- bostadsideal i Tidskiften Hem i
Sverige under 1930-talet
Tankekollektiv bakom tidskriften Hem i Sverige uttryckte gång på gång en kritik. Den funktionsdifferentierade bostaden om två till tre rum ansågs vara en bostad som kunde medverka till försämrade familjära värden. En sådan bostad ansågs inte motsvarade ens lågt ställda anspråk. Utifrån en sådan syn på bostaden ställde redaktionen bakom tidskriften Hem i Sverige en retorisk fråga. Den fiktive ”Herr medelsvensson” fick stå som talesman för den typ av bostadsplanering som redaktionen ansåg som föredömlig för den kategori som definierades som medelklass: ”Vad säga herrar arkitekter? Äro de
486 Se Gunnar Janson, ”Bostadsfrågan – Nativiteten”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. 3:1935. Stockholm:1935, 175. Erik Arrhén, ”Om framtiden ska bli vår, Befolkningspolitik i teori och verklighet”, i Tidskiften Hem i Sverige, nr. 3:1945 Stockholm:1945, s. 273-274. Gösta Malm, ”Sällskapet Hem i Sveriges tävling om en familjebostad”, i Tidskriften Hem i Sverige nr. 3:1945. Stockholm:1945, s. 279.
487 Alva och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, 2 uppl Stockholm:1997, s. 190. 488 Orsi Husz,”Privatekonomin och den borgerliga medelklassens identitetskris”, Fronesis nr. 24, Borgerlighet Stockholm:2007, s. 122.
redda att gå i svarsmål för att ge ett bidrag till den funktionalistiska lösning-en av medelklasslösning-ens bostadsproblem?”490
När tidskriftens fiktive ”herr Medelsvensson” rekommenderade sina läsare att leta lämpliga tomter till sina villor skulle urvalet ske efter flera kriterier: skattesatser, kommunikationer, närhet till skolor, tomtpriser samt att området skulle befolkas av likasinnade. Äppelviken, Ålsten, Nockeby, Enskede, Salt-sjö- Duvnäs och andra förorter med egnahem var därför att rekommen-dera. 491 Fram till dess hade läkare, arkitekter, ingenjörer och andra tradition-ella medelklasskategorier i decennier fram till 1930-talet bott i bostäder med en traditionell separering av den privata och offentliga sfären i hemmet. Vil-lorna i trädgårdsstäderna i Bromma, Saltsjöbaden och på Lidingö innehöll herrum, rum för hembiträde, matsal och sällskapsrum på nedre plan, privata sovrum på det övre planet.492 I den borgerliga bostaden från 1800-talets sista decennier separerades privata domäner och offentliga utrymmen genom en komplex planlösning. Dörrar, passager, hallar etc. var både reella och sym-boliska skiljelinjer mellan privata och offentliga och könskodade rum. Plan-lösningarna som illustrerades i tidskriften Hem i Sverige under 1930-talet ansågs vara mer rationellt uppbyggda, utan de många och trånga passager, hallar och vrår som kunde återfinnas i en våning planerad under 1880-talet. Små ytor betraktads som omotiverade, främst av ekonomiska skäl då de upp-tog en alltför stor del av bostaden, räknat av den totala bostadsytan.493 I de planlösningar som publicerades i tidskriften var rationalisering ett återkommande tema. Planlösningens organisation skulle reduceras, ovid-kommande och svårmöblerade utrymmen skulle planeras bort. Flera av de traditionella rumsförteckningarna - förmak eller salong etc. – ersattes med begrepp som sällskapsutrymmen, vardagsrum, sovrum, hall. 494
490 (Anonym), ”Ett Hem - eller en maskin för livsföring? Herr Medelsvensson har ordet”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. tredje kvartalet:1934. Stockholm:1934, s. 178.
491 (Anonym), ”Herr Medelsvensson ser på tomter”, i Tidskriften Hem i Sverige nr. 1:1935. Stockholm: 1935, s. 34.
492 August Brunius skrev om villorna som planerades i trädgårdsstäderna under 1900-talets första decennium. I boken Hus och Hem Studier af den svenska villan och villastaden, publi-cerad 1911, förde Brunius fram argument för att behålla serveringsgångar, vikten att alltjämt planera de representativa rummen i fil, där såväl symboliska som reella slussar skulle med-verka till att rummen behöll sina traditionella funktioner, men vilka skulle moderniserade efter ”en ordinära svensk medelklassfamilj”. Se August Brunius, Hus och Hem Studier af den svenska villan och villastaden, Stockholm:1911, s. 14 ff.
