Att en text står i förbindelse med andra texter, visuella och skriftspråkliga, som lämnar betydelsebärande avtryck i form av bildspråk, citat, hänvisningar och diskurser är också en teoretisk utgångspunkt i avhandlingen. Julia Kristeva myntade, med inspiration från Bachtin, begreppet intertextualitet på 1960-talet. Kristeva menar att samband mellan texter kan urskiljas på två grundläggande tidsaxlar: horisontella (synkrona) intertexter eller
vertikala (diakrona) intertexter.78 Denna textsyn skulle komma att få
ett enormt genomslag och påverka litteraturforskare som Roland Barthes och Gérard Genette. Jag återkommer framöver till Genettes specifika form av intertextualitet. Förutom synkrona och diakrona
samband finns explicita eller implicita, generella eller specifika samband.79
Idag används begreppet om samband mellan texter: skönlitterära,
77 Ibid., s. 56.
78 Julia Kristeva, Desire in Language. A Semiotic Approach to Literature and Art, New York: Columbia University Press 1980.
79 Anders Olsson, ”Intertextualitet, komparation och reception”, Litteraturvetenskap – en inledning, Staffan Bergsten (red.), Lund: Studentlitteratur 1998, s. 51–66.
sakprosa och visuella medier.80 Genom att kartlägga hur en läromedelstext rymmer spår av andra texter kan idémässiga likheter och skillnader urskiljas och dryftas.
Begreppet intertextualitet har rötterna i en bachtinsk språksyn. Nedan redogörs för centrala tankar hos Bachtin samt vilka teorier
om intertextualitet som är relevanta för min studie.81 Jag
återkommer till hur dessa teorier operationaliseras i kapitel 6.
2.5.1 Bachtins dialogism
En bärande idé hos Bachtin är att en text inte är statisk utan
dialogisk. Språket realiseras genom verbala och skriftliga yttranden
från dem som deltar i en kommunikativ verksamhet.82 Ett yttrande
är individuellt, men rymmer samtidigt regelbundenheter som är typiska för en given kommunikativ verksamhet. Yttrandet ses som en del i en dialog, en typ av intertextuell kedja där yttrandet blir en länk som dels har en historisk referens, dels har en adressivitet, det
vill säga den pekar vidare mot en mottagare, adressaten.83 I analysen
av hur läromedel språkligt legitimerar litteraturstudiet tar jag hänsyn till på vilket sätt adressaten bjuds in i dialogen. Texter som karaktäriseras av låg grad av dialogicitet uppfattar Bachtin som auktoritära texter, medan texter som tillåter flera självständiga röster är dialogiska och i extremfallen polyfona, det vill säga de rymmer flera stämmor som ger uttryck för en mångfald av medvetanden på lika villkor och vart och ett med sin egen värld i en viss händelses
enhet.84 Polyfoni är enligt Bachtin typisk för Dostojevskijs poetik
80 Jay Clayton & Eric Rothstein, “Figures in the Corpus. Theories of Influence and Intertextuality”, Influence and Intertextuality in Literary History, Jay Clayton & Eric Rothstein (red.), Madison Winsconsin: University of Winsconsin Press 1991, s.3.
81 För en mer ingående genomgång av olika typer av intertextualitet över tid såväl teoretiskt som metodiskt hänvisar jag till Graham Allen, Intertextuality, 2. uppl. New York: Routledge 2011.
82 Michail Bachtin & Pavel Nicolajevitj Medvedev, The Formal Method in Literary Scholarship. A Critical Introduction to Socioloqical Poetics. Baltimore: Johns Hopkins U.P. 1978.
83 Michail Bachtin, ”Frågan om talgenre”, Genreteori, Eva Hættner Aurelius & Thomas Götselius (red.), Lund: Studentlitteratur 1997, s. 237.
och förknippas således med skönlitterär text.85 Begreppet polyfoni är därför knappast användbart i en analys av läromedel eftersom läromedel karaktäriseras av att en röst, läromedelsförfattarens, typiskt står i centrum. Johan L. Tønnesson menar att
[n]år vi nyttar ordet ”fleirstemmig” om sakprosa der forfattarintensjonen står sentralt, meiner vi altså homofon, ikkje polyfon. Ofte vil det fleirstemmige ligge ein stad mellom det homofone og det polyfone: Forfattarane slepp mange stemmer til som gjer langt meir enn å ”kompe”.86
Musikmetaforen är effektiv i sammanhanget för det handlar just om i vilken utsträckning läromedelsförfattaren omger sig av ett ”komp”, som ger uttryck för homofoni, det vill säga inbjudna röster som är underordande läromedelsförfattarrösten och som perspektiverar och problematiserar ett fenomen. Då en eller flera röster ger uttryck för samma sak som den överordade läromedelsförfattarösten benämns detta monofoni.87
Som antytts har Bachtins syn på text sedan några decennier tillbaka haft stor inverkan på språkvetenskaplig forskning som intresserar sig för intertextualitet i sakprosatexter. Det är inom detta forskningsfält min analys befinner sig. Läromedlet kan betraktas som ett slags yttrande, inom ramen för läromedelsgenren, i en intertextuell kedja, med källor från det förflutna, som genom legitimeringarna vidareförmedlar en särskild syn på litteratur till läsaren.
