Augustenborg – MKB:s första egenbyggda område

Vad händer om man stoppar in ett toppmodernt livsstilsboende i ett av Malmös kanske mest traditionellt säregna bostadsområden? För att kunna svara på en sådan fråga behöver Greenhouse sättas in i sitt sammanhang. För att förstå Greenhouse och relationen till omgivningen behöver vi förstå Augustenborgs födelse, levnad, kriser och förnyelse. I mångt och mycket börjar MKB:s historia med Augustenborg. Efter att Malmö Kommunala Bostadsbolag hade bildats påbörjades i februari 1948 nybyggnationen av vad

tidigare av lantbruksmark tillhörande två gårdar – Augustenborgsgården och Sofiedals Gård. Augustenborgsgården köpes av kommunen 1918 och arrenderades efter det ut, medan Sofiedalsgården kom att rivas 1955 efter att det nya bostadsområdet stod klart. Planerna till bostadsområdet Augustenborg lades av Erik Bülow Hübe, Malmö kommuns stadsingenjör till och med 1946, och hans efterträdare Gunnar Lindman. Båda kom att få stor betydelse för Malmös stadsplanering. Erik Bülow Hübe blev känd för sina funktionalistiska ideal, vilka kom att prägla områden som Lönngården, Dammfri och Ribersborg men också egnahemsområdet Rostorp och bostadsrätterna i Friluftsstaden. Gunnar Lindmans filosofi var att låta Malmö växa utan att skapa förorter – ett planeringsideal som lever kvar i dagens kommunala stadsplanering. Ett sådant ideal har skapat den täta och nära stad som Malmö är – i kontrast till våra andra storstäder. Husen i Augustenborg kom att ritas av Riksbyggens arkitektkontor, vilket i litteraturen förklaras med de goda relationer som MKB:s ordförande Axel E Svensson hade med fackföreningsrörelsen och Riksbyggen (Aunér 2009). Att det blev MKB som uppförde Augustenborg var emellertid inte självklart. Företrädare för HSB ville även att det skulle byggas bostadsrätter. Axel E Svensson och den kommunsocialistiska falangen inom socialdemokratin var emellertid starka nog att få sin vilja igenom och driva igenom Augustenborg som ett så gott som helägt kommunalt bostadsområde.

Augustenborg stod klart 1952. Då hade MKB byggt drygt 1 500 bostäder med standard och bekvämligheter som tidigare betraktats som lyx. Vattenklosetter istället för utedass. Kylskåp, rostfria diskbänkar och elektriska spisar i köken. Sopnedkast i trapphusen. En tvättcentral i området som kunde avlasta kvinnornas slit i tvätthoarna – de kunde lämna tvätten till anställd personal på tvättcentralen eller tvätta själva under mer ergonomiska förhållanden. Ett eget koleldat fjärrvärmeverk kom att försörja området med värme. Tre ton kol i timmen kunde förbrännas i värmeverket. Augustenborg kom att stå för det moderna.

Det moderna kom också till uttryck i planeringen av området och bostädernas planlösning. Augustenborg var det första bostadsområdet i Malmö – och bland de första i Sverige – som planerades som en grannskapsenhet, det vill säga ett bostadsområde som inte bara skulle lösa tidens problem med bostadsbrist och undermåliga bostadsförhållanden, utan också främjade social gemenskap genom den rumsliga karaktären i bostäderna och områdena. Grannskapsenheterna skulle bli ”städer i städerna” – geografiskt avgränsade enheter med en kombination av bostäder och arbetsplatser. God tillgång till service och handel i

områdena skulle gynna befolkningens gemensamma intressen och framförallt locka barnfamiljer. Närliggande kommunikation möjliggjorde för industriarbetare att kunna ta sig till arbetsplatser.

Visionerna om grannskapsstaden härstammade från brittisk stadsplanering, framförallt inspirerad av Lewis Mumford, och kom i Sverige först till uttryck i den tidigare nämnda bostadssociala utredningen, som pågick under 1933–1947. En av utredningens sakkunniga, arkitekten Uno Åhrén, förespråkade i utredningen att den kommande bostadspolitiken och bostädernas planlösning skulle gynna en ”demokratisk människotyp, för vilken friheten och självständigheten kombineras med social ansvarskänsla", skrev Åhrén och menade att stadsplanerarna och arkitekterna ”måste söka skapa en sådan miljö i våra samhällen, som gynnar människornas vilja till samarbete och som gör dem till vakna och aktiva medborgare” (Regeringen 1945:614).

