Studiens resultat indikerar att samhällskunskapslärarnas personliga bakgrund och uppfattning påverkar deras förhållningssätt till normkritisk pedagogik och i vilken utsträckning de arbetar med normkritisk pedagogik. En potentiell risk för likvärdigheten är att samhällskunskapslärarnas personliga bakgrund och uppfattning av normkritisk pedagogik får ett stort genomslag i samhällskunskapsundervisningen. Studien visar emellertid att andra faktorer än samhällskunskapslärarnas personliga förhållningssätt till normkritisk pedagogik påverkar deras val av ämnesinnehåll och undervisningsmetoder, med andra ord den konkreta samhällskunskapsundervisningen. Dessa faktorer var styrdokumenten och/eller den aktuella elevgruppen. Det verkar därför som att styrdokumenten som social fakta får större genomslag för samhällskunskapsundervisningen som sker i klassrummet än samhällskunskapslärarnas personliga förhållningssätt till normkritisk pedagogik (Giddens & Sutton, 2014, s. 34, 57).
Samhällskunskapslärarnas personliga bakgrund och uppfattning av normkritisk pedagogik får därmed ett stort genomslag för deras förhållningssätt till normkritisk pedagogik men inte för samhällskunskapsundervisningen. Studien visar även att samhällskunskapslärarnas uppfattning av och förhållningssätt till normkritisk pedagogik påverkas av deras subjektiva tankar och uppfattningar samtidigt som de formas av sociala fakta som utgörs av styrdokumenten, diskrimineringslagen och Skolverket. Det verkar därför som att samhällskunskapslärarnas personliga bakgrund och uppfattning av normkritisk pedagogik inte är ett hot mot likvärdigheten.
Samhällskunskapslärarnas uppfattning av begreppen normkritik och normkritisk pedagogik anknyter till tre av fyra ansatser: utbildning om den Andre, utbildning som är kritisk till privilegiering och andragörande samt utbildning som förändrar studenter och samhället (Kumashiro, 2002, refererad till i Bromseth, 2010, s. 34). Denna studie har visat att det finns en relation mellan samhällskunskapslärarnas uppfattning av normkritik och normkritisk pedagogik och deras bevekelsegrunder för varför de arbetar med och anser att det är viktigt att arbeta med normkritisk pedagogik. Det är emellertid viktigt att poängtera att varje enskild samhällskunskapslärares uppfattning av dessa begrepp inte har jämförts med deras bevekelsegrunder för deras arbete med normkritisk pedagogik utan dessa jämförelser har utförts på aggregerad nivå. Det är dock möjligt att dessa ansatser får utslag i den konkreta samhällskunskapsundervisningen och den normkritiska pedagogik som bedrivs. Det är därför ett intressant resultat att de flesta samhällskunskapslärarna uttrycker uppfattningar i linje med två av Kumashiros ansatser (2002): utbildning som är kritisk till privilegiering och andragörande samt utbildning som förändrar studenter och samhället (refererad till i Bromseth, 2010, s. 34). Dessa två ansatser innebär att verklig förändring av maktstrukturer och förtryckande normer kan ske eftersom målet med ansatserna: utbildning för och om den Andra är att mildra konsekvenserna av förtryckande normer och maktstrukturer. Utbildning för och om den Andra innebär att förtryckande normer och maktstrukturer varken synliggörs eller kritiskt analyseras och utmanas i klassrummet. Förtryckande normer och maktförhållanden reproduceras därmed i utbildningen (Kumashiro, 2002, refererad till i Bromseth, 2010, s. 34-35, 37). Det är emellertid viktigt att notera att samhällskunskapslärarna
resonerar i termer av dessa ansatser men deras faktiska arbete med normkritisk pedagogik kan se annorlunda ut i verkligheten. Det är därmed möjligt att flera olika ansatser kan samverka i den normkritiska pedagogiken som bedrivs i samhällskunskapsundervisningen. Denna studie ämnar emellertid inte värdera olika förhållningssätt till eller ansatser av normkritisk pedagogik som sämre eller bättre utan att analysera och resonera om möjliga implikationer av olika förhållningssätt.
Studiens resultat indikerar dessutom en viss diskrepans mellan syftet med normkritisk pedagogik och hur begreppet används idag. Normkritisk pedagogik handlar om att förtryckande normer ska synliggöras, reflekteras över och utmanas medan positiva normer bevaras (Åkesson, 2016, s. 3). Majoriteten av samhällskunskapslärarnas betonar den kritiska aspekten av normkritik och normkritisk pedagogik. Endast tre samhällskunskapslärare menar emellertid att normkritik även handlar om att förmedla och upprätthålla positiva normer i samhället. Det verkar därför som att själva syftet med normkritisk pedagogik skiljer sig från den funktion och innebörd som begreppet har fått i praktiken, vilket är problematiskt eftersom alla normer kritiseras oavsett om de är positiva eller negativa normer. Ett annat resultat indikerar även att det finns en viss diskrepans mellan syftet med normkritisk pedagogik och hur begreppet används idag. Flera samhällskunskapslärares resonemang präglas av toleranspedagogik när de ombads att beskriva sin uppfattning av normkritisk pedagogik där syftet ofta var att öka kunskapen om och förståelsen för de Andra. Toleranspedagogik innebär att normen som skapar förtryck och konstruerar de Andra varken synliggörs eller utmanas i klassrummet till skillnad från normkritisk pedagogik. Detta får som konsekvens att förtryckande maktförhållanden och normer reproduceras i klassrummet (Reimers, 2007, refererad till i Bromseth, 2010, s. 37; Berg, 2010, s. 217). Risken är därför att samhällskunskapsläraren omedvetet reproducerar normer i samhället. Detta är problematiskt eftersom flera samhällskunskapslärare menar att själva syftet med deras arbete med normkritisk pedagogik är att motverka och förändra förtryckande normer i samhället. Det är därför viktigt att studera vilka faktorer som påverkar samhällskunskapslärares förhållningssätt till normkritisk pedagogik.
Denna studie är relevant eftersom den indikerar att det finns en viss skillnad mellan samhällskunskapslärares förhållningssätt till och syfte med normkritisk pedagogik och den normkritiska pedagogik som de menar sker i samhällskunskapsundervisningen. Det är emellertid svårt att studera om det finns en diskrepans mellan samhällskunskapslärares avsedda undervisning med normkritisk pedagogik och den normkritiska pedagogik som realiseras i samhällskunskapsundervisningen med en kvalitativ enkät som metod. En begränsning av den valda metoden i denna studie är därmed att forskaren endast kan studera hur samhällskunskapslärarna själva menar att de bedriver normkritisk pedagogik i samhällskunskapsundervisningen. Det är därför relevant att studera relationen mellan samhällskunskapslärares förhållningsätt till normkritisk pedagogik och den avsedda normkritiska pedagogiken samt den normkritiska pedagogik som realiseras i den konkreta samhällskunskapsundervisningen med andra metoder, vilket är ett förslag till vidare forskning. Man kan exempelvis studera samhällskunskapslärares förhållningssätt till normkritisk pedagogik och avsedda undervisning med normkritisk pedagogik via kvalitativa
intervjuer, vilket ökar möjligheterna för forskaren att ställa följdfrågor som kan leda till djupare resonemang. Dessa resonemang kan sedan studeras i relation till den realiserade normkritiska pedagogiken som sker i den konkreta samhällskunskapsundervisningen via observationer för att studera en eventuell diskrepans mellan den avsedda och den realiserade normkritiska pedagogiken.