Flera experter var på olika sätt inblandade i tävlingsprogrammet för Gubb-ängen. Tävlingen som var indelad i två etapper, i första omgången skulle arkitekterna lämna förslag på bostäder samt i andra omgången lämna förslag på stadsplan. Intresseorganisationer som Svenska Slöjdföreningen och Svenska Arkitekters Riksförbund satte genom en bostadsutredning ramarna för en funktionsdifferentierad bostadsplanering. Brita Åkerman, författare av boken Familjen som växte ur sitt hem, skrev ett utlåtande om hemmafruns villkor och arbetsförhållandena i hemmet.366
Borgarrådet Yngve Larsson initierade en utredning av sociologisk karak-tär, Utredning angående stadsplanen för Gubbängen, som publicerades vid årsskiftet 1943–1944 och sammanställdes av aktuarien vid stadens statistik-kontor, Erland von Hofsten.367 Tävlingen för Gubbängsområdet betraktades inte enbart som ett uppslag för det framtida Gubbängen utan arrangerades för att ge generella idéer kring planeringen av stadens förorter. Såväl demo-grafiska som ekonomiska aspekter hos den blivande befolkningen skulle därför utredas. von Hofstens utredning fick stor betydelse för den fortsatta förortsplaneringen runt om i Stockholm och i von Hofstens utredning ut-trycktes flera grundläggande idéer om behoven i förorten, en utredning som kom att användas som checklista i förortsplaneringen både i Stockholm och andra städer.368
366 Om deltagande organisationer, se Harry Sandberg. Bostads- och stadsplanetävlan i Stock-holm 1939-1943. StockStock-holm:1944. Samt Alice Jeansson, ”Några lekmannasynpunkter i an-slutning till tävlingen om nya bostadstyper i Stockholms förorter”, Bostads- och stadsplanet-ävlan i Stockholm 1939-1943. Samt Sune Lindström. ”Bostadstävlingen”, i Byggmästaren nr. 10:1943. Stockholm: 1943, s. 138.
367 von Hofsten, 1943, s. 20.
368 Arkitekt Göran Sidenbladh var delaktig i planeringen i Stockholms stad under detta de-cennium och det är framförallt Sidenbladh som påpekar utredningens betydelse samt att täv-lingen inte bara var ämnad att ge uppslag till området Gubbängen utan ge generella uppslag till framtida förortsplanering. Stadsplanekontoret i Stockholm hade betydande ekonomiska resurser, och anställde både sociologer och statistiker. Den tvärvetenskapliga synen på fram-tida planering var framträdande i såväl riktlinjerna för generalplanen, publicerad 1945, som den färdiga generalplanen, publicerad 1952. Det omfattande utredningsarbetet som bedrevs av tjänstemännen på stadsplanekontoret, medverkade givetvis till att andra kommuners tjänste-män läste von Hofstens utredning och de båda publicerade generalplanearbetena. se Siden-bladh, 1981, s. 263.
Antaganden om hur det dagliga livet i och kring bostaden borde och skulle bli utreddes ur en rad perspektiv, och utredningen betraktades som så initie-rad att von Hofsten knöts till det omfattade generalplanearbetet.369Om rat-ionalitet varit ett ledord under 1930-talet blev frågan om förortsbornas trivsel ett av von Hofsten viktigare utredningsämne. Som funktionell enhet skulle grannskapsenheten tillfredsställa lokala behov av skolor, barnomsorg, biblio-tek etc. Trivseln relaterades till såväl stadsplanens utformning, om tillgång till kommunikationsmedel, butiker, lekplatser, skolor och samlingslokaler. Som social enhet skulle en förort planeras med sociologiska utgångspunkter. Under rubriken Den sociala samhörigheten skrev von Hofsten:
De flesta människor ha otvivelaktigt lättast att finna sig tillrätta och trivas, om de ha en känsla av att befinna sig bland människor av samma slag som de själva, d.v.s. tillhörande ungefär samma åldrar, samma socialklasser, samma inkomstskick osv.370
Ur von Hofstens sociologiskt präglade perspektiv kunde den goda sociala samhörigheten etableras genom att planera fram social homogenitet. Ur von Hofstens sätt att se på saken etablerades förortsbornas trivsel lättare bland likasinnade, en planeringsaspekt av sådan vikt att bebyggelsen i Gubbängen alltså ”planeras företrädesvis antingen för något mera välsituerade eller för arbetarbefolkning”.371
Argumenten bakom differentieringsprincipen grundades på antagande och föreställningar om de framtida förortsbornas trivsel. När det framtida Gubb-ängen skulle planeras utgick von Hofsten i sin argumentation utifrån de erfa-renheter som var utgångspunkter i det föregående decenniets förortsplane-ring. Förorterna med småstugor, programmet ”Billiga bostäder” och träd-gårdsstaden Södra Ängby planerades för en kategori av familjer med tydligt definierad socioekonomisk profil. Genom att reglera bostadsbeståndet i de-talj och exempelvis inte planera in för dyra lägenheter, var målsättningen att exkludera mer betalningsstarka hushåll, och planera fram en vad som ansågs lämplig social sammansättning av befolkningen. von Hofsten argumentation kan således relateras till flera perspektiv som är utgångspunkten för min undersökning. Genom att specificera kriterier för den framtida befolkningen
