-talets första decennier. Inspirationen till koloniströrelsen i Stockholm hade kommit från Danmark, där ideella krafter runt sekelskiftet 1900 hade inrättat områden med kolonier med tillhörande stuga. Trångbodda familjer, samt ensamstående mödrar, kunde efter behovsprövningens princip, få en koloniträdgård för att kunna komma bort från trångboddheten, vilket ansågs främja såväl folkhälsan som familjernas kost genom egenodlade grönsaker. 270
266 J. S. Hedström,”Om åtgärder för upplåtelse av områden, lämpliga för egnahemsbyg-gande”, Stockholms Stadsfullmäktige handlingar 1924 Protokoll, yttranden och motioner. Motion nr 28:1924.
267 Knut A. Tengdahl, Utlåtande nr. 323:1926, ”Utlåtande angående dels förslag till uppta-gande av ytterligare lån ur stadens bostadslånefond, dels ock tvenne motioner i bostadsfrå-gan”, i Stockholms Stadsfullmäktige handlingar. Utlåtanden och memorial 1926 4:2, Stock-holm: 1926, s. 1583 f. Tillhörande tomtareal föreslogs bli 400 till 600 kvm, och att marken skulle upplåtas med tomträtt med ett arrendeomfång på 20-30 år.
268 Stockholms småstugeavdelning, SMÅA, som verksamheten förkortades, övergick under 1980-talet i privat regi och är fortfarande en marknadsaktör inom byggsektorn. se Britt Wisth, ”Småstugan – mer än en bostad – ett hem”, Tidskriften Byggnadskultur. nr. 1:1990. Stock-holm:1990.
269 Catharina Nolin, ”Koloniträdgårdsrörelsen i Stockholm: dess förutsättningar och upp-komst”, i Stadens odlare, (red. Catharina Nolin, Maria Moberg och Leif Thorin) Stock-holm:2003, s. 9-34.
270 För en redogörelse och analys av den tidiga koloniträdgårdsrörelsen i Stockholm. Se No-lin, 2003, s. 9-34.
Kolonistugan byggdes efter kommunala ritningar och hade vanligen en golvyta om 14–18 kvadratmeter. Med trädgårdsstaden som förebild anlades koloniområdet i exempelvis nuvarande Dianelund i Årstaskogen, söder om Södermalm, där trångbodda familjer med låga inkomster fick tillträde till en miniatyrstuga av borgerlighetens storslagna sommarnöjen i skärgården. Från början var reglerna tydligt specificerade. Kolonistugan och odlingen skulle främst vara en syssla på fritiden, för hälsan och välbefinnandet. Den akuta bostadsbristen i Stockholm fick dock konsekvenser på användandet. Ett fler-tal kolonister började använda kolonistugorna i större utsträckning än vad reglerarna tillät och i bostadsbristens Stockholm tenderade kolonistugorna att bli ett åretruntboende. Stockholms stads förvaltningar börjande därför reglera användandet och tillät övernattning endast under sommarhalvåret.271 Med kolonilottsområden som förebild föreslog Hedström i sin motion att markområdet i de framtida förorterna med småstugor skulle planeras och förses med vägar av kommunen. Stugorna skulle vara om ett eller två rum och kök, och de skulle byggas på mark som valdes ut så att stugbyggaren fick bästa tänkbara odlingsmark.272
Den första idéskissen från tjänstemännen i Stockholm stad hade också kolonistugorna som förebild. Stugan skulle vara av ytterst enkel karaktär, med yttermått om 5 x 7 meter, och en golvyta på 35 kvadratmeter. Ett rum och kök utan möjligheter till utbyggnad. Stadens anställda arkitekter skulle bidra med typritningar, men stugan skulle inte utrustas med ledningar för vatten. Avlopp, gas och vatten skulle istället placeras på en central plats i förorten.273 Fastighetsdirektör Axel Dahlberg reserverade sig emellertid mot en samhällsplanering på kommunalt initiativ med kolonilottsområdena som förebild:
Realiserande av projektet efter dessa linjer skulle emellertid tydligen ha inne-burit, att staden godtagit den s.k. kåkstaden såsom en under vissa
271 År 1906 bildade den socialdemokratiska politikern Anna Lindhagen föreningen Koloni-trädgårdar i Stockholm. Tillsammans med Anna Åbergsson argumenterade Lindhagen för koloniträdgårdarnas ekonomiska och sociala betydelse. Hungersnöden i Stockholm i slutet av 1910-talet ledde till att en rad områden med kolonilotter anlades; 1919 förvaltade föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm hela sexton områden med ungefär 2 000 trädgårdar. 1921 över-tog Stockholms stad förvaltningen, marken arrenderades ut och kolonisten fick fortsatt od-lingsmöjlighet med regleringen att 80 % av markytan skulle vara uppodlad med grönsaker till hushållet. Carl Lindhagens motion, ”Bilaga till motion, nr. 35:1931”, Stockholms Stadsfull-mäktige handlingar, protokoll yttranden och motioner 1-3. Stockholm:1931, se även Utlåtande nr. 3:1926, ”Utlåtande angående dels förslag till upptagande av ytterligare lån ur stadens bostadslånefond, dels ock tvenne motioner i bostadsfrågan”, Stockholms Stadsfullmäktige handlingar, utlåtanden och memorial 1926 4:2, 1583 f., framgår att staden inventerat nyttjan-defrekvenser och att vid 1920-talets mitt brukades många kolonistugor som permanenta bo-städer.
