Traditionen att bygga förorter utanför stadens gränser måste relateras till hur städerna expanderat fram till ungefär 1800-talets mitt. Tidigare hade städer-na i princip planerats och byggts ut efter hand, med bebyggelse i anslutning till och i utkanten av den befintliga staden. Trädgårdsstadens planering var framförallt en reaktion mot kvartersstaden, med den övergripande idén att skapa urbana samhällen utanför städernas befintliga strukturer. Att bygga trädgårdsstäder som isolerade öar i stadens periferi var ett uttalat socialt och politiskt projekt. Bakgrunden är välkänd; i början av 1800-talet hade indu-strimannen och samhällsreformatorn Robert Owen tagit de första initiativen till trädgårdsstadens planeringsideal. Owen hade i anslutning till sin industri-anläggning försökt bygga upp ett samhälle där inte bara arbetsförhållanden och lönenivåer förbättrades, utan där även löntagarnas bostadsstandard, hälsa, fritidsaktiviteter och undervisning planlades för att fungera i en välsmord helhet. Owens idé var att satsa på undervisning och sjukvård och att bekämpa alkoholkonsumtion, med den övergripande visionen att skapa ett mönstersamhälle utanför den urbana strukturen. Hans målsättning var att invånarna skulle få ett harmoniskt och jämlikt liv.200
200 Edward Royle, Robert Owen and the Commencement of the Millennium, Manchester:1998, s. 56.
Owens tankar utvecklades i den centrala boken för trädgårdsstadens plane-ring, Garden Cities of Tomorrow, skriven av Ebenezer Howard. Hans idéer gick ut på att framtidens samhälle skulle byggas utanför storstaden, som ett självständigt samhälle med bostäder, fabriker och kulturella institutioner. Efter dessa principer utformade Howard ett handfast, teoretiskt och gestalt-ningsmässigt schema över trädgårdsstadens innehåll och struktur. Med dia-grammets tydlighet placerades den framtida trädgårdsstaden geografiskt som en satellit i relation till en närliggande storstad. Avsikten vara att planera och bygga alternativa städer med bättre bostadsförhållanden och med kooperativt markägande. Målsättningen var att på så sätt lösa bostadsfrågan mer syste-matiskt och därmed en rad sammanhängande problemkomplex: den snabba tillväxten och utbyggnaden av städerna, monopol på markägande, värdesteg-ring på markägande och spekulationsbyggande. På sikt skulle trädgårdsstä-derna konkurrera ut storstäträdgårdsstä-derna genom att planeras utifrån funktionell diffe-rentiering och zonering av funktioner. Särskilda områden skulle skapas för industri, handel och jordbruk, det skulle finnas rekreationsområden med ängar och skog och andra enklaver med bostäder, företrädesvis enfamiljshus eller radhus. Med trädgårdsstaden lanserade Howard flera banbrytande soci-alreformistiska idéer. Bland annat etablerade han den övergripande ansatsen att marken skulle vara gemensamt ägd för att slippa markspekulationer.201 På det internationella fältet och i Sverige blev också den österrikiska arki-tekten, stadsplaneraren, teoretikern och konstnären Camillo Sittes urbana teorier signifikanta för den fortsatta utvecklingen. Sittes letade efter ett alter-nativ till hyreskaserner, dyr tomtmark samt osunda och trångbodda miljöer inom kvartersstaden. Trädgårdsstadens principer visade väg för en volym-mässigt låg och måttligt exploaterad stadsbild med stora inslag av enfamiljs-hus eller små flerfamiljsenfamiljs-hus.202 I både England och Tyskland fick dessa pla-neringsidéer gensvar i en stor krets av arkitekter och samhällsplanerare. Till Sverige importerades trädgårdsstadens planeringsprinciper redan i slutet av 1800-talet. Politikern Carl Lindhagen, borgmästare i Stockholm under 1900-talets tre första decennier, stadsingenjör Herman Ygberg och arkitekt Per Olof Hallman var drivande i att etablera trädgårdsstadens planeringsideal, såväl politiskt som arkitektoniskt. För Stockholms vidkommande måste
201 Peter Geoffrey Hall, Cities of tomorrow: an intellectual history of urban planning and design in the twentieth century, London:2002, s. 88-92. Se även Peter Lundevall, Stockholm, den planerade staden. Stockholm:2006, s.?
