Att betona vardagsrummets familjära vardaglighet och att ta avstånd från det traditionella borgerliga och umgänget i bostäderna, har tolkats på olika sätt i tidigare forskning. Vardagsrummet var den centrala ingrediensen i den funktionsdifferentierade bostaden och konstvetaren Per G Råberg analyse-rade differentieringen av rum som i huvudsak ett led i en ny formkonvent-ion.430 I flera fall förefaller det, enligt Råberg, som om inriktningen på att separera funktioner genom planlösning var underordnad en gestaltningsmet-od. Rumsdifferentieringen - med växlingar mellan små och stora utrymmen, med vinkelställda rum och asymmetriska ljusinsläpp – såg Råberg snarare som ett led i en intuitiv gestaltningsvilja, lika utvecklad som i tidigare epo-ker. Ur ett sådant synsätt började funktionalisternas differentieringstänkande, enligt Råberg, att vara rationellt och blev istället en arkitektonisk metod, där tekniska och social argument var retorik för att snarare understödja den este-tiska utformningen.431
Funktionalisternas differentieringstänkande har även relaterats till de nor-mer och värderingar som manifesterades i 1800-talets borgerliga bostad. Historikern Sten O Karlsson har diskuterat hur arbetarfamiljernas boendeva-nor succesivt förändrats från 1800-talets mitt; att arbetarfamiljernas bostads-vanor sågs som ett problem, som behövde studeras, omdefinieras och lö-sas.432 Karlsson visar att tidigare bestod arbetarfamiljens traditionella bostad i huvudsak av en bostad med ett rum. Det var en funktionsintegrerad bostad där familjens aktiviteter ägde rum i ett och samma rum. Enrumslägenheten som familjebostad betraktades som både omoralisk, ohygienisk och direkt opraktisk för ett fungerande och barnalstrande familjeliv. Element som av-vek från normen, som den långa traditionen med inneboende eller familjer som delade lägenhet och släkt- och generationsboenden, definierades i stor uträckning ut med bostadsplanering. Den borgerliga familjens normer, vär-deringar och familjehierarki var, enligt Karlsson, utgångspunkt när den funktionsdifferentierade bostaden planerades. Bostaden med separerade rum för olika ändamål ser Karlsson i ett långtgående bostadshygieniskt projekt som succesivt gav nya normer kring boendet och därmed en normering och
430 Råberg, 1972, s. 318. 431 Råberg, 1972, s. 318. 432 Karlsson, 1993, s. 16, 211-212.
standardisering av familjelivet. Genom kökets krympning och förvandling till matlagningslaboratorium skulle traditionen med inneboende planeras bort. Tillkomsten av ett sovrum skyddade intimsfären från barnens insyn och barnkammaren skyddade i sin tur barnen från intryck som betraktades som osunda. Bostadsplaneringen efter rumsdifferentieringens principer syftade till, enligt Karlsson, att lösa ett klassiskt bostadsmoraliskt problem: priorite-ringen av barnens psykiska och fysiska hälsa.433
Historikern Kirsi Saarikangas tolkar en sådan bostadsplanering som både normerande och disciplinerande.434 I ett idéhistoriskt perspektiv analyserar Saarikangas de närmare 60 000 standardiserade typhus som byggdes i Fin-land från 1940-talet och framåt, en väsentlig del av Fin-landets bostadsprodukt-ion under och efter kriget. Saarikangas visar att de finska typhusens bostads-planer medverkade till att formera ett familjeideal som inte bara reproduce-rade utan också förstärkte könsroller och normer. För mannen, husfadern och familjeförsörjaren planerades hemmet främst som viloplats efter arbetet. utgångspunkten för planeringen var att kvinnans roll i hemmet både var som husmor, moder och maka. Kvinnan hade hela hemmet som sin arbetsplats och som mor hade hon ansvar för barnen. I föräldrarnas sovrum material-iserades så kvinnas tredje roll: makan. Barnkammaren fyllde en isolerande funktion, barnen och föräldrarna skulle sova i olika rum. Det fanns också en moralisk dimension i att separera vuxna och barn i olika sovrum. Föräldrarna skulle få ett eget sovrum delvis för att skydda deras intimsfär och sexualitet från barnens omedelbara inblick.435
Filosofen Sven-Olov Wallenstein analyserar såväl teorier och bostadspla-neringen från åren kring 1930 och diskuterar att utgångspunkten för plane-ringen var inte bara att administrera fram ett nytt familjeliv utan också bygga förutsättningar för ett nytt samhälle.436 I såväl teorierna och planeringen be-tonades hemmet som privat sfär, där rumsdifferentieringen skulle medverka till en individualitet genom att separera rumsliga sfärer för sömn och privata aktiviteter; en planering som skulle tillgodose behovet för en familj i en bo-stad.437
Den bostadsplanering som dominerande i Sverige sedan 1900-talets första decennier har således varit inriktad på vardagen och att separera olika funkt-ioner till olika rum, en bostadsideologi som har betraktats som så inflytelse-rik att den förändrade bostadsplaneringen även för kategorier av befolkning-en som av tradition använt sina bostäder för represbefolkning-entation.