Genom att förkroppsliga Åhréns ideal blev Augustenborg snabbt ett mönsterområde för den nya stadsplanering som kom att etableras i landet. Geografiskt avgränsat av Lönngatan, Ystadvägen och kontinentalbanan skapades en sammanhållen och åtskild enhet med bostäder. Handel och service fanns det gott om genom ett torg i ena änden av området och en butikslänga i andra änden, som dessutom kompletterades med en rad småbutiker. 29 butiker fanns sammanlagt under Augustenborgs första år. Husen hölls relativt låga, de flesta till fyra våningars höjd, vilket skapade ett luftigt intryck. Gott om grönytor mellan husen förstärkte detta intryck.

Det går emellertid att diskutera vilka sociala möten som gynnades av grannskapsidealet. Förvisso skapade bättre förutsättningar för social gemenskap i bostäderna, men kanske på bekostnad av att de sociala aspekterna av områdets utemiljöer nedprioriterades. Grannskapsstaden innebar ett tydligt brott mot stenstadens kvartersstruktur, som till stor del byggde på slutna gårdar och handlare längs bottenvåningarna ut mot gatorna. Många arbetsplatser var därmed integrerade med bostadsområdena och gatorna uppfattades ofta som levande. På så sätt fanns förutsättningar för möten och social interaktion på gårdarna och gatorna i kvartersstaden. I grannskapsstadens Augustenborg var arbetsplatser och handel i kvarteret inte primärt, även om det alltså fanns gott om butiker inledningsvis. En del forskare har hävdat att grannskapsstaden inte alls befrämjade ”städer i städerna” eftersom förvärvsarbete kom att separeras från boendet, vilket var en ofrånkomlig konsekvens av den ökade industrialiseringen. Det sociala livet på gatorna blev sedermera

bilismen få fart och den lokala handeln nedprioriterades till förmån för köpcentra. Städernas mindre centrala delar kom att förvandlas till sovstäder, en förvandling som kom att fullbordas vid planeringen av de senare miljonprogramsområdena.

Till stor del kompenserades bristen på socialt liv i bostadsområdet emellertid av MKB, som satsade stort på mötesplatser i form av att tillhandahålla fritidslokaler i vilka verksamhet kom att drivas av det lokala föreningslivet (Billing och Stigendal 1994). I en källarlokal skapades teaterscenen Lilla Intiman. I denna källarlokal har det sedan drivits teaterverksamhet fram tills nyligen, då Teater Augusten lade ner sin verksamhet.

Grannskapsstaden Augustenborg kom också att bli starkt förknippat med den socialdemokratiska hegemonin i Malmö under efterkrigstiden. Valdeltagandet i området var högt, så var också lojaliteten med Socialdemokraterna. Billing och Stigendal (1994) pekar på att Augustenborg blev ett paradexempel för Socialdemokratin. Stödet för partiet kom att bli högre i Augustenborg än i den svenska socialdemokratins vagga runt Nobeltorget. Den sociala sammansättningen i Augustenborg kom att påminna mer om bostadsrättsområdena än om tidigare fattigområdena, men utan att bli ett rikemansområde, vilket sågs som en framgång för den politiska ambitionen.

Kanske mer än något annat bostadsområde materialiserade Augustenborg de politiska strävandena att bygga bort fattigdom och utjämna sociala skillnader. Här utestängdes ingen på grund av höga kontantinsatser, utan tvärtom hölls hyresnivån så låg som möjligt. Vem som kom ifråga för en ny modern lägenhet bestämdes inte av pengar, utan av bostadsförmedlingens kölista. (Stigendal 2016:181)

De första decennierna i Augustenborg beskrivs som en succé. Området blev populärt, ett skyltfönster för såväl det tekniska byggandet som bostädernas bekvämligheter och planeringen av området. Bertil Pfannenstill genomförde 1953 en sociologisk undersökning i Augustenborg som visade på en god samhällsutveckling och lyfte fram en lång rad fördelar som Augustenborgsborna framförde med sitt boende (Pfannenstill 1953). Befolkningen ökade och stod som allra högst 1962, då 6 302 personer bodde i Augustenborg. Efter detta började emellertid de som flyttat till det nybyggda Augustenborg som barn flytta hemifrån. De nya bostadsområdena byggda under 1960-talets miljonprogramssatsning lockade. Många av de som fått det ekonomiskt väl förspänt såg det möjligt att göra en ”bostadskarriär”. Parallellt med detta började saneringen av Malmös innerstad. Många som hade levt under påvra förhållanden i stadens fattigkvarter fick nu

leta efter annat boende när deras bostäder revs. Många kom att hamna i Augustenborg, där det nu hade uppstått vissa vakanser. Den socioekonomiska strukturen förändrades. En viss social instabilitet kom att uppstå i området.

