De senaste 150 åren har städerna vanligen expanderat genom en omfattande förortsutbyggnad. Trädgårdsstäder, förorter med smalhus, punkthus, radhus eller småstugor är urbana avtryck som avspeglar olika tiders politiska, ideo-logiska och arkitektoniska ideal. Även om det redan under 1920-talet etable-rades ett motstånd mot förortsplaneringen, både inom vetenskapen och inom allmän debatt, expanderade städerna i huvudsak genom en omfattande för-ortsutbyggnad, företrädesvis på oexploaterad mark, utanför städernas befint-liga bebyggelse.137
Kvartersstaden planerades och växte successivt, vanligen i stadens utkanter och periferi.138 Förorterna planerades och byggdes vanligen i ett och samma sammanhang, utifrån en övergripande stadsplan, som specificerade innehål-let i förorten som helhet. Planeringen av förorter sågs som en storskalig lös-ning på en rad samhällsproblem: vid sekelskiftet 1900 sågs förortsplanering-en som ett svar på emigrationsfrågan under 1930- och 40-talet såväl bostads-frågan som befolkningsbostads-frågan. Under hela 1900-talet var planering av föror-ter ett sätt att förhålla sig till såväl urbaniseringen och framförallt var planeringen ett resultat av en kritik mot vad som sågs som brister i kvarters-staden och tillstånd kring hygien och sociala faktorer som trångboddhet och bostadsbrist. Hur förorterna planerats har varierat och förändrats över tid,
137 Johan Rådberg diskuterar ett sådant motstånd till förortsutbyggnaden. Ändå sedan 1920-talet har det funnits en teoretisk diskussion kring att hålla tillbaka utbredningen och förorts-tillväxten; med begreppet ”Urban sprawl” etablerades en känsloladdad antiförortskampanj, vilken inleddes i England i slutet av 1920-talet. Trots ett visst etablerat motstånd mot en sådan urban utglesning var kritiken, enligt Rådberg, ett slag i luften och effekten, utbredningen av storstäderna, har fortsatt genom att stadsplanerarna vanligen planerat glest placerade förorter i stadens periferi, Rådberg, 2014, s. 97. Se även Karl-Olov Arnstberg, Sprawl, 2005. 138 För Stockholms vidkommande skedde detta genom en princip där en oreglerad bebyggelse under 1930-talet med benämningen ”kåkbebyggelse”, successivt etablerades utanför den reglerade stadsplanen. Därefter byggdes staden ut med efter den reglerade stadsplanen. Se William William-Olsson, Stockholm framtida utveckling, Faksimil. Stockholm:1984, s. 79 ff.
både vad gäller skala, typ av bostadsbestånd och gestaltning. De flesta föror-ter har trots detta planerats efföror-ter ett antal övergripande och gemensamma utgångspunkter. Förorterna är ett resultat av ett ideal där stadens expansion skulle ske genom fristående enklaver utanför den existerande stadskärnan. Denna utglesning av det urbana landskapet har pågått i snart 150 år, med glest placerade förorter, med lägre exploateringstal och befolkningstäthet än den traditionella kvartersstaden. De flesta förorter, framförallt de som plane-rades efter andra världskriget, planeplane-rades med olika komplement, såsom skolor, lokaler för barnomsorg, torg, parker, allmänna platser och lokaler för kommersiella och kulturella verksamheter. Förorterna fick vanligen tydliga yttre gränser och kan därför också definieras utifrån landskapets gestaltning. Parker och skogsområden tenderar fortfarande idag att ringa in och avskärma förorterna från varandra.
Utbyggnaden av förorter var en betydande del av moderniseringen av Stockholm. Individer och familjer sökte sig aktivt från små bostäder i
in-nerstaden till moderna och rymliga bostäder i förorterna.I vad som
betrakta-des som välplanerade bostäder och ett förortslandskap med ljus, luft och grönska erbjöds invånarna från de trånga innerstadskvarteren eller
glesbyg-den ett alternativ. 1930-talets Hammarbyhöjden, 1950-talets Vällingby och
1960-talets Skärholmen både lanserades och betraktades av många som at-traktiva alternativ till Södermalm eller Kungsholmen.
Begreppet förort har värderats på olika sätt, framförallt har förorter haft olika status, såväl inbördes statushierarki samt skiftade status över tid. Ett fenomen som framförallt uppmärksammats de senaste decennierna, när skri-benterna Per Wirtén och Johanna Langhorst i varsin bok och på olika sätt skrivit om vad de ser som ett utbrett förortsförakt.139 Båda ser etablering av ett sådant förortsförakt, bland annat genom att en innerstadsorienterad kriti-kerkår haft tolkningsföreträde över vad som har betraktats som bättre eller sämre boendemiljöer. Denna utveckling kan också ha att göra med att de funktionalistiska planeringsprinciperna började omvärderas i slutet av 1970-talet. Arkitekturhistoriker Bengt O H Johansson identifierade ordet ”nyslum” under 1970-talet, ett ord som enligt Johansson mer frekvent börjande använ-des för att beteckna storskaliga förorter utanför städerna, där ordet ”nyslum” särskilt kretsade kring ett antal förorter med höghus och lägenheter byggda åren kring 1970. 140 Irene Molina, Per-Markku Ristilammi och Urban Ericson visar också att det finns en återkommande tendens i massmedia att beskriva vissa förorter som problemområden och då vanligen genom att påtala
139 Per Wirtén, Där jag kommer från: kriget mot förorten, Stockholm:2010. Samt Johanna Langhorst, Förortshat, Stockholm:2013.