433 Karlsson, 1993, s, 16, 211-212.
434 Kirsi Saarikangas, Model houses for model families: gender, ideology and the modern dwelling: the type-planned houses of the 1940s in Finland. Helsingfors:1993, s. 363 ff. 435 Saarikangas, 1993, s. 363 ff.
436 Sven-Olov Wallenstein, ”A family affair Swedish modernism and the administering of life”, i Swedish Modernism: architecture, consumption and the welfare state. (red. Helena Mattsson) Stockholm:2010, s. 188-199.
Sociologerna Mats Franzén och Eva Sandstedt argumenterar för en sådan förändring.438 Deras argumentation baseras delvis på Gregor Paulssons be-skrivning av den borgerliga 1800-talsbostaden. I Svensk Stad Del I,
publice-rad 1950, definiepublice-rade Paulsson den borgerliga bostaden som uppdelad av
privata och offentliga sfärer, med representationsrum placerade mot gatan, mot offentligheten, och de privata rummen mot gården.439 Franzén & Sand-stedt påpekar också att i den äldre borgerliga bostaden var de offentliga rummen en större del av bostaden medan 1900-talets moderna (borgerliga) bostäder planerades för i huvudsak vara en privat sfär. De lyfter fram flera aspekter för att förklara att tendens till representation inom hemmets sfär minskade i omfattning vid 1900-talets mitt. De betonar att användningen av hemmet för affärsmiddagar och ett socialt umgänge var utbredd under 1800-talets slut. Som komplement till stadens utbud av restauranger bjöd 1800-talets fabrikörer, handelsmän, butiksägare och skeppsredare av tradition på middagar i sina hem. Franzén & Sandstedt diskuterar aspekten att represen-tationen successivt förflyttades till restauranger eller till företagens rum för representation och med denna trend minskade, menar Franzén & Sandstedt, behovet av representationen i hemmet. Enligt deras synsätt blev konsekven-sen, från och med 1930-talet, att de traditionella rummen för ett offentligt umgänge i hemmet – salonger, matsal, herrum etc. - började definieras ut, också ur bostäder som planerades för kategorier som av tradition använt sin bostad för representation. Franzén & Sandstedt för därför fram argumentet att salonger och andra rum för ett offentligt umgänge inom hemmets sfär blev efter 1930 ett alltmer sällsynt inslag. Enligt deras synsätt planerades bostäderna i första hand för familjens privata umgänge, även för kategorier av hushåll som av tradition använt bostaden för representation.440
Skribenten Gunilla Lundahl ser på året 1930 och Stockholmsutställningen på ett likande sätt. I en historisk sammanställning över Föreningen Svensk Hemslöjds verksamhet under 1900-talet argumenterar Lundahl att Stock-holmsutställningen 1930 markerade ett skifte för en kategori som hon defini-erar som medelklass, och deras förhållande till varor och heminredning blev mer saklig, vardaglig och funktionell. Enligt Lundhahl reducerades tjänste-folket i antal, dels av kostnadsskäl som härrörde till tjänstetjänste-folkets löneut-veckling, men också för att det ansågs vara otidsenligt att föra det borgerliga familjelivet som var norm bara en generation tidigare.441
En delvis motsägande tolkning av bostadsplaneringen under dessa decen-nier har framförts av såväl idéhistorikern Maria Göransdotter och Gunnela Ivanov, som båda uppmärksammat ett utbrett fenomen under 1930- och