272 Hedström, ”Motion nr 28”. 1924. 273 Dahlberg, 1931, s. 10.
den möjlig samhällstyp. Och detta ryggade man tillbaka för. Ytterst betänk-ligt föreföll det också, att de bostadskolonier som skulle skapas, redan från början skulle komma att få proletärstämpeln över sig. Man riskerade därige-nom att till stuginnehavare ej få folk av den vederhäftiga typ, som önska-des.274
Avsikten var således att få fram vad som sågs som rätt karaktär på befolk-ningen i förorterna med småstugor, för att på så sätt undvika ”proletärstäm-peln.” Det första förslaget, att bygga kolonistugor, utvecklades snart förslag till betydligt större stugor. Fyra småhusvarianter lanserades, alla ritade av arkitekt Edvin Engström. Småhusens boendeytor var mellan 42 kvadratmeter till 55 kvadratmeter, inklusive källarplan från 80 kvadratmeter upp till 96 kvadratmeter. De första småstugorna efter dessa sorteringsprinciper byggdes 1927, med vardagsrum och kök på nedre botten och möjlighet att inreda två sovrum på vinden. Bostadsytan var cirka 70 kvadratmeter. Under 1930-talet blev enplanshuset – ”torpstugan” – den populäraste typen, ursprungligen med två rum och kök och cirka 50 kvadratmeter golvyta men efterhand före-kom det både tre- och fyrarumsstugor.275 Stugorna var modernt utrustade med vatten, avlopp, gas och el, med tvättstuga, badrum, matkällare, pannrum och verkstad. Fastighetsdirektör Axel Dahlberg lyfte fram både moraliska och funktionella aspekter för en sådan planering: ”Här kunna makarna hava sitt sovrum och barn av olika kön sina skilda sovrum. Därmed är det krav fyllt, som måste anses såsom oeftergivligt för att en familjebostad skall kal-las god.”276
Olovslund i Bromma och Pungpinan i Skarpnäck, med ungefär vardera 100 hus, blev de första förorterna efter dessa principer, vilka börjande planeras och byggas i slutet av 1920-talet.277 (se bild 6) Småstugan levererades i pre-fabricerade delar efter kommunala typritningar och restes på en tomt med förmånligt tomträttsavtal. 90 % av kostnaden finansierades med krediter från Stockholms stad, vilka skulle amorteras av under en 30-årsperiod. Att den
274 Dahlberg. 1931, s. 10.
275 Se Bengt Lindman, ”Från stuga till modern villa”, i Tidskiften Hem i Sverige nr. 2:1936, Stockholm:1936, s 110. Samt Wisth. 1990, s. 12. Byggnadskostnaden för den billigaste stug-typen, typ V om 2 rum och kök i ett plan var ungefär 9 200 kronor och för den dyraste, typ II om 4 rum och kök kostade 12 500 kronor. De totala årliga omkostnaderna för småstugan, inklusive skatter, värme, räntor, amorteringar och lån samt underhåll uppskattades till lägst cirka 900 och högst cirka 1 180 kronor. Se Axel Dahlberg, ”Bostadsförhållandena i Stock-holm samt StockStock-holms stads bostadspolitik, del 1”, Bihang 68:1934. StockStock-holms stad: Stads-kollegiets utlåtanden och memorial, bihang 50-81:1934. Stockholm:1934, s. 170.
276 Dahlberg, 1931, s. 20.
277 Se Allan Cederborg, Utlåtande nr. 336:1926, ”Angående förslag till stadsplan för del av Skarpnäck inom Brännkyrka församlig,” samt Allan Cederborg, utlåtande nr. 337:1926, ” Angående förslag till stadsplan för delar av Ulvunda, Åkeshov och Ålsten inom Bromma församling”, Stockholms Stadsfullmäktige handlingar. Stadskollegiets utlåtanden och mem-orial 1926 4:2.
framtida ägaren själv byggde huset värderas
som en insats på
10 % av vär-det. Under 1930-talet fram till 1960-talet planerades förorter med småstugor på en rad platser i Stockholm, på Enskedefältet, i Åkeshov, Hökmossen, Tallkrogen, Eneby, Bällsta, Norra Ängby, Råcksta och i Vällingby.278 (bild 7)När redaktör Dan Nyström från tidskriften Hem i Sverige intervjuade fas-tighetsdirektör Dahlberg i mitten av 1930-talet, påpekade han att småstu-geområdena var en direkt konsekvens av befolkningsdebatten: ”att något måste göras är tydligt och jag för min del tror alltjämt att ordnandet i fort-sättningen av bostadsfrågan i detta avseende är det fundamentalaste. En rym-lig, hygieniskt lämplig och i andra avseenden tilltalande familjebostad är det viktigaste. Det kan aldrig den grå staden ge, hur ”funkis” den än utvecklas. Det är och förblir trädgårdsstadens uppgift.”279
Med andra ord syftade planeringen till att få fram bostäder för de som hade eller ville bilda familj. Och för att få bosätta sig i en småstuga skulle intres-senterna vända sig till stadens förvaltningar och ansöka om tillstånd. De som ville bygga en småstuga behövde uppfylla en rad kriterier. Huset skulle för det första byggas enligt självbyggeriprincipen. Dessförinnan hade i princip endast mer inkomststarka kategorier kunnat köpa ett egnahem i en trädgårds-stad. Den befolkningskategori som ansågs lämplig som självbyggare var