369 Det framtida Stockholm - Riktlinjer för Stockholms generalplan. 1945, s. 56.
370 von Hofsten framförde en förhållandevis pragmatisk orsak som skäl till detta antagande. Han menade att de förorter som planerats fram till tävlingen i Stockholm haft en tendens; von Hofsten hade iakttagit att de grupper som han betraktade som tillhörande medelklassen und-vek att bosätta sig i Hammarby, Johanneshov eller andra ”arbetarbetonade” förorter söder om söder och att de grupper som han ansåg tillhöra medelklassen hellre satte bo i Abrahamsberg eller andra delar av Bromma. Med arbetarbefolkningen förhöll det sig tvärtom; de sökte sig söder om söder eller till förorter i de nordvästra delarna av Stockholm. von Hofsten, 1943, s. 20.
var syftet att med planering upprätthålla en inre ordning, där målsättningen var, vilken formulerades i klartext av von Hofsten, att förorten skulle få en socioekonomiskt homogen befolkningskategori. Bebyggelsen i Gubbängen skulle inrikta sig på en kategori av familjer eller hushåll som ämnade bilda familj ock således planeras antingen för ”välsituerade” eller för ”arbetarbe-folkning”.372
De utgångspunkter som formulerades i tävlingsprogrammet för Gubb-ängen var emellertid mer komplexa än de i Årstatävlingen ett decennium tidigare. Tävlingen för Årstaområden var tydligt inriktad på små lägenheter i smalhus. I tävlingsprogrammet för Gubbängen, författat av såväl stadens politiker och planerande tjänstemän, formulerades ett tydligt krav: förorten skulle få lägenheter i hyreshus, med allt från enrumslägenheter till fy-rarumslägenheter, men även kollektivhus, radhus, småstugor och barnrike-hus, vars hushåll beräknades ha inkomster i högst varierat omfång, från 3 000 kronor per år upp till 7 000 kronor.373
372 Ur bostadssocial synvinkel förordade von Hofsten visserligen fördelarna med att lägenhet-er för nämnda kategori gärna skulle vara större. Tre rum och kök elllägenhet-er helst fyra rum och kök. Men detta förutsatte omfattande statliga eller kommunala subventioner. Den vanligaste lägen-hetstypen i framtida förorter skulle därför bestå av två rum och kök. Antalet lägenheter med tre rum och kök eller större skulle noga avvägas och beräknas med hänsyn till de befolknings-kategorier planeringen riktade sig till. von Hofsten, 1943, s. 31, 34 ff. 43.
