August Strindberg

I urvalet finns utdrag ur verk som Giftas, Hemsöborna, ”Ett halvt ark papper” och Fadren vilka sett över tid ingår i ett slags strindbergsk

kanon i skolan.345 Förutom det finns ett utdrag ur Spöksonaten som

tillhör de mer sällsynta dramerna i läromedelssammanhang. Att sekundärtexten får mindre utrymme i förhållande till Om och Svenska

timmar får konsekvenser för framställningen. Infallsvinklarna på

Strindbergs författarskap är inte lika analytiska som i Tidevarv där jämförelser förekommer i högre grad eller i Svenska timmar som gräver djupare i Strindbergsfejden.

Avdelningsrubriken ”Giganten Strindberg” ger en fingervisning om infallsvinkeln som präglar framställningen. Exempelvis understryker läromedelsförfattarnas röst inledningsvis Strindbergs ”imponerande arbetsförmåga. Redan omfånget av hans samlade

verk gör det motiverat att kalla honom gigant”.346 Och i avsnittets

andra stycke ges exempel på Strindbergs storslagenhet med fraser som ”Han var utan tvivel en av våra allra största kulturpersonligheter”, ”hans inflytande har varit stort och långvarigt” och ”en av de få svenska författare som blivit välkända utomlands”. Denna typ av evaluerande röst, som understryker framgångsfaktorer samt att populariteten ”fortfarande” är betydande, diskuterade jag tidigare i analysen av Shakespeare i

Svenska timmars. En tolkning är att denna rösttyp kan förstås mot

bakgrund av att det inte kan tas för givet att dagens läsare i skolan delar uppfattning om Strindbergs storhet eller för den delen känner till Strindberg. Läsaren ska därför övertygas om Strindbergs betydelse som nationalskald genom bland annat den kommersiella framgången.

I fråga om hur Strindberg ska läsas är följande excerpt viktig eftersom textsamspelet i form av forskningshänvisningen fyller en legitimerande funktion:

Ofta speglar Strindbergs diktning hans egna upplevelser och erfarenheter. En del är direkt självbiografiska. […] Men också i verk som inte kan kallas självbiografiska finns ofta sådant som tycks direkt

345 Ullström (2002), s. 390ff.

hämtat från författarens eget liv […] Bland litteraturforskare har det periodvis pågått en livlig diskussion om hur mycket som i grund och botten handlar om författaren själv och hur mycket som är fiktion. 347 I de första meningarna har läromedelsförfattarna ordet. Med det interpersonella satsadverbialet ”ofta” markeras att det generellt finns ett starkt samband mellan liv och dikt i Strindbergs författarskap, även om garderingen ”tycks” gör påståendet mindre kategoriskt än ett ”är”. Tanken att liv och dikt förenas i Strindbergs poetik är inte ny, och här underbygger läromedelsförfattarna sina argument med hänvisning till ”litteraturforskare”. En sådan litteraturforskare skulle kunna vara Arne Melberg som menar att Strindberg representerar den ofärdiga självframställningen, det vill säga Strindberg

experimenterar och rekonstruerar ständigt sitt jag i skrivandet.348

Men vilka litteraturforskare som avses och vem som har sagt vad vid vilken tidpunkt i historien får läsaren inte reda på.

Liknande vaghet ger textsamspelen uttryck för i stycket om Strindbergs kvinnosyn. Under den delvis vilseledande rubriken ”Strindberg och kvinnosaken”, som egentligen rör hur Ibsens Ett

dockhem blev ett debattinlägg i den dåvarande diskussionen om

kvinnornas frigörelse, får kollegan Ibsen komma till tals genom sitt drama. Ibsens röst tillmäts tyngd eftersom det ges stort utrymme. Så som den framställs blir den också normgivande då läromedelsförfattarna konstaterar att ”Strindberg hörde till dem som inte delade Ibsens åsikter om äktenskap och kvinnlig jämställdhet” – det är mot den bakgrunden svårt för dagens läsare att inte ta ställning för Ibsen. Vad Strindberg fann problematiskt i Ibsens programförklaring vidrörs inte, utan läromedelsförfattarna ger ogarderat uttryck för att kunna uttala sig om Strindbergs åsikter och att Strindberg motsatte sig jämställdhet mellan könen. Avsaknaden av fördjupning blir uppenbar vilket även gäller textuppgifterna i anknytning till novellen ”Reformförsök” ur Giftas I:

Vilken inställning har författaren till äktenskapet och

jämlikhetssträvandena?