140 Bengt O H Johansson, ”Det stora bostadsbyggandet: från succé till baksmälla”, i Funkt-ionalismens genombrott och kris, Stockholm:1980, s. 101.
förskap och segregation.141 De visar att sådana massmediala bilder nödvän-digtvis inte stämmer med invånarnas egna referenser och självbilder och att det således inte behöver vara bosättningen i sig som skapar problem utan de omgivande villkor som följer denna bosättning.142 Begreppet förort är alltså mångtydigt och komplext och ringar samtidigt in en mängd motsägelser och
paradoxer. Trots att begreppet förort kan väcka många associationer har jag
valt att använda ordet förort som ett neutralt begrepp och inkluderade ovan nyssnämnda kategorierna av planeringsideal.
På ett planeringsjuridiskt plan följer i princip förortsplaneringen den pro-cess av samhällsförändringar som sociologen Jürgen Habermas har samman-fattat i den berömda frasen ”församhälleliggandet av staten och förstatligan-det av samhället.”143 Kort sagt: i mitten av 1800-talet lanserades en rad teo-rier om hur samhällen skulle planeras utanför den befintliga urbana struk-turen, samhällen som skulle vara självständiga och placeras som öar utanför stadens befintliga gränser. Kännetecknande för de tidiga trädgårdsstäderna var att planeringen initierades av civilsamhället, genom initiativ från civil-samhället. Drygt 100 år senare, igenom en succesiv förändring på stadplane-lagstiftningens område, kontrollerades såväl exploatering som stadsplanering i de kommunala beslutsprocesserna. Svenska kommuner hade då laglig rätt och skyldighet att bestämma var och när exploatering skulle ske, och for-mellt sett ett juridiskt monopol över stadsplaneringen.144
I detta och i nästföljande kapitel söker jag kontinuitet mellan sekelskiftets trädgårdsstäder och den förortsplanering som bedrevs i Stockholm vid 1900-talets mitt. Jag inleder med att analysera förortsplaneringen under 1930-talet
141 Irene Molina, Per-Markku Ristilammi och Urban Ericson, Miljonprogram och media: föreställningar om människor och förorter, 2002
142 Molina, Ristilammi och Ericson diskuterar fenomenenet som en stigmatiseringens genea-logi och visar att den massmediala skildringen i negativa termer av bland annat miljonpro-grammets bostadsområden på Järvafältet inleddes redan i början av 1970-talet. De analyserar hur uppfattningen av staden i termer av ”bra” respektive ”dåliga” områden, tendensen att betona kriminalitet och sociala problem samt att peka ut förorter som ”invandrartäta” etc. reproduceras diskursivt, vilket tenderar att förstärka föreställningar om förorter hierarkier och städernas segregation. Molina, Ristilammi och Ericson, 2002. s. 37 ff.
143 Habermas teori om ett förstatligande av samhället innebär i princip en diskussion av den historiska utvecklingen av en allt mer expanderande välfärdsstat, med en expanderad admi-nistration och myndighetssfär som successivt övertagit aspekter och åtaganden som tidigare hanterades av civilsamhället, se Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet: kategorierna ”pri-vat” och ”offentlig i det moderna samhället, 1984. Med utgångspunkt i Habermas teori analy-serar Mats Franzén och Eva Sandstedt hur denna process påverkade stadsplaneringen decen-nierna efter andra världskriget. se Franzén och Sandstedt, 1993, s. 100-126.
144 Franzén och Sandstedt, 1993, s. 100-126 Se även Svensk författningssamling, Nr. 390 Kungl. Maj:ts Byggnadsstadga, 1947. Se vidare i avsnitt Kommunal förortsplanering - teore-tisk diskussion om tjänstemännens sakkunskap och politikernas formella makt i denna avhand-ling.
och vad vi med moderna begrepp skulle ha definierat som en planerad seg-regation. I det efterföljande kapitlet undersöker jag sådana sakförhållanden i 1940- och 50-talets grannskapsplanering. Jag undersöker hur sekelskiftets förortsplanering och strategier om rumslig differentiering av socioekono-miska kategorier påverkande förortsplaneringen under dessa decennier: huruvida det fanns uttalade ambitioner om en rumslig separering av socioe-konomiska kategorier och hur sådana strategier avspeglades i retorik och fysisk stadsplanering. Med andra ord undersöker jag hur idéer om förortens sociala sammansättning konkretiserades i den kommunala förortsplaneringen under 1900-talets mitt.