373 Av planläggningsarbetet att utläsa tänkte sig Stockholms stads planerande instanser föl-jande uppdelning av bostäder. 1 rum med kokvrå, 160 st. med 224 boende. 1 rum med kök, 440 st. med 1012 boende. 2 rum med kök, 1 360 st. med 3 944 boende. 3 rum med kök, 880 st. med 2 816 boende. 4 rum med kök, 160 st. med 560 boende. Barnrikehus, 200 st. med 900 boende. Radhus, 200 st. med 760 boende. Småstugor, 600 med 2 280 boende. Totalt antal bostäder om 4 000 med totalt 12 496 framtida förortsbor i Gubbängen. För att nå målet om en socialt homogen befolkning gällde det att bygga bostäder som de inringade kategorierna hade råd med. Lägenheterna skulle inte bli för stora eller dyra. Under rubriken ”Vad har folk råd att ge ut på hyran?” konstaterades att en familj med en årsinkomst på 3 900 kronor kunde betala maximalt 850 kronor i hyra. En identisk familj med årsinkomst på 5 000 kronor kunde betala 1 200 kronor per år. En familj med inkomst om 7 000 kronor per år kunde betala 1 800 kronor per år.Familjer med högre årsinkomster fanns inte i beräkningen för det utredningsarbete som föregick Gubbängstävlingen. Se Alice Jeansson, 1944, s. 95-96. Samtidigt var hela förorten inriktad på en inringad kategori; planeringen riktade sig nästan uteslutande till en familj med barn, hemmafru och familjeförsörjande make. Största vikt skulle läggas på husmoderns hem-maarbete. I programmet ingick därför detaljerade uppgifter för olika, men mer allmänna bostadstyper för de vanligaste familjestorlekarna. Till skillnad från Årstatävlingen hade staden under tidigt 1940-tal inga begränsningar i utrymmesstandard. Nu skulle även samtliga bostä-der förses med mobostä-derna funktioner som bad, tvätt, WC och centralvärme. Se von Hofsten, 1943, s. 34. Samtidigt sågs det som avgörande att undvika att bygga för stora lägenheter. Det fanns då, menade von Hofsten, en påtaglig risk att de större lägenheterna skulle stå tomma eller att familjerna genom ökad utrymmesstandard skulle lockas till att ha inneboende. För att anpassa standarden till betalningsförmågan hos det framtida arbetarbetonade befolkningskli-entelet konstaterade programmet: ”Vid tävlingsförslagens utarbetande skall läggas vikt vid ett ekonomiskt byggnadsutförande och låg driftskostnad […]. Man bör räkna med att hushållsar-betet som regel kommer att omhänderhavas av husmodern utan främmande hjälp.” Se Sand-berg, 1944, s. 11.
Tävlingsdokumenten kan således framstå som motsägelsefulla. Å ena si-dan föreslog von Hofsten att planeringen skulle sträva efter en socialt homo-gen befolkningssammansättning. Å andra sidan skulle förorten ha ett varierat bostadsbestånd och invånare med högst varierade inkomstnivåer. Realiserad i fysisk stadsplanering, där dessa bostadstyper skulle blandas, kan program-met för tävlingen av det framtida Gubbängen ses som exempel på vad Jan Gehl kallar en integrationsorienterad stadsplanering.374
Retoriken om en rumslig separering av inkomstkategorier, där såväl eko-nomiska inkluderings- och exkluderingsaspekter, fördelningen av olika hus-typer, lägenhetsstorlekar, skulle alltså konkretiseras i ett stadsplaneförslag. Möjligen bidrog de motsägande utgångspunkterna i tävlingsprogrammet till att enbart sju tävlingsförslag lämnades i tävlingens andra etapp som gällde stadsplanens utformning.375 Av de inlämnade förslagen beslutande pris-nämnden att belöna förslagen ”Pastoral”, av arkitekt Tage William Olsson, samt ”I byalag”, av arkitekt Gunnar Lindman.376Arkitekt Gunnar Lindman får här stå som exempel på hur en av 1940-talets arkitekter tolkade tävlings-programmet och de motsägelsefulla utgångspunkterna att å ena sidan planera en förort med social homogenitet, och å andra sidan planera en förort med en stor mängd bostadstyper och hushåll med varierade inkomster.