347 Svenska i tiden. s. 211.

348 Arne Melberg, Självskrivet. Om självframställning i litteraturen, Stockholm: Atlantis 2008.

Hur skulle du vilja karakterisera novellens grundstämning? Sök reda på ställen där den framgår.

Vilket humör tror du Strindberg var på då han skrev novellen?

Strindberg kallas ibland kvinnohatare. Tycker du att den här novellen tyder på det?349

Trots några av uppgifternas resonerande ansats och att läromedelsförfattarens röst uttrycker sig försiktigare än Svenska

timmar350 finns det fog för att påstå att Svenska i tiden skriver in sig i

en tradition som reproducerar bilden av den kvinnofientlige Strindberg genom hur röstsamspel används på ett entydigt sätt och

den låga graden av problematisering.351 Läromedelsförfattarna sätter

utan förbehåll ett likhetstecken mellan författaren Strindberg och berättarjaget, och frågorna leder sammantaget tankarna till en viss form av biografisk-psykologisk metod som intresserar sig för att spåra just författarens humör i romanens textvärld.

Att sambandet mellan författarens liv och dikt genomsyrar framställningen ser jag som en förstärkning av legitimeringen i paratexterna; genom litteraturstudiet får eleven lära känna människors tankar och känslor. Den bild av Strindberg som eleven i stort erbjuds – kvinnohataren, skärgårdsskildraren – är emellertid

splittrad och relativt traditionell.352 Vi får reda på att Strindberg nog

var kvinnohatare, men inte hur det kan förstås. Vi får också reda på

349 Svenska i tiden, s. 214.

350 I Svenska timmar är läromedelsförfattaren mycket kritisk till Strindbergs syn på kvinnor och skriver bland annat att ”I novellsamlingen Giftas från 1884 lägger Strindberg fram sin onekligen ganska unkna syn på äktenskapet”( Svenska timmar, s. 308).

351 Frågan om Strindbergs kvinnohat förtjänar en utförligare kommentar då den utgör en vattendelare inom litteraturhistorien. Uppfattningen om Strindberg som misogyn har en lång tradition med rötterna i litteraturhistorikern och läromedelsförfattaren Karl Warburgs läroböcker från slutet av 1800-talet vilka kom att bli tongivande i litteraturundervisningen fram till 1960. I Brodowpaketet från 1960-talet nyanseras Warburgs uppfattning såtillvida att läroboksförfattarna undviker att ”tala om kvinnohataren Strindberg och söker istället förstå författarens hållning mot bakgrund av den historiska förändringsprocessen” (Ullström 2002, s. 391).

352 Ullström (2002), s. 393. Ullström beskriver uppfattningen att Giftas uttrycker en motvilja mot kvinnorörelsen som just en äldre syn på verket.

att Strindberg blandade fakta och fiktion men inte på vilket sätt eller varför. Trots avsnittets generösa omfång ger framställningen inte desto mindre ett mer fragmenterat intryck än Svenska timmars som koncentrerar sig på samhällsdebattören Strindberg eller Tidevarvs som inriktar sig mot Strindbergs konstnärliga utveckling.

