Förord

I förordet nedan är tonvikten på det litterära innehållet. Svenska i tiden är liksom flertalet av de övriga läromedlen i undersökningen kronologiskt disponerad.

Till eleven

(1) I kurs B fortsätter du arbetet med att bredda och ytterligare förbättra ditt språk i både tal och skrift, samtidigt som du skaffar dig instrument för att analysera språket utveckling och språkliga skillnader av olika slag. (2) Du får dessutom läsa och diskutera ett antal centrala litterära verk från olika tider, såväl svenska som internationella. (3) I Lärobok B röd möter du författare alltifrån antiken genom århundradena och ända fram till i dag. (4) Du lär känna människors tankar och känslor i olika tider, och när du studerar texterna kommer du att finna hur aktuellt mycket av det gamla fortfarande är. (5) Jämförelser mellan skilda tiders litteratur och konst kan ofta ge nya och vidare perspektiv.

(6) Bokens uppläggning är i stort sett kronologisk. (7) Den följer de olika litterära och kulturella epokerna. (8) När det gäller de senaste decenniernas litteratur går det dock inte att följa det mönstret, därtill är bokfloden för strid. (9) Där har vi i stället valt att presentera ett

antal viktiga och representativa verk från olika delar av världen, grupperade inom olika teman. (10) Elevens handbok har följt dig från kurs A. (11) Den är alfabetiskt uppställd och fungerar som uppslagsbok även genom kurs B. (12) Förutom skrivregler och grammatik tar den också upp bland annat litterära begrepp, språkhistoria, filmhistoria och filmteknik. (13) Vi hoppas och tror att du kommer att finna många texter i Lärobok B röd som intresserar dig och som ger dig något av värde. (14) Skaran av författare är stor och varierad, trots att urvalet av naturliga skäl måste begränsas till en liten del av vår rika litterära skatt.

(15) Trevlig läsning!

(16) Anita Danielsson Ulla Siljeholm

Interpersonellt vill läromedlet etablera en personlig relation med läsaren i och med det personliga pronomenet ”du”. Tilltalet är inte uppfordrande utan här realiseras modalitetstyper med låg grad av förpliktelse. Texturvalet presenteras således som ett erbjudande i (2) liksom jämförelsen som metod i (5) kan ses som ett erbjudande.

(2) Du får dessutom läsa och diskutera ett antal centrala litterära verk från olika tider, såväl svenska som internationella.

(5) Jämförelser mellan skilda tiders litteratur och konst kan ofta ge nya och vidare perspektiv.

Förordet ger precis som framsidan uttryck för ett mindre offensivt tilltal än BRUS. Tilltalet är personligt men inte lika responskrävande som det i BRUS. Från (1) till (4) tar eleven plats som subjekt. Av intresse är de sammanhang när läromedelsförfattarna synliggörs. I (8) och (9) diskuteras problem med avgränsning:

(8) När det gäller de senaste decenniernas litteratur går det dock inte att följa det mönstret, därtill är bokfloden för strid.

(9) Där har vi i stället valt att presentera ett antal viktiga och representativa verk från olika delar av världen, grupperade inom olika teman.

Att de senaste decenniernas ökande bokmängd medfört en litterär mångfald är uppenbart. Men förordet presupponerar att de litterära epokerna förr avlöste varandra obehindrat likt ett pärlband. Genom

att dölja vem som tycker i (8) framställs påståendet som om det var ett faktum istället för en åsikt av läromedelsförfattarna. I (9) träder läromedelsförfattarna fram och redogör för de urvalsprinciper som ligger till grund för val av litteratur: verken ska vara viktiga och representativa för olika delar av världen. Men vad som avses med viktiga och representativa verk får vi inte reda på, utan vi får nöja oss med formuleringar som i (7) där dispositionen beskrivs:

(7) Den följer de olika litterära och kulturella epokerna.

Formuleringen kan tyckas okontroversiell men likväl antyder den att det finns ett bestämt antal litterära och kulturella epoker och att

Svenska i tiden rymmer samtliga. Påståendet vill ge sken av att detta är

något självklart och oproblematiskt, när det snarare är så att Svenska

i tiden fått sovra ordentligt i det litteraturhistoriska stoffet. Som

exempel på epoker/stilar som, enligt innehållsförteckningen, inte finns företrädda är beat-litteratur och new-journalism. Inte heller symbolismen avhandlas. Den fråga man frestas ställa är varför dessa nämnda riktningar inte är att betrakta som en del av de litterära och kulturella epokerna.