202 Rådberg, 1988, s. 401 f. Se även Rådberg, 2014, s. 51 f. Sitte var innovativ men samtidigt inspirerad av medeltida stadsbildningar. Hana teorier formulerades i den inflytelserika boken Der Städtebau nach seinen künstlerischen Grundsätzen, vilken publicerades 1889 och tryck-tes i flera upplagor. Han behandlade såväl gaturummet, platsbildningar, parker och andra inslag i stadsbilden. Sitte ville använda de stilhistoriska förebilderna även i stadsbyggandet. Hans tydligaste ståndpunkt var att en stad inte endast borde byggas upp av hus i oändliga monotona rader, utan snarare betonande han sammanhanget och interaktionen mellan huskroppar, att staden borde gestaltas från den upplevande människans synpunkt.
trädgårdsstadens principer också sättas i samband med den expansion som skett genom malmarnas utbyggnad och det intensiva markuppköp som sked-de utanför tullarna i början av 1900-talet. Stasked-dens strategiska markuppköp, med stora arealer söder om Södermalm och väster om Kungsholmen, innebar att stadens politiska sfär hade möjlighet att initiera bostadspolitiska projekt som arkitekterna kunde realisera i fysisk stadsplanering.203 I Sverige är den snabba etableringen av trädgårdsstaden som planeringsideal delvis kopplad till etableringen av egnahemsrörelsen. Historikern Nils Edling har undersökt egnahemsrörelsens idéhistoria och hur den relaterar till den omfattande emi-grationen under 1800-talets senare hälft och de första decennierna under 1900-talet. Den ökade inflyttningen till städerna under 1800-talets senare del innebar samtidigt en strukturell förflyttning. Den arbetsföra befolkningen minskade på landsbygden, samtidigt som den ökade i tätorterna och i städer-na. Samtidigt hade bostadsförhållandena i städerna försämrats. Trots ett in-tensivt byggande under den långvariga högkonjunkturen under 1800-talets sista decennier klarade inte marknaden att bygga i samma omfattning som städernas befolkning ökade. I Sverige, och i synnerhet i Stockholm, rådde en bostadsbrist och en trångboddhet med få motsvarigheter i Europa. Bostads-frågan under 1800-talets senare del hade flera ideologiska lager; från att främst ha varit till för att underlätta handel, varutransporter och olika säker-hetsfrågor övergick stadsplaneringen till att i hög grad handla om hygien, moral och patriarkal uppfostran av goda samhällsmedborgare. Bostäder blev ett viktigt instrument för att integrera arbetarklassen i det borgerliga sam-hället, vilket var en angelägenhet för både intresseorganisationer, debattörer och politiska partier.204 Med inriktning på egnahem centrerades bostadsfrå-gan kring kategorier som definierades som arbetarklass och lägre tjänstemän. Målsättningen var att en mer progressiv bostadspolitik, genom vilken dessa befolkningskategorier skulle erbjudas vad som ansågs vara goda och sunda bostäder, skulle medverka till att emigrationen minskade. 205
203 Thomas Paulsson, Den glömda staden, Reviderad 2 uppl Stockholm:1994, s. 41-50. 204 Sheiban, 2002, s. 88-99, 101 – 111.