493 Se bland annat Erik Wåhlin, ”Planlösningens ekonomi”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. 2:1934. Stockholm: 1934, s. 78.
494 Se bland annat E. Dahlberg och R. Gavel, ”Till villabyggandets rationalisering”, i Tid-skriften Hem i Sverige nr. 4:1936 Stockholm: 1934, s. 344. Samt Waldus Wikén, ”En ”Stor villa” byggd på spekulation”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. 1b:1934. Stockholm: 1934, s. 8. Waldus skrev om denna rumslighet: ”Sällskapsutrymmena i huset äro stora, öppna och fritt förbundna med varandra. Det är ju ganska sällsynt numer att man delar upp dem i en mängd små rum med olika benämningar; har man vant sig vid det stora vardagsrummet med dess rika möjligheter, återgår man ej gärna till det gamla systemet.”
Rummens sammansättning och inbördes förhållande varierade visserligen också i de nya planlösningar som publicerades i tidskriften Hem i Sverige under 1930-talet, men bostäderna innehöll trots det nästan alltid följande rumskomponenter. 495 I entréavdelningen en jungfrukammare, kök och säll-skapsutrymmen som vardagsrum och matsal. I sällskapsavdelningen åter-fanns i mindre villor ett vardagsrum, i större villor hela serier av vardags-rum, matsal, herrum och salong. I entréavdelningens hall finns passager, skjutdörrar eller dörrar till sällskapsavdelningen och köks- och ekonomiav-delning. I ekonomiavdelningen finns ett kök. I större villor finns där både kök, matrum, serveringsrum, jungfrukammare och sovalkov. Större villor hade ofta en representativ huvudentré och en mindre köksentré för tjänste-folk och leveranser till hushållet. I övervåningens privata sfär återfanns ett varierande antal sovrum beroende på villastorlek, ett badrum och en hall, eller en övre neutral större hall. Behovet att separera familjens medlemmar medförde ibland att hembiträdets toalett placerades i källaren, och framför-allt separerades den representativa entrén från hembiträdets köksentré. Vil-lorna som illustrerades och beskrevs, företrädesvis av arkitekterna själva, var vanligen byggda i exklusiva material: kapprum med kolmårdsmarmor, hel-glasade dubbeldörrar mellan matsal och sällskapsrum, stavparkett, trappor i massiv ek, marmorbänkar och inbyggt elektriskt kylskåp i köket. Öppen spis såväl i övre hallen som i sällskapsrummen, franska dörrar som entré till ter-rasser, kassettak i herrummet och ibland ett traditionellt blyinfattat fönster vid entrén eller i trapphuset. Arkitekt Erik Wåhlin skrev om denna planering som separerade privata och offentliga sfärer, familjemedlemmar och tjänste-folk:
Byggnaden är så belägen, att man bekvämt når huvudentrén från vägen. Ge-nom vindfånget kommer man till en förplats varifrån alla husets delar lätt kunna nås: kapprum med wc, vardagsrum, herrum (som kan vara bibliotek
495 Min analys baseras på följande artiklar, samtliga publicerade i Tidskriften Hem i Sverige under 1930-talet: Georg Lindberg, ”Tvenne Nockebyvillor”, nr. 11:1932, s. 452. Olof Nils-son, ”Två villabyggnader”, nr. 11:1932, s. 458. Olof NilsNils-son, ”Ritningar till villan”, nr. 4b:1933, s. 15. N. W. Larsson, ”Tvenne enfamiljsvillor”, nr. 4b:1933, s. 21. Erik Wåhlin, ”Planlösningens ekonomi”, nr. 2:1934, s.78. Henrik Muller, ”En eller två våningar” nr. 3:1935, s. 179. Erik Wåhlin, ”Ur skissboken”, nr. 1:1935, s. 10. Georg Lindberg, ”Bostadshus i Djursholm och Bromma”, nr. 4:1935, s. 264. Erik Wåhlin, ”Ett par villatyper”, nr. 4:1935, s. 266. Georg Lindberg. ”En stor och en liten villa, villabyggnad i Ålsten”, nr. 5:1935, s. 345. Henrik Muller, ”Tegel och tegelhus i Stockholmstrakten”, nr. 4:1936, s. 323. Erik Wåhlin, ”En spekulation i ärlighet”, nr. 1:1938, s. 25. Hugo Häggström, ”En villa”, nr. 3:1938, s. 249. Edvin Engström, ”En splitterny Ängbyvilla”, nr. 1: 1937, s. 19. Arvid Berghman, ”Kanske en utopi: en Önskevilla beskriven av Arvid Berghman och ritad av arkitekt G: Lindberg”, nr. 2:1937, s. 119. B. Wiljmark, ”En Stocksundsvilla”, nr. 2:1937, s. 126. Lennart Atterlind, ”En tjänstemannavilla i Bofors”, nr. 3:1937, s. 240. Valdus Wikén, ”En tjugofemtusen- kronors villa”, nr. 3:1937, s. 250.