1970- och 1980-talens avstannande inflyttning, avindustrialisering och begynnande kris i Malmö drabbade Augustenborg hårt. Området fick dåligt rykte och många flyttade, i många fall till centrala delar av staden, men de som kunde valde ofta att flytta till de nybyggda villorna i Malmös grannkommuner. Befolkningen sjönk till runt 3 000 personer. För första gången stod MKB inför stora problem med outhyrda lägenheter i Augustenborg, likväl i andra områden. Vakanser och andra belastningar (se kapitel 2) tärde på företagets ekonomi. Den dåliga ekonomin gjorde att underhållet sköts på framtiden – MKB kom under denna tid att avstå från nödvändiga renoveringar, vilket väckte stort missnöje hos de boende. När renoveringar väl gjordes så plåtbekläddes fasaderna i samband med energieffektivisering. Mycket av den charm som husen ansågs ha gick förlorad. Samtidigt uppstod problem med utemiljöerna, som hade tillåtits att förfalla. Otillräckliga dagvattenlösningar skapade kontinuerliga översvämningar i området. Augustenborg hamnade i en nedåtgående spiral som också fick sociala konsekvenser.

Mycket av MKB:s arbete under 1980-talet kom att handla om att tygla den sociala oro som då och då blommade upp i området. En oro som fortsatte in på 90-talet. I mitten på 1990- talet var Augustenborg ett av de områden i staden som hade högst arbetslöshet och högst andel personer beroende av försörjningsstöd. Området ansågs nu vara det värsta området i MKB:s bestånd. En marknadsanalys för Augustenborg, genomförd av Lantmäteriet, visade på en inkomstfattig befolkning, där 60 % hade så pass låg inkomst att de var berättigade till försörjningsstöd och förvärvsfrekvensen var drygt hälften av Malmögenomsnittet. (Lantmäteriet Fastighetsekonomi 1994:14). Augustenborg lockade vid denna tiden främst pensionärer (varav många hade bott kvar sedan området byggdes) och ensamboende ungdomar, som lockades av de förhållandevis låga hyrorna och lägenheternas storlek. De barnfamiljer som området planerades för lyste med sin frånvaro. Lägenheterna ansågs vara för små. Omflyttningen var stor, framförallt bland nya hushåll som ofta inte stannade kvar i området. Intervjuer gjorda i analysen visade att trivseln hade minskat och att man kände sig mer otrygg. Den höga andelen utlandsfödda (mer än dubbelt så hög som Malmögenomsnittet) i området var också något som påverkade en del hushållens vilja att bo kvar.

Såväl den fysiska som sociala utvecklingen var således problematisk för MKB och kommunen i mitten av 1990-talet. Området kom att klassas som ett av de 15 mest socioekonomiskt utsatta områden i Sverige. För att bryta utvecklingen gjorde Malmö stad och MKB gemensam sak. Augustenborg skulle förnyas, och det ordentligt.

Ekostaden Augustenborg

Förslaget att utveckla Augustenborg till en ekologisk spjutspetspark kom från Malmö stads serviceförvaltning 1997. Serviceförvaltningen hade en egen ingång i problematiken – kommunen diskuterade nämligen att stänga ner Kommuntekniks verksamhet i området, vilket man från Serviceförvaltningens håll ville undvika. Istället började förvaltningen att diskutera hur Kommunteknik skulle kunna driva en ekologisk industripark i området. Frågan drevs av Peter Lindhqvist på Serviceförvaltningen. Samtidigt hade Bertil Nilsson, tidigare rektor på Augustenborgsskolan och sedan länge engagerad i området, blivit programledare för EU:s Urban-program i Malmö (och senare ansvarig för arbetet med den statliga storstadssatsningen i Malmö). Tillsammans sökte de upp Christer Sandgren, fastighetschef på MKB för att få med sig bostadsbolaget på planerna (tiden präglades som tidigare nämnt av hög grad av separering mellan kommunen och det kommunala bolaget, se kapitel 2). Tillsammans kom de att driva fram det som kom att bli Ekostaden Augustenborg. ”Ekologi” skulle användas både som mål och medel för att lyfta Augustenborg, men greppet var större än så. ”Att bygga ett hållbart samhälle kan inte bara handla om ekologi, det måste handla om sociala relationer och vara ekonomiskt hållbart” berättar Peter Lindhqvist från Serviceförvaltningen i en intervju med Bertil Auner (2009: 77).