205 Med den statliga egnahemskommitténs betänkande och därpå följande riksdagsbeslut år 1904 gjorde den svenska staten sin första stora satsning på bostadsbyggandet. Egnahemsrörel-sens ambition var inte i första hand att lösa bostadsfrågan i städerna. Motivet var att försöka lösa jordbrukets problem att ordna bostäder till sina säsongsanställda, samt att med alla krafter försöka minska emigrationen. I egnahemsrörelsens centrum fanns den ideella föreningen Nationalföreningen mot emigration ledd av Adrian Molin. Under hans ledning publicerade föreningen en illustrerad text, Svenska allmogehem. I denna tidstypiska skrift ritade framstå-ende arkitekter förslag på egnahem för jordbruket, men även för hantverkare och andra bo-stadssökande. Städerna växte, inte minst genom att järnvägsnätet byggdes ut. Nya stations-samhällen etablerades och växte, gator breddades och kvarteren fylldes med byggnader. I takt med detta växte antalet lägre tjänstemän. Den kategori som definierades som lägre tjänstemän etablerade samtidigt en allt större medvetenhet om att bostaden kunde vara en symbol för markera samhällsposition. Därmed efterfrågades i större omfattning än tidigare en arkitektur som inom måttliga ekonomiska ramar gav uttryck för ett visst hierarkiskt avstånd till en
kate-Konstvetaren Elisabeth Stavenow-Hidemark påpekar att debatten om egna-hemmen hade konservativa och nationalistiska inslag. Ur ett konservativt perspektiv var egnahemmen redskap för att avvärja socialism och emigrat-ion. Ur ett reformvänligt perspektiv var egnahemmet ett estetiskt och hygi-eniskt projekt för att fostra individen in i det borgerliga samhällets värde-ringar. Genom den naturromantiska egnahemsrörelsens bostadsbyggande och stadsplanering, genom en förbättring och försköning av bostaden, fick hemlivet ny aktualitet.206 I Storstockholm började förortsplaneringen redan i slutet av 1800-talet. Inte endast kända trädgårdsstäder i Djursholm, Saltsjö-baden, Brevik, Skärsätra (Lidingö) och Stocksund utan även mer perifera områden som Hässelby villastad, Nynäshamn villastad, Saltsjö-Duvnäs, Storängen, Stuvsta, Tullinge och Turebergs villaförstäder planerades succes-sivt efter trädgårdsstadens principer. Initiativtagaren till planeringen av det framtida Djursholm, Johan Henrik Palme, förklarade att den sociala sam-mansättningen redan på ett planeringsstadium var vägledande. Hans önske-mål var att planera fram en god sammanhållning mellan grannar och familjer och därför försökte han åstadkomma en ensidig social sammansättning bland familjerna i det framtida Djursholm, vilket betraktades som eftersträvans-värt:
Redan i mina första tankar om den blivande trädgårdsstaden Djurholmsområ-det ingick en fast tillförsikt, att den ”förening av lantlivets behag med stadsli-vets förmåner”, som villastaden enligt prospekten skulle erbjuda, borde locka sådana individer och familjer, vilka voro särskilt önskvärda såsom medlem-mar av det nya samhället.207
Som ekonomen Mikael Holmqvist påpekat, har Djursholm ända sedan 1800-talets slut definierats som en geografisk plats med status och privilegier. Det är ett område som i sig medverkar till socialt och kulturellt kapital, vilket i största utsträckning är kopplat till bostadsorten, villorna och inte minst den maktelit som haft ekonomiska resurser att bosätta sig där. Planeringen base-ras således på separering, social differentiering och boendesegregation.208
Vid sekelskiftet 1900 fick den sociala differentieringen konkreta utryck i det urbana rummet även i andra områden. Aspudden, Gröndal, Midsommarkran-sen, Huvudsta och Hjorthagen var förorter som i huvudsak bestod av
gori som definerades som arbetare. Ett exempel på dessa mindre tjänstemannavillor som byggdes under tidigt 1900-tal finns i boken A. T. Lagerholm. Villabyggnader och egna hem: Fasad och planritningar till enkla villor jämte ledning för kostnadsberäkning vid byggandet. Stockholm:1902.