ler mottagningsrum), trappa till övervåningen och slutligen köksavdelningen. Vardagsrummet ligger ljust och inbjudande rakt framför den inträdande, detta rum ha direkt anslutning till matsalen; då den stora skjutdörren är öppen bilda dessa båda rum ett gemensamt utrymme. Herrummet är däremot strikt avskilt för att vara ostört. På övervåningen finns 4 sovrum. Badrum, borstrum, stor och ljushall samt tillräckligt antal garderober. Hembiträdena ha sitt rum i di-rekt förbindelse med köksingången. Kök och serveringsrum äro rikligt till-tagna och lämna plats för en inventiös utrustning. 496
Att herrummets alltjämt betonas av redaktionen bakom tidskriften Hem i
Sverige kan relateras till Brita Åkermans klassiska bostadssociala
undersök-ning, Familjen som växte ur sitt hem (1941).497 Teknikhistorikern Jan Erik Hagberg sammanfattar analyserna kring de faktiska hemförhållanden, så som de framställdes av Brita Åkermans, i följande sammanfattning: ”Det känns lite som att kliva in hemma hos ett tvärsnitt av Stockholm familjer våren 1937. Det är trångt, enkelt och opraktiskt.”498 Åkermans undersökning syf-tade till att ge en realistisk bild av hemförhållanden, företrädesvis bland trångbodda familjer i flerbostadshus. Åkerman identifierade också vad hon såg som annat problem: att mannen, hushållsförsörjaren sällan var hemma och framför allt inte medverkade i hushållets olika bestyr. Det offentliga livet på stadens krogar, föreningslivet eller besök hos bekanta och andra fritidsaktivitet lockade ut mannen från hemmet, vilket fick en betydande konsekvens: männen var inte hemma hos sin familj mer än i genomsnitt tre kvällar i veckan. Väl hemma tenderade männen i Åkermans undersökning han en utpräglat avslappnad inställning till hem, hushåll och familjeliv. I huvudsak var han sysselsatt med läsning, vila och radiolyssnande, även om han ibland kunde hjälpa sin fru med enklare hushållssysslor.499
I tidskriften Hem i Sveriges redaktionella material fanns under 1930-talet en återkommande tendens: syftet var att medverkade till att förstärka attity-den kring mannens närvaro i hemmet: ”Ni ser alltså herrn sitta där med sina
496 Citatet från Erik Wåhlin, ”Den stora villan”, i Tidskriften Hem i Sverige nr. 1b:1934 Stockholm 1934, s. 4. Arkitekt Bengt Lundberg, en av tidskriftens många skribenter, skrev en text om standardisering, och påpekade att historiskt fanns standardtyper för såväl stugan och dess utveckling som för herrgården och slottet upp till 1800-talets paradvåningar. Lundberg påtalade att storleken på bostaden varierade beroende på ekonomiska förutsättningar men de ofrånkomliga utrymmena och dess inbördes läge är i stort sätt var desamma: ”Det är ingen djävuls påfund eller någon socialnivellering som framkallat den monotoni som präglar det moderna byggnadssättet, det är en historisk återupprepning av vissa ofrånkomliga faktorer som ligga till grund och alltid legat till grund för historiska epokers uniformitet.” Bengt Lundberg, ”Uniformitet Eller Personlighet”, i Tidskriften Hem i Sverige nr. 5:1935. Stock-holm:1935, s. 335.