6.5.2 William Shakespeare

Metaforen i den första avdelningsrubriken ”Shakespeare – ständigt levande” signalerar vad avsnittets inledande sidor kretsar kring:

Han lämnade ett oförgängligt arv efter sig. Hans dramatik spelas ständigt runt om i världen, och han citeras i alla möjliga sammanhang – många gånger utan att talaren vet var citatet kommer ifrån”.353

Precis som i avsnittet om Strindberg inleder läromedelsförfattarna med en evaluerande röst där framgångsfaktorerna ”ett oförgängligt arv”, ”hans dramatik spelas ständigt” och ”citeras i alla möjliga

sammanhang” träder fram som tydliga legitimeringar. Men vilka eviga

värden Shakespeares dramer påstås representera eller varför de alltjämt betraktas som aktuella redogörs inte för. Dessa frågor lämnas över till läsaren att fundera på i en språk- och skrivövning: ”Hur kommer det sig att Shakespeare fortfarande spelas på scen och

filmas? Skriv en artikel där du diskuterar varför han är odödlig”.354

Mer detaljerad är redogörelsen om teaterns funktion och vilka teaterbesökarna var i dåtidens London, samt hur dessa förutsättningar lämnade avtryck i Shakespeares författarskap:

Hur gick då en teaterföreställning till på Shakespeares tid? Föreställningarna ägde rum i dagsljus, på något som mest liknade en kringbyggd gård med en utskjutande plattform som scen […] Det gällde att intressera publiken från första stund – precis på samma sätt som gäller för våra dagars filmskapare och tv-producenter. Shakespeare var mycket medveten om detta, och han öppnar ofta sina pjäser med en dramatisk situation.355

Utdraget visar hur läromedelsförfattarnas röst på olika sätt försöker göra Shakespeare mer intressant och angelägen för läsaren, bland

353 Ibid., s. 98.

354 Svenska i tiden, s. 106.

annat genom att inleda med en fråga. Frågan som språkhandling har tagits upp tidigare och dess funktioner varierar beroende på sammanhang. Här initierar frågan ett nytt tema, teaterföreställningen under Shakespeares tid. Frågan ger sken av att det är läsarens egna funderingar som släpps fram. Denna personliga röst fyller en viss pedagogisk funktion eftersom den bjuder in läsaren genom att kräva respons. Därefter framträder en mer auktoritär röst som ger uttryck för vad som ”gällde” under Shakespeares tid samt att Shakespeare framställs som en författare som ”var mycket medveten om detta” utan att vi får reda på hur läromedelsförfattarna kan veta det.

Läromedelsförfattarna intention tycks vara att avdramatisera bilden av den svåråtkomlige Shakespeare genom att peka på hans förmåga att ge folket det folket ville ha. Även i detta sammanhang framhålls nutidskopplingen, nämligen att logiken inom dagens populär- och mediekultur också styrde under Shakespeares tid.

Läromedelsförfattarna fokuserar på att ge Shakespeare en spännande inramning genom att neutralisera den exklusiva bilden av författaren och att knyta an till nutida medier. Ser vi till Shakespeares världsbild framstår den som ödesbunden och oförsonlig. Hur en tragedi som Macbeth möjligen kan förstås antyds inte utan i stort sett hela tolkningsprocessen lämnas över till läsaren som bjuds på en framställning av en hänsynslös kung utan uppenbara motiv för sina handlingar. Det kan jämföras med utdraget i Svenska timmar där en ansats görs till att begripliggöra kungens handlingar ur ett moraliskt perspektiv. Den bild av den odödlige Shakespeare som huvudsakligen legitimeras i Svenska i tiden är den populäre och folklige spänningsmakaren som inte räds det spektakulära för att fånga publiken.

Det är svårare att finna en tydlig övergripande legitimering av författarskapen i Svenska i tiden än i Tidevarv och Svenska timmar. Den mest framträdande legitimeringen i analysen av Strindberg och Shakespeare är att de utgör viktiga representanter för den litterära kanon och kulturarvet. Den personliga och evaluerande rösten används i hög grad för att bjuda in och övertyga läsaren om att dessa författarskap är viktiga för att de har skrivit mycket i olika genrer och fortfarande har en stor publik världen över. Att läromedlet valt

denna ingång medför att nyanser i framställningen av författarskapen saknas.

6.6 BRUS

Den litteraturhistoriska delen i BRUS begränsar sig till en grafisk tidslinje där författarna som antologin berör har skrivits in. En handfull av dessa författare – Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, August Strindberg, Viktor Rydberg och Olof von Dahlin – beskrivs kortfattat med tonvikten på den språkhistoriska kontexten. Jag analyserar först Lagerlöf och därefter Strindberg.