206 Elisabet Stavenow-Hidemark, Villabebyggelse i Sverige 1900-1925, Stockholm:1971, s. 10, 99 ff.
207 Johan Henrik Palme, Djursholms villastads tillkomst och första utvecklingsskeden, Stock-holm:1925, s. 24. Se även Johansson, 1987, s. 275.
lägenheter i flerfamiljshus för en betalningssvagare kategori av arbetare.209 I en av de mer omskrivna förorterna planerade i Stockholms stad under 1900-talets första decennium fanns en liknande tendens, nämligen för den stads-plan för Enskede trädgårdsstad som upprättades 1908. Drygt fem år tidigare genomförde Stockholms stad stora markinköp i Enskede och Bromma i syfte att planlägga trädgårdsstäder även inom stadens egendomar, med ett uttalat önskemål om förorternas sociala sammansättning: När Enskede trädgårds-stad planerades formulerades en målsättning: att den boträdgårds-stadspolitiska åtgär-den skulle rikta sig till arbetare och lägre tjänstemän. I det färdiga Enskede kategoriserades en övervägande del av invånarna som ”kroppsarbetare” (62 %).210
Historiker Mats Deland har visat att såväl bostädernas rumslighet som bostadsområdets utformning betraktades som viktiga materiella aspekter i ett samhällsprojekt där boendet utformades efter borgerliga kriterier och nor-mer. 211Deland visar att planering var ett tydligt styrinstrument som, genom att olika bostadstyper placerades i olika förorter, medverkade till att definiera och precisera vilka invånare som faktiskt skulle bosätta sig i respektive för-ort. Den sociala stratifieringen var utgångspunkten för att identifiera och kategorisera individer eller hushåll. Och efter differentieringens principer skulle dessa inringade kategorier separeras på ett rumsligt plan.212
Jag ser det som betydelsefullt att påtala ytterligare en möjlig orsaksförkla-ring till varför det i Stockholms stad planerades förorter efter den sociala differentierings principer, och då i synnerhet förorter med egnahem för be-talningsstarka hushåll. Ett viktigt motiv till att planera nya villaförorter i början av seklet var att Stockholms stad på så sätt kunde och i allt högre utsträckning borde konkurrera med Saltsjöbaden, Lidingö, Djursholm och andra områden med villor utanför stadens gräns. Inkomstarka familjer som ville bo i en villa snarare än i en våning i innerstaden, hade flera alternativ utanför Stockholms gränser. Det fanns således ett starkt skattestrategiskt incitament för att planera trädgårdsstäder för köpstarka hushåll. Ett argument
209 Stockholms förstäder och villasamhällen, Stockholm:1911, s. 14. Samt Johan Silvander, Christian Richette och Gunn Källström, Gröndal och Aspudden: ett mönstersamhälle utanför stadens hank och stör, Stockholm:1993. Samt Johan Silvander, ”Hjorthagens bostadsbebyg-gelse”, Hjorthagen (red. Karl-Olov Arntzberg) Stockholm:1985, s. 18-19.
210 Från början var målgruppen för Enskede trädgårdsstad kategorier av hushåll med lägre inkomster som i bostadsbristens Stockholm hade svårt att hitta bostad. Men bara något decen-nium efter att Enskede trädgårdsstad byggts hade området genomgått en gentrifieringsprocess; stadens tidigast anlagda trädgårdsstad kom att bebos av en allt burgnare befolkning och de ekonomiskt svagare blev relativt sätt ett allt sällsyntare inslag, se Stockholms förstäder och villasamhällen, 1911, s. 29, samt Axel Dahlberg, Stockholms Stads småstugebyggen. Stock-holm:1931, s. 4.