497 Brita Åkerman, Familjen som växte ur sitt hem, Stockholm:1941.
498 Jan Erik Hagberg, ”Mannen som växte ur sitt hem”, i Kvinnans plats i det tidiga välfärds-samhället, (red. Annika Baude och Cecilia Runnström ), Stockholm:1994, s. 80.
ämbetsutlåtanden, sitt ritbräde, sina skrivböcker, sina kalkyler, medan bar-nen leker i nedre hallen och jungfrun telefonerar till sin ’kusin’. Det är funkt-ionalism det!”500 Med den moderna planeringen som utgångspunkt för sin kritik betonande tidskriftens redaktion att bostaden skulle ha ett eget rum för husfar, för arbete och stunder av lugn och ro:
Jag tror husfadern är den som mest borde vara missnöjd med de nya arkitek-terna. Är det ej han som står för inkomsten och för honom som bostaden i främsta rummet är till för? Är han ej medlem av familjen? Skall han hålla till på klubbar eller bio kanske? Varje familjeöverhuvud i de kategorier, som vill skaffa villor, måste därför tillgodoses med ett arbetsrum – ett herrum skulle man kalla det för.501
Efter differentieringens principer separerades herrummet från sällskapsav-delningen och rummet ansågs fylla flera funktioner. Dels att befästa man-nens ställning i hemmet, som försörjare och yrkesman. Herrummet sågs alltjämt också som en sfär dit manliga kollegor, anställda eller bekanta trad-itionsenligt skulle bjudas in för samtal och umgänge. Rummet lanserades även som en uppvisningsplats, en plats för den lärde mannen eller yrkes-mannens rekvisita, med böcker, konst- och boksamlingar eller reseminnen. Samtidigt sågs det som ”ett tillgängligt och levande rum, med rättmätigt stängd dörr endast under härskarens strävaste arbetstid”. 502 (se bild 22, 23 och 24) Herrummets existens motiverades också med moraliska argument, ett rum för tobaksrökning och alkoholintag där barnen skulle slippa insyn i sådana laster, och i händelse av äktenskapliga dalgångar fyllde så herrummet också en sista funktion: husfar skulle också kunna sova där.503 Separeringen av rum och familjemedlemmar relaterades till vad som ansågs var brister i den moderna planeringen:
Det klagas över att de moderna bostäderna är skulden till de talrika skilsmäs-sorna därför att kontrahenterna måste trängas med varandra i de små lägen-heterna, säger frun i huset, den risken föreligger absolut inte i ett hus som detta. Om maken befinner sig i den andra ändan av huset är det som om han
500 Hilding Svartengren, ”Enfaldiga funderingar om funktionalism”, i Tidskriften Hem i Sve-rige nr. 1B:1934. Stockholm:1934, s. 137.
501(Anonym), ”Ett Hem - eller en maskin för livsföring? Herr Medelsvensson har ordet”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. tredje kvartalet:1934. Stockholm:1934, s. 177.
502 Eva Schmith, ”Hur Herrarna har det”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. 3:1932. Stockholm: 1932, s. 110.
503 (Anonym), ”Ett Hem - eller en maskin för livsföring? Herr Medelsvensson har ordet”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. tredje kvartalet:1934. Stockholm:1934, s. 178.
rest bort. Varje familjemedlem kan ju snart sagt ha en hel våning för sig själv.504
Idealet om könsdifferentierad rumslighet tog sig uttryck även i sovrumsav-delningen; redaktionen för tidskriften Hem i Sverige lanserade ett ideal som uppmuntrade till separerade sovrum, ”trots att funkisprofeterna alltid placera dubbelsängar i ett av sovrummen”.505 Hemmet framställdes framförallt som plats för ett offentligt umgänge: ”Om jag kommer på idén att bjuda ett par dussin vänner på middag, så vill jag ordna den saken i mitt hem och icke i brist på plats tvingas att gå på restaurang med dem”, påpekade en av arkitekt Erik Wåhlins villabeställare.506 Sällskapsrummen och matsalen betraktades som rum för offentligt umgänge inom hemmet och traditionsenligt placera-des matsalen vanligen i anslutning till serveringsgång och kök. Enligt det egnahemsideal som lanserades i tidskriften Hem i Sverige skulle barnen få ett betydande utrymme. Trångboddhetens avigsidor lyftes fram, med alltför små bostäder för alltför stora familjer. Bristen på möjligheten att sova, stu-dera eller umgås med vänner i privata rum var förenat med problem, men trångboddheten hade även andra sociala och psykologiska dimensioner.
