Moa Martinsson

Moa Martinsson får i antologin 10 sidor med utdraget ”Brödstölden” ur den självbiografiska Kungens rosor. Avsnittet skildrar unga arbetarkvinnor i det svenska klassamhället under början av 1900-talet, och det dubbla förtryck kvinnorna får utstå: dels från den högre klassen, dels från männen. En av frågorna efter textutdraget lyder ”Visar författaren medkänsla med de fattiga, tycker du?”. Den retoriska formuleringen ger naturligtvis endast utrymme för ett jakande svar. Den legitimering som framträder starkast är just Martinssons medkännande med dåtidens fattiga kvinnor, något bland annat den evaluerande rösten ”ömhet och beundran” nedan indikerar:

Hon skriver med ömhet och beundran om styrkan hos statarkvinnorna, torparhustrur, pigor, textilarbeterskor. Hon hyllar alla dessa starka kvinnor som lyckas hålla näsan över vattnet trots bekymmer, smuts och skulder.337

I Martinssons författarskap sätts kampen i förgrunden, något bland annat avdelningsrubriken ”Moa Martinsson – Om kvinnors kamp för ett värdigt liv” fastställer. Men ser vi till normsamspel är läromedelsförfattarens röst inte lika dramatiserande som i avsnittet om Shakespeare eller i avsnitten om de manliga arbetarförfattarna. Jämfört med Lo-Johansson framställs inte Martinsson som en drivande kraft i samhällsdebatten. Läromedelsförfattaren skriver att ”Lo-Johansson försvarar förtryckta och angriper sportfånar” eller om Vilhelm Moberg: ”Moberg – bråkstake som skrev om svenska utvandrare”. Martinsson, Lo-Johansson och Moberg utkämpar alla strider, men männen beskrivs i högre grad som handlande subjekt. Lo-Johansson, menar läromedelsförfattaren, var envis ”inte bara som författare utan också som journalist” och ”[h]an angrep den fördomsfulla synen på romerna […] Han ansåg att folk blev tanketröga av att titta på sport och därför inte orkade engagera sig i

viktigare frågor”.338 Vilhelm Mobergs handlingskraft illustreras med

hjälp av Mobergs egen röst som uttrycker djup indignation: ”Jag har länge känt behov av ett organ där man kan få klå upp fähundar”. Enligt läromedelsförfattaren uttalade Moberg detta när han blev

erbjuden att skriva i den nystartade tidningen Expressen.339

Textsamspel används för att understödja bilden av en stridslysten samhällsdebattör, vilket kan jämföras med anspråkslösheten i Martinssons röst: ”Nej, om dom så ger mig Nobelpriset, hade det varit mycket bättre att jag fått det hyggligt och haft mat åt mina barn

när dom var små”.340 Intrycket blir att de manliga arbetarförfattarna

framstår som handlingsinriktade ”bråkstakar” som i högre grad än kvinnorna tar plats, och tillåts ta plats, i offentligheten, samt att detta platstagande i sig är positivt.

337 Ibid., s. 329.

338 Svenska timmar, s. 327.

339 Ibid., s. 333.

Att Martinssons var en centralgestalt inom dåtidens samhälls- och kulturdebatt nämns inte. Inte heller berörs hennes fackliga och journalistiska erfarenheter från 1920- och 30-talen, vilket kan jämföras med avsnittet om Mobergs tid på Expressen. Vad som nämns är hur kritikerna avfärdar henne som konstnärligt ointressant:

Moa Martinssons böcker togs inte på allvar av de manliga kritikerna. Hon fick veta att hon hade charm, att hon var ”den röda näckrosen i vår litteratur” och hon kallades för en bjärt färgfläck. Hennes sätt att skildra kvinnor (för att inte tala om män) uppskattades inte. ”Man får nog av detaljer från barnsängar och illamående”, skrev en kritiker. Författarinnan ser allt ut ur ”underlivssynpunkt” klagade man när Moa skrev om sina besvärliga förlossningar. Men Moa Martinsson visste sitt värde. ”Det är egentligen bara jag som skriver intressanta böcker här i landet”. Och läsarna uppskattade hennes romaner. Fler av dem har sålts i mer än hundratusen exemplar. Länge var Mor gifter sig de svenska bibliotekens mest utlånade bok.341

Utdraget visar hur textsamspel kan användas för att skildra ett konfliktperspektiv. Vad jag konstaterar är att läromedelsförfattaren hänvisar till manliga kritiker, dock anonyma, i den inledande frasen ”manliga kritikerna” som inte tog Martinsson böcker på allvar. Därefter får vi ta del av en rad kritikers röster som markeras med citattecken. ”Den röda näckrosen i vår litteratur”, ”Man får nog av detaljer från barnsängar och illamående” samt ”underlivssynpunkt”. Dessa kritiska röster ges stort utrymme i texten som helhet, men får inget mothugg från andra röster än Martinssons vilket skapar obalans i polemiken: den kritiska läsaren frågar sig säkert om ingen tog parti för Martinsson. Växlingen mellan kritikernas röster och Martinssons anförda ger också intrycket av att detta är ett författarskap vars värde och legitimitet främst rör kommersiella framgångar och inte litterära kvaliteter.

Martinsson placeras inte i ett särskilt kvinnokapitel, vilket är fallet med flera kvinnliga författare i Svenska timmar. Skillnaderna i framställningen av Martinsson jämfört med de manliga arbetarförfattarna är dock uppenbara. Här vill jag knyta an till Williams resonemang om hur Sara Lidman presenteras i Ingemar

Algulins och Bernt Olssons Litteraturens historia i Sverige från 1995. Sara Lidman ges störst utrymme av de kvinnliga författare och beskrivs av Algulin som ’en av de finaste prosakonstnärerna i den

moderna litteraturen’.342 Men, menar Williams, trots detta finns

märkbara skillnader i presentationen av Lidman i förhållande till de manliga författarnas texter. Hos Lidman markeras det känslomässiga engagemanget, medan ytterst lite om hennes inspiration och litterära

hemvist tas upp.343 På liknande vis låter Svenska timmar Martinssons

känslomässiga engagemang i statarna dominera, medan lite sägs om samhällsdebattören eller om Martinssons litterära inspiration och konstnärliga styrka.344

Vi ser därmed en skillnad mellan hur de kvinnliga författarna framställs och legitimeras i förhållande till de manliga författarna i

Svenska timmar. Avsnittet om Shakespeare visar hur

läromedelsförfattarens röst växlar mellan olika varianter, främst den evaluerande och dramatiserande rösten. Med dessa röster uttrycks innehållsliga legitimeringar som rör författarskapets konstnärliga kvaliteter och förmåga att engagera med skarpa frågeställningar och dramatiska berättelser som berör. Här synliggörs likheter med

Tidevarvs legitimeringar av författarskapen vilka också kretsar kring

författarens skrivkonst och dess utveckling. Skillnaden är att i

Svenska timmar underbyggs legitimeringarna av

läromedelsförfattarens personliga relation till författarskapet samt att de centrala estetiska värdena är förmågan att väcka starkt engagemang.

6.5 Svenska i tiden

Det finns inga kvinnliga författare bland de fem som får störst utrymme, varför analysen kommer att behandla Shakespeares och Strindbergs författarskap.

342 Williams (1997), s. 169.

343 Ibid., s. 169f.

344 Graeske konstaterar i sin undersökning av läromedel att ”Ekman idealiseras som ’kvinnlig författare’ och det poängteras att hon i huvudsak skildrar kvinnor och deras liv, inte en samhällsutveckling, och det moderna samhällets utformning som Delblanc skriver om” (2010, s. 122).