En nyckelfråga för såväl kommunen som MKB var att hyrorna inte fick höjas. Utvecklingen till ett spjutspetsområde skulle inte belasta hyresgästerna. Kommunen sökte EU-pengar och medel från regeringen för att klara omställningen. Totalt fick man 24 miljoner i bidrag från Lokala Investeringsprogrammet för ekologisk omställning, vilket tillkännagavs av dåvarande miljöminister Anna Lindh 1998. Trevor Graham anställdes som samordnare och ett program på 14 delprojekt antogs. En central del av arbetet med Ekostaden kom att bli förankring hos de boende. En initial enkätundersökning visade att de boende i Augustenborg inte var stolta över sitt område. Detta stärkte kommunen att gå vidare med planerna på att förvanda Augustenborg i samverkan med de boende.

Dagvattensystemet, gröna tak och förbättrade utemiljöer blev några av de stora fysiska förändringarna. Nya miljöhus byggdes och sopnedkasten i trapphusen stängdes. De illa

omtyckta plåtfasaderna började monteras ned för att ta fram ursprungliga putsen. En modell för stambyten som inte innebar att hela badrummet behöver bytas ut påbörjades. En ombyggnad av vägnätet inom området gjordes. Området kom också att se ett tillskott i form av seniorbostäder då huset Oktagonen färdigställdes 2002. En rejäl upprustning av skolgården på Augustenborgsskolan kom också att genomföras. Allt utifrån den problembild som tagits fram tillsammans med de boende. De boende kom också att bli drivande genom start av egna verksamheter. Sveriges första bilpool startades av hyresgästerna. Nya tekniska innovationer prövades, till exempel genom Scandinavian Green Roof Institute som etablerade grön takteknik som idag har spritt sig långväga. På Kommuntekniks lokaler finns idag världens första botaniska takträdgård, ett grönt tak på 9 000 kvadratmeter.

Satsningen på ekostaden kom också att involvera en rad sociala projekt och verksamheter. Kommunen satsade på en rad arbetsmarknadsåtgärder i Augustenborg som hjälpte många långtidsarbetslösa in i arbetslivet. Mycket av verksamheten kom att bedrivas i den gamla Augustenborgsgården, som nu hyrdes av Fosie stadsdelsförvaltning. Det sociala livet utvecklades genom nya mötesplatser i området. Boende på seniorboendet Sommaren och Oktagonen startade kafé Sommaren som fortfarande anordnar föreläsningar och andra sociala aktiviteter. Den tidigare kommunala, numera föreningsdrivna fritidsverksamheten Gnistan (Gör Något I Stan) – där arbetslösa och studerande föräldrar har kunnat lämna sina barn för att söka arbete eller ägna sig åt studier har blivit mångfaldigt belönad – inte minst för kaninhotellet, där barn som i vanliga fall inte får kontakt med djur får sköta om en liten gynnare. Barnen har varit med att utforma verksamheten, från att göra budget till att gödsla rabatterna med kaninernas spillning. Gnistan har utvecklats till en central mötesplats, som också resulterat i en lokal föräldraförening. Verksamheten har sedan starten drivits av Safija Imsirovic, boende i Augustenborg sedan 1997, och har hela tiden stöttats av MKB som har stått för lokalen.

Delaktighet och samverkan med de boende i alla åldrar har alltså varit nyckelord genom hela förändringen av Augustenborg sedan 1990-talet. Och resultaten syns. Augustenborgs socio-ekonomiska situation förbättrades avsevärt under perioden mellan 1995 och 2007. Förvärvsfrekvensen och utbildningsnivån har ökat betydligt mer än genomsnittet och omflyttningen i MKB:s bestånd har minskat. Andelen utlandsfödda har ökat, men inte lika mycket som i många andra närliggande områden. En genomförd levnadsundersökning

Även valdeltagandet har ökat. Befolkningssammansättningen var 2007 mer blandad, även om andelen barnfamiljer fortfarande var relativt låg. Omflyttningen har minskat drastiskt, likaså områdets miljöpåverkan. Augustenborg har fått ett bättre rykte och ”medelklassidentiteten blivit starkare än arbetarklassidentiteten” (Stigendal 2007:115).