438 Franzén och Sandstedt, 1993, s. 182.
439 Gregor Paulsson, Svensk stad Del 1, Stockholm:1950, s. 495-504. 440 Franzén och Sandstedt, 1993 s. 182.
441 Gunilla Lundahl, Karaktär och Känsla Ett sekel med svensk hemslöjd, Stockholm:2001, s. 167.
1940-talet.442 De visar att de många bostadsutställningar som arrangerades under 1930-talet, men också i flera av de bostadsmanualer som publicerades under den här perioden, fanns en utbredd tendens att såväl identifiera och specificera preferenser hos individer eller hushåll. Både Göransdotter och Ivanov lyfter fram en återkommande tendens i bostadsdiskurserna; familjer med olika inkomster förväntades ha olika förväntningar och behov. En lägre tjänstemannafamilj förväntades ha en viss typ av behov av rumslighet och möblering, en högre tjänstemannafamilj förväntades ha behov av en annan typ av boende som betraktades som mer förfinat.443
Historiker Kirsi Saarikangas har analyserat 1930-talets kategoribostäder ur ett sådant synsätt.444 Saarikangas argumenterar för att kategoribostäderna ritades och planlades efter tanken om att olika kategorier hade olika prefe-renser och behov. Saarikangas visar att barnrikehusen planerades för barn-rika, trångbodda och mindre bemedlade familjer, där hushållsarbetet förvän-tades bli hanterat av en handlingskraftig och rationell husmoder och där barnomsorgen förväntades ske i hemmet. Mannen, familjeförsörjaren, för-väntades ha sitt arbete utanför hemmet, och för mannen var hemmet i första hand en plats för vila och återhämtning. Saarikangas betonar också att plane-ringen av kollektivhusen vanligen baserades på normativa föreställningar kring familjens behov och kvinnans roll i hushållet. Enligt Saarikangas pla-nerades kollektivhuset för en kategori som definierades som lägre medel-klass, där båda föräldrarna förutsattes vara yrkesarbetande men med inkoms-ter som inte kunde finansiera ett hembiträde. Bostaden i kollektivhuset defi-nierades som i huvudsak en privat sfär, en plats för vila och rekreation, en plats för både man och kvinna och med en kollektiv barnomsorg utanför familjens boende. Saarikangas argumenterar för att planeringen av det egna hemmet vanligen baserades på antaganden om andra familjestrukturer, där den tydliga hierarkin mellan familjemedlemmar, föreställningar om kvinnans olika roller i familjen manifesterades i planläggningen. Saarikangas menar att planläggningen av det egna hemmet vanligen utgick från att de boende förutsattes hade ett intellektuellt eller praktiskt arbete, där normer och ideal förutsatte att familjen ha ett offentligt umgänge inom hemmets sfär. Hierar-kin mellan hushållets olika medlemmar markerades genom en separering av sovrum, representativa utrymmen och föräldrarnas arbetsrum. Och av tradit-ion ritades rum för hembiträde in i dessa bostäder, eftersom hushållsarbetet förväntades skötas av avlönad personal.445
Jag har således lyft fram en tolkningstradition som har betonat att bostads-planeringen från 1900-talet mitt i första hand var inriktad på att planera
442 Ivanov, 2004, s. 280-281. Göransdotter, 1999, s. 449–474. 443 Ivanov, 2004, s. 280-281. Göransdotter, 1999, s. 449–474.
444 Kirsi Saarikangas, ”Skaparen av Det moderna hemmet, Alva Myrdal och planeringen av vardagslivet”, i Arbetarhistoria 2-3/2003. Stockholm:2003, s. 50 ff.
funktionella bostäder som syftade till att fungera för familjens vardag. Denna planeringsideologi förklaras ha varit så tongivande att planeringsstrategierna konkretiserades i bostäder för familjer som av tradition använt bostaden för representation. En annan tolkningstradition har således uppmärksammat en epok präglad av distinktioner, att i såväl bostadsmanualer och under utställ-ningar beskrevs och exponerades bostäder efter antagandet att olika katego-rier av familjer hade vakatego-rierade behov och preferenser.
Jag fortsätter min analys i den senare tolkningstraditionen och undersöker om och hur idéer om rumslig differentiering av privata och offentliga rum, hur idéer om klass, genus och rumslig differentiering av familjemedlemmar, i retorik och praktik, fick effekter i bostadsplaneringen. Jag undersöker hur redaktionen bakom tidskriften Hem i Sverige formulerade ett bostadsideal med en utpekad kategori som mottagare, en målgrupp som definierades som medelklass. Jag undersöker om och hur de traditionella komponenterna i den borgerliga 1800-talsbostaden – differentiering av privata och offentliga och könskodade rum – återfanns i planlösningar som lanserades som ideal i tid-skiften. I den borgerliga 1800-talsbostaden, var differentiering av privata och offentliga och könskodade rum betydelsebärande i en borgerlig symbolmiljö. I min analys av det bostadsideal som lanserades i tidskriften undersöker jag om och hur planeringskomponenter från den borgerliga 1800-talsbostaden förflyttades till de bostäder som publicerades i tidskriften under 1930-talet. Därför ska jag här ge en idéhistorisk tillbakablick på bostadsplaneringen från 1800-talets senare hälft