Trångboddheten skapar i sig själv friktionsanledningar och försvårar därmed sammanlevnaden inom familjen. Särskilt allvarligt är, att vantrevnaden i en allt för trång bostad driver familjemedlemmarna att tillbringa sin fritid utom hemmet. Denna flykt från hemmet är väl mest betänklig för barnen och spe-ciellt för ungdomen i genombrottsåren.507
Historikern Sten O Karlson har lyft fram såväl moraliska och socialhygi-enisk motiv till en könsdifferentierade sovrum. Att separera barnen i olika rum, att separera alla familjemedlemmar i olika rum, innebar att planera fram en privat sfär för att individen skulle få egna utrymmen för att mer in-tima handlingar skulle skyddas från blickar och insyn.508 En sådan aspekt, men också en allt mer etablerad tanke om det omoraliska att syskon av olika kön delande säng, formulerades bland annat av arkitekt Jöran Curman:
Vissa mental-hygieniska krav på avskildhet mellan de olika familjemedlem-marna sovplatser måste uppställas. Det är främst önskemålet att kunna skilja
504 Sign Wöjar, ”En egendomlig bostadsform, Besök i ett enfamiljshus i fyra våningar på St. Essingen”, i Tidskriften Hem i Sverige, Stockholm:1934, s. 268.
505 (Anonym), ”Ett Hem - eller en maskin för livsföring? Herr Medelsvensson har ordet”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. tredje kvartalet:1934. Stockholm:1934, s. 177.
506Erik Wåhlin och Nils Hjelm, ”En stor villa i måttligt format”, i Tidskiften Hem i Sverige nr. 5: 1937. Stockholm:1937, s. 459.
507 Gunnar Janson, ”Bostadsfrågan – Nativiteten”, i Tidskriften Hem i Sverige nr. 3:1935. Stockholm:1935, s 175.
på könen. När barnen komma in en bit i skolåldern, som kräver möjligheter till skilda sovplatser. Men även det behov av att få vara ensam med sina pro-blem eller någon sysselsättning, som inträder vid ungefär samma ålder, gör det önskvärt, att bostaden medger möjligheter till avskildhet för de olika fa-miljemedlemmarna.509
Tankegångar om en rumslig könsdifferentiering konkretiseras i den bostads-planering som publicerades i tidskriften Hem i Sverige. Vanligen separerades sovrummen från sällskapsavdelningen i nedre plan. Och på övre plan place-rades efter könsdifferentieringens princip vanligen 3- 4 sovrum, där en hall, en halvoffentlig sfär, fungerade som sambandscentral för sovrummen, som ”lekrum, första frukostrum eller sällskapsrum i allmänhet”, som arkitekt Waldus Wikén uttryckte saken.510 Denna halvoffentliga hall i villornas övre plan genererade så en planlösning med privata så kallade ”hela rum”, utan de passager och genomgångskorridorer som präglade 1800-talets rumsindelning i fil. Planeringen baserades delvis på tankar kring hygien och moral, bland annat för att barnen inte skulle leka i sina sovrum på dagtid. 511 En sådan rumslig separering av barnen sågs också som en förutsättning för en sociali-sering in i ett sällskapsliv med egna vänner, och rummen skulle dimension-eras för studier, fritid och sällskap i könskodade sovrum. 512 Föreställningar om flickors och pojkars särdrag tog sig uttryck i rumslig separering, med inredningsdetaljer som skulle medverka till att förstärka könsidentiteter:
Nu är tiden inne för differentierade rum. Pojkrummet skall vara enkelt och re-jält redan från början. […] pojkar skola känna att de kan rusta om, som de vilja, och att deras grejer och mobiler verkligen hålla att handskas litet vårds-löst med. Särskilt roligt är det, om pojkarna själva kunna snickra ihop sina möbler. […] Det lilla vita flickrummet däremot, som vi alla sett så många gånger, får gärna ha litet ömtåligare saker, och det blir ganska individuellt, om flickan själv får vara med och ordna det och göra det sött, sy gardiner, kuddar och dukar. Det är emellertid ej alla flickor, det lilla näpna rummet passar. Är eder dotter käck och sportbetonad och kanske lite slarvig, så tvinga