Förortsplanerarna under 1940-talet var inriktade på att planera fram små lokala gemenskaper, med en stark övertygelse att förortens utformning kunde medverka till en sådan småskalig gemenskap. Boken Nutida engelsk
samhällsplaneringen, publicerades på svenska i uppdrag av Stockholm stads
byggnadsnämnd.377 Förordet skrevs av Sven Markelius. Boken publicerades ungefär samtidigt som tävlingen för Gubbängen och författaren Otto Dan-neskiold-Samsøe skrev om de senaste diskussionerna kring stadsplanering i England. Han refererande till den engelska stadsplanediskursen, där det for-mulerats strategier att skapa social balans, att en förort skulle planläggas för alla åldrar och inkomstgrupper och att bostadsbeståndets storlekar och hyror därför skulle variera. Men också att ”en viss indelning blir alltid nödvändig,
374 Gehl, 1971, s. 95 f.
375 Under kriget börjande grannskapsenheten allt mer diskuteras som ett planeringsideal. Men arkitekterna stod vid ett vägskäl och hade få referenser. Visserligen hade stadsplanen för Årsta utarbetats under kriget och Uno Åhrén hade medverkat till att förmå Stockholms stad att låta Riksbyggen projektera Årsta Centrum. Men överlag fanns i början av 1940-talet få övriga referenser till hur en sådan planering kunde realiseras. När exempelvis arkitekterna Carl-Fredrik Ahlberg, Sigurd Erixon, Erik Friberg, Olof Hasslöf, Sune Lindström och Uno Åhrén publicerade boken Bygg bättre samhällen (1943) fanns få tankegångar som direkt kunde relateras till grannskapsplaneringens övergripande principer. Carl-Fredrik Ahlberg, Sigurd Erixon, Erik Friberg, Olof Hasslöf, Sune Lindström och Uno Åhrén publicerade boken, Bygg bättre samhällen, Stockholm:1943.
376 Sandberg, 1944, 116. 377 Danneskiold-Samsøe, 1945.
men områden med inbördes olika karaktär bör ej omfatta mer än 100-300 familjer.”378
von Hofstens antagande att invånarna trivdes bättre om de bodde med lika-sinnade fick konsekvenser i arkitekt Lindmans stadsplaneförslag. Lindman tolkade programmets innehåll och placerade olika byggnadstyper i enskilda delområden. Småstugor och hyreshus placerades i enskilda enklaver och den större förorten delades så in i mindre delområden efter en princip om inre social differentiering. Planering som styrinstrument innebar således att pla-cera olika bostadstyper i olika delomåren, som både definierade och precise-rade vilka invånare som tänktes bosätta sig i respektive delområde. Genom att specificera kriterier för den framtida befolkningen syftade planeringen till att upprätthålla en inre intern ordning även i den större förorten, där målsätt-ningen var att planera fram delområden. I prisnämndens utlåtande bejakades denna planering och arkitektens argument lyftes fram: ”Till grund för försla-get ligger nedanstående planschema, vars främsta princip är att fördela be-byggelsen i arkitektoniskt och delvis även organiskt slutna grupper eller ”byar”. Varje ”by” skall ha en i huvudsak enhetlig bebyggelse vilket medför en önskvärd arkitektonisk fasthet. Den erforderliga omväxlingen erhålles genom att de olika byarna ha sinsemellan olikartad bebyggelse.”379 (se bild 11)
”Byarnas” karaktär, det vill säga de väl inringade och avskärmade delområ-dena i den större förorten, förstärktes av landskapsplaneringen där parker, skogsområden och grönområden medverkade till att rama in respektive del-område.380
Jag ser programmet och de formulerade utgångspunkterna samt tävlingsför-slaget för Gubbängen under krigsåren som delvis en nyorientering i förorts-planeringen. Under 1930-talet var den sociala differentieringen storskalig. Småstugor, egnahem och flerbostadshus placerades i separerade förorter. I och med tävlingen för Gubbängen var ambitionen att inkludera ett större antal bostadstyper i samma förort. Utgångspunkten att inkludera flera bo-stadstyper fick en konkret lösning. Alltjämt kvarstod ambitioner om en soci-al differentiering genom att den större förorten fick mindre delområden. När arkitekt Sune Lindström recenserade Lindmans stadsplaneförslag betrakta-des betrakta-dessa mindre delområden och den interna sociala differentieringen som föredömlig: ”Denna gruppbildning ger möjligheter till trevnad och ger en
378 Danneskiold-Samsøe, 1945, s. 60.
379 Gunnar Lindman, Bostads- och stadsplanetävlan i Stockholm 1939-1943, Stock-holm:1944, s. 126. Citat från ”Bostadstävlingen”, i Byggmästaren nr. 10:1943. Stockholm 1943, s. 143.
känsla av kulturell och materiell gemenskap inom en fattbar och överskådlig enhet.”381