Ser vi till den ideationella betydelsen dominerar de materiella processerna. Det är inte ett förpliktande arbete som ställs i centrum utan den litterära upplevelsen, vilket uttryck på följande sätt i (3) och (4):

(3) I lärobok B röd möter du författare alltifrån antiken genom århundradena och ända fram till i dag.

(4) Du lär känna människors tankar och känslor i olika tider, och när du studerar texterna kommer du att finna hur aktuellt mycket av det gamla fortfarande är.

Vi känner igen formuleringen ”möter du författare” i (3) från BRUS. Läsaren i egenskap av aktör möter författaren som är målet och detta äger rum i Svenska i tiden som fungerar som mötesplatsen för olika erfarenheter. Genom att likställa litteraturläsning med händelser – möten över tid – tillskrivs läsaren en aktiv och handlingsinriktad roll: vilket kan tolkas som ett sätt att framställa läsaren som genuint nyfiken av och engagerad i litteratur. Vi kan

jämföra med om formuleringen hade rymt en mental process: ”I lärobok B röd lär du dig om författare…”. En sådan formulering leder tankarna i andra riktningar. Det finns även en historisk dimension i (4) som lyfter fram hur litteraturläsning involverar ett då och ett nu, vilket med fördel kan länkas samman, och att insikter om detta är betydelsefullt.

4.3.3 Legitimeringar

Förordet kännetecknas av att infallsvinklar på urvalet och hur det ska studeras dryftas, och här uttrycks också explicit varför litteraturstudiet är viktigt: ”Du lär känna människors tankar och känslor i olika tider, och när du studerar texterna kommer du att finna hur aktuellt mycket av det gamla fortfarande är”. Legitimeringen ger uttryck för att genom litteraturen kommer läsaren i kontakt med kulturarvet. Det är en individuellt formulerad legitimering där litteraturläsningens egenvärde uppstår i den

individuella läsakten, som möjliggör en personlig och fördjupad

relation med författare och litteratur, vilket betonas i frasen ”lära känna människors tankar och känslor”. Litteraturstudiet ska alltså inte reduceras till att ”ta del av” eller ”läsa om” utan här läggs tyngdpunkten på en djupare förståelse av den mänskliga utvecklingen, både i fråga om idéer och känsloliv. Historien är sammanvävd med nuet och framtiden och läsaren ska med dessa insikter förstå sin samtid bättre. Författaren synliggörs vilket tydliggör att personen bakom verket tillskrivs betydelse, mer än i exempelvis BRUS. Om en av de centrala legitimeringarna av litteraturstudiet i BRUS är att läsaren i mötet med texter förvärvar kunskaper genom litteraturen är legitimeringen i Svenska i tiden snarare att litteraturstudiet i grunden handlar om möten med författare och deras idéer och värderingar.

I förhållande till BRUS framställs studiet av litteratur i Svenska i

tiden som något entydigt gott och friktionsfritt. Här finns inga

indikationer på att litteratur kan rymma kontroversiella åsikter eller att litteraturläsning kan vara utmanande och diskuteras kritiskt i grupp.

Vad gäller innehållsliga legitimeringar framträder i Svenska i tiden till skillnad från BRUS förståelse för historien och det klassiska arvet

som viktiga motiveringar. Detta framhävs genom framsidans avbildade renässansmålning och förordets formuleringar om att läsaren kommer att möta författare ”alltifrån antiken genom århundradena och ända fram till våra dagar” och att dessa är ”såväl svenska som internationella” samt ”representativa verk”. Den bild beskrivningen ger av innehållet i Svenska i tiden är att läsaren sannolikt får ta del av litteraturhistoria med betoning på kanon, och enligt innehållsförteckningen överensstämmer denna bild väl med det faktiska innehållet.

Av vikt för legitimeringsfrågan är hur läromedelsförfattarna resonerat kring urvalet. Beroende på hur utförliga och explicita dessa resonemang är synliggörs de värden läromedlet representerar. Att avgränsningsfrågan blir belyst kortfattat visar att Svenska i tiden markerar att urvalet inte ska uppfattas som naturligt och oproblematiskt utan att det är resultatet av ställningstaganden. Emellertid hade det varit intressant att få reda på mer om hur läromedlet resonerat kring vilka verk som kan anses vara särskilt representativa för de senaste decenniernas litteratur med utgångspunkt i situationskontexten, det vill säga att läsarna är gymnasieelever.