2.5.2 Text- och normsamspel
Bente Aamotsbakken diskuterar i en artikel intertextualitet som ett
teoretiskt relevant begrepp inom skolforskning, inte minst
läromedelsforskning.88 En aspekt Aamotsbakken tar upp i Julia
Kristevas textsyn är hur text och kontext samverkar:
85 Michail Bachtin, Dostojeskijs poetik. Gråbo: Anthropos 2010.
86 Johan L. Tønnesson (red.), ”Alt anna enn diktning”, Den flerstemmige sakprosaen, Bergen: Fagbokforlaget 2002, s. 18.
87 Monofoni är motsatsen till polyfoni och betyder enstämmighet enligt Tønnesson (2002), s. 226.
88 Bente Aamotsbakken, ”Pedagogiske intertekster. Intertekstualitet som teoretisk og praktisk begrep”, Tekst i vekst. Teoretiske, historiske og analytiske perspektiver på pedagogiske
Her blir teksten å oppfatte som dobbel i sin natur ved at den inngår både i tekstinterne og teksteksterne diskurser. I en læremiddelkontekst eller en pedagogisk kontekst blir det tekstinterne å se på som selve teksten i for eksempel en lærebok, et oppgavehefte […] Det teksteksterne kan derimot forbindes med hele samspiller av tekster; det kan handle om en brødtekst enten i form av en nett-tekst eller en læreboktekst i spill med tekster fra andre fag, tekster fra utenomfaglige diskurser som musik og kunst; i det hele tatt et samspill som kan anta en nær sagt ubegrenset og uavsluttelig karakter.89
Aamotsbakkens lyfter fram de två former av samspel som jag grovt sett uppmärksammar i analysen: intratextualitet och intertextualitet. Den intratextuella analysen får minst utrymme och begränsar sig till hur litteraturstudiets legitimeringar formas i samspelet mellan paratext och övrig läromedelstext.
Begreppet intertextualitet ges betydligt större plats i avhandlingen och här använder jag en analysmodell som bygger på Norman Faircloughs teorier. Fairclough använder intertextualitet för att studera hur ideologi och maktrelationer realiseras i olika texter. Särskilt relationen mellan intertextualitet och hegemoni är viktig hos Fairclough eftersom intertextualitet ”points to the productivity of texts, to how texts can transform prior texts and restructure existing
conventions (genres, discourses) to generate new ones”.90 Med
hänvisning till Bachtin menar Fairclough att accenter, diskurser, genrer, stilar och röster bryts mot varandra i texter i högre grad i perioder av omfattande social och kulturell förändring, det vill säga social och kulturell mångfald speglas många gånger i en textuell
mångfald: texten speglar kontexten och vice versa.91
Fairclough använder begreppen manifest intertextualitet och
interdiskursivitet för att kategorisera intertexter. Manifest
intertextualitet kan vara citat, referat eller anföring. Genom att
tekster, Susanne V. Knudsen, Dagrun Skjelbred & Bente Aamotsbakken (red.), Oslo: Novus förlag 2007.
89 Ibid., s. 34.
studera manifesta intertexter kan den röst som dominerar alternativt ges mindre utrymme urskiljas i relationen mellan deltagarna i kommunikationen. Interdiskursivitet påminner om Kristevas mer abstrakta intertextualitetsbegrepp och rör samspelet mellan och
inom diskurser/genrer.92 I analysen använder jag den svenska
terminologin text- och normsamspel där textsamspel motsvarar manifest intertextualitet och normsamspel avser interdiskursivitet.
Normsamspel ges följande definition:93
Med begreppet normsamspel friläggs intertextuell påverkan på en mer abstrakt kommunikationsnivå. Det handlar inte, som för textsamspel, om direkta avtryck av andra texter, utan om allmänna inflytanden på och mellan genrer och diskurser […] Tanken är att en text uppvisar spår av olika textnormer, att den innehåller ekon av andra koder, fragment av sociala språk, omedvetna och indirekta citat etc.94
För att gruppera de olika intertexterna utifrån vad de representerar
talar Fairclough, precis som Bachtin, om röster.95 Röstbegreppet
definieras närmare i kapitel 6 där det används i analys av hur författarskapen introduceras och legitimeras för läsaren.