Det är förstås svårt att säga något om till vilken grad Ekostaden har bidragit till denna utveckling, eller om ekostaden har lockat till sig en ny kategori boende till området. Men med ekostaden och de positiva resultaten föddes en ambition att fortsätta med arbetet. Ekostaden tog inte slut med de lokala utvecklingsmedlen. I en intervju, genomförd till en av MKB och Malmö stad utgiven broschyr om Ekostaden år 2010, beskriver dåvarande kommunstyrelsen ordförande Ilmar Reepalu nästa steg i arbetet med Ekostaden:

Nu går vi vidare i området och arbetar med en plan för den gamla panncentralen, där vi ska kompletteringsbygga. Vi vill förtäta staden och bygga större lägenheter i området så att Augustenborg återigen kan bli det familjeområde det var från början. Det är ju ett mycket barnvänligt område med fina lekplatser och mycket grönytor. Vi går också vidare med individuell mätning av varmvatten för att ytterligare sänka energiåtgången. (MKB Fastighets AB 2009:4)

I samma broschyr resonerar Hampus Trellid, dåvarande fastighetschef på MKB, om framtidens boende i Augustenborg:

Om tio år har vi kanske byggt ett hus som vi inte behöver tillföra någon energi till – ett passivhus – på cirka 12 våningar som lockar hit en kundkrets som vill bo i nybyggda och lite större lägenheter. (MKB Fastighets AB 2009:7)

Greenhouse Augustenborg

Citaten skvallrar om framtiden. När ovan nämnda broschyr trycktes 2009 hade arkitektfirman Jaenecke Arkitekter AB ett år tidigare fått i uppdrag av MKB ta fram skisserna på vad som skulle kunna bli ett nytt spjutspetsprojekt på platsen där den nu overksamma värmecentralen och tvätteriet låg. Skisserna skulle präglas av Ekostaden Augustenborgs profil och visioner om hållbarhet. MKB ville tidigt att Greenhouse skulle uppföras som en byggnad med passivhusstandard och att fokus skulle ligga på odling och hållbar levnadsstil, men också på social gemenskap. En av mina intervjupersoner som är strategisk projektledare för hållbarhetsfrågor på MKB och en av de ansvariga för Greenhouse, berättar.

När det skulle byggas nytt så tänkte man – vi kan ju inte bygga ett helt vanligt hus (…) Man tittade på området, vad är unikt för

ekostaden? Jo det här med miljö, man fastnade mycket för den vackra utemiljön, dammarna, grönskan. Det är det som många som bor här som är stolta över. (…) Det ville man ta fasta på och ta in i ett höghus. (Strategisk projektledare MKB)

Målsättningen var ett spjutspetsprojekt, regionens mest klimatsmarta byggnad, som skulle ligga längst fram i utvecklingen av en hållbar och tät stad. Man ville testa att bygga på höjden och se om man kunde locka nya kunder, som efterfrågar större lägenheter och att kunna odla. Arkitekten Kenji Miyazu var drivande i processen tillsammans med ett flertal personer på MKB. Han arbetade fram ett förslag där höghuset – som symboliskt ersatt skorstenen från värmecentralen – kom att få mjuka och organiska former som nästan för tankarna till en rymdfärja – ett tydligt brott på mot den tidigare arkitekturen i området. Arkitekturen, materialval och den extraordinära karaktären var förstås inte billig. Att bygga ett hus som Greenhouse i ett B-område innebar ansträngda kalkyler. Investeringen var beräknad till ett ”betydande undervärde” men beslut om byggnation fattades på grundval av att Greenhouse beräknades generera andra värden och var nödvändigt för att uppnå en fortsatt utveckling av Ekostaden. Man valde att uppföra Greenhouse som ett ordinärt bostadshus, inte som ett FOU-projekt. MKB valde istället att kalla projektet för ett spjutspetsprojekt som innebar en initial nedskrivning men skapar ekonomiska mervärden ”främst genom en värdeökning utav det befintliga beståndet i Augustenborg, men även genom ökad attraktivitet och efterfrågan som kan förväntas när nya aktörer söker sig till området” (MKB: Greenhouse. Daterat 2016-03-03).

2013 fick efter upphandling NCC uppdrag att som totalentreprenör i samverkan med MKB genomföra projektet. Byggnationen av Greenhouse sattes igång sensommaren 2014. I januari 2016 flyttade de första 12 hyresgästerna in i låghuset. Inflyttning i höghuset skedde i juni samma år. En officiell invigning skedde i augusti till pompa och ståt.

Huset är uppdelat i tre huskroppar, förutom höghuset på fjorton våningar finns en länga etagelägenheter i ett låghus som även de upplåts som hyresrätter (detta föregicks av en politisk debatt där det fanns önskemål på andra upplåtelseformer) och det gamla tvätteriet, som nu inrymmer ett gym och en gemensamhetslokal. En kommunal eko-inriktad förskola finns också i en av huskropparna. Två kollektiva studentlägenheter med vardera sex rum