509 Curman, 1944, s. 138.
510 Arkitekt Waldus Wikén beskrev denna rumslighet: ”Övre våningen innehåller 5 sovrum och en rundligt tilltagen hall. Den senare kan användas till många ändamål, lekrum, första frukostrum eller sällskapsrum i allmänhet. Valdus Wikén, ”En ”Stor villa” byggd på spekulat-ion”, i Tidskriften Hem i Sverige, nr. 8, 1b:1934. Stockholm:1934.
511 Kjerstin Göransson-Stenlåås, ”Barnkammaren ett förbisett rum”, i Tidskiften Hem i Sve-rige nr. andra kvartalet:1933. Stockholm:1933, s. 141f. Se även David Helldén, i ”Alla Rum i Ett plan”, Tidskriften Hem i Sverige nr. fjärde kvartalet:1933. Stockholm: 1933, s. 252. 512 Ulla Eklöf. ”Barnen i Hemmet II”, i Tidskriften Hem i Sverige nr. 4:1943. Stock-holm:1943, 384.
inte henne i en miljö, vari hon inte trivs. Låt henne då få sitt rum sportigt och pojkaktigt, tids nog kommer det en kvinnlig prägel över det.513
Bakgrunden till barnens privata och mer omsorgsfullt inredda rum kan rela-teras till en successiv förändring, från den borgerliga våningen till sekelskif-tesvillor i trädgårdsstäderna. 1800-talets borgerliga bostad utgick från herr-skapets behov av det offentliga salongslivet, vilket fick den betydande kon-sekvensen att föräldrarnas sovrum och rum för det offentliga umgänget i bostaden placerades i de främsta rummen, ofta mot gatan. Barnen och tjäns-tefolket fick de minsta och ofta mörkaste utrymmena, vilka placerade avsi-des i våningen. Kring sekelskiftet 1900 började uppfattningen om barnens fysiska miljö förändras. På ett estetiskt plan handlade det i mångt och myck-et om att göra rent hus och sopa bort 1800-talmyck-ets historiska stiltänkande. Med Ellen Keys bok, Skönhet för alla (1899), med Carl Larssons Sundborn-bilder och med arkitekt Ragnar Östbergs skrift Ett Hem (1905) etablerades en ton-givande tanke: att individen skulle må bättre i vackra och väl inredda rum, att skönheten kunde medverka till att förädla människan.514 Det som ansågs vara överlastade inredningsideal skulle ersättas med ett enklare och anspråk-slösare hem, vilket medverkade till ett allt större fokus på barnens välbefin-nande. Soliga och ljusa barnkammare med en medveten gestaltning, med-verkade till att skapa ideal och med föreställningen om barnens behov av väl inredda rum etablerades en allt tydligare ambition att skapa miljöer som skulle vara stimulerande och medverka till barnens välbefinnande. 515
Hembiträdets rum slutligen: I den traditionella borgerliga bostaden place-rades herrummet av tradition ut mot gatan i den representativa rumsfilen, väl separerat från hembiträdets rum i ekonomiavdelningen i rumsfilen mot går-den. Denna rumsliga ordning reproducerades i flera av 1930-talets villor, med herrummet i anslutning till huvudentrén och hembiträdets rum mot vil-lans baksida.516 Hembiträdets rum placerades väl separerat från herrummet, en differentieringsprincip som inte alls motiverades i arkitekternas beskriv-ningar, även om den moraliska aspekten var uppenbar. En hygienisk moti-vering till separeringen framkom dock i tidskriften Hem i Sveriges
513 Kjerstin Göransson-Stenlåås, ”Barnkammaren ett förbisett rum”, i Tidskiften Hem i Sve-rige nr. andra kvartalet:1933. Stockholm:1933, s. 146 f.
514 Ellen Key, Skönhet för alla: fyra uppsatser. Stockholm:1899. Ragnar Östberg, Ett Hem.