211 Deland, 1996, s. 3-18. 212 Deland, 1996, s. 3-18.
för en sådan planering var att staden på så sätt kunde behålla betalnings-starka hushåll och skatteintäkter inom stadens geografiska gräns.213
I fortsättningen av detta kapitel ska jag undersöka förortsplanering i Stock-holm vid 1900-talets mitt genom att analysera om och hur den sociala diffe-rentieringens principer implementerades i den kommunala stadsplaneringen under 1930-talet. Under Stockholmsutställningen 1930 visades vad som betraktades om föredömlig stadsplanering, ämnad för framtiden. Utställning-en både legitimerade och befäste principUtställning-en om ett förortslandskap, där olika befolkningskategorier skulle bo i olika förorter. Stadsplaner på en utställ-ning är emellertid en sak, stadsplanering i en kommunal byråkrati en annan. Arkitekter verksamma inom en kommunal förvaltning hade andra kontextu-ella aspekter att ta hänsyn till. Förortsplanerna skulle implementeras i den kommunala byråkratin och den demokratiska processen, samt anpassas efter topografi, lagstiftning inom stadsplaneområdet och efter demografiska pro-gnoser etc. I det närmast följande ska jag diskutera maktförhållanden och kommunala politiska processer. Därefter analyserar jag den praktiska plane-ringen, hur utsagor och retorik konkretiserades i fysisk stadsplaning, företrä-desvis formulerade och framställda av arkitekter, sociologer eller statistiker och andra tjänstemän verksamma i Stockholms stads förortsplanerande för-valtningar.
213 Argumentet om att behålla betalningsstarka hushåll inom stadens gränser framfördes av Yngve Larsson, 1912, s. 15 ff. I boken Stockholms förstäder och villasamhällen, 1911, s. 34, skrevs: ”För att tillmötesgå de burgnares kraf på att något åtgöres äfven för deras egnahems-frågas lösning, har staden beslutat att å de natursköna egendomarne Alviken och Äppelviken i Bromma socken anlägga ett egnahemssamhälle”. Tankar om social differentiering gällde inte bara för Stockholm utan var vägledande för de flesta svenska städers utbyggnad vid sekelskif-tet 1900. När skribenten Gösta Silén 1930 gjorde en tillbakablick skrev han: ”Förortsbebyg-gelsen i Göteborg har liksom annorstädes väsentligen framkallats av arbetarklassens bosätt-ning utom stadens gränser, och det övervägande antalet förorter bebos även av personer tillhö-rande arbetarklassen. I de östra delarna av förortsområdet, i Partille, Lerum och Landvetter ävensom i Askim, ha dock en del av medelklassen bebodda villastäder uppstått (Aspenäs, Sävedalen, Partille, Hovås, Billdal)” Gösta Silén, Förortsbildningen kring vissa större svenska städer. 1930, s. 13. En bidragande orsak till planeringen av Stockholms stads västra trädgårdsstäder fanns i Sigurd Westholm arbete för denna typ av förorter. Westholm var stadsarkitekt i Stockholm från 1916 till 1940. Han tjänstgjorde vid Stockholms stadsbygg-nadskontor i drygt fem decennier och kom att påverka stadens bebyggelse i en betydande utsträckning. Westholms verksamhet som arkitekt sträckte sig över flera områden. Han var verksam som utredare och stadsplanerare, upphovsman till enskilda villor och flerfamiljshus men också initiativtagare till en förnyad utformning av stadens reklamskyltar. Även om Westholms huvudsakliga arbetsområde var begränsat till områden innanför tullarna, medver-kade han i hög grad till de trädgårdsstäder som planerades i Stockholm under mellankrigsti-den, främst under 1920-talet. Enligt Westholm var trädgårdsstäderna i exempelvis Bromma föredömliga, då de ”bäst stämmer överens med vår läggning och med bostadsvanor hos ett folk, vars stora massa ännu är fästad vid den egna torvan”, se vidare, Eriksson, 2001, s. 257.